Nya upptäckter och uppfinningar vittnar om vilken stor gåva förnuftet är. Enastående utforskningar av makrokosmos har skett. Likaså har undersökningar av livets minsta beståndsdelar (mikrokosmos) gjort det möjligt att bota sjukdomar, som ansågs helt omöjliga att bota för bara några decennier sedan. Tyder inte detta på att förnuftet så småningom kommer att kunna utforska den andliga världen och göra Guds särskilda uppenbarelse, Bibeln, onödig eller föråldrad? [0]
I en artikel i Göteborgs Stifts-Tidning nr 11 och 12/1986 skriver Martin Wihlborg en nyttig artikel om förnuftets uppgift och möjligheter, vilka är olika när det gäller det världsliga och när det gäller det andliga. Först behandlar W. den naturliga lagen och överhetens förmåga att styra utifrån den. Denna lag, inskriven i människors hjärtan (Rom 2:14-15), gör att förnuftet är en tillräcklig grund för att styra samhället. Därmed inte sagt att alla lagar är förnuftiga och riktiga. Det mänskliga förnuftet är förmörkat p.g.a. synden. När t.ex. fostermord är legaliserat på ett sätt som har skett i Sverige, då är lagarna tvärtemot vad som är rätt. [1]
Sedan kommer W. in på hur människor förväxlar kristendom med morallära och därmed låter förnuftet råda i det andliga. Också på Jesu tid ville många människor göra Jesus till en jordisk kung och hans rike till ett jordiskt rike. Men Jesus sade: »Mitt rike är inte av denna världen» (Joh 18:36). Kristus och hans rike måste alltså skiljas noga från denna världens rike. I Kristi rike får inte förnuftet råda. [2]
Kristendom handlar först och främst om hur Guds Son som är Gud själv (Joh 1:1) blev människa (Joh 1:14) för snart tvåtusen år sedan, och tog på sig våra synder. Det handlar om att Gud så älskade det i synd fallna människosläktet, att han utgav sin egen Son i döden för att de som tror på honom skall få evigt liv (Joh 3:16). Han har kommit för att ge sitt liv till lösen för många. Detta Bibelns budskap är ju så fullständigt klart, framhåller W., att man nästan inte kan förstå att inte fler kommer i åtnjutande av allt det goda som Frälsaren har förvärvat. Men det stämmer inte överens med människans medfödda uppfattning. Det mänskliga förnuftet vill istället att människan skall hjälpa till för att förbättra förhållandet mellan Gud och människan. Det naturliga är ju att man måste betala för att få något, och det är helt onaturligt och mot förnuftet att någon annan har svarat för hela betalningen istället. Bibelns frälsningsbudskap är dolt för förnuftet, »för de visa och kloka men uppenbarat för de enfaldiga» (Matt 11:25). Det kallas t.o.m. en »dårskap» för världsmänniskan (1 Kor 2:14). [3]
Guds Ord och endast Guds Ord måste få råda på det andliga området. Därför är det inte rätt att med våld antingen det nu sker med vapen eller med tvingande lagar försöka utbreda Guds rike. Man måste alltså noga skilja på samhället där förnuftet skall råda och det andliga riket där Guds Ord skall råda. [4]
När det gäller teologin, måste förnuftet underordnas Guds Ord och kan då utföra en värdefull tjänst. W. skriver: [5]
»Montanismen, en rörelse inom kristendomen under andra århundradet, uppkallad efter sin stiftare Montanus, lärde en verbalinspiration som innebar att profeterna, evangelisterna och apostlarna försattes i trance, varefter den Helige Ande ord för ord meddelade dem de heliga skrifterna. Enligt denna lära blev författarna bara mekaniska verktyg för den Helige Ande. De behövde inte själva förstå vad de skrev eller ens hålla det för sant som de skrev. Denna lära avvisades av kyrkofäderna som hävdade att profeterna skrev frivilligt och med avsikt och att de verkligen förstod vad de skrev. En rätt profet kunde inte uttala sig i extas. Det är sant att Skriften ord för ord är inspirerad av den Helige Ande, men på ett sådant sätt att människans eget förstånd utnyttjas. [6]
