1987/1 – Är den kristna tron till sist något mycket osäkert?

Ordet »tro» är i vanligt språkbruk ett ord som man tar till när man inte vet något bestämt om en sak. Jag vet inte men jag tror att… I bibliskt språkbruk är emellertid tron något fast och visst. »Tron är en fast tillförsikt», heter det i Hebr 11:1. Tron i biblisk mening är riktad mot Gud och de gudomliga tingen. Tron och vetandet hör intimt samman. Tron är ett verkligt vetande. [0]

Ur Hugo Odebergs bok »Rannsakan» kan citeras: »Tron på Kristus uppstår på grund av den realitet som är han själv. Ett oundgängligt villkor för tro enligt NT är, att det man tror på är verkligt. Finns tron är den en övertygelse om ting som inte syns.» [1]

I NT81 är trons fasta tillförsikt ersatt av den stora osäkerheten

I äldre luthersk läroframställning definieras begreppet »teologi» som »läran om Gud och de gudomliga tingen». Man är väl medveten om att Guds väsen inte kan definieras. Att försöka ge en definition av Gud vore att förneka skillnaden mellan Gud och hans skapelse. Gud är i förhållande till människan transcendent (översinnlig), något som i Skriften är uttryckt i dessa ord av Predikaren: »Gud är ju i himmelen och du (människa) är på jorden» (5:1). På samma gång är Gud verklig i sig. Han blir inte verklig först genom våra föreställningar. Denne transcendente Gud har uppenbarat sig för oss människor. [3]

Hebr 11:1

NT 81:s översättning: »Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.» I notapparaten ges en förklaring till orden »grunden»: »Motsvarande grekiska ord kan också betyda ’verklighet’: de osynliga tingen blir verkliga genom tron. Översättningen ’en fast tillförsikt’ är mindre sannolik.» [5]

När Bibelkommissionen presenterade sin översättning av NT ville man tydligen fästa uppmärksamheten på sin nya tolkning av Hebr 11:1. Så berättade t ex prof Harald Riesenfeld vid en föreläsning på Uppsala Universitet, när den färdiga översättningen presenterades, att han först efter en längre överläggning med prof Jonas Palm kom fram till en ny förståelse av versen. Detta samtal resulterade i att den äldre översättningen »tron är en fast tillförsikt» ändrades till »tron är grunden». [6]

Hebr 11:1 handlar om vad tron innebär för den som har den. I föregående vers (10:39) syftar också ordet »tro» på »de kristnas tro» förklarar BK. Det är alltså deras trosinställning, inte trosinnehållet, som avses. I detta sammanhang ter sig översättningen »tron är grunden för det vi hoppas på» mycket underlig. ^[1]Teologisk litteratur, som stöder BKs översättning, finns citerad i Bauers lexikon, å t ex H Dörrie, ZNW 26, 1955, s 196-202, som utgår från att denna sats är »blott löst förknip­pad med … Continue reading [7]

Där Odeberg förklarar att ett oundgängligt villkor för tro enligt NT är, att det man tror är verkligt, där utsäger BK att »de synliga tingen blir verkliga genom tron». Vi skall inte i dessa ord lägga in något som inte är avsett. Men frågan är om inte BK genom denna formulering vill ge till känna, att man använder ordet »osynlig» som subjcktivt värdeomdöme i modern teologisk mening. När så sker blir helt konsekvent människan själv, det värderande subjektet, grunden. [8]

Översättning av Hebr 11:1

»Tron är en fast tillförsikt om det man hoppas, en övertygelse om ting som man inte ser.» Odeberg parafraserar: »Men finns tron, är den en säker tillförsikt om det man hoppas, en övertygelse om ting som inte synas.» Det finns ingen anledning att ge denna vers en ny och annan tolkning. [10]

Rom 9:22 – Den dubbla predestinationens ”kanske”

NT 81 ger följande översättning: »Kanske har Gud, för att visa sin vrede och göra sin makt känd, länge sparat de kärl som han gjort för att förstöra i sin vrede? Och kanske ville han göra hela sin härlighet känd genom de kärl som han har bestämt till att förhärligas genom hans barmhärtighet?» [12]

Denna översättning är från innehållslig synpunkt helt otänkbar. Paulus skulle då lära en dubbel predestination och samtidigt se Guds absoluta makt i relativitetens ljus. Är det verkligen sant att aposteln lämnar församlingen i ovisshet om de viktigaste trosfrågor? Är frågan om frälsning eller fördömelse av så ringa vikt, att utredningen härom kan avslutas på diskussionsplanet? [13]

