1985/5 – Litteratur

Reformatorn Dr Martin Luther författade och utgav många skrifter. Under århundradena fram till vår tid har man sökt föra samman de olika predikningarna, breven m.m. i omfångsrika samlingsutgåvor. Men det är först nu i och med den stora Weimar-utgåvan som en fullständig utgivning av Luthers verk blivit ett faktum. Nu kan också de många Luther-utgåvornas historia tecknas. I ett kompletteringsband (WA 60, s 429ff) tecknas denna historia av Hans Volz och Eike Wolgast. Här ska bara konturerna till denna historia återges. Att viljan och initiativen till de olika utgivningarna speglar intresset för Luther och hans skrifter, säger sig självt. Intressant att lägga märke till är att ofta trycks olika utgåvor ungefär samtidigt i mer eller mindre konkurrens med varandra. Ungefär två utgåvor per århundrade, det betyder att man har att räkna med 8 stora samlingsutgåvor av Luthers skrifter. De har ofta fått namn efter sin tryckort, t.ex. Leipzig-utgåvan, Erlangen-utgåvan. [0]

Historien om de många Lutherutgåvorna har sin början redan i reformationens begynnelse, 1518, då den kände boktryckaren Johannes Froben i Basel lät utge en samlingsvolym med de tidigaste trycken (De 95 teserna, Förklaringen till teserna, flertal predikningar bl.a. över de tio buden m.m.). Froben var Erasmus specielle boktryckare som bl.a. tryckt dennes utgåva av Nya testamentet på grekiska 1516. P.g.a. påtryckningar vågade inte Froben trycka något mer av Luther. Men denna samlingsvolym kom att betyda mycket för spridandet av reformatorns idéer och kom att i utvidgad form tryckas om av andra boktryckare såväl i Basel som på andra håll. [1]

Wittenberg-utgåvan

Den första stora utgåvan kom emellertid att bli den s.k. Wittenberg-utgåvan. En del förslag och prospekt hade dessförinnan varit kända. Bl.a. hade Stephan Roth som utgivit en del av Luthers kyrkopostilla 1528, som avsikt att utge alla Luthers skrifter och utarbetade ett register över materialet. Och en av deltagarna vid utarbetandet av den s.k. Wittenbergkonkordin om nattvarden 1536, Wolfgang Capito, prost i Strassbourg, hade under sin vistelse i Wittenberg tagit upp frågan om en samlingsutgåva med Luthers nära medarbetare. Av dessa initiativ blev nu intet. Möjligen skänkte Capitos förslag idén till kretsen omkring Luther att söka ställa samman och utge en samlad utgåva av reformatorns skrifter. Vi vet att Luther inte såg detta med någon entusiasm. Han hade helst sett att alla hans böcker blivit bortglömda och att den Heliga Skrift så mycket flitigare blivit läst. Att han dock gick med på att låta publicera skrifter på nytt får ses mot bakgrund av påvekyrkans flitiga skriftställarskap till att förleda själarna. 1539 utkom det första bandet med Luthers eget förord. Utgåvan kom att publiceras i två skilda serier, en på latin och en på tyska. Luther skrev ju på båda språken. Dock gjorde man också så att man publicerade på latin sådant som ursprungligen av Luther skrivits på tyska och omvänt från latinet till tyskan. Tanken var att man så skulle få två kompletta utgåvor, en på latin och en på tyska, en för de lärda och en för de olärda. Den latinska serien påbörjade 1545, också här med Luthers eget förord. Det är i detta förord han berättar om sin omvändelse och upptäckten av evangelium (Se Luth Sändebrev 1983, nr 5). [3]

