1985/4 – Lär känna Guds Ord!

Den angelägna uppmaningen Lär känna Guds ord är titeln på en bok av R C Sproul som utkom 1984 i svensk översättning på bokförlaget Det Står Skrivet, Angered. Sproul arbetar som teolog vid Ligonier Valley Study Center. Han blev teologie doktor vid Amsterdams fria universitet. Uppmaningen att lära känna Guds ord vill vi i denna tidskrift gärna föra vidare, och i anslutning till Sprouls bok ska vi belysa detta ämne. [0]

Inte så sällan kan man få höra att Bibeln kan tolkas lite hur som helst. Ingen kan riktigt veta vad som står. Men detta är inte sant och ett sådant påstående vittnar om att man inte har lärt känna Guds ord. Man är mycket vårdslös vid studiet av Bibeln, ja egentligen studerar man den inte alls. Att plocka ett ord här och där i Bibeln utan att ge akt på sammanhanget och noggrant ta del av vad orden betyder är inte att studera Guds ord. »Om jag vore djävulen», skriver J I Packer i ett förord till boken, »skulle en av mina främsta målsättningar vara att hindra människor från att tränga in i Bibeln». »Jag skulle försöka hindra alla präster och pastorer från att predika och undervisa från Bibeln – Jag skulle kasta tvivel över Bibelns tillförlitlighet, dess sundhet, klarhet och relevans.» Kan vi inte i dag konstatera att djävulen har haft stor framgång? [1]

Varför studera Bibeln?

Det är en vanföreställning, framhåller Sproul, att Bibeln är så svår att förstå, att bara den högt utbildade teologen kan förstå dess innebörd. Det är också en vanföreställning att Bibeln är en så tråkig bok att om den ska bli läst måste man med olika knep försöka göra den levande. En rektor sade en gång: »Vi behöver en ung och entusiastisk lärare, någon som kan göra Bibeln levande genom sin undervisning.» Sproul svarade: »Ni vill att jag ska göra Bibeln levande? Jag visste inte att den hade dött. Jag visste inte ens att den var sjuk. Vilken läkare utfärdade dödsbeviset?» Vad Sproul ville säga är att Bibeln redan är Guds levande ord och det är den som ger oss liv, inte tvärtom. [3]

Det är också viktigt att komma ihåg att Bibelns läroartiklar finns klart framställda i Guds ord. Luther var t.ex. övertygad om att det som på ett ställe i Skriften tycktes dunkelt, framställdes enklare och klarare i ett annat avsnitt. Ja, Guds budskap är så enkelt och lättfattligt, att t.o.m. den enklaste människa kan förstå det. Samtidigt rymmer Bibeln ett sådant djup, att t.o.m. de mest intelligenta och lärda bibelforskarna kan hållas sysselsatta under en hel livstid. [4]

Sproul slår också ner på vår lathet. Bibeln ska verkligen studeras och studeras grundligt. Det finns en rad kristna som inte studerar Bibeln utan bara läser lite grann i den nu och då. Bibeln ska studeras och det från pärm till pärm. »Den okunnighet i Bibeln som råder idag bland många präster och pastorer är så utbredd, att dessa ofta blir förargade om någon församlingsmedlem ber dem undervisa från Bibeln» (s 19). Läser vi 5 Mos 6:6-9, finner vi att Gud vill att vi noggrannt ska studera hans ord. Det ska inte bara nämnas sporadiskt eller i förbigående. Det bör vara det dagliga samtalsämnet. Guds uppmaning att fästa ordet på handen, på pannan, på dörrposten och porten, visar att vi måste ge ordet dess centrala plats, oavsett vilka metoder vi använder oss av. [5]

Den Heliga Skrift är inspirerad av Gud, läser vi i 2 Tim 3:16. Det grekiska ordet theopneustos betyder utandning. Skriften är alltså utandad av Gud, den har sitt ursprung och sin källa i Gud. Han är dess egentliga författare. [6]

