Så finns nu ingen fällande dom för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har genom Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som lagen inte kunde, svag som den var på grund av vår köttsliga natur, det har Gud fullgjort: genom att sända sin egen Son till det yttre lik en syndig människa, och som syndoffer, har Gud i hans kött fördömt synden (v 1-3). [0]
Den fria gåvan
Det här är skrivet till tröst och nytt liv för ängsliga och bedrövade hjärtan. Kap 8 skall läsas och förstås som ett villkorslöst erbjudande till oss syndare – som ett rent evangelium. Inte som en ny lag. Inte som krav på vad vi måste göra för att få vara Guds barn och få liv och salighet. Detta handlar om en dyrbar gåva, som Gud ger oss utan att vi förtjänat den. [2]
Här gäller alltså att läsa rätt och förstå rätt. Det är vad Luther kallar att rätt dela eller skilja lag och evangelium åt. Så måste du t.ex. förstå vers 4 rätt: »för att lagens krav på rättfärdighet skulle uppfyllas i oss, som inte lever efter köttet utan efter Anden.» Tankarna går till Luther och hans kamp kring ordet om Guds rättfärdighet. Så länge Luther levde i den villfarelsen att han skulle visa upp en egen rättfärdighet för Gud, så stod han under lagen och var på väg att förgås. Lagen fick aldrig nog av Luther. Men när Guds Ande visade Luther att rättfärdigheten är en gåva av Gud till syndare, att syndare får tillräkna sig Kristi hela rättfärdighet och se den som sin egen rättfärdighet, så fick han frid i sitt stormande hjärta. Han såg att detta var evangelium – ett glädjebudskap, en nåd – en fri gåva. Att rätt förstå v 4 är att tro evangelium om en tillräknad rättfärdighet för Jesu Kristi skull. [3]
På samma sätt är v 12 evangelium, som skänker tro och frid: »Så har vi förpliktelser, bröder, men inte mot vår syndiga natur, så att vi skulle leva efter köttet.» Evangeliet säger att vi är fria, befriade av vår Frälsare, från förpliktelserna mot köttet. Det är evangelium. I Kristus står vi inte längre under köttets och lagens herravälde. »Ty livets Andes lag har genom Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag.» Livets Ande har fällt en friande dom. Gud har himlen fällt domen över världen: Rättfärdig och fri från skuld och från straff. [4]
Det är lärorikt att läsa hänvisningarna till Gamla testamentet i Svenska Folkbibelns förklarande noter till v 2 om livets Andes lag. »Ty jag skall förlåta deras missgärning, och deras synd skall jag inte mer komma ihåg.» (Jer 31:34). »Jag skall låta min Ande komma i ert bröst och så göra att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina rätter och gör efter dem.» (Hes 36:27). »Jag skall låta min Ande komma in i er, så att ni åter blir levande; och jag skall låta er få bo i ert land och ni skall förnimma att jag, Herren, har talat det och att jag också har fullbordat det, säger Herren.» (Hes 37:14). [5]
Ingen mer fällande dom
Allt detta stora och underbara är viktigt för oss, när vi lever i jämmerdalen under egna misslyckanden och många bedrövelser. Det är så uttömmande och enkelt sagt i den allra första versen: »Så finns nu ingen fällande dom för dem som är i Kristus Jesus.» Egentligen skulle inget mer behöva sägas. Den versen säger mig allt jag behöver höra. Den sammanfattar evangeliet lika underbart som Joh 3:16 och säger samma befriande sanning. Inte hurdan jag måste vara eller hur jag måste leva för att kunna bestå inför Gud i domen utan att bli fördömd. Detta ord säger istället hur fattiga, misslyckade syndare som du och jag skall kunna träda fram för Gud och bestå: »Iklädda Kristus», »i Kristus», »i tron på Kristus». [7]
