Den heliga Skrift lär en utkorelse av nåd, ett evigt val och en evig förutbestämmelse till salighet. Vi finner denna lära framställd i klara bibelord. De heliga och troende i Efesus tilltalas av aposteln som utvalda. Aposteln identifierar sig och sina medkristna med de utvalda när han börjar sitt brev med en högtidlig lovprisning: »Välsignad är vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader, som i Kristus har välsignat oss med all andlig välsignelse i himmelen, liksom han före världens skapelse har utvalt oss i honom till att vara heliga och rena inför sig i kärlek. Han har genom Jesus Kristus förutbestämt oss till att vara hans barn, enligt sin vilja och sitt beslut, för att den härliga nåd skall prisas som han har skänkt oss i den Älskade» (Ef 1:3-6). [0]
Utkorelsen – ämne för Guds barns lovprisning
Utkorelsen är en utkorelse av nåd. Orsaken till denna utkorelse eller förutbestämmelse är Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst och ingenting i oss kristna. Den ovan citerade texten är en lovsång, där Guds nåd prisas. Ni som hör till de heliga och troende i Efesus (Ef 1:1) är tillsammans med oss välsignade med all andlig, himmelsk välsignelse och detta genom Kristus. Tron är inte förutsättningen härför utan början till den gudomliga välsignelsen. Är vi förutbestämda (predestinerade) till barnaskap (Ef 1 :5), är vi också förutbestämda till tro. Gud har välsignat oss som tror. Men detta påstående får aldrig omskrivas så att Gud har välsignat oss därför att vi tror. Tron har i stället sin grund i utkorelsen. Gud har förutbestämt att vi skall komma till tro och genom tron bli Guds barn. [2]
I den fortsatta framställningen av utkorelsen (Ef 1:4-14) utvecklar aposteln hur den himmelska världens andliga välsignelse i Kristus har kommit adressaterna till del. Och här får också tron sin rätta ställning. Ni har hört evangelium om er frälsning, och vi har därigenom kommit till tro, säger aposteln (v 13) . I tron åtnjuter vi syndernas förlåtelse (v 7). Genom tron har vi blivit hans egendomsfolk (v 14). Detta gudsfolk är av Den helige Ande garanterat arvet, det eviga arvet (v 14). [3]
Av detta bibelord lär vi att den eviga utkorelsen omfattar inte bara en del av frälsningsvägen utan hela den frälsningsväg på vilken de kristna blir förda av Gud, från kallelsen ända fram till deras införande i härlighetens rike. Detta framgår också av ett annat viktigt bibelställe, av Rom 8:29f: »Ty dem som han i förväg har känt som sina (=utvalt), dem har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild, för att han skulle vara den förstfödde bland många bröder. Och dem som han har förutbestämt, dem har han också kallat. Och dem som han har kallat, dem har han också förklarat rättfärdiga. Och dem som han har förklarat rättfärdiga, dem har han också förhärligat.» [4]
Utkorelsen av nåd – oss kristna till tröst
Aposteln Paulus visste att de kristna i detta livet är underkastade lidande och prövningar. »Också vi, som har fått Andens förstlingsfrukt», dvs vi kristna, »suckar inom oss», säger han i Rom 8:23. Men samtidigt tröstar han adressaterna och förklarar: »Vi vet att allt samverkar till det bästa för dem som älskar Gud, för dem som är kallade efter hans rådslut» (v 28). Eftersom de är kallade efter Guds föresats och rådslut måste allt lända dem till frälsning. Kristi beträngda lärjungar tröstas av aposteln med att de är utkorade och utvalda av Gud – och detta av hans nåd. [6]
Läran om utkorelse av nåd är alltså en lära för de kristna. Den är given dem till tröst. Aposteln Johannes skriver: »Av Kristi fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd» (Joh 1:16) . Genom det tillfogade »alla» inbegriper han samtliga troende. Det är enligt Guds ord inte någon motsägelse mellan Guds allmänna nådevilja och hans utkorelse av »de heliga och troende före världens skapelse» (Ef 1:1,4). [7]
Utkorelsen av nåd – ett problem för vissa kristna
Alla kristna har emellertid inte kommit till en sådan insikt att Guds barns utkorelse av nåd har blivit ett ämne för tacksägelse. Skriftens lära om en sådan utkorelse och förutbestämmelse av evighet har för dem i stället blivit ett problem, som måste få en förnuftig lösning . Följden blir då att de börjar spekulera över förhållandet mellan Guds allmänna nådevilja och det eviga nådavalet. De menar att det är viktigt att rent logiskt och förståndsmässigt kunna förstå hur dessa båda läror förhåller sig till varandra. Man vill då gärna lägga fram den kristna läran i ett logiskt motsägelsefritt system. Men om den kristna läran skall mästras efter det mänskliga förnuftets måttstock, då träder förnuftet fram som en fiende till det gudomliga Ordet. [9]
