1989/3 – Frågor och svar

Står prästen i Kristi ställe?

Av: I. F. | Nr 3, 1989 sida 128

Fråga:

Är det inte rätt att säga att prästen står »i Kristi ställe»? [0]

Svar:

Denna fråga har vid ett flertal tillfällen ställts av en man som själv säger sig veta svaret. Han undrar varför tidskriften Biblicum är så ytterst försiktig och inte tar upp detta ämne. Det skall då sägas att vi gärna behandlar frågan om hur Skriften ser på den offentlige kyrkotjänaren. I samband med en artikel i detta nummer, där Kristi ställföreträdarskap behandlas, kan det också vara viktigt att undersöka i vilken mening vi kan säga att prästen står »i Kristi stad och ställe». [1]

Biblisk ämbetssyn – Prästen är Kristi tjänare och redskap

Aposteln Paulus skriver: »Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man betrakta oss» (1 Kor 4:1). Och i 2 Kor 5:20 sammanfattar han sin undervisning och säger: »Vi är alltså sändebud i Kristi stad» (Karl XII:s övers). Vad kan då detta uttryck »i Kristi stad», d.v.s. »i Kristi ställe», i detta sammanhang ha för innebörd hos aposteln? Svaret härpå får vi om vi också läser versens senare del. Där säger aposteln: »Gud förmanar genom oss.» Denna halvvers förklarar alltså för oss vilken innebörd »hyper Christou», »i Kristi ställe», har. Som Kristi sändebud, som församlingens offentlige tjänare, är prästen och pastorn Kristi redskap. Det är Gud som tröstar, lär, förmanar och varnar församlingen genom honom. Han tjänstgör som Kristi »mun». De som fått församlingens kallelse att i alla kristnas namn förkunna Guds ord bör veta att den uppmaning de ger: »Låt försona er med Gud» (v 20) är Guds egen vänliga inbjudan att ta emot det kristna budskapet. De bör veta att den maningen inte kommer från dem själva. »Det är Gud som förmanar genom oss.» Prästen står i sin tjänst »i Kristi ställe» i den meningen att han har fått uppgiften att »på Kristi uppdrag» förkunna evangelium och förvalta sakramenten. [3]

Det är då viktigt att ha klart för sig att evangelium inte är något som i dag »skapas» av pastorn. Aposteln Paulus skriver: »Liksom de många (= alla) kom att stå som syndare på grund av en endas olydnad, så skulle också de många (= alla) stå som rättfärdiga på grund av en endas lydnad» (Rom 5:19). Detta innebär att rättfärdiggörelse och förlåtelse är en genom Kristi person och verk redan skänkt och överräckt verklighet. I tidningen Lutheran Sentinel (okt 1988) läser vi: »En persons synder är inte förlåtna det ögonblick vi uttalar förlåtelsens ord. De är redan förlåtna i himmelen det ögonblick Jesus betalade för dem på korset. Ty Paulus skrev: ’Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade dem inte deras synder (icke-tillräkna = förlåta), och han har betrott oss med försoningens ord’ (2 Kor 5:19). När vi förkunnar syndernas förlåtelse, då förkunnar vi vad som redan har ägt rum i Jesus Kristus på korset.» [4]

Vad som här sägs är något mycket centralt. Därmed är utsagt att det inte är pastorn som »framkallar» eller på något sätt »tillverkar» förlåtelsen. Förlåtelse och rättfärdiggörelse förkunnas för dem som hör och framräcks som en »färdigvara». Den överräcks av den offentlige tjänaren, som tillsäger varje ångrande förlåtelsen: »Jag, på Jesu befallning, tillsäger dig: Dina synder är dig förlåtna i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.» [5]

På samma sätt är det med pastorns förvaltning av sakramenten. Den nattvard vi firar är Kristi nattvard. I Lutherska kyrkans Bekännelseskrifter sägs mycket klart att »där man håller fast vid Kristi instiftelse, uttalar hans ord över bröd och vin och sedan utdelar det välsignade brödet och vinet, där är Kristus själv genom de uttalade orden i kraft av den första instiftelsen verksam genom sitt ord, som han vill skall upprepas» (Helanders utgåva, s 623). Kristi ord »blott en gång uttalat, är kraftigt verksamt intill denna dag, så att hans sanna lekamen och blod är närvarande i kyrkans nattvard» (Hel., s 623). [6]

Katolsk ämbetssyn – Prästen är Kristi ersättare i kraft av sin vigning

Förkunnar den lutherska kyrkan att Kristus är kraftigt verksam genom sitt ord i vår nattvard liksom i den första nattvarden, så träder i den katolska mässan Kristus tillbaka för den katolske prästen. Kristus blir enligt katolsk teologi »synlig» i ämbetsbäraren. Kyrkans ämbete är en förlängning av Kristi mänskliga natur. Prästens uppgift blir att »representera» och »närvarogöra» Kristus. [8]

En katolicerande ämbetssyn har genom den svenska högkyrkligheten trängt in i Svenska kyrkan. Ett uttryck härför är de offerböner som nu har införts i Svenska kyrkans nattvardsgudstjänst. Ett annat bevis härpå är att begreppet »repraesentatio» upptagits. Man menar att Kristus blir genom prästens läsande av instiftelseorden »gjord närvarande», »satt närvarande» (»vergegenwärtigt», »gegenwärtig gesetzt»). Prästens verk vid altaret tillskrivs åstadkomma Kristi lekamens och blods närvaro. [9]

