1986/5 – Galaterbrevet

Med sitt ord om att Paulus som apostel inte är utsänd av människor anger han, att det av honom förkunnade evangeliet inte är något mänskligt budskap. Jesus Kristus har uppenbarat sitt evangelium för honom. Det är inte någon människa som har förmedlat det. Paulus förklarar sig av Gud vara »kallad till apostel» (Rom 1:1) och det skedde, säger han, när »Gud ville uppenbara sin Son i mig», det vill säga när han kom till tro. Uppenbarelse och tro samt kallelse till apostel hörde alltså mycket nära samman (Gal 1:16). [1]

Paulus inledande ord här skiljer sig från de företal vi finner i hans andra brev. Det visar sig att han vanligtvis föredrar att tala om sig själv som »Kristi tjänare», när hans ämbete inte angrips (Rom 1:1, Tit 1:1; jfr Kol 4:12 och 2 Tim 2:24). Redan i detta brevs början befinner sig aposteln emellertid i en försvarsposition. Det blir också snart uppenbart att han är utsatt för förtal. Men innan han förmanar och varnar »församlingarna i Galatien» sänder han dem sin apostoliska hälsning och förkunnar Kristi ställföreträdande gottgörelse, att »Kristus utgav (offrade) sig för våra synder.» [2]

Tacksägelsebönen utelämnad

Hur allvarligt läget var i Galatiens församlingar framgår av att Paulus här utelämnar den i brevens inledning eljest alltid ingående tacksägelsebönen, som vanligtvis börjar med: »Jag tackar Gud för er». Som ämne för tacksägelse brukar aposteln då nämna evangeliets ankomst till församlingen och adressaternas tro (se t ex Kol 1:3ff). Även i brev, där aposteln tar upp till behandling svåra missförhållanden i församlingen, återfinns dessa tacksägelseböner, i vilka han tackar Gud för det goda som där finns. Så kan han i 1 Kor 1:4f »tacka Gud för deras (»er») skull, för den Guds nåd som har blivit dem given». [4]

I Galaterbrevet finns alltså ingen särskild tacksägelsebön. Efter sina hälsningsord övergår aposteln omedelbart till att uttrycka sin förvåning (»Jag är förvånad» – Gal 1:6) över att ni så förhastat och obetänksamt avfaller från evangelium (Gal 3:1). Församlingarna befann sig i den djupaste nöd. Aposteln kunde inte frambära någon tacksägelse till Gud för dem. Men på samma gång behandlar han dessa som är på väg att förföras med stort tålamod. »Han kastar sig inte över församlingarna med häftiga och skarpa förebråelser utan talar faderligt… Däremot är han full av våldsamt lågande harm mot förförarna» (Luther i »Stora Galaterbrevskommentaren»). [5]

Bannlysningen uttalad över evangeliets förvanskare (Gal 1:6-9)

»Den som förkunnar ett evangelium i strid mot vad ni har mottagit, han skall vara fördömd». Detta »anathema», denna »bannnlysning» drabbar dem som förvränger evangeliet. Paulus vägrar att gå med på att det skulle finnas ett evangelium i olika föreställningsdräkt, i olika tolkningar. »Det finns inget annat», förklarar han. Evangelium i vid mening är detsamma som apostlars och profeters lära. Evangelium i vid mening är lika med den heliga Skrifts innehåll. Visst är det vanligt att människor förfasar sig över en sådan intolerans. Paulus motståndare i Korint menade också att aposteln höll på med att försvara sig och sin person inför människor (2 Kor 12:19). Men Paulus försäkrar: »Nej, det är inför Gud, i Kristus, som vi talar». När Paulus här strider mot dem som förvanskar evangeliet och vederlägger dem som säger emot och som förkunnar ett annat »evangelium», då sker detta »för att evangeliets sanning ska bevaras hos er» (Gal 2:5). Denna andliga strid för evangelium måste alltjämt föras. »Ty Paulus föreskriver att de biskopar som lär och försvarar falsk lära och falsk gudstjänst är förbannade» (ur Melanchtons skrift »Om påvens makt och överhöghet»). Paulus evangelium är Kristi evangelium (Gal 1:10-24) [7]

Paulus evangelium är Kristi evangelium (Gal 1:10-24)

