Bibeln består av två testamenten, det Gamla och det Nya. Det är viktigt att dessa båda testamenten hålls samman i en enhet. Gamla testamentet – »lagen och profeterna» (Rom 3:21) – handlar om Messias (Kristus, d.v.s. den »smorde konungen») som skall komma, Nya testamentet förkunnar att Jesus, som föddes av jungfrun Maria, är denne utlovade Messias, som har kommit till världen. Hela Bibeln handlar om Kristus. Båda testamentena förkunnar också att Gud är den allsmäktige Skaparen och att människan, ställd inför Gud, är den syndiga människan. [0]
I. Förhållandena under Gamla förbundet
a) Mellan Gamla och Nya testamentet finns endast en skillnad i klarhet
Har vi läst Gamla testamentets undervisning om hur Gud skapade världen och människan och hur denna människa föll i synd, följer snart evangeliets predikan om »kvinnans säd, som skall krossa ormens huvud», en predikan som Gud höll redan på syndafallets dag. Den dagen blev upplyst av evangeliets löftesord (1 Mos 3:15). Följer vi sedan framställningen i Skriftens första bok, så ser vi hur människans böjelse, hennes »hjärtas uppsåt är ont alltifrån ungdomen» (1 Mos 8:21), men hur Gud inte i vrede utplånar den jord som blev »uppfylld av våld» och »alltmer fördärvad för hans åsyn» (1 Mos 6:11), utan fastmer i kärlek och barmhärtighet sluter förbund med Noa (1 Mos 6:18) och därvid förkunnar att han inte mer skall låta en syndaflod drabba jorden. [3]
Vi ser också av Bibeln hur tron tänds hos människor alltifrån den dag evangelium förkunnas. Redan i 1 Mos 4:26 heter det att man vid denna tid började »åkalla Herrens namn». Detta uttryck, »åkalla Herrens namn», brukas här i samband med kulten (gudstjänsten) och inbegriper bekännelse och förkunnelse, lovprisning och tacksägelse (se också 1 Mos 13:4). Om Hanok heter det att »han vandrade i gemenskap med Gud» (1 Mos 5:22). Detsamma sägs om Noa (1 Mos 6:8). Om Abraham läser vi: »Och Herren sade till Abram: ’Gå ut ur ditt land och från din släkt och från din faders hus till det land som jag skall visa dig’» (1 Mos 12:1). Vi får sedan veta av Skriften hur denne trons vandringsman, som hade sett löftet i fjärran, byggde ett altare och åkallade Herrens namn. [4]
Det är viktigt att se vilket djupt samband det är mellan de båda testamentena. Sambandet är i Hebr 1:1 uttryckt på detta sätt: »Sedan Gud många gånger och på många sätt har talat till fäderna genom profeterna, har han nu på det yttersta av denna tid (d.v.s. i den nytestamentliga tiden) talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han också har skapat världen.» Den som förkastar Gamla testamentet, där Gud genom sina tjänare profeterna förkunnar evangelium i löftets form, han kommer också att förkasta Nya testamentet, som förkunnar att »alla Guds löften har fått sitt ja i Kristus» (2 Kor 1:20). [5]
Samtidigt skall det sägas att det finns en skillnad mellan testamentena, nämligen i fråga om graden av klarhet. Detta förhållande belyses av Franz Pieper, som skriver: [6]
Och vad påsken beträffar, så framgår det av 2 Mos 12:21ff, att Israels barn skonades från att drabbas av vredesdomen, inte därför att de var judar, utan för påskalammets skull. Evangelium, som Gud »i förväg förkunnade som ett löfte genom sina profeter i de heliga Skrifterna» (Rom 1:2) är klart, men har inte den grad av genomskinlig klarhet som Nya testamentet har. Därför är det viktigt att vi läser Gamla testamentet i ljuset av Nya testamentet. Vi kan inte läsa Gamla testamentet som om det inte fanns någon fortsättning. I detta sammanhang kan det vara på sin plats att påminna om kyrkofadern Augustinus ord att »Nya testamentet är dolt i Gamla testamentet och Gamla testamentet är uppenbart i Nya testamentet.» [7]
Några skillnader mellan förbunden fanns dock: [8]
b) Under Gamla förbundets tid hade Guds folk en särskild lag
