I vår Bibel talar profeter, apostlar och evangelister till oss på svenska. Vi hör vår Frälsares ord på vårt eget språk. Det kan vara hälsosamt och viktigt att någon gång tänka på detta förhållande. Olavus Petri, vår svenske reformator, förstod rikedomen i detta. Han hade från början endast Bibeln på latin. Den katolska mässan firades också på samma språk. Men Olavus Petri kom i kontakt med den lutherska reformationen i Tyskland. När han sedan återvände till Sverige reformerade han den katolska mässan och gav oss Bibeln på svenska språket. Han fällde ett yttrande som ofta har återgivits: »Vi svenskar hör också Gudi till, såväl som annor (andra) folk, och det mål (språk) vi har, det har Gud givit oss.» [0]
Vi har fått Bibeln på svenska. Men när vi bekänner oss tro på Bibelns ofelbarhet, dess inspiration, att hela Skriften är ingiven (inspirerad och inandad) av Gud, som Paulus säger (1 Tim 3:16), då avser inspirationen själva grunddokumentet, den hebreiska (arameiska) och grekiska texten. (Om en översättning säger vi att en sådan kan vara bättre eller sämre men vi talar inte om inspirerade, ofelbara översättningar). Så håller vi i våra händer Bibeln på svenska. [1]
Förstår du vad du läser?
Många menar att Bibeln är en svår bok och att det därför inte lönar sig att studera den. Detta är inte sant. Bibeln är klar och »upplyser ögonen», såsom den själv betygar (Ps 19:9). Men den som börjar läsa Bibeln har naturligtvis att lära sig vad de bibliska orden betyder. Så är fallet också med allt mänskligt studium. Varje område i livet har sina tekniska termer. Vi kan bara tänka på de engelska termer som brukas i idrottsspråket (t ex vid en hockeymatch). Så har också Bibeln sitt konstspråk. Detta lär man sig först efter en tids övning. De viktiga huvudord, som Bibeln brukar, blir klara och tydliga om vi låter dem stå i det sammanhang de är inställda. Sammanhanget är viktigt. Låt oss ge några exempel. [3]
Innebörden av ordet ”rättfärdiggöra”
Ordet »rättfärdiggöra» (»rättfärdiggörelse») är ett viktigt bibliskt ord. Den som läser engelska biblar känner igen detta ord »justify». Ordet har i engelskan en mera klar juridisk innebörd än hos oss beroende på att det i äldre engelska översättningar konsekvent har återgetts så. Det är också sunt att ett sådant grundläggande begrepp som alltid är att fatta på samma sätt, även återges på samma sätt. Hos oss har ordet inte bara kommit att återges på många sätt utan också på ett rent missvisande sätt som »göra rättfärdig» och »bli rättfärdig». Den uppfattningen ligger då nära till hands, att därmed skulle avses något slags etisk hållning, att bli »rätt färdig». [5]
Ordet i fråga har emellertid en klart juridisk innebörd och betyder »frikänna», »döma rättfärdig» eller »förklara rättfärdig». Se t ex Rom 8:33: »Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som rättfärdiggör» (1917 års övers). Helt uppenbart är att rättfärdiggöra här omöjligt kan ha innebörd av en inre process i den kristna människan. Sammanhanget visar att det rör sig om ett begrepp som är hämtat från rättsskipningen. »Anklaga» ( = döma skyldig) och »rättfärdiggöra» ( = döma eller förklara rättfärdig) står som varandras motsatser. En bra översättning är denna: »Vem vill anklaga Guds utvalda? Gud är den som frikänner.» [6]