När Paulus använder sådana uttryck som »vårt evangelium» eller »mitt evangelium» (2 Kor 4:3, 1 Tess 1:5, Rom 2:16) har man i svensk exegetisk forskning tolkat sådana formuleringar som en antydan om paulinskt färgad läroframställning till skillnad från Petrus’ och Johannes’ evangelium (se t ex A Fridrichsen, The Apostle and his Message, UUÅ 1947:3). På samma sätt talar man också om olika slag av kristologier hos apostlarna. Går vi emellertid till dokumenten från dem, så ger dessa inte stöd för en sådan framställning. Vi apostlar bär fram en enhetlig lära, betygar Paulus i 1 Kor 15:11: »Det må vara jag eller de andra (apostlarna), så är det detta vi predikar och det är detta ni har trott». [8]

Paulus accepterad som apostel

I fjorton år hade Paulus predikat rättfärdiggörelsen genom tron. När han först därefter for upp till Jerusalem, företog han den resan »på grund av en uppenbarelse», säger han. Han for alltså inte dit upp på eget initiativ eller för sin egen skull, som hade han blivit oviss om evangelium. Ingenting i texten säger heller uttryckligen att han gjorde denna resa för att trygga sitt arbetes fortsatta bestånd. Det mest naturliga är att låta Gal 2:2 uttrycka en direkt fråga: »Inte arbetar jag eller har jag väl arbetat och slitit förgäves?» De ledande männen i Jerusalem blev alltså uppfordrade att uttala sig om hans predikan och hans tjänst. Vilket svar han fick på sin fråga säger han inte. Med sina ord i den följande versen om att »inte ens Titus blev tvingad att omskära sig» låter han oss förstå, hur hans sak utfallit. Det rådde ingen som helst läroskillnad mellan Paulus och apostlarna i Jerusalem. »Jakob, Kefas och Johannes… räckte mig och Barnabas handen till gemenskap», förklarar han (Gal 2:9). [10]

Hedningarna skulle inte tvingas till omskärelse. Om den ordningen hade genomdrivits att hedningarna först skulle genomgå omskärelsen och bli »judar» och sedan genom evangelium och dop inlemmas i den kristna kyrkan, då hade evangeliet blivit sammanokat med lagen och gjorts om intet. Men något sådant krav framfördes aldrig av de ledande i Jerusalem. När ett krav på hedningarnas omskärelse restes vid apostlamötet där av några troende, som tidigare hade hört till fariseernas grupp, avgjordes saken genom Petrus kraftfulla ord: »Vi tror ju fastmer att det är genom Herren Jesu nåd som vi blir frälsta, vi (judar) liksom de (hedningarna)» (Apg 15:11). [11]

Hotet från judaism och lagrättfärdighet var avvärjt. Men detta hot har sedan som skuggan följt den kristna kyrkan och församlingen. Där lagen tränger in i evangeliet och frälsning och förlåtelse görs beroende av människans välförhållande, där har Kristi evangelium blivit förvrängt och förvridet till laglära. [12]

Petrus tillrättavisad av Paulus (Gal 2:11 ff)

Hur orimligt det är att Paulus skulle ha gått i skola hos de före honom kallade apostlarna bevisar han genom att understryka att hans besök i Jerusalem gjordes i avsikt att lära känna Petrus personligen (Gal 1:18) och att han hade brukat sin lära t o m mot Petrus, när denne hycklade. Av Paulus framställning framgår det att det var Petrus handlingssätt, att han »inte gick rakt fram enligt evangeliets sanning», som gjorde att Paulus trädde upp mot honom. Eftersom det här var fråga om en öppen försyndelse blev denna påtalad och bestraffad i församlingens mitt. [14]

Luther skriver härom i sin »Stora Galaterbrevskommentar»: »Här låter vi andra disputera om huruvida en apostel kan synda. Oss tillkommer det inte att förringa Petrus synd. Därför bör vi inte tillskriva apostlarna en så stor helighet, att de inte kan synda.» Samtidigt som Luther förklarar, att Petrus här begick en försyndelse, påpekar han, att Petrus »inte tog miste» i fråga om den gudomliga uppenbarelsen. Petrus var nämligen väl medveten om att det stod honom fritt att äta vad som helst och att han inte var bunden vid den judiska ceremoniallagens bestämmelser i fråga om ren och oren mat (Apg 10:9ff). Petrus försyndelse bestod inte i att han förkunnade falsk lära så som fallet var med de i samma kapitel omnämnda »falska bröderna» som ville tvinga hedningarna att låta omskara sig. [15]