Bibelstudium och personlig tolkning

En av Luthers största insatser var översättningen av Bibeln till tyska, framhåller Sproul. Därigenom blev det möjligt för alla läskunniga att själva läsa Bibeln. För Luther fanns det bara en ofelbar sanningskälla. Han sade: »Skriften är ofelbar.» Om kyrkans ledare alltså inte klart kunde visa på vad sätt han hade fel, kände han sig tvingad att följa sin egen övertygelse angående Skriftens undervisning. Men det betydde inte att Luther ville försvara självsvåldiga tolkningar av Skriften. Rätten att tolka ger inte den enskilde individen rätt att förvränga Bibelns innehåll. Med rätten till personligt studium av Guds ord följer också ansvaret att ge Bibeln en korrekt tolkning. Subjektivism är att godtyckligt förvanska den objektiva innebörden så att den passar oss själva. Subjektivism innebär inte bara att man tillämpar sanningen på subjektet, utan att subjektet helt får avgöra vad som är sant. För att undvika förvanskningar av bibeltexten måste vi redan från början befria oss från denna subjektivism. När vi söker Bibelns objektiva innebörd, gör vi den därmed inte till något kallt, abstrakt och livlöst. Men vi måste försöka ta reda på vad orden betyder i sitt sammanhang innan vi kan tillämpa texten i våra liv. Var och en av oss har att kämpa mot sin egen subjektivism. Bibeln säger ofta sådant som vi inte tycker om att höra. Vi kan sätta proppar i öronen och bindel för ögonen. Det är mycket lättare och inte alls lika riskabelt att kritisera Bibeln som att själv bli kritiserad av den. Inte undra på att Jesus ofta slutade sina tal med orden: »Den som har öron att höra med, han må höra.» [8]

Sproul betonar också vikten av lärare, lärare som är väl grundade i Guds ord. Rätta lärare som inte förväxlar egna tankar med Guds ord utan troget undervisar vad Skriften lär är en stor välsignelse för församlingen. Och församlingen ska så flitigt umgås med Ordet att den kan avvisa och skilja sig ifrån alla falska lärare. [9]

Hermeneutik: Vetenskapen om tolkning

Hermeneutiken vill utforma sunda riktlinjer och regler för tolkningen. När bibelforskare använder sig av en metod som går ut på att »göra Bibeln aktuell» genom en omtolkning, åsidosätts Skriftens ursprungliga innebörd och budskapet likformas med det rådande tänkesättet. Den främsta hermeneutiska regeln för bibeltolkning kallas »trons analogi». Trons analogi innebär att Skrift tolkar Skrift. Om en vers t.ex. kan återges eller tolkas på två sätt, och ett av dessa tolkningssätt strider mot den övriga Skriften, medan den andra står i harmoni med Skriften, så skall den senare tolkningen gälla. Denna princip vilar på förutsättningen att Bibeln är Guds inspirerade ord. Bibelkritiken som förkastar denna sanning, kan följaktligen inte använda denna grundläggande regel och resultaten blir ju därefter. Det är alltså uppenbart att vår syn på Bibelns ursprung och väsen kommer att påverka vår tolkning av den. Om Bibeln är Guds inspirerade ord, är trons analogi inte bara ett möjligt alternativ utan en förutsättning för en riktig tolkning. [11]

Den andra huvudregeln är att Bibeln måste tolkas bokstavligt. Luthers princip var att tolka Bibeln enligt dess sensus literalis. Begreppet bokstavlig härstammar från latinets litera, som betyder bokstav. Att tolka en text bokstavligt innebär att man studerar dess litera, d.v.s. de ord och bokstäver som används. Den naturliga innebörden av ett avsnitt måste tolkas enligt de regler som vanligen gäller för grammatik, syntax och sammanhang. Det faktum att Bibeln är en mycket speciell bok, inspirerad av den helige Ande, medför inte att denna inspirationsprocess omvandlar bokstäverna, orden och meningarna i ett visst avsnitt till något mystiskt. Principen om den bokstavliga tolkningen kräver den allra noggrannaste litterära granskning av texten. För att kunna tolka Bibeln rätt behöver vi känna till grammatikens regler. Att inte särskilja språkets olika litteraturformer och talesätt också i studiet av Bibeln kan resultera i en mängd tolkningsproblem. Vid de tillfällen då Bibeln brukar bildligt tal, är det inte bokstavligt att bortse ifrån att det är fråga om bilder. En metafor är ett bildligt tal där ett ord eller en mening som betecknar ett specifikt föremål eller en konkret tanke används istället för ett annat i syfte att visa på en likhet eller analogi mellan dessa. När Jesus säger: »Jag är dörren för fåren. Den som går in genom mig, han ska bli frälst» – vad menar han då? Självklart betyder det inte att Jesus har mahognyfaner i stället för hud, att han har gångjärn i stället för armar, eller att han har handtag i stället för navel. Sådana slutsatser är naturligtvis absurda. Bibelns bokstavliga betydelse är den enkla och uppenbara betydelsen. Därför brukar sund bibelforskning den historisk-grammatiska metoden. Som namnet antyder riktar denna metod uppmärksamheten inte bara på de litterära formerna och talesätten utan även på Bibelns grammatiska konstruktioner och historiska sammanhang. Den grammatiska strukturen avgör om orden bör anses vara frågor, befallningar eller påståenden. När Jesus t.ex. säger: »Ni skall bli mina vittnen» (Apg 1:8), är detta då en förutsägelse om framtiden eller är det en befallning? I vår Bibel är formen oklar. Den grekiska ordstrukturen däremot visar klart att Jesus inte här förutspår framtiden utan att det är fråga om en befallning. Andra oklarheter i språket kan redas ut på samma sätt och klarläggas genom en praktisk kunskap om grammatik. [12]