Wittenberg-utgåvan fick en sammansatt historia med flera redaktörer: Georg Rörer, Caspar Cruciger och Georg Major. Det var särskilt den förstnämnde Georg Rörer som på ett avgörande sätt kom att utgestalta editionen. Från 1539-1559 utkom tillsammans 19 band, 12 på tyska och 7 på latin. Förutom att man publicerade såväl på orginalspråk som i översättning, så infogade man också annat, t.ex. Melanchtons Augustana Variata, Apologien och Georg Spalatins historiska annaler. Man ingrep också i själva texten och ändrade eller helt enkelt strök det som ansågs olämpligt. När t.ex. Luther i tidiga skrifter i positiva ordalag omnämner sådana som sedan blev hans fiender, såsom Karlstadt och Agricola, så korrigerade man texten eller utelämnade namnen. Luthers fiendskap mot sina motståndare vid universitetet i Leipzig undertrycktes. Förklaringen var att 1539 hade Leipzig med hertigdömet Sachsen blivit lutherskt område. Av politiska skäl utelämnade man också lantgreven Philipps av Hessens namn, t.ex. där Luther tillägnat honom skrifter. Även andra ändringar till följd av Schmalkaldiska kriget gjordes. Betänkligast var dock de förändringar som gjordes på teologiska grunder, t.ex. utelämnandet av polemiken mot Martin Bucer i skriften »Att dessa ord ’Detta är min kropp etc’ ännu står fast emot svärmeandarna». Detta kom att bli en av huvudanklagelserna. Kritiken växte under utgivningens gång. Nicholaus von Amsdorf lät i skrift påtala textförändringarna. Därtill kom att Wittenberg under Melanchtons ledning inte längre kunde betraktas som ett renlärigt lutherskt näste, främst genom den läroavvikelse som Melanchton ifråga om den fria viljan och om nattvarden företrätt. De efter schmalkaldiska kriget ingångna avtalen (Leipziginterim) med dess eftergifter gentemot påvekyrkan och som godkänts av teologerna i Wittenberg, gjorde en Luther-utgåva från det hållet skäligen misstänkt. [4]

Jena-utgåvan

Wittenbergutgåvan hade understötts av kurfursten Johann Fredrik, vilken i kriget blivit tillfångatagen och avsatt från sin kurfurstevärdighet. Han kom emellertid att efter sin frigivning 1552 verka för en ny och oförfalskad utgåva av Luthers skrifter. Jenautgåvans målsättning var att utan tillägg eller förändringar, översättningar eller med infogande av andras skrifter återge Luther i orginal. Georg Rörer, som en tid redigerade Wittenberg-utgåvan men som i kriget på grund av sin trohet mot kurfursten hamnat i svårigheter, kallades nu från Danmark, där han befann sig, till Jena att tillsammans med Johann Aurifaber utarbeta den nya utgåvan. Kapital saknades dock och arbetet kom inte i gång förrän Johann Fredrik den yngre, efter faderns död, ställt pengar till förfogande. Redaktör med avgörande inflytande över utgåvans gestaltning blev Johann Stolz. På dennes anmodan gjordes planen upp att man skulle jämföra Wittenbergutgåvan med förstagångstrycket och så få fram den rätta och ursprungliga texten. I många fall skedde dock inte detta, dels av den anledningen att förstagångstrycket inte stod att uppbringa, dels därför att Georg Rörer, som var medansvarig för de många felen i Wittenbergutgåvan, nu verkade som redaktör i Jena. Amsdorf skrev förordet till första bandet som utkom 1554 och sammanfattade där kritiken mot den förra utgåvan i fem punkter: 1) Utelämnande av vissa stridsskrifter 2) Förändringar i texten 3) Tillägg av andras skrifter 4) Felaktiga och orätta översättningar 5) Avsaknad av kronologisk uppställning. Följaktligen uteslöt man i den nya upplagan Melanchtons och andras skrifter och ordnade Lutherskrifterna kronologiskt. Trots den hårda kritiken tjänade dock Wittenbergutgåvan ofta som förlaga för trycket i Jena. Man övertog också märkligt nog flera av de textemendationer som gjorts av Wittenbergteologerna. Jena-utgåvan utkom under en kort tidsperiod 1554-1558 i tillsammans 8 tyska och 4 latinska band. I Wittenberg där man ännu inte avslutat sin utgåva tog man intryck av utgåvan från Jena och de tre sista banden i Wittenbergutgåvan är blott avtryck av Jenautgåvan. [6]

1564-65 utkom två kompletteringsband, benämnda efter sin tryckort Eisleben (Eislebener Ergänzungsbände) och de var ett verk av Johann Aurifaber, som främst är känd som den förste utgivaren av Luthers bordssamtal. Mycket av materialet i dessa båda band bestod av brev men även av predikningar och skrifter. [7]

