Med ämbete menar vi det uppdrag som kyrkan, dvs de kristna, har fått från sin Herre, den tjänst eller det arbete som kyrkan har fått att utföra. Detta uppdrag eller ämbete är i grunden ett enda, nämligen att göra människor till Guds barn, till Kristi lärjungar, att i Herrens namn samla, bygga, leda, försörja och uppehålla hans kyrka. Detta uppdrag är givet till hela kyrkan, till alla troende. »Gå ut», heter det, »gör alla folk till lärjungar» (Matt 28:18ff), »gå ut i hela världen och predika evangelium för allt skapat» (Mark 16:15), »som Fadern har sänt mig, så sänder jag er», att förlåta och att binda (Joh 20:21-23), »bli mina vittnen både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och sedan intill jordens ända» (Apg 1:8), »ni skall förkunna hans härliga gärningar» (1 Petr 2:9) etc. Detta höga uppdrag eller ämbete, som allt kyrkans arbete skall vara ett led i, kallas i Skriften för diakonia, vilket ordagrant betyder ett tjänande eller en tjänst. De kristna är alltså bara tjänare eller förvaltare i sin Herres tjänst. De skall helt underordna sig sin Herre och helt och hållet företräda hans ord. Tjänsten kallas därför för Ordets tjänst, Ordets diakonia eller Ordets ämbete (Apg 6:4). Samma tjänst kallas också för evangeliets tjänst eller ämbete (Fil 2:22; 4:3), försoningens ämbete eller tjänst (2 Kor 5:18) och Andens tjänst eller ämbete (2 Kor 3:9). [0]
Kyrkans uppdrag eller ämbete är alltså ett enda, men arbetsuppgifterna och gåvorna är mångahanda. »Nådegåvorna är mångahanda, men Anden är en och densamme. Tjänsterna är mångahanda, men Herren är en och densamme» (1 Kor 12:4-5). »Anden tilldelar alltefter sin vilja åt var och en någon särskild gåva» (1 Kor 12:11). »Ty liksom kroppen är en och likväl har många lemmar och liksom kroppens alla lemmar, fastän de är många, likväl utgör en enda kropp, likaså är det med Kristus.— Kroppen utgörs ju inte av en enda lem, utan av många. Om foten ville säga: jag är inte hand, därför hör jag inte till kroppen, så skulle den inte dess mindre höra till kroppen.— Om hela kroppen vore öga, var funnes då hörseln? Och om den hel och hållen vore öra, var funnes då lukten. Men nu har Gud insatt lemmarna i kroppen, var och en av dem på det sätt, som han har velat» (1 Kor 12:12ff). [1]
Det är alltså viktigt att komma ihåg att alla kristna äger det andliga prästadömet eller kallelsen att förkunna evangelium, att föra människor till tro och bevara dem i tron genom nådens medel. Likväl har det från kyrkans begynnelse funnits män, som särskilt har kallats för att å kyrkans vägnar offentligt förvalta det enda ämbetets eller uppdragets plikter. Detta offentliga ämbete är inte en mänsklig ordning utan av gudomligt ursprung, en Guds stiftelse. Gud ger som gåvor åt kyrkan män som är lämpade för olika arbetsuppgifter inom det offentliga ämbetets ram (Rom 12:6-8; 1 Kor 12:4-11; Ef 4:7-16). Dessa gåvor skall tas emot i tacksamhet och vårdas och upplivas. »Var ivriga att få de nådegåvor, som är de största» (1 Kor 12:31). »Försumma inte att vårda den nådegåva som finns i dig och som gavs dig genom profetord under handpåläggning av äldsterådet» (1 Tim 4:14). »Du må uppliva den nådegåva från Gud, som i följd av min handpåläggning finns i dig» (2 Tim 1:6). [2]
Med offentliga tjänare menas tjänare som på församlingens uppdrag, i församlingens tjänst och till godo för församlingen, har kallats att utöva kyrkans höga uppdrag eller ämbete. De som alltså kallats och insatts i det särskilda eller offentliga predikoämbetet »utövar detta ämbete offentligt i alla deras namn och i deras ställe, som har just samma rättighet, så att det inte skall bli en förfärlig oordning bland Guds folk och kyrkan blir ett Babylon» (Luther, WA 12, 189). Att den offentliga tjänsten eller det offentliga ämbetet är ett särskilt av Gud bestämt sätt för att utöva Ordets tjänst är uppenbart av 1) behovet av en kallelse (jfr Rom 10:15), 2) de kvalifikationer som är föreskrivna för det (jfr 1 Tim 3:1-12), 3) det faktum att de som tjänar i detta offentliga ämbete är särskilda Guds gåvor till hans kyrka (jfr Ef 4:11-13), 4) det faktum att de som tjänar i det offentliga ämbetet är utsedda av Gud (jfr 1 Kor 12:28 och Apg 20:28), 5) det faktum att det offentliga ämbetet betecknas med olika, särskilda namn, t ex en biskops ämbete (1 Tim 3:1), 6) det faktum att de som är Ordets offentliga tjänare på heltid skall kunna ha sitt uppehälle av denna tjänst (jfr 1 Kor 9:14). [3]