En del moderna teologer försöker komma ifrån problemet med Skriften och förståndet i form av den moderna vetenskapen genom att försöka koppla bort vetenskapen från trons område. En sådan teologi kan säga att en predikant i kyrkan skall predika Skriften, medan teologer vid högskolor och universitet skulle ha rätt att ägna sig åt en mer »vetenskaplig metod», som i klartext innebär ett förnekande av de flesta sanningarna i Skriften. En sådan teolog kan därför som vetenskapsman ta avstånd från underberättelser i Bibeln. De kan förklaras som legender som urkyrkan hittade på för att förbättra bilden av Jesus. Samme teolog kan sedan som förkunnare använda sig av uttryck på ett sådant sätt att människor luras tro att han verkligen anser Bibeln vara sann. Men en sådan inställning måste man allvarligt varna för. Genom sin falskhet är den ju egentligen värre än den tydliga förnekelsen. En sådan teolog förnekar Kristi uppståndelse därför att den strider mot förnuftet. Uppståndelsen får därför inte tas bokstavligt utan var något som hände i de första lärjungarnas hjärtan och nu sker i varje kristens hjärta. En sådan teolog har ju verkligen ryckt undan grunden för kristendomen. ’Ty om Kristus inte har uppstått då är er tro förgäves. Ni är då ännu kvar i era synder’ (1 Kor 15:17). Den kristna tron är grundad på en historisk verklighet, den att Kristus har lidit och dött och uppstått på tredje dagen. Om detta inte har skett, då är ju den kristne den mest ömkansvärda av alla människor. Han lever ju på en lögn, och försöker även få andra att leva på samma lögn. Men nu är det inga fantasier att Kristus har uppstått. ’Men nu har Kristus uppstått från de döda’ (vers 20). [7]
Kyrkan får inte på detta sätt ge och lämna vetenskapen helt i händerna på otron. Tvärtom är det en huvuduppgift för kyrkan att försvara tron (apologetik) enligt Pauli uppmaning till Titus: ’Han bör vara mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säger emot’ (Tit 1:9). Människor kommer visserligen inte till den saliggörande tron genom att man vederlägger den falska läran, det förmår bara predikan av evangelium, men det är livsviktigt för kristendomen att inte den historiska grunden, Bibelns tillförlitlighet, raseras.» [8]
Socinianernas bibelkritik
Många vet inte så mycket om den socinianska rörelsen från 1500- och 1600-talet, kanske endast att den förnekade treenigheten. Den blev givetvis fördömd av både lutheraner, calvinister och romerska katoliker. Men det som är verkligt intressant i detta sammanhang är orsaken till att socinianerna förkastade läran om treenigheten och därmed också läran om Kristi gudom. Orsaken står inte bara att finna i deras rationalism utan framför allt i deras sätt att läsa Bibeln, deras hermeneutik. Socinianerna, liksom sadduceerna på Jesu tid, vägrade att grunda läror på annat än direkta läroframställningar i Skriften. Det innebar att treenigheten och Kristi gudom måste förkastas, ty ingendera av dessa läror framställdes i Skriften med många ord i direkta läroutsagor, utan denna lära kunde bara grundas på Skriftens analogi och sammantagna vittnesbörd. Givetvis lärde socinianerna också sådant, som stod i direkt konflikt med Bibeln. Så t.ex. förnekade de kroppens uppståndelse, fastän de trodde att Kristus uppstått från de döda. Och de förnekade Kristi ställföreträdande lidande och försoning. [10]