Jo, att i Kristus har vi frihet från lagen och synden och domen och straffet och döden. I Kristus har vi ett kraftigt vapen mot anfäktelserna i prövningens stund. Du vet säkert hur det kan bli i prövningens stund, när svårigheterna kommer, när korset trycker därför att världen är så ond och människor så grymma. Då passar det onda och illvilliga hjärtat på att anklaga och fördöma: »Här ser du nu att det inte finns nå’n Gud som hjälper. Här ser du att han har förkastat dig; att han inte hör dina böner; hur orättvis han är!» [9]
Man kan ge upp för mindre, och skulle tvingas göra det, om det inte fanns en räddning, någon att fly till. Någon att gömma sig i, liksom den trötta och skrämda duvan flyr från rovfågeln till klippan, där hon kan vila ut och finna skydd. [10]
Endast i Kristus finner själen ro
Ett är beprövat och säkert. Om du i anfäktelsens svåra stund försöker trösta dig med att det är de vidriga omständigheterna eller din egen medfödda svaghet som gjort dig så usel och fått dig på fall, eller att du i varje fall inte är sämre än de andra, som både hånat Gud och trotsat hans bud, eller att du ändå har försökt och gjort ett och annat här i livet ganska bra och osjälviskt: detta ger inte själen ro. Sådant kan inte tysta det illfundiga hjärtat. Hjärtat kräver bara mer. Det gör anspråk på att veta allt om dig och dina hemligheter, som inte andra vet om. Och där är hjärtat hänsynslöst. Det skonar dig inte i anfäktelsen. Hjärtat drar upp hela skuldregistret du samlat på dig – ofta även det som du fått förlåtet. Och så använder sig hjärtat och samvetet av hela batteriet av anklagelser och bevis och domskäl och fördömanden. Där finner du inget medlidande och inte något förbarmande. Hjärtat är hänsynslöst i sina domar. [12]
Men »i Kristus», hos vår Frälsare och Vän, är allting så annorlunda för det jagade och oroliga samvetet. Ja, lägg noga märke till hur annorlunda allt är hos Kristus. Hur annorlunda han talar än ditt hjärta. Han anklagar och sårar inte. Han lägger inte sten på din börda. Han plågar dig inte med att dra fram dina gamla synder, han snokar inte i de undangömda vrårna eller lönnfacken för att göra dig förlägen eller svarslös eller olycklig. Han är i stället din vän också i anfäktelsens svåra stund och i alla svåra lägen. I förtvivlans stund för samvetets skull och för hjärtats hårda domars skull är Jesus Frälsaren och Vännen. I stället för att kräva rättegång och dom och gottgörelse pekar han på nåden och på att gottgörelse är given med orden: »För dem som är i Kristus Jesus finns nu ingen fällande dom.» Han tröstar oss och säger: »Om vårt hjärta fördömer oss, så är dock Gud större än vårt hjärta och vet allt.» (1 Joh 3:20). [13]
När hjärtat fördömer oss »vittnar Guds Ande med vår ande att vi är Guds barn». Anden styrker oss och säger: »Är Gud för oss, vem kan då vara emot oss?» »Vem kan anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner.» [14]
Att vara i Kristus
Att »vara i Kristus» är ett underbart uttryck för nåden. Att vara i Kristus är att vara ett med honom – förenad med honom genom tron. Rosenius skriver: »Om du förblir i honom och han i dig, så betraktas du som vore du själv vad Kristus är och såsom hade du gjort vad han har gjort och lidit vad han har lidit. Detta är nu grunden varför ingenting kan räknas dig till fördömelse. Ty du är inför Gud helt och hållet ett med hans Son. [16]