Altenburg-utgåvan

Det skulle dröja närmare hundra år innan någon ny utgåva såg dagens ljus. Såväl Wittenberg- som Jenautgåvan kom att till flera delar tryckas om så sent som i början av 1600-talet. Tillståndet såväl läromässigt som moraliskt efter det förödande trettioåriga kriget gjorde en nyutgåva av Luthers skrifter till en sak av största vikt. Superintendenten Johann Christfried Sagit-tarius i Orlamuende utarbetade ett prospekt för en nyutgåva och meningen var att man skulle inskränka sig till en utvidgad Jenautgåva, men bara den tyskspråkiga serien. En del av det latinska materialet kom dock med, efter Wittenbergutgåvans översättning. Altenburgutgåvan fick en ungefärlig kronologisk uppställning och utkom 1661-1664 i nio delar på tyska och liksom sina föregångare i stora folioband. Ett tionde band omfattade olika register, däribland ett teologiskt sakregister, systematiserat efter Johann Gerhard Loci theologici. Den nya utgåvan erbjöd således inget nytt utöver vad som tidigare publicerats. Dess betydelse var att man pånytt fick Luthers skrifter tillgängliga och man skulle vänta sig att efterfrågan var stor. Men ännu tjugo år efter slutförandet hade förläggaren 50 kompletta uppsättningar av utgåvan osålda. 1702 utkom ett kompletteringsband av Johann Gottfried Zeidler (Hallischer Ergänzungsband) med en del tidiga Lutherskrifter, predikningar och brev. [9]

Leipzig-utgåvan

Flera omständigheter kom nu att verka för att man under första delen av 1700-talet kom att utge två nya stora utgåvor av Luthers verk. En orsak var Altenburgutgåvans ofullständighet och inskränkning på nästintill bara det tyskspråkiga materialet. En annan var att nya forskningar i början av seklet bragt i dagen ett rikt material av predikningar, skrifter och reformationshistoriska aktstycken, som inte tidigare uppmärksammats eller publicerats. Så t.ex. genom Valentin Ernst Löschers Vollständige Reformations-Acta und Documenta 1-2, Leipzig 1720-1723. I Leipzig började 1729 utkomma en nyutgåva genom bokförläggaren Johann Heinrich Zedler med Johann Jacob Greiff som huvudredaktör. Denna utgåva kom att växa till 22 folioband med ytterligare två supplementband. Nytt för denna utgåva var de många nyöversättningar som gjordes av redaktör Greiff. För övrigt tjänade de äldre utgåvorna och inte minst Altenburgutgåvan som förlaga. Man övergav den kronologiska uppställningen för en systematisk ordning. Så t.ex. omfattade band 1-8 bibelkommentarer till GT, 9-11 dito till NT, 12 företal, predikningar m.m., 13-16 kyrko- och huspostillorna, 17-21 läro- och stridsskrifter, band 22 kateketiska skrifter och så register och de två supplementen. Summa 25 band som utkom 1729-1734. [11]