Långt efter det att löftet hade förkunnats, löftet om Messias, blev lagen given. Aposteln Paulus skriver att lagen »kom in vid sidan om» all den synd som redan fanns (Rom 5:20), och att detta skedde »för att överträdelsen skulle bli större», d.v.s. för att synden, som genom syndafallet kommit in i världen, skulle visa sig som brott mot bestämda bud. När vi talar om »lagen» tänker vi gärna endast på den moraliska lagen, »de tio orden». Vi bör emellertid göra klart för oss att lagen för juden inbegrep också »ceremoniallagen», med alla dess föreskrifter för offer och gudstjänster, och »statslagen» eller »landslagen», som reglerade hur Israel skulle styras, när det nu framträdde som en »teokrati», d.v.s. som en stat eller ett rike, vars egentlige konung skulle vara Gud själv (5 Mos 33:5). Genom lagen ställdes det enskilda och offentliga livet i stort som smått in under Guds vilja. [10]
Aposteln Paulus liknar i Gal 4:1-7 lagen vid en förvaltare av ett omyndigt barn. När aposteln brukar begreppet »lagen» inbegriper han hela det lagsystem som var givet åt Israel genom Mose (Gal 3:10-13, 17, 19, 24f; 4:21f). Det gamla förbundet, lagförbundet, ställs därvid skarpt emot Nya förbundet. Det gamla förbundet, lagens och bokstavens ämbete, karakteriseras som ett dödens och fördömelsens ämbete. Det nya förbundet är Andens och rättfärdighetens ämbete (2 Kor 3). Lagens uppgift är att »döda» och »fördöma». Men detta dödens ämbete var bestämt att »försvinna» (2 Kor 3:6f). »Ty lagens slut är Kristus, till rättfärdighet för var och en som tror» (Rom 10:4). Lagen har haft sin tid till dess Kristus kom (Gal 3:24). Därför kan Paulus förkunna: »Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har genom Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Det som lagen inte kunde, svag som den var på grund av vår köttsliga natur, det har Gud fullgjort: genom att sända sin egen Son till det yttre lik en syndig människa, och som syndoffer, har Gud i hans kött fördömt synden, för att lagens krav på rättfärdighet skulle uppfyllas i oss, som inte lever efter köttet utan efter Anden» (Rom 8:1-4). [11]
c) Under Gamla förbundets tid fanns en särskild helgedom och ett heligt land
Vid Sinai berg fick också Mose se förebilder till tabernaklet och dess tillbehör (2 Mos 25:40). Platsen där Gud och Israel möttes var tälthelgedomen, »mötestältet», »uppenbarelsetältet» (2 Mos 25-27). I denna vandringshelgedom, som Mose på Guds befallning inrättade åt Israel, förvarades förbundsarken, i vilken lagens tavlor och de fem Moseböckerna låg (5 Mos 32:24). Arkens gyllene lock, nådastolen, överskuggad av kerubernas vingar, var platsen för Guds uppenbarelse (2 Mos 25:17). Israels barn hade fått sitt heliga ställe, som de bar med sig från plats till plats, en vandrande helgedom, buren på leviternas axlar. Lagens och nådens Gud följde sitt folk, vart det gick. Sin regering över Israel utövade Gud från det heliga tältet, där han uppenbarade sin vilja. Tältet var Guds boning i Israel, som framträdde som en teokrati (en gudsstat). [13]
Bar alltså leviterna på sina axlar (2 Mos 26) den flyttbara helgedom som Israel medförde under ökenvandringen, så kom denna vandringshelgedom att av konung David föras upp till Jerusalem. Prästerna bar sedan in Herrens ark i det allraheligaste i Salomos tempel. Dit upp vandrade folket för att hålla högtid, efter lagens bud. Den levitiska gudstjänsten var knuten till templet, det heliga stället, och Kanaans land var Herrens arvedel (1 Sam 26:19; 2 Sam 10:19). Det heliga stället, templet, och gudsstaden Jerusalem var belägna inom Kanaans territoriella gränser, inom Israels kyrkostat, som kunde pekas ut på kartan. [14]
II. Jesu och apostlarnas lära
a) Jesus och hans undervisning uppfattades som ett hot mot Gamla förbundets lag, helgedom och heliga land
I Joh 11:47 läser vi om hur översteprästerna och fariseerna kallade samman Stora rådet och sade: »Vad gör vi? Den här mannen gör ju många tecken. Om vi låter honom hålla på så här, kommer alla att tro på honom, och sedan kommer romarna och tar ifrån oss både vår plats (= templet) och vårt folk». De såg i Jesus inte bara ett hot mot templet och tempelkulten utan också mot hela den judiska teokratin. Vilken ställning templet intog hos Jesu lärjungar framgår av vad som berättas i Matt 24:1: »När Jesu lärjungar gick ut ur helgedomen trädde de fram och bad honom ge akt på helgedomens byggnader. Jesus svarade dem: ’Ja, ni ser nu allt detta, men sannerligen säger jag er: Här skall inte lämnas sten på sten; allt skall bli nedbrutet.’» [17]