Alla trogna är inför Gud inneslutna i Jesus Kristus, deras store överstepräst. De träder fram i Kristus. De är ett med honom, fria från all fördömelse.» [17]
Martin Luther uttrycker det så här: »Tron förenar själen med Kristus, såsom en brud med sin man. Allt vad Kristus äger blir den troende själens egendom och allt vad själen bär på blir Kristi tillhörighet. Detta är ett välsignat byte. Kristus som är både Gud och människa, Kristus som aldrig har syndat och vilkens rättfärdighet är fullkomlig, han tar på sig alla den troendes synder och de försvinner och tillintetgörs i honom. Ack, saliga förening! Den rike, den ädle Brudgummen tar till äkta den fattiga, den skuldbelastade och föraktade bruden, befriar henne från allt ont och gör henne rik på de dyrbaraste välsignelser.» [18]
Rosenius: »Det är endast i Kristus vi är rättfärdiga och för Gud täcka. Det är Kristus som är rättfärdig. Det är vår Herre Kristus som evinnerligen består emot alla lagens krav och domar. Ser Herren Gud på oss själva utom Kristus, så är vi genast fördömda. Men skådar han oss »i Kristus», då ser han oss rättfärdiga, heliga och täcka. Likadant är det med samvetena. Ser vi på oss själva såsom utom Kristus, då måste vi alltid förtvivla. Men ser vi oss inneslutna i Kristus, då skall vi även under den svåraste syndanöden behålla tron och säga: ’dock kan ingen fördömelse drabba mig’. Detta ord bör du därför skriva in djupt i hjärtat och gömma och minnas: ’Så finns ingen fällande dom för dem som är i Kristus Jesus.’» [19]
Det som lagen inte kunde
Aposteln talar i v 3 om något som lagen inte kan. Vi skall försöka förstå det rätt genom att se vad lagen kan. Lagen är sannerligen inte utan kraft. Inte kraftlös eller ond. Lagen i Bibeln är Guds egen lag. Det är han som givit oss lagen genom Mose. Personligen överlämnade Gud lagen till Mose på Sinai berg, i moln och blixtar och dunder. Och Mose överlämnade Guds goda lag, inskriven i sten, till folket. Lagen är god därför att den är Guds lag. Lagens uppgift är också god och nyttig och helt nödvändig. Lagen avslöjar våra synder. Lagen visar att Gud kräver helighet och rättfärdighet och syndfrihet. Och lagen överbevisar oss om att vi har brutit emot den. Att vi har överträtt Guds lag. Att vi är syndare. Det är lagens uppgift, som den fått av Gud själv. [21]
Men därmed nöjer sig inte lagen. När den visat vad Gud kräver och förbjuder och överbevisat oss om att vi har syndat mot Guds lag, så dömer och fördömer lagen oss, d.v.s. dömer oss till döden. Ty syndens lön är döden. [22]
Lagen utför sin av Gud givna uppgift så grundligt att den inte lämnar någon som helst utväg för syndaren. Lagen lämnar oss i förtvivlan. Lagen ger oss ingen som helst pardon. [23]
»Försvagningen» beror alltså inte på lagen själv, utan på vår syndiga natur. Därför att vi är syndare kan lagen aldrig förklara oss rättfärdiga. Jämför högoktanigt bränsle som skall driva en bil. När batteriet är slut eller tändstiften demolerade eller drivremmen av, så mister bränslet sin förmåga att starta och driva bilen. Bränslet försvagas. Den trasiga motorn gör det omöjligt för den kraftigaste bensin att driva bilen. [24]
Lagen kan inte förklara oss rättfärdiga så länge vi är syndare. Lagen förklarar bara den fullkomlige i allt för rättfärdig. Naturligtvis! [25]