Några falska problemlösningar
a) Förtjänsttanken som förklaring till Guds barns utkorelse av nåd
Eftersom alla människor inte blir frälsta drar vissa kristna, som de säger, »den enda förnuftiga slutsatsen» att det är en skillnad mellan oomvända människor, så att somliga i sitt oomvända tillstånd förhåller sig bättre än andra. Den oomvända människan tänkes då ha en fri vilja gentemot Gud. Hon förklaras ha en viss förmåga att vända sig till nåden och kunna samverka med Gud. Denna åskådning benämns »synergism» = samverkan. [12]
Katolsk teologi lär att människan före trons tändande kan få vissa nådekrafter och så aktivt bidra till att tron väcks hos henne. Den oomvända människan kan, som katolsk teologi uttrycker det, »göra vad på henne beror, göra sitt bästa». Det rätta gudsförhållandet upprättas under »samverkan» mellan Gud och människan, som förklaras kunna förvärva sig en viss »förtjänst» (»meritum») inför Gud, låt vara att den är ringa. Nåd och förtjänst, Guds nåd och människans förtjänst, förs här samman. Att Gud har utvalt vissa människor förklaras därför så att dessa har förhållit sig bättre än andra. Läran om en utkorelse av nåd har tagits till fånga av förnuftets tanke på människans förtjänst. Därmed är den trösterika läran om Guds barns utkorelse av nåd förkastad. Det enda som står kvar är människans förtjänst. Så har inte endast skett i katolsk teologi. »Det måste vara vårt eget val som avgör om vi skall få den eviga saligheten», heter det i en småskrift om utkorelsen, skriven av en »lutheran»! Han talar om »valets situation: i verkligheten det enda tillfälle i livet, då en människa avgör något.» Läran om Guds barns utkorelse av nåd är då avvisad. Kvar står tanken på människans självfrälsning. [13]
Bibeln målar den oomvända människan i mörkare färger. Jesus sade till Nikodemus: »Det som är fött av köttet är kött» (Joh 3:6). Bibeln skildrar henne som andligt döv och blind, som andligt död. Frälsningens orsak är Guds nåd och Kristi allrahögsta förtjänst. Härtill får inte som tredje orsak läggas människans avgörelse och val. Där så sker, där är nåden inte längre »allena» (ensam). När nåden förenas med människans förtjänst, då är den inte nåd i biblisk mening, dvs »oförtjänt godhet», för Kristi skull. [14]
Aposteln Paulus frågar i sitt brev de kristna i Rom: »Men vår berömmelse ( = förtjänst, merit) då?» Och han ger direkt det svaret: »Den är utesluten» (Rom 3:27). Vid kyrkomötet i Jerusalem förklarade aposteln Petrus också mycket bestämt: »Vi tror ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi blir frälsta, vi (judar) liksom de (hedningarna).» Där – vid det kyrkomötet – stod det en strid om nåden, föranledd av några nyomvända fariseer. Men när Petrus hade talat heter det: »Då teg hela menigheten». Saken var avgjord. Församlingen teg och samtyckte till apostelns förkunnelse av »nåden allena» (Apg 15). [15]
b) Tanken på en utkorelse till fördömelse som följdsats till läran om Guds barns utkorelse av nåd
Eftersom inte alla blir frälsta har somliga dragit den slutsatsen att Guds frälsningsvilja inte sträcker sig till alla människor. Är få utvalda så kan inte på samma gång alla vara kallade, förklarade Calvin. Han förnekade Guds allmänna frälsningsvilja under hänvisning till att erfarenheten talade däremot. Jesu ord »många är kallade, men få utvalda» (Matt 22:14) måste på något sätt läggas tillrätta. Han kan inte låta Jesu ord stå som de står. Den logiska motsatsen måste utjämnas. [17]
Detta föranledde honom att börja spekulera över frågan om människans öde. Går vi till Skriften finner vi att sådana frågor inte besvaras. Vi kan här bara nämna frågan i Luk 13:23: »Herre, är det endast få som blir frälsta?» eller Petrus fråga angående Johannes: »Herre, hur blir det då med denne?» (Joh 21:21). Sådana förvetna, nyfikna frågor om människans öde arbetar Calvin med. Han menar sig ha svaret på sådana frågor, ett svar som inte innehåller några logiska motsatser. Han förnekar Guds allmänna nådevilja och påstår att Gud inte vill frälsa alla. Calvin lär ett vredesval. Mot klara skriftord lär han att otron hos dem som går förlora de skall föras tillbaka på att de av Gud är förutbestämda till fördömelse. Guds nådevilja inskränker sig till att omfatta dem som är förutbestämda till frälsning. Men någon lära att somliga skulle vara av Gud förutbestämda till fördömelse finns inte i Skriften. »Att du råkar i fördärv, Israel, det är din skuld», säger Gud genom profeten Hosea (13:9). [18]
