Det är en stor förmån att få predika Guds Ord, att få föra syndare till Jesus Kristus och uppbygga och stärka dem som redan bekänner honom som sin Frälsare och Herre. För att en predikan ska fullgöra detta syfte ska den vara skriftenlig. Det är Guds rena ord som ska förkunnas och centrum i detta ord, som är Jesus Kristus. En predikant får aldrig glömma att det är själarnas frälsning det gäller. Predikans främsta syfte är alltså pastoralt. Det betyder att predikan ska vara ett uttryck för sann herdevård och herdeomsorg om Guds hjord. [0]
Guds undervisning kallas i Skriften för »den sunda läran». Den behöver vi och den ska förkunnas rent och klart. »Förkunna hela Guds rådsslut», står det i Apostlagärningarna 20:27. Vi behöver alltså allt Guds Ord. Därför måste predikanten predika texten, inte sväva ut bort ifrån texten utan låta texten i sin helhet komma till tals och så genom ett rikt texturval under kyrkoåret låta hela Guds Ords rikedom komma till uttryck. Att predika Guds lära är inte detsamma som att intellektualisera lärandet, så att syftet bara blir att göra folk renläriga. Fariseerna blev så ivriga att lära rätt i alla detaljer, att de inte såg lärans goda syfte: att hjälpa de nödställda, att föra människor till Frälsaren, till saligheten. Därför är det viktigt att hela tiden se lärandets syfte och att Kristus och frälsningen är all biblisk undervisnings centrum. [1]
En rätt predikan tar också hänsyn till församlingens och själarnas speciella behov. Den kommer med den hälsosamma hjälpen, den bibliska förmaningen och tillrättavisningen och trösten och uppmuntran i relation till den faktiska situationen. Predikanten ska vara lyhörd för vad själarna tänker på eller plågas av. Genom att själv dagligen leva av Guds Ord samtidigt som han är i världen, känner han åhörarnas dagliga erfarenheter och frestelser. Och in i de konkreta behoven förkunnar han så Guds Ord genom den föreliggande texten. Då blir det inte fråga om en akademisk föreläsning i ett visst ämne utan ett rätt utportionerande av Guds medicin. Det blir inte en förkunnelse om en viss lära eller om Guds Ord, utan en förkunnelse av Ordet. [2]
Det är viktigt att predikanten verkligen tränger in i texten, riktigt går in i den, identifierar sig med den och tillämpar den på sig själv, så att han i sin tur kan tillämpa den på församlingen. Då blir predikan verkligen ett vittnesbörd om de stora ting som Gud har gjort också för honom, ett vittnesbörd som också kommer från hans eget hjärta och som går till åhörarnas hjärtan. Predikanten tilltalar inte bara åhörarnas förnuft utan också deras känslor och deras vilja. Därför bör han när abstrakta termer förekommer göra dem konkreta, uttrycka de andliga sanningarna konkret och enkelt efter biblisk förebild. Om predikanten frågar sig: Hur kan jag förklara detta för en åttaåring?, så ställer han den fråga som hjälper honom att tala enkelt och klart för vanliga människor. Bibeln är full av bilder och illlustrationer av de bibliska sanningarna och dem bör predikanten göra bruk av. Genom dem gör Guds Ord det abstrakta konkret och begripligt för oss. [3]
Inledningen
En predikans inledning är mycket viktig. Den bör skapa en positiv förväntan hos åhörarna att nu kommer något mycket viktigt och angeläget, så att åhöraren tänker: »Jag är glad att jag är här för att få veta vad Gud säger till mig som svar på dessa frågor.» Det bör också märkas på predikanten att han är glad över förmånen att få hjälpa Guds folk till himmelen, hjälpa dem att växa i nåden och kärleken. Inledningen bör vara förberedande, så att åhöraren förstår varför den predikan som nu följer är så viktig. Inledningen är inte en del av själva textutläggningen utan ska leda fram till den. Inledningen bör vara varierad, personlig, kort och enkel. Följaktligen bör stereotypa och slentrianmässiga inledningar undvikas. [5]
Avslutningen
Med undantag för texten är predikans avslutning den viktigaste delen. Nu ska predikanten ha nått målet för sin predikan. Åhörarna har nu hört vad Gud vill och också var hjälpen finns för åhöraren att göra Guds vilja, att tro Guds löften och leva såsom Gud vill. Åhöraren började sitt lyssnande med intresse efter inledningen och är nu så rörd av Guds Ord i sitt hjärta att han verkligen vill göra det Gud vill och han vet nu att Gud ska hjälpa honom. Han har frid med Gud i sitt hjärta p.g.a. Kristi fullbordade försoning och han har nu till sin nya människa lust och vilja att gå ut och göra det som Gud vill att han ska göra. Han vill vara ett vittne för sin Herre. Avslutningen ska vara personlig och direkt. Predikanten ska inte låta som en föreläsare i ett klassrum utan som en pastor i en predikstol, en herde som tar herdeansvar. Han talar personligt och direkt med Guds folk, inte om dem. Han är medveten om att han framför sig har vänner i Kristus och han talar med dem som sådana. Avslutningen ska fixera åhörarens sinne vid det mål som Gud har lagt fram för honom i texten och vid den kraft som Gud ger honom för att nå det målet. Avslutningen ska också alltid vara kort. Det är en katastrof när åhörarna tror att predikan nu är slut och den sedan fortsätter och fortsätter med det ena landningsförsöket efter det andra. Evangeliet, Kristi fullbordade verk för oss, har till mål Kristi verk i och genom oss, så att vi med iver och övertygelse går ut i världen för att göra alla folk till Jesu lärjungar. [7]
