»Den yttersta tiden», som vi lever i, skulle enligt Guds ord utmärkas av svåra avfall från Ordet och tron. Många förförare och förvillare skulle träda fram och förvilla många. Herren själv och Hans apostlar har ofta förutsagt det och varnat oss för det. De upprepade det redan i förväg, för att Guds folk skulle vara vakande och bedjande och beredda. Skriften förutsäger att förförarna skulle gå mycket listigt tillväga. Därför framställs lögnen och förförelsen idag i så ljuvlig förklädnad, för att kunna tjusa köttet och vinna många. »Vännens röst han efterapar, sig till ljusets ängel skapar. Sådan är hans sed. Vaka, själ, och bed!» [0]
Den yttre pompan och tjuskraften står idag – liksom alltid i kyrkohistorien – påvedömet för. Men påvedömet är idag – liksom alltid – Antikrist, som förbannar läran och tron om rättfärdighet av nåd allena för Kristi skull. Men många faller för tjuskraften och faller på knä för påven och låter sig välsignas av Antikrist. [1]
Det mest förödande angreppet mot trons centrum och därmed mot livet är kanske ändå den smygande förförelsen och förnekelsen, som säger sig vilja hålla fast vid, och också verkligen håller fast vid, utvalda »viktiga» delar av Bibeln. Det är de s.k. fundamentalisterna, som samtidigt tar det lika lätt som liberaler och förnekare med andra ord i Bibeln. Fundamentalismen är mer utbredd här i Sverige än vad många inser. Extatiska väckelserörelser av olika konfession hävdar med kraft vikten av att hålla sig till utvalda bibelord, samtidigt som de förtiger, förvanskar och förnekar andra ords giltighet. [2]
»Den yttersta tiden» är en svår tid för de utvalda. Men Biblicums uppgift är att vara en »ropandes röst i öknen». Vi tar avstånd från både liberalteologin i dess olika skepnader, från den nya »Rom-romantiken» och från fundamentalismen. Biblicum står fast på profeternas och evangelisternas och apostlarnas grund, att hela Skriften är inandad av Gud och därför ofelbar i alla stycken och i allt nyttig för oss till undervisning. Även om det är obekvämt och »otidsenligt» och förhånat, hävdar vi läran om Skriftens verbalinspiration, därför att Skriften själv med kraft lär att varje ord och bokstav är inandade och givna av Gud själv. De är Hans ord. Vi äger dem inte så att vi har rätten över Hans ord. De är en gång för alla givna åt oss och kan inte förändras genom nya uppenbarelser eller »tidens tand» . I den yttersta tiden har vi en enda fast och säker och trygg grund att vila och bygga på. Den grunden är Kristus och Hans ord. [3]