Att »rättfärdiggöra» har denna juridiska innebörd framgår av Luk 7:29. Där heter det: »Och allt folket, som hörde honom (Johannes Döparen), också tullmännen, rättfärdiggjorde Gud» (ordagrann övers). Vad som här sägs kan inte betyda att de »gjorde Gud rättfärdig» som skulle han inte redan vara rättfärdig. Nej, varje bibelläsare förstår, att innebörden måste vara den att de förklarade honom för rättfärdig, dvs gav honom rätt. Helt korrekt är också denna vers översatt i 1917 års övers: »Så gav också allt folket, som hörde honom, Gud rätt» eller i NT 81: »Allt folket som lyssnade, också tullindrivarna, gav Gud rätt.» Att dessa ord »rättfärdiggöra» och »rättfärdiggörelse» är juridiska termer (teologer brukar uttrycket »forensiska» termer) är alltså inte på något sätt en luthersk inläsning. Den forensiska innebörden är allmänt omvittnad av den teologiska forskningen (se t ex »Theologisches Wörterbuch z NT», II, 215-229). [7]
Inför världslig domstol blir den rättfärdige frikänd
I ett vanligt brottsmål innebär »rättfärdiggörelsen» att domstolen friar den åtalade och fäller utslaget: icke skyldig. En åtalad blir antingen frikänd, förklarad inte skyldig och får då lämna domstolen som en borgerligt rättskaffens människa, eller dömd skyldig. Döms han skyldig utmäts straff. Föreligger särskilda förmildrande omständigheter kan straffet mildras. Däremot kan domstolen inte helt benåda den skyldige eller meddela sådana en allmän amnesti. Skedde detta skulle själva lagen och rätten upphävas och domstolen förvandlas till något slags nådesinstitut. Samhälle och värld skall inte styras av evangelium. »Land skall med lag byggas», heter det. Rätt dömer den domare, som friar den oskyldige och fäller den skyldige. [9]
Evangelium förkunnar att Gud i Kristus redan frikänt syndaren
Förhåller det sig så inför världslig domstol att den oskyldige frias och den skyldige fälls och att benådning inte beviljas, innebär detta att frikännande och förlåtelse där är oförenliga begrepp. I Bibelns undervisning däremot beskrivs rättfärdiggörelsen som en Guds handling, varigenom Gud förklarar den människa rättfärdig, som i sig inte är rättfärdig. Försoning och rättfärdiggörelse består i att Gud inte tillräknar människan hennes synder (2 Kor 5:19). Rättfärdiggörelse och förlåtelse är identiska begrepp. I Rom 4:5 läser vi: »Men den som utan arbete tror på honom som förklarar den ogudaktige rättfärdig, han får sin tro räknad till rättfärdighet. Så prisar också David den människa salig som Gud tillräknar rättfärdighet utan gärningar. »Saliga är de vilkas överträdelser är förlåtna.» Rättfärdiggörelsen och förlåtelsen är i apostelns undervisning knuten till Kristus, till hans person och verk. »Medan vi var svaga, dog Kristus när tiden var inne i ogudaktigas ställe» (Rom 5:6). Aposteln fortsätter: »Vi har förklarats rättfärdiga genom hans blod… Vi blev försonade genom hans Sons död» (Rom 5:9f). En objektiv och allmän rättfärdiggörelse har skett i Kristus. »Så ledde en endas (Kristi) rättfärdiga liv till en frikännande dom för alla människor, en som ger liv» (Rom 5:18). [11]
Hur kan Gud, den rättfärdige, fria den skyldige?
