Hur skall vi rätt förstå Hebr 12:14?

Av: Ingemar Furberg | Nr 3, 1990 sida 72| Ansvarig utgivare: Ingemar Furberg

Fråga:

Versen i fråga översätts ordagrant på följande sätt: »Far efter frid med alla och efter helgelse, utan vilken (dvs helgelse) ingen skall se Herren.» I ett brev sänt till oss har denna översättning ifrågasatts. Brevskrivaren påstår följande: »När bibelöversättarna förtydligar texten och sätter in ordet ’helgelse’, får vi den olyckliga texten: ’utan helgelse får ingen se Herren’. Men bland läsarna finns de som inte kan grekiska. Och de råkar i nöd. De tänker: Räcker det inte med att jag tror på Jesu ställföreträdande gärning? Att stå på klippan Kristus är inte nog. Hur skall jag klara av det? Tänkande kristna utan kunskap i grekiska kommer in under lagen. Jag kan inte glädja mig åt att Jesus skall hämta mig hem. Räcker min helgelse?» [0]

Svar:

Vi har här ett exempel på hur själva bibelordet kan väcka anfäktelse, och det en så svår anfäktelse att till och med själva frälsningsgrunden skakas. Men när sådant händer, då har texten på ett eller annat sätt blivit missförstådd. Skriften betygar med stor klarhet att det räcker att tro på Jesus. Vi skall verkligen ha klart för oss att det inte finns ett enda bibelord som slår ner och krossar tron på Kristi ställföreträdande gottgörelse för världens synder. Den som tror på Kristi återlösning, att han har köpt oss åt Gud, han är salig. Han kan verkligen sjunga som det står i den kända sången: »Min grund är god, den heter Jesu blod.» Denna bibelvers (Hebr 12:14) har alltså inte till syfte att skaka och skrämma trons nya människa och få honom att tvivla och tveka, att han för Jesu skull en gång skall få komma hem till Herren. [1]

När aposteln Paulus i Rom 6 inleder med att fråga: »Skall vi fortsätta att synda för att nåden skall bli ännu större?», svarar han: »Nej, naturligtvis inte. Synden skall inte vara herre över er, ty ni står inte under lagen utan under nåden.» När aposteln i detta kapitel manar de troende »att ställa sina lemmar i tjänst åt rättfärdigheten, till ett helgat liv» och därvid varnar dem för ett återfall i deras gamla syndiga liv, innebär inte detta att han därmed skulle ha lämnat trosgrundvalen, som heter syndares rättfärdiggörelse och förlåtelse av nåden genom tron, något som är Romarbrevets tema. Vad aposteln vill ha sagt sammanfattar han i dessa ord: »Låt alltså inte synden härska, så att ni lyder dess begär.» [2]

På samma sätt skall vi också förstå Hebr 12:14. Denna vers varnar de troende för ett liv i köttslig säkerhet. Sammanhanget är ju så uppenbart. »Far efter frid med alla och efter helgelse, utan vilken (dvs helgelse) ingen skall se Herren.» Här varnas de troende för avfall. När vi läser dessa ord går tankarna gärna till Jesu ord: »Men om så är, att tjänaren… börjar slå sina medtjänare och äter och dricker med dem som är druckna, då skall den tjänarens Herre låta honom få sin del med skrymtare» (Matt 24:48ff). Helgelsen förutsätter att den tilltalade äger tron. En kristen vill helhjärtat tjäna Gud. Skulle en sådan vilja inte längre finnas, utan den kristne handlar hänsynslöst, rakt emot allt som hör till fredlig samlevnad, då ger dessa lagens ord en klar varning. [3]

När en kristen läser denna vers skall han därför inte uppfatta den som ett ord mot frälsningsvissheten. Han skall i stället säga som konung David: »Herrens lära är utan brist och vederkvicker själen… Herrens rätter är sanning, allasammans rättfärdiga… Av dem hämtar ock din tjänare varning» (Ps 19:8ff). [4]

Sådana varningar återfinns på flera ställen i vårt Nya testamente. När aposteln talar om ökenvandrarnas avfall som ett varnande exempel sammanfattar han: »Därför, den som menar sig stå skall se till att han inte faller.» I föregående vers har aposteln då sagt att det som hände ökenvandrarna skall tjäna som exempel »och skrevs ner för att varna oss, som har tidernas slut inpå oss» (1 Kor 10:11f). Det är alltså viktigt att sätta in apostelns ord i sitt rätta sammanhang. Hans ord är inte riktat mot trons nya människa, som skulle frälsningsvissheten vara något mycket ovisst och osäkert. Ordet går i stället rakt emot den falska tröst, som den gamla människan så gärna vill tillägna sig. Men då står det apostoliska ordet i vägen. »Den som menar sig stå (dvs kunna förtrösta på sig själv), han skall se till att han inte faller.» [5]