Även om lagen alltså visar en fullkomlig väg till himlen, så kan den inte åstadkomma eller nå det målet med en människa, på grund av hennes oförmåga att leva upp till lagens krav. När en människa försöker bli frälst genom laggärningar, så syndar hon. Men det motbevisar inte att lagen är god eller att lagens mål är att ge liv åt den som fullkomligt håller den. Det visar bara att för människans egen ondskas skull är lagen en omöjlig väg till frälsning och att lagen alltså inte har till uppgift att frälsa människor. »Människan kan inte genom egna ansträngningar uppfylla kraven i Guds lag, utan är helt och hållet syndens träl och föremål för den eviga vreden och döden. Därför kan hon inte frikännas från synden av lagen och inte förklaras rättfärdig av den.» (Augsburgska bek apologi, art IV). »Lagen som skulle vara till liv blev till död.» [26]
Guds avsikt när han gav oss lagen på berget Sinai var inte att vi människor skulle kunna förtjäna frälsning genom att hålla dess befallningar. Gud visste ju att det var omöjligt för människan. Och redan 430 år tidigare hade han genom ett löfte givit arvet åt Abraham. »Vad jag menar är detta: ett testamente, som Gud själv tidigare hade givit laga kraft, upphävs inte av den lag som kom till 430 år senare, så att löftet skulle ha satts ur kraft. Ty om vi får arvet på grund av lag, får vi det inte på grund av ett löfte. Men åt Abraham har Gud gett det genom ett löfte.» (Gal 3:17f). [27]
… det har Gud fullgjort
Även om vi talat mycket om vad lagen inte kunde – och det är ju nödvändigt, eftersom så många tror att lagen ändå kan det – så är det viktiga här och det som Paulus egentligen vill framhålla huvudbudskapet, vad Gud kunde och vad Gud faktiskt gjorde för att frälsa oss och rädda oss till himlen. »Han sände sin Son, till det yttre lik en syndig människa, och som syndoffer, och har i hans kött fördömt synden, för att lagens krav på rättfärdighet skulle uppfyllas i oss.» Och han gjorde det »medan vi ännu var syndare.» Lagen var försvagad, eftersom vi var syndare. Frälsningen genom Jesus Kristus framstår ännu underbarare vid denna jämförelse. Han väntar inte tills vi blir fullkomliga, syndfria eller ens bättre för att kunna frälsa oss. Vad lagen inte kunde, det gjorde Gud medan vi ännu var syndare, d.v.s. försvagade, fördärvade, gudsfrånvända, gudsfientliga, ja, döda i synden. Han gjorde det på ett sätt som bara Gud själv och ingen annan kunde ha tänkt och förmått genomföra. Han som är fullkomlig och evig Gud kom till det yttre lik en syndig människa. Till det yttre såg han ut att vara en fallen, svag, syndfull människa som alla andra människor. Men skenet bedrar. Han var helt utan synd. Han var och förblev under hela frälsningsverket, från krubban i Betlehem, ja, från avlelsen av den Helige Ande och till himmelsfärden, fullkomligt utan egen synd. – »Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud… av samma väsen som Fadern». (Nicaenum). Han var inte försvagad genom egna synder. Då hade han inte kunnat bära och försona andras synder. Han var fullkomlig i allt. Fullkomligt ren. Fullkomligt rättfärdig. Därför kunde han ta på sig våra synder och bära dem och sona dem. Han gjorde vad lagen inte förmådde. Jesus »uppfyllde allan rättfärdighet». Han led vad lagen krävde av syndare och var lydig i allt intill döden på korset. I honom förklarade Gud hela världen rättfärdig och fri. [29]
I lagen finner syndaren aldrig ro eller frid. Men i Kristus och det Gud gjort genom honom är syndaren utom räckhåll för dom och straff. Ja, där finner det ängsliga hjärtat ro. Ty genom honom har den stränga lagen fått allt vad den kan kräva. Gud har fått tillräckligt. Det är fullbordat. [30]
Han som i världen kommen var
att världens synder bära,
Guds lag för oss fullkomnat har,
med lydnad och med lära.