Av det ovan sagda framgår att det är fel att i avslutningen börja med något nytt eller att sluta negativt. En avslutning av samma typ gång på gång bör också undvikas, likaså ord som »och nu till sist, och nu som avslutning». Det är också fel att inte sluta på en ton som ljuder av kristet hopp och förtröstan. Det bör märkas att de goda nyheter som predikanten har proklamerat i predikan också har fyllt hans eget hjärta med glädje. Guds folk ska lämna Guds hus med en upplyftande känsla och en förnimmelse av Guds kraft. Predikan ska också sluta med ett meningsfullt amen, inte ett slentrianmässigt. Genom predikantens sätt att säga amen bör varenda en märka att predikanten verkligen känner och vet vad ordet amen betyder, nämligen detta är helt visst sant. [8]
Predikans ord och stil
Predikans språk ska vara precist, koncist, intressant, flytande. Det får inte vara vagt, krångligt, hopande av ord och uttryck och innehållande bisarra illustrationer eller en rad främmande ord och tekniska termer utan förklaringar. Evangeliet ska predikas så klart och enkelt, att åhöraren tänker: Vilken underbar Frälsare jag har! Tänk att jag, syndiga människa, får vara Guds barn och arvinge till himmelen tack vare Jesus Kristus! [10]
Liksom Kristus ska predikanten inte bara tilltala intellektet. Kristus både undervisade och attraherade och övertygade. Predikans klarhet är ett vittnesbörd om att predikanten vet vad han talar om. Definitionen på klarhet är: Det ska inte bara bli möjligt för åhörarna att förstå utan det ska bli helt omöjligt för dem att inte förstå. Därför bör predikan ha en logisk ordning, en löpande, inte hoppande tankegång. En predikan som vispar omkring och hoppar hit och dit skapar oklarhet och åhöraren förlorar uppmärksamhet. [11]
När predikanten brukar abstrakta ord och termer som rättfärdiggörelse, helgelse, utkorelse, inspiration etc, måste han med bibeltextens ord och illustrationer konkret redogöra för vad som menas. När han talar om tro, hopp, kärlek och rättfärdighet, bör han enkelt klargöra vad det innebär konkret i hans eget och hans åhörares liv. Då blir predikan pastoral, full av omsorg och medkänsla, inte kall, livlös eller vårdslös genom ett konstlat och abstrakt språk. [12]
Framförs predikan med en konstlad ton (s.k. predikoton), kan åhöraren tro att Guds Ords undervisning är lika overklig och konstlad som predikantens röst. Predikantens ton signalerar också predikantens attityd till människorna. Det bör märkas att det är en herde under Kristus och för Guds folk. Det bör märkas att predikanten lever med, har medkänsla, har samma synder och samma Frälsare och samma frestelser och samma himmelska hemland som församlingen. Om tonen röjer ett hjärta som saknar pastoral kärlek, är det katastrofalt. [13]
Luther betonade två viktiga ting för en predikant: Att studera texten och att studera människorna. Han måste helt och hållet identifiera sig med texten och predika texttroget. Men han måste också lyssna till hur vanliga människor tänker och uttrycker sig. Han måste kunna identifiera sig med dem. [14]
Predikanten ska inte läsa sin predikan utan alltid tala. Hans predikan är ett vittnesbörd från hans hjärta, ett hjärta som är fyllt av Guds ord, av Guds goda, som han ivrigt vill dela med Guds folk. Det är viktigt att predikanten har ögonkontakt med sina åhörare. Ögonkontakten fungerar som en osynlig överföringslinje, från predikantens sinne och hjärta till åhörarens. Församlingen inte bara hör predikan, den ser den också. Predikan förkroppsligas i predikanten. Eftersom hans predikan kommer från hans hjärta, innefattar den mer än munrörelserna. Det bör märkas på predikanten och inte minst i hans ansikte att han har ett budskap med glädje och hopp att komma med. Det bör märkas på predikantens uppsyn när han stiger upp i predikstolen att han är glad över att vara där och ivrig att få tala med församlingen. [15]
Dessa punkter om predikan är hämtade ur en ny fin lärobok i homiletik från Northwestern Publishing House, Milwaukee, Wisconsin. Den är författad av Joel Gerlach och Richard Balge och heter Preach the Gospel. Efter att ha läst denna fina handbok blygs jag över mina dåliga predikningar. På punkt efter punkt måste jag försöka bättra mig. Och det vill jag, ty den här läroboken är en positiv och utmanande uppfordran till mig och alla predikanter att bättre och klarare förkunna Guds ord. [16]