Det är därför olyckligt när NT 81 översätter Gal 2:14 på följande sätt: »Men när jag såg att de (Petrus och Barnabas) avvek från sanningen i evangeliet sade jag till Kefas… varför vill du då tvinga hedningarna att göra sig till judar?» Kefas ville alls inte tvinga hedningarna att låta omskära sig. Hans uppträdande i Antiokia kom dock att verka som ett tvång på dem. Det var för Petrus del fråga om en försyndelse i livet, inte i läran. [16]

Likväl måste det på samma gång fastslås, att Paulus i sak bedömer Petrus handlingssätt så, att det förde med sig en avvikelse från evangeliet. Petrus försyndelse innebar att han inte levde som han lärde. Han visste – lika väl som Paulus – att »en människa inte förklaras rättfärdig genom att hålla lagen» (Gal 2:16). Det var genom sitt dåliga exempel evangeliets klarhet fördunklades. Därför kan Luther säga, att »Petrus hade felat mot den kristna lärans huvudartikel». [17]

Hur blir det då med apostlarna som ofelbara lärare i kyrkan?

Den norske teologen Inge Lönning har uppfattat Antiokiaepisoden så, att apostlarnas ord bör relativiseras. ^[1]Se hans artikel »Paulus und Petrus. Gal 2:11 ff als kontroverstheologisches Funda­mentsproblem», St. Th. 24 (1970) och hans avhandling »Kanon im Kanon», 1972. Denna händelse utnyttjas alltså av honom som förevändning att inta en bibelkritisk (apostlakritisk) inställning. Stöd för en sådan hållning tycker han sig finna i Luthers »Stora Galaterbrevsskommentar» (till Gal 2:11ff), där det heter: »Petrus, den förnämste av apostlarna, levde och lärde utanför Guds ord» (»Petrus, apostolorum summus, vivebat et docebat extra verbum Dei»). [19]

Men när Luther gör ett sådant uttalande, talar han inte som bibelkritiker. Luther hävdar alltid Skriftens inspiration och att apostlarna är det gudomliga Ordets tjänare. Att Petrus i Antiokia »levde och lärde utanför Guds ord» är likväl inte ett tillspetsat påstående. Ty av sammanhanget framgår vad orden betyder. Petrus kom genom sitt exempel att ge en falsk vägledning. Hans falska praxis drog med sig ett lagiskt tvång »på rättfärdiggörelsens plats». [20]

Paulus försvar för artikeln om rättfärdiggörelsen genom tron

Artikeln om rättfärdiggörelsen genom tron undervisar om hur människan upptas i nåden. När Paulus därvid talar om tron allena (Gal 2:16) har han redan tidigare fastslagit att ingen människa förklaras rättfärdig inför Gud genom att göra lagens gärningar. Denna sanning har Skriften lärt honom. »Men att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen, det är uppenbart» (Gal 3:11). Paulus hänvisar därvid till profeten Habackuks ord: »Den rättfärdige skall leva av tro» (Gal 3:11 – se Hab 2:4). [22]

För Paulus står det alltså fast att rättfärdigheten från Gud och inför Gud – rättfärdigheten av tro – är klart omvittnad i GT, av »lagen och profeterna» (Rom 3:21). Samma artikel om en fri nåd genom tron hade redan Abraham omfattat (Gal 3:6ff). Denna artikel var tidigare predikad och trodd i Galatien och Paulus vädjar nu i sitt brev till galaternas egen erfarenhet (Gal 3:lf). [23]

Vinns rättfärdigheten inför Gud på grund av tron?

I vår tid kan man ofta höra att striden om rättfärdiggörelsens artikel nu kan betraktas som avslutad. Man menar då att det numera är allmänt omfattat, att människan inte rättfärdiggöres genom något yttre, någon yttre lag, utan på grund av något inre hos sig, när hon låter det bero på tron. Då skulle Gud på grundval av denna inre process konstatatera, att människan är rättfärdig i sitt inre. När människan är »rätt färdig» är hon rättfärdiggjord, tänker man. En sådan läroframställning är falsk och återger den katolska kyrkans åskådning. När NT 81 talar om »tron» som »grunden för att nåden skall gälla» (Rom 4:16) och om hur Abraham fick »den utlovade Anden på grund av tron» (Gal 3;14), då är denna översättning grovt missvisande. Tron är inte rättfärdiggörelsens grund, som skulle människan först tro och sedan på grund av sin inre trosakt konstateras vara rättfärdig. Nej, tron är det gripmedel som tar emot frälsningens gåva (Ef 2:8). Den objektiva grunden för syndares och ogudaktigas rättfärdiggörelse och förlåtelse (Rom 4:5) anges klart. Aposteln skriver: »Men Gud bevisar oss sin kärlek genom att Kristus dog för oss, medan vi ännu var syndare. Hur mycket mer skall vi då inte, sedan vi förklarats rättfärdiga genom hans blod, genom honom bli frälsta från vredesdomen». [25]

