1988/4 – Aposteln Paulus ställning till slaveriet

Av: Ingemar Furberg | Nr 4, 1988 sida 160

Slavarna uppmanas hellre förbli slavar än göra sig fria

Aposteln Paulus maning till de kristna slavarna att förbli i slavtjänsten, att förbli vad de är, väcker hos många stor förvåning. Kan det verkligen vara sant, det som står i texten: »Förbli hellre slav» (1 Kor 7:21). Är versen rätt översatt? Finns det inte en annan översättning? »Dock, om du kan bli fri, så begagna dig hellre därav» (1917 års bibelöversättning). [1]

Vad översättningen av versen beträffar är det viktigt att sätta in den i sitt givna sammanhang. Redan i v 17 ställer aposteln upp den principen att var och en (som har blivit kristen) skall fortsätta att leva i den ställning som Herren har tilldelat honom, den han hade då Gud kallade honom. Denna regel upprepar han sedan i v 20, där den tillämpas på rådande sociala förhållanden: »Blev du kallad som slav (var du slav när du blev omvänd), så sörj inte över det. Om du också kan bli fri, så bruka hellre… Ty den slav som är kallad att vara i Herren är en Herrens frigivne. På samma sätt är den som är kallad som fri en Kristi slav» (v 21f). [2]

Frågan blir då: Vilket ord skall tillfogas efter apostelns maning »bruka hellre»? Skall vi som objekt sätta in ordet »frihet» eller ordet »slavtjänst»? Vi behöver inte gissa oss fram härvidlag. Om vi ser till textsammanhanget är det ingen tvekan om att aposteln här underförstår ordet »slavtjänsten», »slavoket» (»douleia»). Förbli hellre slav, förbli sådan du är. Denna förståelse av texten ger de grekiska kyrkofäderna. Den ges av prof Odeberg i hans kända kommentar till Korintierbreven. I en recension i Svensk Exegetisk Årsbok 1970, s 146, av tre nyss utgivna kommentarer till Första Korintierbrevet konstaterar Hans C Cavallin: »Uppmaningen ’bruka hellre’ tolkas av samtliga så: ’förbli hellre slav’ – detta med hänsyn till kontexten» (d.v.s. sammanhanget). Von Dobschuetz skriver i en artikel i Realencyklopädie fuer protestantische Theologie und Kirche 18, s 427, att denna »redan av kyrkofäderna företrädda tolkning av ’bruka hellre’ är den enda riktiga.» ^[1]När sammanhanget så klart talar om dem som kallats som slavar att förbli i de yttre för­hållanden de levde i när de kallades, måste en alternativ tolkning (”bruka nu din möjlighet, ta vara … Continue reading

Det skall dock påpekas att aposteln därmed inte har utfärdat något förbud mot att göra sig fri. [3]

Den andliga friheten den viktigaste

Aposteln motiverar sin maning till slaven att förbli under slavoket med att en kristen redan är fri. Han kan också hänvisa till sin egen nyvunna andliga frihet och säga: »Eftersom jag är fri från alla har jag gjort mig till allas slav för att vinna desto fler» (d.v.s. för tron 1 Kor 9:19). Aposteln talar här om sig själv som »allas slav». Han skriver också: »Vi förkunnar inte oss själva, utan Kristus Jesus som Herren och oss som era slavar för Jesu skull» (2 Kor 4:5). Aposteln benämner sig själv »Jesu Kristi slav (Rom 1:1), kallad till apostel, avskild för Guds evangelium» (Rom 1:1). »Vi är era slavar», säger han i sitt brev. Han tillägger: »vi är inte herrar över er tro» (2 Kor 1:24). [5]

Det måste beklagas att de flesta översättningarna av Nya testamentet har försvagat den fulla styrkan i ordet »slav» och återgett det med »tjänare». De vanligaste orden för »tjänare» i grekiskan är »diakonos» och »hyperetees» och betecknar en anställd person, som kunde avskedas eller sluta sin tjänst. Om ordet »slav» återgavs med »slav» överallt skulle apostelns framställning också lättare förstås. Hos aposteln förenas till synes så motsatta begrepp: den absoluta friheten och den absoluta bundenheten. En kristen är enligt aposteln på samma gång Herrens frigivne och Herrens slav. [6]