Med införandet av detta begrepp blir vår nattvard skild från den första nattvarden. Kyrkotjänaren har inte längre uppgiften att läsa Kristi instiftelseord och sedan utskifta sakramentet. Han får i stället en helt ny funktion, att »göra vad Kristus gjorde» i den första nattvarden, funktionen att spela Kristi roll. När vår nattvard så blir skild från den första nattvarden kan det bli naturligt att ställa frågan vid vilken tidpunkt närvarogörandets under inträder. Biskop Anders Nygren varnade redan på ett tidigt stadium för en sådan utveckling. Han förklarade att Kristi närvaro (»praesentia») i nattvarden hindrar oss att uppta begreppet »repraesentatio» (= närvarogörande). ^[1]Detta yttrande fällde biskop Nygren i Svenska kyrkans kyrkomöte i samband med att frågan om in­förande av kvinnliga präster ventilerades. Nygren motiverade sitt avslag med en hänvisning till … Continue reading Sker ett upptagande av detta främmande begrepp, då medför det att uttrycket »i Kristi ställe» kommer att få en helt ny innebörd och utsäga att prästen tar Kristi plats och tjänstgör vid altaret »i stället för Kristus». Prästen står där som en ställföreträdare för Kristus. Men Kristus har inte behov av någon ersättare. Han har själv sagt: »Jag skall vara när er alla dagar intill tidens ände» (Matt 28:20). [10]

Sker en sådan begreppsförändring, blir Kristi »kraftigt verksamma ord» i vår nattvard inte längre uppfattade som hans ord. Intresset förs över till pastorns läsande, hans »konsekration», och som följd av en sådan ämbetssyn blir det naturligt att fråga vid vilken tidpunkt prästen med sitt läsande av instiftelseorden närvarogör Kristi lekamen och blod – en frågeställning som man inte ~anlägger på den första nattvarden »i den natt då Jesus blev förrådd». [11]

Den kraftfulla polemik som de lutherska Bekännelseskrifterna för mot »den påvliga konsekrationen» är alltså en polemik mot en falsk ämbetssyn, en ämbetssyn som t.o.m. lutheraner i vår tid dras till. Denna polemik får inte uppfattas som skulle den avse Kristi ord vid den första nattvarden (Verba testamenti), de ord som läses i vår nattvard. För undvikande av ett sådant missförstånd heter det i Konkordieformeln: »Ty även om vi med rätta avvisar och förkastar den påvliga konsekrationen, vari instiftelseordens läsande såsom ett prästens verk tillskrivs kraften att här åstadkomma ett sakrament, så kan eller bör vi dock på inget sätt utelämna instiftelseorden vid nattvardens hållande, såsom vi i den föregående utredningen framhållit» (Hel., s 630). [12]

Hur skall påven uppfattas?

Av: I. F. | Nr 3, 1989 sida 131

Fråga:

I föregående nummer av tidskriften Biblicum betecknades Katolska kyrkan som ett teokratiskt samfund, i vilket påven gör anspråk på världslig makt. Låt vara att påven ställer sådana anspråk, men är det inte viktigt att se på samfundet med den enkle katolske lekmannens ögon? [0]

Svar:

När det gäller att karakterisera och teckna ett kyrkosamfunds ställning är det viktigt att undersöka dess tro, lära och bekännelse. När det i föregående nummer av tidskriften sades att påven alltjämt inte bara träder fram med anspråk på att vara Katolska kyrkans överhuvud, utan också med anspråk på att äga den världsliga makten, så är detta inte något som biskopen i Rom (påven) är ensam om att drömma om. Karakteristiskt för Katolska kyrkan och dess teologi är att den inte skiljer mellan lag och evangelium, mellan Guds rike och jorderiket. Detta är något som direkt och indirekt präglar också den katolske lekmannen. [1]

Som exempel härpå skall anföras en recension i Svensk Exegetisk Årsbok 47 (1982) s 245. Där skriver docenten i Nya testamentets exegetik i Lund Rene’ Kieffer: »Huvudtesen att ’Guds rike’ är helt identiskt med ’kyrkan’ håller knappast. Bättre vore att säga att Guds rike är både kyrkan och det som växer fram bland människorna intill tidens slut. Det finns naturligtvis en början av Guds rike i kyrkan, men eftersom Guds herravälde där inte förverkligas till fullo, finns också en väntan på det definitiva Gudsrike, där sonen överlämnar allt åt Fadern (se 1 Kor 15:28 och 15:50).» [2]

Denna framställning visar just recensentens katolska trosåskådning. Vi finner här en »framgångsteologi» av kosmiska mått. Världen skall till slut växa och utvecklas till att bli en »kristen» värld, ett Guds rike. Gudsrikesbegreppet har vidgats till att omfatta världen. Det har fyllts med politiskt innehåll. Genom att bortse från synden och dess makt har Kieffer kunnat ge sig hän åt sådana »utopier» och drömmar. Han bortser också från den undervisning Jesus meddelade Pontius Pilatus, när han sade: »Mitt rike är inte av denna världen» (Joh 18:36). Jesus har vid flera tillfällen undervisat sina lärjungar om att de skulle mötas av förföljelser. Och när människor kom och tänkte med våld göra honom till kung (Joh 6), visade Jesus dem att han inte tänkte träda fram som en yttre världslig regent. Jesus visade i handling att han gjorde en klar åtskillnad mellan Guds rike och kejsarens rike. [3]