Vad aposteln tidigare i kapitlet hade utsagt om Guds absoluta makt kunde av läsarna uppfattas som en inskränkning av hans allmänna nådevilja, så att vissa människor skulle vara av Gud förutbestämda till förtappelse. Det är ett sådant missförstånd – föreställningen om ett vredesval – aposteln avvisar genom att i v 22 skildra Guds faktiska handlande. Genom att inleda v 22 med »men om» ställs Guds faktiska handlande i viss kontrast till det tidigare sagda. Paulus har tidigare i kapitlet mycket klart uttryckt Guds absoluta rätt att göra vad han vill. Guds suveräna allmakt ställs därvid mot människans gärningsrättfärdighet (v 12) och mot människans intighet (v 16). Frälsningens orsak är Guds fria barmhärtighet (v 16). [14]

Översättning av 9:22

»Men om nu Gud, fastän han ville visa sin vrede och göra sin makt känd, ändå med stort tålamod bar vredens kärl, som var färdiga att kastas bort och detta för att göra sin härlighets rikedom känd på barmhärtighetens kärl, som han i förväg berett för härligheten» (underförstått är då frågan från v 19: »Vad har du då att invända?»). Guds tålamod har då hos Paulus inte endast en innebörd av »uppskjuten vrede». Tålamodet står i evangeliets tjänst och visar på hur Gud i sin godhet räcker fram sitt nådesord (Rom 2:4). Och när detta sker är den tillbjudna nåden allvarligt menad. [16]

BKs översättning är helt felaktig. Den är tidigare kritiserad i »Tidskriften Biblicum» 6/81, s 158f: »Hela Paulus undervisning görs om intet genom att BK för in ett ’kanske’ utan stöd i grundtexten. Förutom det felaktiga ’kanske’ och de fel som ovan nämnts (dvs att Paulus här skulle uttrycka läran om en dubbel predestination) är översättningen så fri, att dels begreppen ’vredens kärl’ och ’barmhärtighetens kärl’ försvinner, dels blir Paulus hela tankegång förvanskad till oigenkännlighet.» [17]

Så har NT 81 gett oss en nätt kalvinsk läroframställning. Aposteln skulle här förkunna att somliga människor är skapade och förberedda av Gud endast för att av honom förkastas. Då texten inte säger detta åberopar man sig ofta på att framställningen är uppbyggd i parallella led och att vers 22 skall förstås i ljuset av det parallella »Gud har bestämt barmhärtighetens kärl till att förhärligas» och därför måste följaktligen vredens kärl vara av Gud förutbestämda och preparerade att kastas bort. Men Paulus säger inte något sådant. Verbet i v 22 står i perf particip ( katärtismena). Det är ett väl känt förhållande att sådana particip får en adjektivisk innebörd. Vredens kärl framställs av aposteln som mogna eller färdiga till fördärv. [18]

Fil 3:1 – Uppståndelsehoppets ”kanske”

NT 81: »Kanske jag (Paulus) då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.» I svenskt språkbruk utsäger »kanske» att den sak som omnämns betecknas som oviss och osäker. Beroende på sammanhanget kan dock ordet i fråga ibland uttrycka förväntan, låt vara att den är svag. Av den översättning som NT 81 ger av Fil 3:11 skulle apostelns uppståndelsehopp vara mycket svagt. Jag skulle vilja vända mig till läsarna och fråga er hur ni uppfattar ovanstående vers. Själv skulle jag vilja säga att den uttrycker tvivel, inte förväntan. En sådan förståelse är tydligen också avsedd. Ty i 1963 års Bibelkommittes översättningsförslag (SOU 1968:65) återges versen så: »för så vitt jag lyckas nå fram till uppståndelsen från de döda.» [20]

Uttrycker den indirekta frågesatsen i v 10 (ei pås) tvivel?