Ej lagen mer fördöma kan,
den som i hans försoning fann
en väg till nådastolen. [31]
Lev inte längre i synd
Paulus hade också sorgliga erfarenheter av hur det är när det rena evangeliet förkunnas. Hans erfarenheter delas av många som predikar idag. När det predikas att människan blir salig av nåd genom tron på Kristus, utan goda gärningar, så missbrukar många evangelium till falsk säkerhet och underskattning av syndens allvar. »Om man inte kan förtjäna himmel och salighet genom goda gärningar, så är allt av nåd. Då kan det inte vara nå’n fara med synden. Då måste det vara i onödan många kämpar så hårt mot synden. Det kommer ju ändå an på att tro och att på det yttersta ropa: ’Jesus, förbarma dig över mig syndare’, så är platsen i himlen räddad.» Andra missbrukar evangelium genom att tänka: »Jag blir nog ändå salig, även om jag lever i synd. Allt är ju av nåd.» [33]
Men Paulus bemöter detta. »Om ni lever efter köttet kommer ni att dö.» Han försäkrar att vi genom Guds nåd har full förlåtelse men betonar att nåden inte ger tillåtelse till fortsatt syndande. Det är förvisso sant att Kristus Jesus har kommit i världen för att göra just syndare saliga. Och det är sant att vi inte behöver tvivla på att ens våra största och grövsta synder, även om de är blodröda, skulle vara förlåtna. Genom Kristus är de som vit ull. [34]
Visst är det riktigt att vi inte kan förtjäna något hos Gud med våra gärningar. Bara tron på Kristus gör salig och rättfärdig. Men därför får du inte missbruka hans nåd till fortsatt syndande. Då uppväcker du på nytt hans vrede. »Nej, vi har, mina bröder, inga förpliktelser mot vår syndiga natur, så att vi skulle leva efter köttet.» När han efterskänkt allt och givit oss allt av nåd, så står vi i skuld, tacksamhetsskuld, till honom. Det innebär att vi alltid måste ta synden på största allvar. När Gud räddat oss ur synden och nöden, så skall vi tacka honom och tjäna honom med villiga hjärtan och fly undan synden såsom man flyr för pesten. [35]
Guds barn drivs av Guds Ande
Även allvarliga kristna har fortfarande sitt fördärvade kött, gamle Adam, kvar. Det visar onda lustar, elaka tankar och fula begärelser. Men allvarliga kristna har framför allt en ny, gudomlig kraft, Anden, som driver, som sätter sig emot synden. Hjärtat är inte dött, när Anden bor där genom tron. Det lyder inte längre blint köttets lustar. Det för i stället en ständig kamp mot köttet, för att döda och dämpa och övervinna syndalustan. Synden lämnar inte Guds barn någon ro. För vi vet att vi måste dö, om vi lever efter köttet. Men vi vet också att de som vill vara Guds rätta barn, de drivs av Guds Ande. Och de som drivs av Guds Ande dödar köttets gärningar. Därför frågar sig alltid Guds barn: »Vilken ande är det som driver mig och regerar mitt hjärta? Vem får mig att tänka och tala och handla som jag gör?» Kan jag säga: »Det är du, o Gud, som regerar mitt hjärta och mina tankar. När jag går till vila, så tänkar jag på dig. Och när jag vaknar, så flyr jag till dig. Ty du är min Gud. Din gode Ande leder mig på en jämn väg. Jag lever. Men inte jag. Det är Kristus som lever i mig»? [37]
Bekymmer ha städs om din dyrbara själ
och skaffa med fruktan ditt eviga väl.
Hur vill du försvara för Herren din Gud,
om du genom synder befläckar din skrud? [38]
Guds Ande gör oss frimodiga
Anden, som driver Guds barn och ger oss kraft till allt gott verk, är inte försagdhetens eller fruktans ande utan barnaskapets Ande. Anden gör hjärtat frimodigt som ett barns. Anden lär oss att Gud inte längre är vred på oss, utan att han är nådig och barmhärtig och har sin glädje i att göra oss allt gott. Anden lär oss att frimodigt och förtröstansfullt träda fram för Gud och säga: »Abba! Käre Fader! Jag är ju ditt barn, köpt med Frälsarens dyra blod.» Likt ett barn påminner Guds barn sin käre himmelske Fader om löftena han givit. »Du har ju lovat, Herre! Du har ju sagt det i ditt ord! Du som inte har skonat din egen Son, utan utgivit honom i allas vårt ställe, hur skulle du kunna annat än också skänka oss allt med honom?» Anden påminner Guds barn om allt vad Fadern lovat i sitt ord. Anden gör Guds barn frimodiga att påminna Fadern om vad han lovat. Anden lär oss att hans löften är sanna. Anden lär oss att Fadern gärna och villigt älskar att höra sina barn säga: »Abba! Käre Fader! Så lovar du i ditt ord! Jag är ditt eget älskade barn! Jag är din arvinge och Kristi medarvinge!» [40]
Anden, som vittnar med vår Ande att vi är Guds barn, lär os att vänta bönesvar och all välsignelse från Herren. Ja, Guds gode Ande, Hjälparen, manar själv gott för oss med outsägliga och innerliga suckar. Och han visar oss ständigt på Kristus och hans fullbordade försoningsverk och tröstar oss och försäkrar oss därigenom att vi får kallas och verkligen vara Guds barn. Anden bedrar oss inte. Han leder oss fram till hela sanningen. Han gör det sant och visst för mitt ängsliga hjärta: [41]
Guds barn jag är! Ack, saliga ro och glädje!