I den stund när Jesu lärjungar med undran och förundran visar Jesus på helgedomen, dess skönhet och prakt, säger Jesus profetiskt till dem att detta tempel skall förstöras. När diakonen Stefanus anklagas vittnar man mot honom och säger: »Denne man upphör inte att tala mot vår heliga plats och mot lagen. Ty vi har hört honom säga att Jesus, han från Nasaret, skall bryta ned denna byggnad och förändra de stadgar som Moses har givit oss.»(Apg 6:13f.) Uttrycket »vår heliga plats» (ordagrant: »denna heliga plats») uppfattas vanligtvis syfta på templet, men det kan också tänkas inbegripa staden Jerusalem, vars förstöring Jesus hade förutsagt (Luk 19:43f). [18]
b) Det nya förbundets helgedom är Jesus själv
Var templet och helgedomen i Gamla förbundet platsen för mötet mellan Gud och människor, så kommer i Nya förbundet Jesus Kristus att intaga denna plats. När Jesus talar om det tempel som man skall bryta ner men som han skall resa upp igen på tre dagar, då uppfattade judarna dessa ord så som skulle det vara tempelbyggnaden i Jerusalem som Jesus avsåg. Evangelisten Johannes förklarar emellertid för sina läsare att det var om sin kropps tempel som Jesus talade (Joh 2:l9ff). Med dessa ord hade Jesus utsagt att templet som heligt ställe och som mötespunkt mellan Gud och människor skulle ersättas av en annan mötesplats, och denna plats var Han själv i sin person och gärning. Templet på Sions berg var egentligen bara en skuggbild av den i Kristus givna verkligheten (Kol 2:17). Kristus Jesus, som kastar denna skugga, säger också själv: »Här är vad som är mer än templet» (Matt 12:6). [20]
När Natanael hade bekänt sin tro: »Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung», då förklarade Jesus att han själv var den rätta platsen för tillbedjan: »Amen, amen, jag säger er: Ni kommer att få se himmelen öppen och Guds änglar stiga upp och ner över Människosonen» (Joh 2:49ff). Vi kan i detta sammanhang påminna om Jesu samtal med den samaritiska kvinnan. Hennes fråga gällde den rätta platsen för tillbedjan. Var Gerissim, samariternas heliga ställe, eller templet på Sions berg, judarnas helgedom, rätt plats? Jesus besvarade den frågan med att förklara att gudsdyrkan inte längre var knuten till en bestämd plats, vare sig till templet i Jerusalem eller till kulten på Gerissim. De sanna tillbedjarna tillber Fadern i Ande och sanning, när de bekänner att Jesus är Kristus (Joh 4:20ff). [21]
Det heliga stället är alltså i Nya testamentet inte ett yttre tempel utan Kristus själv. »Gud var (=bodde) i Kristus» (2 Kor 5:19), »hela fullheten (= Guds fullhet) har behagat bo i honom» (Kol 1:19). I Rom 3:25 omnämns Kristus som helig plats och heligt ställe, när det sägs att »Gud har i hans blod ställt fram honom som en nådastol (ordagrant: nådaställe, soningsplats)». [22]
Profeten Hesekiel ser i sin syn »sedan vi blivit bortförda i fångenskap» hur »Gud förde honom till Israels land och satte honom ned på ett högt berg, och på detta var liksom en stad byggd söderut» (40:1f). Hesekiels heliga stad är byggd omkring ett tempel och satt mitt inne i ett återuppbyggt land. När han profeterar om det nya nådesförbundet målas detta i bilder från den gammaltestamentliga teokratin (»såsom en stad»). När aposteln Johannes i sin syn såg det nya Jerusalems härlighet, då såg han »i den (staden) inget tampel, ty Herren Gud, den Allsmäktige, är dess tempel, och Lammet (offerlammet Kristus). Den »stadens ljus är Lammet» (Upp 21:22f). I Kristus är alla Guds löften uppfyllda. [23]
c) Det heliga landet eller stället finns i Nya testamentets tid på alla platser där Kristi namn bekänns