Skillnaden mellan ett förr och ett nu uttrycks av aposteln på följande sätt: »När ni nu gjorts fria från synden har ni blivit slavar under rättfärdigheten – för er mänskliga svaghets skull uttrycker jag mig så här vardagligt» (Rom 6:18f). Råkar då inte den människa, som genom tron är fri från slaveriet under synden, in under ett »slaveri» under Kristus? Jo, svarar aposteln, Kristi frigörelse leder oss, som förr har slavat under synden, till en absolut bundenhet vid rättfärdigheten, »till en tjänst åt rättfärdigheten, till ett helgat liv» (Rom 6:19). Men denna bundenhet vid Kristus innebär frihet, frihet till att tjäna. »Den som är kallad att vara i Herren (den som är en Jesu lärjunge) är en Herrens frigivne», förklarar aposteln. Omvändelsen gör människor fria. En kristen är fri från synd och död och djävul, fri från lagens tvång. Apostelns maning till slaven att bli kvar under slavoket motiverar han med att denne genom tron redan vunnit friheten, den andliga friheten. [7]

Det är denna andliga frihet Jesus förkunnar när han säger: »Sanningen skall göra er fria» (Joh 8:32). När Jesus sade detta »till de judar som (hittills) hade satt tro till honom» blev de mycket upprörda och svarade: »Vi har aldrig varit slavar under någon.» De kunde under inga villkor erkänna att de utan Jesus levde i en andlig fångenskap under synden. De menade sig äga en andlig frihet i kraft av sin släktskap med Abraham. Det är då som Jesus säger: »Slaven får inte bo kvar i huset för alltid men sonen får stanna för alltid. Om nu Sonen gör er fria blir ni verkligen fria» (Joh 8:35). Samma uppgörelse med en judaistisk åskadning hade aposteln Paulus. Vi kan här bara påminna om hans brev till galaterna vilket han avslutar med dessa ord: »Till frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt inte på nytt slaveriets ok läggas på er» (Gal 5:1). Aposteln manar de kristna att stå fasta i den kristna friheten. [8]

Antikens människor föraktade arbetet

Aposteln Paulus förkunnade inte den sociala revolutionen. Det var inom den sociala ram som gällde i det romerska världsriket som de kristna hade att utöva kärlek. Ungefär hälften av befolkningen kunde, enligt vissa forskare, utgöras av slavar. I denna värld var det något självklart att det tunga arbetet skulle utföras av dessa. ^[2]Angående antikens inställning till arbete, se Claes Lindskogs arbete Människan är sig evigt lik, Uppsala 1942 (särskilt sid 38-51)  Arbetet, slitet, var inte den frie medborgarens uppgift. För honom var det naturligt att ägna sig åt filosofin, politiken, krigstjänsten och njutningarna. Filosofins huvudfråga var den om människans livsmål, som antingen bestämdes som det godas idé (så i platonismen) eller själens lycka och fullkomning (så i aristotelismen). Lyckan och det goda förutsattes då höra samman. [10]

Epiktetos, grekisk filosof, själv frigiven slav (100 e Kr), menade att människosjälen var en del av själva gudomen. Han kunde t.o.m. formulera den bekännelsen: »Du, o människa, är en gud.» »Att behaga sig själv» och »att behaga Gud» var för honom ett och detsamma. Själen hade nämligen en naturlig böjelse för sanning och godhet. Bara människan visste det goda (var informerad), skulle hon också göra det goda. Fel och misstag berodde på bristande information. (Vi känner igen en sådan idealistisk människosyn i vår tid, när fel och misstag alltid förklaras med att informationen inte har gått fram.) Om någon skuldkänsla kunde det inte vara fråga hos Epiktetos. Han hade i förhållande till sig själv alltid bara med sig själv att göra, och däri bestod hans frihet, den han sade sig äga »av naturen». Under sådana förhållanden måste medmänniskan närmast bli en komplicerande faktor, som endast aktualiserade frågan om förhållandet mellan självkärleken och människokärleken (altruismen). [11]

När Epiktetos i sin framställning kommer in på slaveriet och därvid brukar uttrycket »tänka på slavarna», då brukar han inte detta uttryck i betydelse av vänligt intresse för slavarnas välgång utan i ett sammanhang där det talas om hur angelägen man kunde vara att omge sig med en stor slavhop. Grekerna hade verkligen svårt att upptäcka »nästan», låt vara att de betraktade människan som »en samhällsvarelse». Aktualiserades förhållandet till medmänniskan, då aktualiserades ständigt frågan om den rätta balansen mellan självkärlek och nästankärlek. [12]