Första Walch-utgåvan

Redan innan Leipzigutgåvan var slutförd kungjorde förläggaren Johann Justinus Gebauer i Halle att han i samarbete med Jenaprofessorn Johann Georg Walch ämnade utge enstaka Lutherskrifter ånyo. En början gjordes 1737 med översättningen av Galaterbrevskommentaren och kyrko- och huspostillorna. Strax fattade man beslut om en fullständig nyutgåva av Luthers alla skrifter och man skulle inte spara någon iver eller arbete för att så fullständigt som möjligt framlägga reformatorns skrifter. Man kan fråga sig hur man i Halle några mil från Leipzig så alldeles inpå den förra utgåvan vågade sig på att på nytt utge ett samlingsverk. Efter vad man kan utläsa i Walchs många förord till de olika volymerna var det ej heller kritik mot utgåvan från Leipzig som föranledde en nyutgivning. Leipzigutgåvan hade emellertid god åtgång och kanske var det ett av skälen till varför man i Halle ville ta sig an ett sådant projekt. Walchs utgåva eller, som den i äldre material ibland kallas, Halleutgåvan, är en i många avseenden förbättrad Leipzigutgåva. Många av de översättningar som Greiff gjort övertogs, den systematiska ordningen behölls och förbättrades. En egendomlighet är den mängd av reformationshistoriskt material som fyller nästan 3 band i utgåvan, därtill också de olika motståndarnas huvudskrifter som också meddelas i denna utgåva, t.ex. Erasmus Diatribe, Zwinglis och Oecolampadius nattvardsskrifter. Walch som för övrigt är känd för sina många dogmhistoriska arbeten (»Er hat ausserdem zu viel geschrieben», Pieper), inskränkte sin medverkan till de många förord och inledningar som ymnigt och mångordigt flödar i denna utgåva. Här som i Leipzigutgåvan består de första banden av utläggningar av GT (band 1-6), dito av NT (7-9). I band 10 med rubriken kateketiska skrifter samlade Walch ihop allehanda Lutherskrifter som inte kunde placeras under bibelkommentarer, stridsskrifter eller i postillorna. Det betydde allt från lilla katekesen till psalmer, gudstjänstordningar och själavårdsbrev. Allt ordnat i fem huvudstycken efter indelningen i katekesen. T.ex. skrifter som i någon mån var relaterade till gudstjänstlivet under tredje budet, äktenskapsfrågor under sjätte budet. Predikan om goda gärningar från 1520 placerades under tredje trosartikeln, medan skriften från 1523 om församlingens rätt och makt att kalla, insätta och avsätta lärare står under första bönen »helgat varde ditt namn» i tredje huvudstycket. De många gånger geniala relateringar som Walch gjorde i detta band uppväger inte intrycket av en viss godtycklighet. Band 11-13 kom att innehålla postillorna, med huspostillans bådaversioner av Veit Dietrich resp Georg Rörer sammanfogade till en enda. Fastän utgåvan liksom de senast föregående var helt och hållet på tyska, lät Walch också Luthers Vulgatarevision på latin komma med. Band 15-17 huvudsakligen reformationshistoriska dokument. Band 18-20 de egentliga stridsskrifterna emot påvekyrkan och svärmeandarna m.m. Band 21 omfattade breven och det därpå följande bandet bordssamtalen efter Aurifabers utgåva, för övrigt en nyhet för de stora samlingsutgåvorna. Band 23 och 24 gav så slutligen register. Första Walchutgåvan utkom 1740-1753. [13]

Erlangen-utgåvan

Reformationsjubileet 1817 väckte önskan om en textkritisk och noggrann utgåva av Luthers alla verk. Berlinteologen Wilhelm Martin Leberecht de Wette, känd gammaltestamentlig bibelkritiker, drev till en början ett projekt för en allomfattande utgivning, men avstod efter en tid från vidare arbete därpå. Istället kom han att inrikta sig på att utge en utomordentlig utgåva av Luthers brev i 6 band som utkom 1825-1856, det sista bandet fullbordat efter hans död av Johann Karl Seidemann. Oberoende av detta projekt påbörjades i Erlangen en utgåva av Luthers hus- och kyrkopostillor av kyrkoherden Johann Georg Plochmann pa Karl Heyders förlag i Erlangen. Under arbetets gång vidgades planen till att omfatta Luthers alla skrifter. Utöver Plochmann stod som medarbetare teologiprofessorn Christoph Friedrich von Ammon, Gymnasiallehrer Christian Stephan Theofil Elsberger och Stadtsvikar Johann Konrad Irmischer. I sammanlagt 65 små oktavband tillika med två registerband utkom denna serie Lutherskrifter på tyska 1826-1857. Här ingick också bordssamtalen och var närmast ett avtryck av den av K E Förstemann och H E Bindseil publicerade utgåvan av Bordssamtalen efter Aurifaber (1844-1848). Emellertid hade man också begynt att utge de latinska skrifterna i original, något som inte skett sedan 1500-talet. Efter Irmischers död övertogs arbetet av Dr Ernst Ludwig Enders, som nu kom att fortsätta och fullborda arbetet med bibelkommentarerna och läroskrifterna på latin. Tillsammans med Dr Heinrich Schmidt publicerade han dem i tre olika serier (Exegetica opera latina I-XXVIII, 1829-1886, Commentarius in epistolam S Pauli ad Calatas I-III, 1843-1844, Opera latina varii argumenti… I-VII, 1865-1873). Enders påbörjade också en andra reviderad upplaga av de tyska skrifterna (1862-1885) som tyvärr aldrig blev fullbordad. Efter ungefär tjugofem band avbröts arbetet, antagligen med anledning av den under tiden (1883) begynta Weimarutgåvan. Enders namn blev dock f.f.a. förknippat med den eminenta utgåvan av Luthers brevväxling (Dr Martin Luthers Briefwechsel 1-32, 1884-1932) som han utgav och som professor Gustaw Kawerau m.fl. slutförde. [15]