Att Gud i sin rättfärdighet dömer den i sig själv syndiga och skuldbelastade människan rättfärdig, innebär inte att han överser med synden. Aposteln Paulus talar om GTs tid som en tid av överseende. När offerdjurs blod då bars fram som betalning för synderna kunde det se ut som om Gud inte tog det så strängt med dem utan att de lämnades relativt ostraffade. Mot denna tid av överseende, som det tycktes, ställer aposteln »den tid som nu är» och förklarar: [13]
»I den tid som nu är vill Gud visa sin rättfärdighet: att han själv är rättfärdig och förklarar den rättfärdig som tror på Jesus» (Rom 3:26). I denna citerade vers bör »och» snarare uppfattas som förstärkande än som bindeord och versen kan med rätta översättas så: att Gud själv är rättfärdig när han förklarar den rättfärdig som tror. [14]
Syndares rättfärdiggörelse är hos aposteln knuten till Kristus, som »Gud gjorde till synd, för att vi skulle vara rättfärdiga i honom» (2 Kor 5:21). »Utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse», heter det i Hebr 9:22. Rättfärdiggörelse eller förlåtelse sker på rättslig grund. När aposteln därför i Rom 8:1ff sammanfattar evangeliets budskap och förkunnar att det »inte finns någon fällande dom för dem som är i Kristus Jesus», då visar han på Kristus som ställföreträdare och försonare och på hur »Gud i hans kött fördömt synden» (Rom 8:3) . I Gal 3:13 anspelar aposteln på 5 Mos 31:23: »Ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd» (dvs på trä), när han förkunnar hur Jesus »tog på sig förbannelsen i vårt ställe». Den anstöt som judarna tar av det kristna budskapet ligger inte i Messias lidande som sådant utan i Messias förbannelsedöd. Det framgår av Justinus »Dialog med (juden) Trypho». Men genom sin Iydnad in i döden på korset har Kristus gottgjort för världens synd. [15]
Innebörden i ordet ”återlösa”, ”friköpa”
Att Bibelns frälsningsbudskap förkunnas i juridiska (forensiska) termer är här redan exemplifierat. I sin förkunnelse av rättfärdiggörelsen har aposteln hämtat sin bild från ord och begrepp som brukas vid brottmål. Paulus gör också bruk av en annan bild hämtad från civilrättsligt område, från friköpandet av slavar. Ordet »återlösning» ( apolytråsis) bör inte som i 1917 års översättning återges med »förlossning», när det hänvisar till det som har skett i och genom Kristus och hans gärning på korset (Ef 1:7, Kol 1:14). Den bild som aposteln med detta ord anknyter till är hur en slav blir friköpt från sin slavtjänst genom att en lösensumma betalas för honom (Rom 3:24, Hebr 9:12,15). Helt rätt återger därför NT81 Kol 1:14: »Genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder.» Denna vers förkunnar alltså inte endast Kristi frälsningsverk i en allmän befrielseterm. Kostnaden – lösepenningen – är angiven. Men när NT 81 på samma sätt i Ef 1:14 återger apostelns ord om den kommande förlossningen eller befrielsen så, att »Guds folk skall bli friköpt» på den dagen, då bör ordet »friköpt» inte användas, eftersom det här används i vidare mening. I en not förklarar man: »Uttrycket, som i Ef 1:7 gäller frälsningen genom Jesu död, syftar här på de kristnas slutgiltiga befrielse vid hans återkomst.» Det är helt rätt. Men på den dagen skall inget friköpande ske. Friköpandet eller återlösningen har skett en gång för alla och skall inte upprepas. Så förkunnas frälsningen av Paulus med hjälp av bilder och metaforer hämtade från de sociala förhållanden som då rådde. Sin frihet, sin andliga frihet, hade de kristna vunnit genom det friköpande som skett i Kristus (se också 1 Kor 6:20). [17]
Finns det överdrivna ord och uttryck i Bibeln?