Den intressanta slutsatsen som kan dras genom en studie av denna rörelses hermeneutik är dess många likheter och beröringspunkter med modern historisk-kritisk metod vid tolkningen av Skriften. Också socinianerna förnekade Skriftens enhet och Skriftens analogi, två ting som var grundläggande för reformatorerna. Och de var de första som i likhet med moderna historisk-kritiska bibelforskare vågade påstå att Bibeln innehåller fel och motsägelser. När allt kommer omkring frågar man sig om inte de som idag använder sig av den historisk-kritiska metoden när de tolkar Skriften skulle komma till mera socinianska slutsatser (t.ex. om treenigheten och Kristi gudom), om de vore helt konsekventa och öppet vågade gå emot den kristna bekännelsen (jfr dock t,ex. Gustaf Aulén, Ingmar Ström, Krister Stendal, Jacob Jervell). [11]
Den ortodoxa läran om Skriften
Många forskare har påstått att de lutherska teologerna från slutet av 1500-talet och under 1600-talet (ortodoxin) skilde sig från Luther i sin lära om Skriften eller i deras sätt att tolka den. Prof Robert Preus, expert på Luther och den efter-reformatoriska lutherdomen, har tydligt visat att detta är ett missförstånd. Man har tydligen bara ytliga kunskaper om den efter-reformatoriska lutherdomen (ortodoxin). Robert Preus framhåller bl.a.: [13]
»De ortodoxa lutherska teologernas betonande av att Skriften var Guds inspirerade alltigenom tillförlitliga ord var helt i linje med Luthers undervisning och grundade sig på ett mycket noggrant bibelstudium. De var ytterst noga med att inte pressa på bibeltexterna främmande teorier utan i stället noggrant låta Bibeln komma till tals. Deras dogmatiska arbeten var bibelteologi. Att hävda att de lutherska teologerna på 1600-talet avvek från Luther och pressade en främmande inspirationsteori på texterna vittnar om stor okunnighet. [14]
Det var först i och med socinianerna som man började tala om fel i Bibeln, först mindre och sedan större. När de lutherska teologerna med bestämdhet hävdade att Bibeln var helt tillförlitlig, innebar det inte att de inte kände till de svårigheter, som man numera tar som exempel på fel. De kom i likhet med Abraham Calovius fram till att vad som tycks vara fel beror på vår begränsning. Det gäller att läsa Bibeln på dess egna villkor. Att lösa svårigheter genom att säga att här föreligger ett fel är en dålig lösning eller ingen lösning alls. Man skjuter bara texten sådan den nu en gång föreligger ifrån sig. [15]
När de lutherska teologerna talar om Skriftens ’sannfärdighet’ eller ’tillförlitlighet’ innebär det för dem detsamma som att säga att Skriften i allt är ofelbar. Den numera vanliga distinktionen mellan vad som i Bibeln är teologiskt och vad som hör till det profana området var dem främmande. Allt i Bibeln är teologiskt. När Bibeln berör historiska, geografiska eller biologiska frågor, ingår dessa i ett teologiskt sammanhang. Det går t.ex. inte att isolera det teologiska budskapet om Jesu död på Golgata kors från den historiska uppgiften om att det skedde under Pontius Pilatus, från den geografiska uppgiften om att det skedde på Golgata utanför stadsporten eller från den biologiska uppgiften om att det ur Jesu sida flöt blod och vatten. Det är nonsens att säga att det teologiska budskapet ändå blir detsamma även om Jesus inte korsfästes under Pontius Pilatus, inte avrättades på Golgata utanför stadsporten (jfr Hebr 13:11ff) och att inte blod och vatten rann ur hans sida. Nej, allt är skrivet oss till undervisning (jfr Rom 15:4) och alltsammans är teologiskt.» (Från en intervju med professor Preus när han gästade Biblicum i okt 1971, se För Biblisk Tro nr 5/71, sid 224f. Bland Robert Preus många teologiska arbeten kan nämnas »The Inspiration of Scripture: A Study of the Theology of the Seventeenth Century Lutheran Dogmaticians», 1957, »The Theology of Post-Reformation Lutheranism», volym I, 1970, volym II, 1972.) [16]