Andra Walch-utgåvan

I Amerikas förenta stater hade bland bekännelsetrogna lutheraner i Missourisynoden länge närts en önskan att utge Luthers skrifter. Ett försök gjordes med »Luthers Volksbibliothek» som utkom i ett trettiotal oktavband. 1879 väcktes emellertid på förslag av Pastor Theodor Buenger på »Pastoralconferenz des westlichen Districts der ev-luth Synode von Missouri, Ohio und andere Staaten» frågan om en ny reviderad utgåva av Walchs Luther-edition. Man beslöt att hänskjuta saken till synodalmötet som i sin tur utsåg en redaktionskommitté, som skulle arbeta fram upplagan. Kommittén bestod av Lic Georg Stöckhardt (1842-1913, från Chemnitz, var en tid kyrkoherde i Lutherska Frikyrkan i Planitz, Zwickau, utvandrade till USA 1878 och sedan 1887 professor vid Concordia Seminary i St Louis) och Pastor Emmerich W Kähler (1849-1914, från Holstein, utvandrade till USA 1872, från 1876 sekreterare åt C F W Walther) och med professor Carl Ferdinand Wilhelm Walther, Missourisynodens dåvarande ledare, som rådgivare. Tanken var att man skulle följa den walchska utgåvan, inte ändra den systematiska ordningen, men i stället pröva översättningarna med de latinska orginalen. Man har mot denna utgåva anmärkt att den utgått från en föråldrad och oprecis förlaga och därför föga hänsyn kunde tas till nyare forskning och upptäckter. Men det är en i många avseenden missvisande kritik, eftersom praktiskt taget allt material som ursprungligen var skrivet pa latin nyöversattes och det gäller så stora verk som Galaterbrevskommentaren, Om den trälbundna viljan, Andra psaltarföreläsningen, Förklaringen till teserna, Om munklöftena m.fl. En noggrann kollationering gjordes därvid också med att man utgick från huvudsakligen Erlangenutgåvans text och jämförde med de äldre Wittenberg- och Jenautgåvorna. När det gäller det tidiga materialet kunde man därtill också bygga på texterna ur de första banden ur Weimarutgåvan. 1880-81 utkom de första banden med Genesisföreläsningarna 1882-1884 utkom postillorna, nu i reviderat skick och med de båda versionerna av Huspostillan i skilda band (band 11-13a/b), ombesörjt av Kand Christian Körner. Band 10, där Walch samlat en mängd material som inte fått plats i andra skrifter och psalmer m.m., publicerades oavkortat (1885) och med Walchs förord av Kand H Bayer. Ett verkligt uppsving för utgåvan kom med professor Albert Friedrich Hoppe, som 1886 anställdes och övertog redaktionsarbetet (Hoppe född i Rostock 1828, studerade där och i Erlangen innan han 1855 utvandrade till USA, 1856 kyrkoherde i en luthersk församling i New Orleans). 1887 utkom bordssamtalen i en av Hoppe grundligt reviderad utgåva. Här hade man nu också tillgång till de några år tidigare i Tyskland publicerade dagböckerna av Anton Lauterbach och Conrad Cordatus, vilka därför också översattes. I en strid ström utkom nu ungefär ett band per år. De många förorden och inledningarna av Walch ströks och Hoppe skrev själv såväl inledning som notiser till varje skrift.1901 hade Hoppe hunnit genomarbeta hela utgåvan, så när som på breven som han därefter tog itu med. 1903-1904 utkom de i två band efter Enders mönster som brevväxling. De flesta breven är nyöversatta till tyska. 1911 avled Hoppe efter att året innan slutfört utgåvan med ett registerband (band 23) med ett »konkordansregister» tillika med bibelordsregister. Bara detta band hade tagit ungefär 2000 arbetstimmar i anspråk för den flitige redaktören. Från 1880-1910 utkom så denna utgåva i quartoband i ljust fårskinn eller klotband (Law Buckram) i ungefärligt samma färg på Lutherischer Concordia-Verlag, från 1889 Concordia Publishing House. Eftersom det var en s.k. stereotyputgåva var det också lätt att göra omtryck vilket också flitigt gjordes. På de första trycken står tryckår medan vid omtrycken med några få undantag inget tryckår angives. Syftet med denna utgåva var inte att ge en grundtextutgåva för forskningen, utan att ge pastorer och lekmän tillgänglighet till Luthers skrifter. Och med den målsättningen lyckades man väl. [17]