Kristendom och slaveriet

Det måste sägas att det har funnits en historieskrivning som har gett en överdriven skildring av kyrkans insats för avskaffandet av slaveriet. Det sociala evangeliets företrädare, som drömmer om att kristendomens anda skall genomsyra världen och att världen skall bli Guds rike, har ofta överdrivit kristendomens inflytande i detta avseende. Drömmen om en värld genomsyrad av kristendomens väsen är en utopi, som aldrig har kunnat förverkligas. Visst är det vackert att drömma om det goda och ideala samhället. Men vad som hindrar att samhällsidealet förverkligas, det är synden i världen. Vi påminns i Skriften om syndens »genomsyrande» förmåga. Gång på gång varnas där för den faran att synd och ondska tränger in i Guds rike, den kristna kyrkan och församlingen, och genomsyrar den. »Lite surdeg» (= lite ondska) utgör ett hot mot hela den kristna kyrkan (Gal 5:9). [14]

Vi skall här inte ta upp den komplicerade frågan om vilka det var som hade betydelse för slaveriets humanisering, om det var de kristnas förtjänst eller de grekiska filosofernas (och då i så fall stoikernas) att slavarnas villkor förbättrades. Här skall vi endast ge en kort framställning av hur Bibeln undervisar och förmanar dessa båda samhällsklasser: de fria och slavarna. [15]

De kristna skulle värdera slavarnas arbete

När det kristna budskapet efter pingstdagen fördes ut över det romerska världsriket var det ett budskap om frälsning genom den av Gud sände Messias. Samtidigt som detta budskap förkunnades för hedningarna, för dem som inte kände lagen, blev den uppenbarade gudsviljan känd bland folken. Lagen, budordet, pekade på människan, nästan. När Skriften uppenbarar det goda handlandet, då pekar den direkt på »nästan», den närmaste, vilket bud inbegrep »slaven i ditt hus», »främlingen – ni var ju själva främlingar i Egyptens land» (2 Mos 22:21f). De kristna manades att öva kärlek, en kärlek som innebar offer. När de stod inför den nödställde, då hade budordet lärt dem att detta »att älska sin nästa som sig själv» innebar ett krav på kärlekens gärningar, inte en inbjudan till en reflexion om kärlekens rätta föremål. [17]

Ett annat bidrag som kristendomen gav och som bidrog till en ny syn på slaveriet var synen på arbetet. En ny syn på arbetet gavs genom Skriften. Arbetet var väl alltifrån syndafallets dag förenat med slit och vedermöda – det gäller allt arbete – men arbetet är enligt Bibeln inte ett syndastraff utan en uppgift, som Gud lägger på alla människor. Arbetet fick genom Gamla testamentet, de kristnas Bibel, höghet och glans. Där hade man läst hur Gud »tog Adam och satte honom i Edens lustgård till att bruka och bevara den» (1 Mos 2:15). Så blev under dagens svett och möda jorden brukad och nästan, medmänniskan, betjänad. [18]

De kristna skulle betrakta slavarna som bröder

Att en förändring i synen på slavarna sker, omvittnas av Nya testamentet. I 1 Tim 6:1f undervisar aposteln Paulus om slavars plikter: »Alla, som bär på slaveriets tunga ok, skall anse sina herrar värda all respekt, så att Guds namn och läran inte smädas. De som har troende herrar skall inte se ner på dem därför att de är bröder, utan tjäna dem så mycket ivrigare därför att de är troende och älskade, dessa som får nytta av deras tjänst. Så skall du (Timoteus) undervisa och förmana.» Men det är inte bara kristna slavar som förmanas av aposteln. Också deras herrar, de kristna slavägarna, förmanas. Hur en sådan förmaning ges kan studeras i apostelns brev till Filemon, en kristen slavägare. [20]