Om denna indirekta frågesats säger Blass/De Brunners grammatik (§ 375) att den uttrycker förväntan. I sin undersökning av sådana indirekta frågesatser skriver D Tabachowitz (Skrifter utg av Sv institutet i Athen, 1951), att de uttrycker en önskan eller får en final innebörd. Han skriver att den finala innebörden ofta lyser igenom. Den är då given av sammanhanget. Då verbet »likgestaltas» i föregående vers står i passivum och uttrycker en annans handling och egentligen skulle avse dennes förväntan, som verkar likgestaltningen, är det naturligt att »om-satsen» här fattas finalt. Om översättningen av den skriver också filologen Herman Ljungvik att den »ej bör översättas med ’för så vitt’. Den uttrycker den förväntan under vilken handlingen sker…» (Svensk Exegetisk Årsbok 34/69, s 155). I sin kommentar till Filipperbrevet skriver Lars Olov Eriksson, att grundtextens ord »uttrycker inte tvivel utan förväntan». Han är tydligen medveten om att den i NT 81 givna översättningen inte är korrekt. [22]

Översättning av Fil 3:8-11

Om v 11 ses i sitt sammanhang och grammatikens rekommendationer följs bör den få följande översättning: »Ja, jag räknar allt som förlust eftersom jag har funnit det som är långt mer värt, kunskapen om Kristus Jesus, min Herre. För hans skull har jag förlorat allt och räknar det som avskräde för att jag skall vinna Kristus och bli funnen i honom. Jag har inte som min rättfärdighet den som kommer av lagen utan den som kommer genom tro på Kristus, rättfärdigheten från Gud genom tro, varigenom jag känner honom och kraften från hans uppståndelse och får dela hans lidanden och blir lik honom (ordagrant: likgestaltas med honom) genom en död sådan som hans för att så nå fram till uppståndelsen från de döda.» [24]

Hur förstå NT81:s ”osäkerhetsskapande” översättning uppståndelsehoppets ”kanske”

Det har i ovan givna framställning hävdats, att Fil 3:11 inte är rätt översatt i NT 81. Här finns inte de fasta påståenden som aposteln så ofta eljest uttalar. Hur skall vi förklara, att uppståndelsehoppet helt plötsligt tänks vara så ovisst och osäkert hos aposteln: Tidigare har han i samma brev uttryckt sitt fasta hopp inför evigheten. »Ty att leva, det är för mig Kristus, och att dö, det är för mig en vinning. Men om det att leva i köttet för mig är att utföra ett arbete som bär frukt, vilketdera skall jag då välja? Det kan jag inte säga. Jag drar åt båda hållen. Ty väl önskar jag bryta upp och vara hos Kristus, vilket ju vore mycket bättre» (Fil 1:21ff). [26]

I sina andra brev tycks aposteln heller inte vara osäker och famlande inför tanken på evigheten. I 1 Kor 9:26 betygar han: »Jag för min del löper inte såsom gällde det ett ovisst mål.» När han senare i sitt brev till korintierna talar om sig själv och hur han i varje ögonblick sätter sitt liv på spel, då förklarar han, att han inte skulle kunna leva så farligt och riskabelt, om han inte vore absolut övertygad om att döda uppstår (1 Kor 15:29). [27]

Det finns hos Paulus inte någon plats för ovisshet i denna sak. Han väntar ivrigt (Fil 1:20) på att Kristus skall förhärligas i hans kropp. I samma vers talar han om trons »dristighet» den han har »nu som alltid». I en exegetisk tidskrift (ZNW 1/2, 1982) påpekas, att apostelns ord för »ivrig väntan» ( apokaradokia) i profan grekiska hade en negativ innebörd och angav ovisshet (»orolig väntan»). Ordet i fråga hade hos aposteln fått en ny innebörd. Han vet att han för Kristi skull har en nådig Gud, vet att Kristus verkligen uppstått för vår rättfärdiggörelses skull och därför lever han i ett fast hopp och i en ivrig väntan. [28]

Hur kan NT 81 i Paulus mun lägga ett yttrande, som står i uppenbar strid med andra utsagor i samma brev? Varför återger Riesenfeld versen så: »that if possible I may attain the resurrection from the dead» (SEÅ 34/69, s 50). Den frågan kan endast avgöras genom att studera hur textsammanhanget uppfattats. Här skall en faktor anges, som bidragit till en sådan förståelse av versen. Vilken denna faktor är kommer tydligt fram i »Jerusalemsbibeln» (The Jerusalem Bible, 1966), en översättning gjord av dominikanernas bibelinstitut i Jerusalem. Där återges Fil 3:9ff på följande sätt: »Allt vad jag önskar är att lära känna Kristus och hans uppståndel ses kraft och dela hans lidanden genom att återgiva hans döds mönster» (by reproducing the pattern of his death). På samma sätt heter det i den katolska tidskriften »Vigiliae Christianae» (4/82, s 386), att aposteln önskar fullborda sitt liv och sitt ämbete med att dela Kristi lidande och död (»reach the fulfilment of his life by sharing in the passion and death of Christ»). F W Beare låter också i sin kommentar till Filipperbrevet (1959) aposteln förklara, att han »likgestalar sig med Kristi död» (conforming myself to his death). Det är uppenbart att tanken på den kristnes »imitatio Christi» (imitatio = imitation, efterbildning, efterapning) påverkar översättningen. Den kristne tänker man sig har till uppgift att likgestalta sig med Kristus i hans död och uppståndelse. [29]