Vi har redan nämnt att tjänarna i det särskilda predikoämbetet eller det offentliga Ordets ämbete kan få olika arbetsuppgifter (»tjänsterna är mångahanda»). Paulus säger: »Jag planterade, Apollos vattnade» (1 Kor 3:6). Bibeln talar om profeter, lärare, apostlar, evangelister, herdar, tjänare etc. Alla de olika tjänsterna skall samverka i detta enda syfte att kalla, samla, uppbygga, bevara, sörja för och uppbygga den kristna kyrkan. Också idag antar det offentliga ämbetet olika utformningar. Det mest allomfattande är pastorstjänsten eller kyrkoherdetjänsten eller föreståndartjänsten (biskopstjänsten). Men det finns också andra funktioner inom samma ämbete. Innehavarna av dessa kan kallas för biträdande pastorer eller lärare eller missionärer eller diakoner eller professorer eller resesekreterare eller kaplaner eller predikanter eller kyrkoledare (presidenter eller biskopar eller superintendenter), allt efter de arbetsuppgifter man har fått. Alla har inte exakt samma funktion, men alla har i grunden samma ämbete eller uppdrag, att göra människor till Jesu lärjungar. När församlingen upprättar skolor, så är syftet ytterst att uppbygga Guds kyrka. Därför menar t ex Walther att när någon kallas till lärare i kyrkans skolor, så blir man innehavare av det särskilda offentliga ämbetet. I en predikan vid en installation av två gymnasielärare i kyrkans egen skola, framhåller han att lärarens ämbete är Guds ämbete, att hans sak är vår Herres sak. Gud har nämligen egentligen bara instiftat ett enda ämbete, framhåller han, nämligen det ämbetet att i hans namn samla, bygga, leda, försörja och uppehålla sin kyrka på jorden (se Walther, Lutherische Brosamen, St Louis 1876, sid 346ff). Av det faktum att de offentliga tjänarnas funktioner är olika följer inte att kyrkan har mer än ett enda uppdrag eller ämbete, inte heller att det är olika rang eller värdighet hos tjänarna. Skriften sätter ofta likhetstecken t ex mellan äldste (präst) och biskop (föreståndare). [4]
När det gäller Bibelns profeter i Gamla testamentet och apostlarna i Nya testamentet, kallades de direkt. Paulus understryker kraftigt att han kallats direkt, när hans apostoliska auktoritet ifrågasattes (Gal 1:1). Evangeliets offentliga tjänare idag kallas indirekt, dvs Gud kallar genom de kristna, genom sin kyrka eller församling. Tjänarna som kallas på detta sätt har insatts i sin tjänst av Gud själv, av den Helige Ande (Apg 20:28). När de utövar de funktioner som tillhör alla kristna, är de Guds och församlingens tjänare. Ingen skall anta det offentliga ämbetets funktioner annat än genom en rätt kallelse. Vigningen överför inte ämbetet utan bekräftar att kallelsen är riktig och nedkallar Guds välsignelse. Vigning eller ordination förutsätter alltid en bestämd kallelse. [5]
En nyttig och klar undervisning om kyrkans ämbete föreligger i den nyligen på svenska utkomna »Kristen dogmatik» av Pieper-Mueller (sid 657ff). Här framhålles att nådemedlen, genom vilka människor göres till Jesu lärjungar, ursprungligen och oförytterligt har anförtrotts åt de kristna och att innehavarna av det offentliga predikoämbetet förvaltar de kristnas egendom på dessas uppdrag. Därför förutsätter det offentliga predikoämbetet förekomsten av kristna församlingar. Endast där det redan finns en församling, kan församlingen tillsätta predikoämbetet. Alla kristna äger det andliga prästadömet och därmed kallelsen att förkunna evangelium. Men Skriften skiljer strängt mellan det andliga prästadömet och det offentliga predikoämbetet. Detta framgår tydligt av att den vid sidan av den undervisningsskicklighet, som varje kristen äger, kräver en särskild undervisningsskicklighet, och av att den vid sidan om den kallelse att förkunna Ordet, som det andliga prästadömet har, kräver en särskild kallelse. [6]
Enligt Skriften är alla troende eller alla kristna av andligt stånd eller »andliga» eller »präster». Därför är det egentligen vilseledande att bara kalla innehavarna av det särskilda offentliga predikoämbetet för »andliga» eller »präster». Det framhåller Pieper-Mueller i anslutning till Luther (WA 38, 230). Innehavarna av det offentliga predikoämbetet är endast förvaltare eller tjänare bland de kristna. Ord och sakrament, som de tjänar med, är och förblir den kristna församlingens omedelbara egendom och överförs av församlingen på allas vägnar på vissa personer för att de skall förvalta dem. I denna mening betecknas predikoämbetets förvaltare i Skriften inte bara som Guds och Kristi tjänare (1 Kor 4:1; Tit 1:7; 2 Tim 2:24; Luk 12:2) utan också som församlingens tjänare (2 Kor 4:5). Sedan Luther sagt att benämningen »präst» antingen härrör från judendomen eller hedendomen och upptagits »till stor skada för kyrkan», fortsätter han: »Men enligt den evangeliska Skriften skulle det vara mycket bättre att kalla dem för tjänare, diakoner, biskopar, förvaltare… Paulus kallar sig även för servum, dvs dräng… Det gör han, för att han ingalunda skall upprätta ett stånd eller ’ordo’ (prästadöme), en rättighet eller en viss värdighet – vilket våra samtida vill – utan endast för att berömma ämbetet och verksamheten och låta prästadömets rättighet och värdighet förbli församlingens» (Pieper-Mueller, sid 670). Luther skriver också: »Om de alla är tjänare, så försvinner också deras prästerliga, outplånliga kännetecken och deras prästerliga värdighets evighet, och det att man alltid måste förbli präst, är också blott ett uppdiktat ting. Man kan mycket väl avsätta en präst, då han inte längre vill vara trogen» (WA 12, 190). Pieper-Mueller framhåller också med rätta, att »nådemedlens kraft och verkan inte på något sätt är beroende av den offentliga tjänarens person, utan att de har all kraft i sig själva, helt oberoende av vem som förvaltar dem» (sid 663). [7]