Det heliga stället är i Nya testamentet ersatt av »vägen». Jesus talar om sig själv som »vägen, sannningen och livet» (Joh 14:6) och om sina lärjungar som »dem som följer mig» (Joh 8:12). Det är ingen tillfällighet att de heliga och troende (de kristna) i Apostlagärningarna benämns »dem som är på den vägen» (Apg 9:2). De sanna tillbedjarna är på de många olika platserna förenade i samma bekännelse, samma tillbedjan och tro. De vandrar – såsom Abraham – i tro. Den tro de har förpliktigar dem inte att företaga någon pilgrimsresa för att möta Gud. När aposteln Paulus därför skriver i sitt brev till församlingen i Korint, »de kallade och heliga», då ställer han dessa församlingsmedlemmar »samman med alla de andra på alla platser, där de åkallar vår Herres Jesu Kristi namn» (1 Kor 1:1). Jesus hade själv sagt till sina lärjungar att han skulle vara med dem »alla dagar intill tidens ände» (Matt 26:20), och det löftet gällde dem som då sändes ut till de många platserna i världen för att förkunna evangelium för allt skapat. Genom denna hänvisning till »varje plats» (»överallt») betonas frälsningens universalitet (2 Kor 2:14; 1 Tess 1:8). [25]
III. Jämförelse mellan judendomen och kristendomen
a) Judendomen menar att Gamla förbundets lag, helgedom och heliga land skall gälla alltid och för alla folk
Ur Ferdinand Webers kända arbete »Juedische Theologie auf Grund des Talmud und verwandter Schriften» (1897) kan vi hämta följande uppgifter. Den ortodoxa judendomens mål är att åter bygga upp inte bara Jerusalem utan också templet. »När Messias kommer skall den förstörda staden och helgedomen återupprättas», heter det i deras skrifter. Staden och templet i Jerusalem skall då vara folkvärldens centrum. Till judendomens messianska förväntningar hör alltså att när de åtskilda stammarna av Israel samlas, skall Herren bygga upp både stad och helgedom, och när helgedomen står färdig skall tempeltjänsten återupprättas efter Moselagens och den muntliga traditionens föreskrifter. Skillnaden mellan den gamla och nya tempeltjänsten skall endast vara den att Jerusalem då skall bli en samlingsplats för alla nationer och för världens alla folk. [28]
Att Israel i Messias dagar får denna funktion för en hel värld förklaras av Judiska rabbiner bero på att Israel på Sinai förklarade sig berett att lyda Gud och påtaga sig lagen (»himmelrikets ok»), under det att de andra folken vägrade att göra detta (se t.ex. P Billerbeck (Str-B) I, s 172ff). Hugo Odeberg skriver i sin bok »Fariseism och kristendom» om detta anspråk på att hela världen skall lyda de krav och de principer som dessa lärare har uppställt som uttryck för den gudomliga viljan: [29]
De samfund som grundar lydnaden mot den gudomliga viljan på människans fria vilja, kräver till sist världsherravälde. Därför blir det självklart och logiskt nödvändigt, att för fariseismen Guds herravälde måste innebära Israels herravälde i världen. (S 73f.) [30]
b) Kristendomen förkunnar att Mose lag är uppfylld, att helgedomen är ersatt av Frälsaren och att Guds rike (”det heliga landet”) är ett himmelrike, ej ett jordiskt rike
Aposteln Paulus skriver: »Kristus friköpte oss från lagens förbannelse, när han blev en förbannelse i vårt ställe… Detta skedde för att den välsignelse som Abraham hade fått skulle genom Jesus Kristus komma hedningarna till del och för att vi genom tron skulle få den utlovade Anden» (Gal 3:13f). Jesus inledde också sin undervisning med att förkunna: »Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära; omvänd er och tro evangelium» (Mark 1:15). Att Guds rike är nära betyder i detta sammanhang att det är här. Jesus knyter begreppet »Guds rike» till sin person. Han är själva riket, såsom kyrkofadern Origenes säger (»autobasileia»). [32]
Det grekiska ordet »rike» betyder egentligen ordagrant översatt »kungadöme». Men det är då inte fråga om ett yttre rike, som kan pekas ut på kartan. Jesus sade, när han blev tillfrågad av fariseerna när Guds rike skulle komma: »Guds rike kommer inte med iakttagelse» (ordagrant), d.v.s. Guds rike är osynligt. »Man skall inte kunna säga: ’Se, här är det’, eller: ’Där är det’» (Luk 17:20ff). Därmed hade Jesus avvisat de judisk-politiska messiasföreställningarna. Guds rike är inte ett yttre välde utan ett trons rike i människors hjärtan. Och tron är inte föremål för yttre iakttagelse. [33]