Imitatiotanken i svensk exeges

Också i svensk exegetisk forskning har man kommit att lägga allt större vikt vid tanken på imitatio Christi. I sin avhandling (Christus als Vorbild (Kristus som förebild), 1962) skriver Edvin Larsson, att Fil 3:10 »allra klarast antyder apostelns efterföljelse av Kristi lidande (»die Leidensnachfolge», s 274 not 7). Redan i inledning till sin avhandling förklarar Larsson, att den reserverade hållning, som »evangelisk teologi» har intagit till imitatiotanken nu inte längre kan intas. Begreppet »Kristi efterföljelse» hos Paulus får ej längre tolkas endast i etiska kategorier, skriver han, så att det bara skulle vara fråga om att efterfölja Kristi ödmjukhet och kärlek. [31]

Efterföljelsens begrepp utvidgas därför av honom. Fil 3:10 och Rom 6:5 bör enligt honom uppfattas som uttryck för »den paulinska passions- och uppståndelsemystiken» (s 18). Larsson polemiserar därvid mot Erling Eidem och hans uppfattning sådan den kommer till uttryck i dennes arbete »Det kristna livet enligt Paulus» (1927). Samtidigt skall sägas att Larsson anknyter till katolsk exegetisk tolkningstradition. [32]

”Jag vill … dela hans lidanden genom att bli lik honom i en död som hans” (NT81)

Att NT 81 ger denna översättning visar hur starkt och självklart den katolska kyrkans passionsmystik har kommit att prägla översättningen och tolkningen av apostelns brev. Den frågan bör emellertid ställas om aposteln Paulus verkligen uppfattade Kristi lidande på ett sådant sätt, att han kom att se sin kallelse och uppgift vara att efterlikna och imitera detta lidande. Vi vet att imitatiofromheten, dvs det självpåtagna efterliknandet av Kristi korsväg, kom att inta en viktig plats i det medeltida fromhetslivet. Men kan Nya testamentets ord om Kristi lärjungars lidande och kors sättas in i ett sådant sammanhang. [34]

För Paulus och de första kristna var lidande och »kors» något som varje kristen måste vara beredd att ta på sig (Apg 14:22). Men det som för de första kristna var realiteter, det blir sedan i katolsk teologi ett exempel att imitera (»exemplum ad imitandum»). När man inte längre kände till någon yttre efterföljelse för bekännelsen till Kristus, då kom det självvalda efterliknandet av Kristi lidanden att inta en viktig plats i läran om frälsningen. Förtjänsttanken (meritum-läran) fördes fram i detta sammanhang. För att nå fram till det som Kristi lidande åstadkom, måste människan själv på sitt plan efterlikna Kristus i hans lidande. Den kristna människan tänktes ha uppgiften att likgestalta sig själv med Kristus. [35]

Någon sådan ambition hade inte aposteln Paulus. Det visar Fil 1:21-26. Han stod helt främmande för tanken på att välja martyriet. ^[2]Det kan också i detta sammanhang påpekas, att kyrkofäderna fördömde alla försök att välja martyriet. I berättelsen om »Polykarpos martyrium» läser vi: »Vi skriver till er om dem som … Continue reading. Paulus talar heller aldrig om att Jesu uppståndelse skall imiteras. Uppståndelsen kan inte imiteras. Vore så fallet skulle den bli mycket oviss. Helt konsekvent och följriktigt skriver O Linton i sin kommentar till Filipperbrevet: »Paulus vill nå inte mindre än Kristus-likhet, att få gå som han genom lidande, död och uppståndelse… Uppståndelsen till liv är här inte något självklart för alla kristna… Det är slutpunkten i en fortgående ensgestaltning med Kristus… Och denna ensgestaltning med Kristus måste ständigt pågå…» Sett mot bakgrund av självvalt martyrium är det inte underligt att apostelns uppståndelsehopp blir ovisst och osäkert. Men det är falskt att läsa och förstå detta brev mot bakgrund av svärmisk imitatio-fromhet. [36]