I Kristus – på rättfärdiggörelsens plats – finns ingen lag

Inför Gud är det ingen skillnad mellan människor. »Alla har syndat och saknar härligheten från Gud», säger aposteln (Rom 3:23). [27]

Här är det fråga om en jämlikhet och jämställdhet under domen, att alla står som syndare. Mot fördömelsedomens bakgrund förkunnas i evangelium Guds rättfärdiggörelsedom (Rom 5:16) i Jesu Kristi person och verk. Denna frikännande dom tas emot genom tron. Därför kan aposteln förkunna: »Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus» (Gal 3:26). På rättfärdighetens plats – i frälsningssaken – gäller apostelns ord: »Här är inte jude eller grek, inte träl eller fri, här är inte man och kvinna» (Gal 3:28). Denna vers förkunnar, att man och kvinna har samma del i den av Kristus förvärvade nåden och saligheten. [28]

En sådan jämlikhet i Kristus får emellertid inte genom en vidgande nytillämpning föras över på borgerligt och världsligt område. I världen råder olikhet och skillnad mellan personer, mellan son och fader, lärjunge och lärare, undersåte och överhet. Denna olikhet är given av Skaparen. Jesus sade till sina lärjungar: »Ni skall inte mena att jag har kommit för att upphäva lagen och profeterna» (Matt 5 :17) . Han, som själv gick in under »naturens lag» (se Matt 2:48-51), kom inte för att upphäva naturens ordning. Det skall också tilläggas, att skapelseordningen ej heller är upphävd i församlingen. Också där gäller att olika ämbeten förrättar olika tjänst, att »juniorer» lyder »seniorer», att kvinnan inte uppträder som lärare (1 Tim 2:11ff). [29]

I klar motsats till Jesu och apostlarnas ord kom emellertid gnostikerna att förkunna en annan naturens ordning. Av 1 Tim 4:3 ser vi hur de försöker förhindra och förbjuda äktenskap. I det gnostiska »Thomasevangeliet» förkunnas, att Guds rike skall komma »när manligt och kvinnligt blivit ett», dvs den i skapelsen givna könsdifferensen förnekas till förmån för ett könsrollstänkande, som är mot naturen. Så kunde gnostikern Valentinus förklara, att begreppet »rättfärdighet» var detsamma som den ursprungliga »gemenskapen på jämlikhetens plan», dvs att jämlikhetsideologien var den ursprungliga naturordningen. [30]

En kristen människa är fri till att tjäna

»Vi är barn till den fria kvinnan». Med dessa ord avslutas det fjärde kapitlet. ^[2]I samband med att en översättning av Kolasserbrevet ges i tidskriften Biblicum, kommer också frågan om översättningen av Gal 4:3 och 9 att tas upp till behandling i en särskild ar­tikel. Sedan det kristna budskapet har mottagits i tron sitter en kristen inte längre i fängelse, övervakad av lagen. »Ni var förr trälar», förklarar aposteln. Pånyttfödelsen, omvändelsen, verkad av evangelium, gör människan fri, fri till att tjäna. Tron blir verksam i kärleken. Men när tron och kärleken av aposteln förs samman och förklaras vara en sammanfattning av kristendomen, sägs det mycket klart att kärleken är orsakad och verkad av tron. [32]

Här ser vi vilken skillnad det är mellan apostolisk kristen lära och katolsk lära. Katolska kyrkan lär att kärleken värmer och »formar» tron. Aposteln Paulus säger det rakt motsatta: »I Kristus Jesus är det inte fråga om att vara omskuren eller inte, utan att äga en tro som visar sig verksam i kärlek» (Gal 5:6). Luther skriver: »Paulus framställer här inte tron som en formlös massa eller ett råämne, vilket skulle behöva formas för att överhuvud få verklighet och kunna verka. Just verkandet tillskriver han ju tron och inte kärleken.» [33]