Enligt NT 81 skall ”somliga sedan länge vara förutbestämda för domen”
Av den översättning som den statliga bibelkommissionen ger (NT 81) får en bibelläsare lära sig att Nya testamentet framställer en lära om att somliga är bestämda till förtappelse. Men det är då fråga om en felöversättning. Nya testamentet lär inte detta. Judas brev v 4 skulle enligt NT 81 tala om hur »några människor för länge sedan blev förutbestämda för domen.» Men det grekiska ord (verb) som står här betyder »förutsäga», »förut skriva». Judas talar alltså inte om dem som av Gud »förutbestämda för dom». Han säger i sitt brev om de förförare som har »smugit sig in hos er» att deras dom är förutsagd. Versen kan översättas så: »…några människor, om vilka det för länge sedan är skrivet (dvs i Skriften) att de skall drabbas av domen.» [20]
Den som läser 1 Petr 2:8 i NT 81 :s översättning får veta att »det var förutbestämt» för de där omnämnda att de skulle snubbla och falla. Men dessa ord i slutet av versen: »vartill de blev satta (bestämda)» kan inte inbegripa att dessa som inte trodde var av Kristus förutbestämda till att falla. Här refereras till otrons följd, inte till en förkastelse till villken de skulle ha blivit förutbestämda. [21]
Att somliga skulle vara förutbestämda till att drabbas av Guds vrede och att Guds avsikt skulle vara att visa sin vrede mot »vredens kärl», denna lära om en förutbestämmelse till förtappelse lägger NT 81 vid sin översättning av Rom 9:22 i aposteln Paulus mun. Men denna översättning återger inte den grekiska texten. Här är den grekiska texten omstöpt till oigenkännlighet. [22]
Som tidigare framhållits (denna text har förut behandlats i tidskriften) har aposteln Paulus i Rom 9 talat om Guds absoluta makt. Guds suveräna allmakt ställs därvid mot människans gärningsrättfärdighet (v 12) och mot människans intighet (v 16). Apostelns ord om att »Gud är barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han» (v 18) kunde uppfattas som en inskränkning av Guds nåd, så att somliga skulle vara förutbestämda till fördömelse. Det är en sådan föreställning om ett vredesval aposteln tillbakavisar genom att i v 22 förkunna hur Gud med stort tålamod bar »vredens kärl». Aposteln skriver: »Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod bar vredens kärl, som var färdiga att kastas bort, och detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg har berett för härligheten» (underförstått: vad har du då att invända?). Här utsäger aposteln att Gud i förväg har berett »barmhärtighetens kärl» för härligheten. Han förkunnar att Guds barn är förutbestämda för den, men han förkunnar inte på samma gång ett vredesval. Om »vredens kärl» heter det att de var färdiga att kastas bort, inte som NT 81 säger att »han (Gud) har gjort dem för att förstöra dem i sin vrede.» Ty hade Gud skapat dessa till vredens kärl, hade han inte behövt »bära» dem, ha fördrag med dem. [23]
Predestinationsanfäktelsen
Den svåraste anfäktelsen som kan drabba en kristen är den att vara av Gud predestinerad och förutbestämd att gå förlorad. Vi har i kyrkans historia många skakande skildringar av hur kristna människor i samband med svåra kriser har drabbats av sådana anfäktelser. Vad som har hjälpt dem igenom är de många klara skriftorden, evangeliets löftesord. Därtill kommer också att anfäktade människor vid sitt skriftstudium har sett att det i Bibeln inte finns ett enda ord om vissa människors förutbestämmelse till förtappelse. De som till den trösterika läran om Guds barns utkorelse från evighet också har velat lägga en utkorelse och förutbestämmelse till förtappelse och alltså lära en »dubbel predestination», de har därvid gått utöver vad som står skrivet. Och det är inte tillåtet att lägga något till Skriftens uppenbarelse. Ingen enda är av Gud förutbestämd att gå evigt förlorad. Jesus har sagt detta mycket klart: »Ty inte sände Gud sin Son till världen för att döma världen, utan för att världen skulle bli frälst genom honom. Den som tror på honom blir inte dömd, men den som inte tror är redan dömd, eftersom han inte tror på Guds enfödde Sons namn» (Joh 3:17f). [25]
»Så mottager», säger Konkordieformeln, »de bekymrade och anfäktade människorna (i Skriften) den allra säkraste tröst, nämligen vissheten om att deras salighet inte är lagd i deras egen hand, utan att denna deras salighet vilar i Guds nådefulla utkorelse, som han uppenbarat för oss i Kristus, ur vilkens »hand ingen skall kunna rycka oss. » (Joh 10:28; 2 Tim 2:19.) Läran om utkorelsen är en viktig skriftlära. Genom den bekräftas den kristna trons huvudartikel: att vi blir saliga av nåd allena. [26]