Begrepp som »präst», »prästerlig» och liknande används i NT i olika meningar: [0]
- De används om de gammaltestamentliga ordningarna och personerna. [1]
- De används om den hedniska kulten (Apg 14:13). [2]
- De används om Kristus. [3]
- De används om alla kristna, »… så att ni blir ett heligt prästerskap, som skall bära fram andliga offer, vilka Gud tar emot för Kristi skull… Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk, för att ni skall låta världen veta, vilka underbara gärningar han har gjort, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus…» (1 Petr 2:5, 9); »… och gjorde oss till ett konungadöme och till präster inför sin Gud och Fader…» (Upp 1:6), »… de skall vara präster åt Gud och åt Kristus…» (Upp 20:6). [4]
- De används en gång om aposteln Paulus’ tjänst: »Han har gjort mig till präst åt Kristus Jesus och sänt mig till hedningarna» (Rom 15:16). [5]
Vad menas då med »det andliga prästadömet»? Vi kan säga att det allmänna prästadömet dels bygger på GT och dels på Jesu Kristi prästadöme. På grund av förbundsslutet och under den förutsättning att gudsförbundet upprätthölls var hela Israels församling Guds präster inför folkslagen: »Och ni skall vara mig ett rike av präster och ett heligt folk» (2 Mos 19:6), »Ty du är ett folk som är helgat åt Herren, din Gud, och dig har Herren utvalt till att vara hans egendomsfolk framför alla andra folk på jorden.» (5 Mos 14:2). Genom det levitiska prästadömets offertjänst upprätthölls detta prästadöme. [6]
När NT talar om det gammaltestamentliga prästadömet omtalas det inte som något i motsättning till GT utan som en uppfyllelse av löftena i GT. Alla ställen i NT som talar om det andliga prästadömet knyter an till 2 Mos 19:6. Hela jorden är Guds, men Israel är på ett särskilt sätt Guds egendom framför alla andra folk, ett utvalt folk, »ett konungsligt prästerskap». Det levitiska prästadömet var å andra sidan enligt Hebr 10:11 en offertjänst. Denna tjänst bestod i att ständigt försona Israels brott mot förbundet. Hela Israels »allmänna prästadöme» var en tjänst där Israels församling är subjekt på grund av förbundet och i kraft av förbundet. Det levitiska prästadömet var en tjänst åt det gammaltestamentliga förbundsfolket. [7]
NT ser på Jesu Kristi prästadöme som uppfyllelsen av det levitiska prästadömet (Hebr 4:14-10, 18) och gör även det levitiska prästadömet kraftlöst. Enligt hela det nytestamentliga vittnesbördet har Kristus uppfyllt det levitiska prästadömet a) genom sitt människoblivande, sin förnedring och sitt lidande, b) genom sin sonande offerdöd, c) genom sin upphöjelse och förbönstjänst för Guds folk. Kristus är ju på samma gång överstepräst och offerlamm. Att levitiska offertankar redan i det andra århundradet kommer in i kyrkan måste vi se som ett återfall i judendom eller hedendom. [8]
Det kristna ståndet är som prästadöme uppfyllelsen av det som Israel blev utvalt till (1 Petr 2:9; Fil 3:3; Upp 1:6). De kristna är nu helgade åt Gud och har genom Kristi offer omedelbar tillgång till Gud. Det kristna ståndet är prästadöme på grund av Jesu Kristi prästadöme. Såsom förlossade och friköpta genom Kristi blod är de nu kristna präster, 1 Petr 2:4. Det kristna prästadömet är både individualistiskt och ekklesiologiskt, dvs det gäller för de kristna som enskilda och som församling. Kristet prästadöme betyder fritt tillträde till Gud, omedelbarhet till Gud. »Låt oss alltså frimodigt gå fram till nådens tron, för att ta emot barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid.» (Hebr 4:16); »Så kan vi då, bröder, frimodigt gå in i det allraheligaste genom Jesu blod.» (Hebr 10:19); »Då vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.» (Rom 5:1); »Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern.» (Ef 2:18). Detta innebär även tjänst åt Gud som de kristna är kallade och utrustade till (Hebr 12:28; Upp 7:15; 1 Petr 2:5). Kort kan man sammanfatta det andliga prästadömets befogenheter med vad Paulus skriver i 1 Kor 3:21: »Allt är ju ert!» Det är: allt vad Kristus har vunnit åt församlingen: nåd och nådens medel, nyckelmakten och det offentliga ämbetet. Här skall understrykas att det i NT inte råder någon motsättning mellan »det andliga prästadömet» och det offentliga ämbetet. Predikoämbetet är en tjänst åt det allmänna prästadömet, och både lekmannen och innehavaren av predikoämbetet är andliga präster. [9]