Det finns i Bibeln många ord som är stränga. Möter vi då inte hyperbolen (överdriften) brukad som medvetet stilmedel, undrar många, som inte förstår att skilja mellan lag och evangelium. Hyperboliska uttryck finner vi också i profan litteratur, säger man. När denna fråga är ställd har man också lätt att ge exempel på sådana uttryck. Jesus sade: »Var och en som vredgas på sin broder han är hemfallen åt Domstolens dom» (Matt 5:21). Att vreden skulle vara en så svår synd är inte lätt att förstå, förklarar man. Om det i stället hade talats om vredesutbrottet, skulle jag ha förstått ordet i fråga. [19]
Men det är inte här fråga om onyanserade ord och uttryck. Från borgerlig synpunkt kan de uppfattas så. Men när Bibeln förkunnar Guds uppenbarade vilja, Guds lag, då ställer den alla människor »inför Gud». Resultatet är, att hela världen står med skuld »inför Gud» (Rom 3:19). Som exempel på hyperbolen anför H Lausberg i sitt arbete »Handbuch der literarischen Rhetorik» Jesu ord i Matt 7:23: »Jag har aldrig känt er» (dvs som mina lärjungar). Men det är inte alls fråga om något överdrivet uttryck. Det är lagens fördömelsedom som Jesus här uttalar. [20]
Fariseernas utläggning av lagen hade skapat förmätna människor, som med sina yttre gärningar ansåg sig kunna fullgöra lagen och som trädde fram och sade: »Allt detta har jag hallit» (Matt 19:20). Samtidigt sänkte de lagens krav för att kunna bruka budordet som nådemedel. Men Jesus varnar i sin Bergspredikan sina lärjungar för en sådan tolkning av lagen. När Jesus höll denna predikan, riktad till sina lärjungar, då drog han upp skiljelinjen mellan den kristna kyrkans lagtolkning och fariseernas. [21]
Jesus sade till sina lärjungar: »Därför, den som upphäver ett av de minsta bland dessa bud och lär människorna så, han skall räknas för en av de minsta i himmelriket», dvs han skall ställas utanför Guds rike. När NT 81 låter aposteln Paulus i Rom 7:21 förmätet förklara: »Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda», då har en fariseisk lagtolkning lagts i Paulus mun. Detta har då skett genom att NT 81 har manipulerat med texten och tillfogat orden »något gott» – ord som inte finns i några bevarade handskrifter, något som man också medger i notapparaten. [22]
Men hur kan aposteln för egen del ha gjort den upptäckten, upptäckten av lagen som nådemedel, när han i föregående kapitel förklarar den jude vara »utan ursäkt», som »förlitar sig på lagen», som »finner sin vila i lagen». Om vi låter texten stå som den är återgiven i bevarade handskrifter och sådan den återges i Nestle-Aland, Novum Testamentum Graece, då utsäger Paulus i denna vers följande: »Jag finner alltså den lagen hos mig: jag vill göra det goda, men det onda finns hos mig.» När aposteln förkunnar lagens fördömelsedom över sitt liv, då vill han inte att det han då säger skall uppfattas som överdrivet uttryck. [23]
På samma sätt är det inte en överdriven formulering Paulus ger när han talar om den ogudaktiges rättfärdiggörelse (Rom 4:5). Evangelium förkunnar att syndare står rättfärdigförklarade och förlåtna för Kristi korsoffers skull. Så ställer Bibeln fram två motsatta budskap. Lagen fördömer all synd och alla syndare. Evangelium frikänner alla syndare. I samband med fördömelsedomen över Adams släkte förkunnas rättfärdiggörelsedomen över samma släkte och det i en och samma bibelvers (Rom 5:16). [24]
Vilket av dessa båda budskap skall man vila ut vid? Skriften är mycket klar på denna punkt. Den uppmanar alla som hör glädjebudskapet att i tro ta emot det, förlita sig på det. Bibeln lär inte bara att människor som hör det får tro. Bibeln eggar till tro och befaller alla att tro. Den ger också tro. Ordet förmedlar tron, som »kommer av predikan, och predikan genom Kristi ord» (Rom 10:17). Evangeliets ord kommer inte i den slugt uttänkta hyperbolens form. »Vi talar», säger aposteln, »vad ingen människa har kunnat tänka, vad Gud har berett» åt dem som älskar honom. Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande» (1 Kor 2:9f). Detta budskap om synd och nåd innehåller inte några teologiska hyperboler, inga överdrifter. Därför gäller regeln: Tro som det står skrivet. [25]