»Allt har blivit nytt» kan också aposteln Paulus säga (2 Kor 5:17). I stället för det jordiska Jerusalem ställer han ett himmelskt (Gal 4:26), i stället för lagtavlor, med bokstäver inristade på stenar (det gamla lagförbundet), ett nytt förbund, som inte är bokstav utan Ande; i stället för omskärelsen på köttet dopet till Kristus (Kol 2:11), i stället för det judiska kyrkoåret med dess »högtider, nymånader och sabbater» (Kol 2:16) ett »nådens år från Herren» (Luk 4:19), där alla dagar är lika högtidliga (Rom 14:6). När verkligheten (Kristus) kommer, måste skuggbilden försvinna. Så är Gamla förbundets prästadöme, tempeltjänst och offer avlöst av Kristi offertjänst »en gång för alla» (Hebr 9:12). Kungadömets, prästadömets och profetians linjer i Gamla testamentet förenas hos honom, som är den gudomliga konungen, prästen och profeten. [34]
Liksom patriarkerna i Gamla förbundet är de på Kristus troende främlingar här på jorden. Skulle trons människor än leva i det heliga landet är de som Israel under ökenvandringen ett vandrande gudsfolk, pilgrimer på väg mot det himmelska Jerusalem. »Vårt medborgarskap är i himmelen och därifrån väntar vi Herren Jesus Kristus som Frälsare», bekänner Jesu Kristi apostel Paulus (Fil 3:20). [35]
IV. Katolicismen har infört en ny lag, en ny helgedom och ett nytt heligt land
Katolicismen har den heliga Skrift som andlig auktoritet. Som ännu en källa till den kristna sanningen ställer den traditionen. Traditionen är då inte längre lika med »den apostoliska traditionen», lärdomen given genom apostlarna (jfr 2 Tess 2:15). Som »katolskt» och »allmänkyrkligt» betraktas »vad som tros överallt, alltid och av alla» (Vincentius av Lerinum, d omkring 445, formulering). Traditionen blir identisk med det allmänna trosmedvetandet. Bibelns tradition, profeters och apostlars lära, betraktas som svåröverskådlig och många gånger förvirrande. Man behöver därför en översta instans, som fastslår vad som skall gälla som kyrklig tradition. [37]
Alltsedan Vatikankonciliet 1870 är det biskopen i Rom, påven, som ensam utfärdar stadgar för kristen tro och kristet liv och som är förklarad »ofelbar», när han talar »från sin lärostol». När han blev motsagd i denna sak förklarade han: »Traditionen, det är jag.» En av påven tillsatt kommission gjorde detta uttalande: »En lära kan fastslås på grundval av traditionen allena, utan den heliga Skrifts vittnesbörd.» Resultatet har blivit att påven har infört nya stadgar för tron, dogmen om Marias syndfrihet (»den obefläckade avlelsen») och om hennes himmelsfärd. Som Guds ställföreträdare fordrar han att alla kyrkomedlemmar underkastar sig hans mening. Biskopen i Rom träder fram som en ny Mose, en ny laggivare, Rom och Vatikanen uppfattas som den heliga staden, och Katolska kyrkan förklaras vara Kristi synliga rike på jorden. [38]
Påven är inte bara överhuvud för den katolska kyrkan utan också statsöverhuvud i Vatikanstaten. Detta förhållande har ibland förbigåtts med tystnad. Vanligt är det också att det sägs att påven inte längre träder fram med anspråk på världslig makt. Bonifatius VIII:s sats att alla människor måste underkasta sig den romerske påven skulle inte gälla i vår tid. I de politiska förhållanden som nu råder kan visserligen detta anspråk inte längre upprätthållas. Men kyrkohistorikern Walther von Loewenich skriver i sitt arbete »Der moderne Katholizismus» att »dessa anspråk aldrig har officiellt tagits tillbaka.» När påven nu snart kommer till Sverige, kommer han hit som symbol för en enad kyrka och en enad värld, sägs det. Härtill kan sägas att vad som har sagts om judendomen gäller också katolicismen. Båda träder fram som teokratier, gudsvälden, och kräver ingenting mindre än herravälde i världen. [39]
(I nästa nummer av tidskriften skall detta ämne tas upp till ytterligare behandling)