Den hårdhet med vilken slavarna behandlades gjorde att många försökte fly bort från sina herrar. De flydde då vanligtvis till Rom, den stora världsstaden, där det fanns större möjlighet att hålla sig gömd. Vi har i Nya testamentet ett brev, avsänt till den kristne slavägaren Filemon. En hednisk slav hade rymt från honom. Sådana flyktförsök behandlades mycket strängt. Den här omnämnde slaven Onesimos uppsökte i Rom den fängslade aposteln Paulus och blev genom apostelns undervisning omvänd till kristen tro. Aposteln sänder nu denne förrymde slav tillbaka till sin herre och bifogar därvid ett brev till denne. [21]

En nyomvänd hednisk slav, nu kristen, är på väg tillbaka till den tjänst och den ställning han tidigare innehaft. Själva slaveriet som institution slås inte sönder. Paulus går inte den sociala revolutionens väg. Men en förändring i det sociala mönstret inträder. Onesimos är inte på väg till sin slavägare för att av denne överlämnas till att bestraffas med det hårda straff som förrymda slavar fick. Aposteln skriver till slavägaren: »Jag sänder nu Onesimos tillbaka till dig… Kanske blev han (Onesimos) skild från dig en tid, för att du skulle få honom tillbaka för alltid, inte längre som slav utan som en som är mer än en slav: en älskad broder.» [22]

Förhållandet mellan slav och slavägare har blivit ett annat. Slavägaren, som hade öppnat sitt hem för församlingens gudstjänster, blev av aposteln uppmanad att ta emot Onesimos som en »älskad broder», d.v.s. som en medlem i den församling som firade sin gudstjänst i Filemons hus. Den vänliga omsorg som Filemon skulle ägna en återvändande förrymd slav, som nu var en kristen, den omsorgen skulle Filemon ha ägnat honom redan när denne stod där i sin uppgift och ännu var hedning. Detta förstod Filemon. Han hade ju också i evangeliet hört dessa Jesu ord: »Om ni visar vänlighet bara mot era bröder, vad gör ni för märkvärdigt med det? Gör inte hedningarna på samma sätt?» (Matt 5:47). [23]

Alla kristna skall tjäna varandra

»Förbli hellre slav. Ty den som är kallad att vara i Herren är en Herrens frigivne.» När aposteln här förmanar slaven att förbli i sin kallelse med uppgift att tjäna nästan, då ger aposteln i sin undervisning samma maning till slavens herre. I sin tjänst har också han samma uppgift, nämligen den att tjäna. Målet för en kristen människas liv var klart utsagt av aposteln: »Ingen av oss lever för sig själv… Lever vi, så lever vi för Herren» (Rom 14:7f). Tjänandet av nästan, medmänniskan, tillhör alla kristna. [25]

Slavens arbete var verkligen viktigt och värdefullt. Därför skulle han förbli i sin ställning. Slaven förmanas av aposteln att som »Kristi slav helhjärtat göra Guds vilja och villigt utföra sin tjänst som om det gällde Herren och inte människor» (Ef 6:7f). Till ett sådant tjänande var också slavens »herre» kallad. Denne förmanas att »handla på samma sätt mot slavarna och inte använda hårda ord» (Ef 6:9). Gezelius ger denna utläggning av sammanhanget: »Han skall efter Guds vilja bemöta sina tjänares trohet med kärlek, rättrådighet samt skälig belöning, 3 Mos 19:3.» Aposteln tillägger: »Ni (herrar) vet att de (slavarna) liksom ni har samme Herre i himmelen, och han har inte anseende till personen» (Ef 6:9). [26]

Budet om tjänande och tjänst är riktat till alla. Alla kristna tilltalas också som Kristi slavar (tjänare), som Guds tjänare. Tjänare och slav har blivit en höghetstitel, skulle vi kunna säga. Alla visste de av Skriften att de var kallade att tjäna varandra. [27]

Vi skall därför inte bli förvånade över att i den äldsta kristna katekesen »Didache» (»De tolv apostlarnas lära» från tiden omkring 70 e Kr) finna att såväl herrar som slavar förmanas. »Du skall inte med bitterhet befalla din slav eller slavinna, som hoppas på samme Gud, på det att de inte må mista sin fruktan för er gemensamme Gud. Ty han kommer inte för att kalla efter anseende till personen utan kommer till dem som Anden har berett. Ni slavar skall vara era herrar underdåniga…» De kristna, i vilken ställning de än stod, visste att de hade uppgiften att i kärlek tjäna nästan. [28]