För intresserade kan vi upplysa om att den andra Walchutgåvan nu kommer i nytryck på Verlag der Lutherischen Buchhandlung, Heinrich Harms, Zahrenholz 53, D-3121 Gross Oesingen. Den kommer att kosta 1800 DM till och med 31 mars 1986 och därefter 2100 DM. Man räknar med en utgivningstid på ca 18 månader. Förlaget har också planerat att utgiva en tilläggsvolym med Lutherskrifter upptäckta efter andra Walchutgåvans publicering. [18]

Weimar-utgåvan

Något måste också sägas om Weimarutgåvan, den mest omfångsrika och vetenskapliga utgåvan. Med anledning av 400-årsjubileet av Luthers födelse 1883 hade genom kunglig preussisk försorg ställts medel till en nyutgivning av Luthers verk. Samma år började utgivningen med J K F Knaake som redaktör. Utgivningen kom att ta många år och ännu i dag har inte utgåvan förts till sitt slut. Till allra största delen var den dock fullbordad före andra världskriget. Många är de som arbetat och bidragit till denna utgåva, kända lutherforskare som Gustaw Kawerau, Georg Buchwald m.fl. Utgåvan är uppdelad på fyra serier. Föreläsningar, stridsskrifter och predikningar i kronologisk ordning (60 band, ofullbordad). Breven 13 band, bordssamtalen i sex band, utarbetade av Ernst Kroker och slutligen Bibelöversättningar åtta band. Utgivningen upphörde efter kriget men kom i gång på nytt under 60-talet. [20]

– – – [21]

Att äga en komplett Lutherutgåva i dag är att äga en raritet. Men för den skull inget som bör stå i bokhyllan och torka. Man kan kanske tänka på vad C F W Walther meddelade vid ett tillfälle vid en distriktskonferens i Missourisynoden: »Man bör göra det till en regel att var dag läsa ett stycke ur Luthers skrifter och man bör inte minst ta sin tillflykt till dem när man känner sig tom, trött, försagd, nedstämd, rådlös o.s.v. och framför allt då välja breven till uppbyggelse och styrka. Man bör vara så bekannt med Luthers skrifter att man lätt kan slå upp det man söker.» Och han visar då speciellt på de brev som Luther från sin vistelseort på slottet Coburg skrev till de försagda lutherska representanterna vid riksdagen i Augsburg 1530. För den som vill börja läsa Luther på allvar rekommenderar Walther att han begynner med de stora stridsskrifterna om nattvarden »Att dessa ord ’Detta är min kropp etc’ ännu står fast emot svärmeandarna» och »Stora Nattvardsbekännelsen» (1527 resp 1528) och när det gäller exegetiska skrifter börja med Luthers utläggning av bergspredikan och därefter skriften »Om Davids sista ord» och utläggningar av psaltarpsalmer. Walther nämner utläggningarna över psalmerna 2, 37, 45, 82, 110, 111, 117, 118 och avslutar: »En luthersk predikant måste veta vad Luther sagt i olika teologiska frågor.» [22]