Guds barn jag är! För vem skall jag säga min glädje?
För Gud vill jag säga min glädje.
Guds barn jag är! Ack, saliga ro och glädje! [42]
Den saliga trösten under korset
Vv 28 och 29 i Rom 8 är en kort sammanfattning av den ljuvliga och trösterika läran om Guds barns eviga utkorelse. Den hänger nära och oupplösligt samman med vad som sagts om att det inte är genom gärningar utom genom Guds nåd vi blir rättfärdiga och saliga. Och det hänger samman med v 17 och följande, om korset som trycker Guds barn under vandringen i tåredalen, men som inte skall kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. [44]
»Jag är begynnelsen och änden.» »Gud är den som verkar i er både vilja och gärning.» Gud är den som utvalt och kallat oss till salighet. Gud, och inte våra egna verk, är det som förklarat oss rättfärdiga. Och dem som han har känt och förutbestämt och kallat och rättfärdigförklarat, dem har han också förhärligat. Allt vilar alltså i Herrens hand. Hans som vet och vill vårt bästa. Han ensam skall ha hela berömmelsen och äran för förlorade och misslyckade syndares räddning och salighet. Han följer oss hela vägen och bär oss som den gode Herden på sina händer och axlar. Och han har sådan makt att han i kärlek till sina barn tvingar allt som möter att tjäna till vårt eviga bästa. Det är ett löfte så stort att stava på att jag egentligen aldrig helt kan fatta det. »För dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans rådslut.» [45]
Ja, här på jorden, som är tårarnas och jämmerns dal också för Guds utkorade och älskade barn, är det ofta svårt att se sambandet mellan prövningar och kors och Guds kärleksrådslut. Det är vår lott här nere att vandra i tro och icke i åskådning. Men en salig dag skall tron förbytas i åskådning. Då skall vi se honom sådan han är. Där hemma i himlen skall vi möta Vännen och Frälsaren och en försonad Gud. Utan fruktan, fria från dom och straff, skall vi ropa vid det saliga mötet: »Abba! Fader! Min Herre och min Gud!» Då skall vi se allt förklarat. Då skall han avtorka alla tårar från våra ögon, så att vi kan se klart att det verkligen var så som han hade sagt, att för dem som älskade Gud, för de utvalda och kallade vännerna, samverkade allt till deras eviga bästa. Inte minst kors och bedrövelser. [46]
Under jordevandringen var det ofta svårt att förstå »varför». »Varför svarade du inte just så som jag ville, Herre? Varför måste jag gå igenom denna svåra prövning? Varför befriade du mig inte från pålen i köttet, som jag bad om flera gånger? Varför tillät du att jag drabbades av denna svåra sjukdom? Varför tog du den som jag älskade allra mest och behövde allra bäst ifrån mig, Herre?» Då, när vi är framme hos Gud i himlen, skall du se och förstå. Då skall du se att det verkligen var så som han hade sagt, att för dem som älskade Gud samverkade allt till deras eviga bästa, för dem som var kallade efter hans utkorelserådslut. Och då skall lovsången bryta lös och ljuda stark som dånet av väldiga vatten, för att ingenting kunnat skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre. [47]