Den historiska analysen innebär bl.a. att man söker få kunskap om det sammanhang och den situation i vilken böckerna skrevs. Detta är en förutsättning för att kunna förstå vad Bibelns författare menade i det historiska sammanhanget. Det som är viktigt för oss är alltså att förstå vad som har sagts. Frågor om författarskap, datering och mottagare är viktiga för en rätt förståelse av Bibelns böcker. [13]

Praktiska regler för bibeltolkning

Bibeln är inte vilken bok som helst, men den brukar talesätt och grammatik precis som andra böcker. Därför får man inte läsa in i bibeltexten någon slags mystisk innebörd i strid med vad som verkligen står. I Bibeln precis som i alla andra böcker är verbet ett verb och substantivet ett substantiv. [15]

Man bör också läsa Bibeln med inlevelse (Sproul säger »existensiellt», vilket kan missförstås). Genom att försöka sätta sig in i den livssituation som människorna i Bibeln levde i, kan man bättre förstå vad man läser. Då vi läser Skriften, kan vi bli förbryllade över en del saker. Det gäller i synnerhet när vi möter något exempel på hur Gud straffar någon strängt. Men stannar vi upp och lugnt frågar: »Varför gör Gud detta?» eller »Varför säger Skriften detta?», kan vi hjälpa oss själva att övervinna de fördomar som vi genom vår natur har gentemot Gud. En vanlig tendens, som alla någon gång har gett efter för, är att tolka de människors handlingar och ord som vi ogillar på sämsta tänkbara sätt, samtidigt som vi tolkar våra egna tillkortakommanden medd stor tolerans. När någon syndar mot mig, reagerar jag som om han var helt genom ond. Men när jag själv syndar mot honom, »missbedömde» jag hela situationen. Om vi genom vår natur är fientligt inställda till Gud, måste vi vara på vår vakt mot denna tendens då vi närmar oss hans ord. [16]

Alltsedan tilltron till Bibelns auktoritet började urholkas, har det i vår tid blivit populärt att tillerkänna Jesus mer auktoritet än breven, i synnerhet Pauli brev. Människor tycks inte inse att de i själva verket inte ställer Jesus mot Paulus utan att de ställer en apostel mot en annan. Vi måste komma ihåg att Jesus inte skrev någon del av Nya testamentet. Därför är vi beroende av det apostoliska vittnesbördet för att få reda på vad han sade och gjorde. Om Paulus och Petrus och de andra nytestamentliga författarna fick sin auktoritet som apostlar av Jesus själv, hur kan vi då kritisera dem för deras undervisning och samtidigt göra anspråk på att vara Kristi efterföljare? [17]

En viktig regel är också att det som är implicit skall tolkas i ljuset av det som är explicit. Inom språkvetenskapen skiljer man på det som är implicit (inte klart utsagt) och det som är explicit (klart utsagt). Om man drar en slutsats som strider mot det uppenbara i texten, måste denna slutsats förkastas. Angående frågan om den fallna människans moraliska förmåga att oberoende av den helige Ande vända sig till Kristus, så menar många att människan verkligen har denna förmåga. Om Bibeln säger »var och en som tror», så innebär väl detta att alla människor har förmågan att ge sitt gensvar till Kristus? Så menar många. Men låt oss se vad som verkligen och uttryckligen sägs: »Var och en som tror skall ha evigt liv i honom.» Denna vers lär uttryckligen att alla de som tillhör kategorin troende (a) också kommer att tillhöra den kategori som har evigt liv (b). Alla a är också b. Men vad säger texten om vem som kommer att tro? Vem kommer att räknas till kategori a? Det sägs absolut ingenting om detta. Det nämns varken vad som krävs för att tro eller vem som kommer att tro eller vem som inte kommer att tro. På ett annat ställe i Skriften läser vi: »Ingen kan komma till mig, om det inte blir honom givet av Fadern» (Joh 6:65). Denna vers säger uttryckligen något om människans förmåga att komma till Kristus. Här fastslås klart att ingen människa är förmögen att själv komma til Kristus. Frasen »om det inte blir honom givet av Fadern», lär uttryckligen att den nödvändiga förutsättningen för att kunna komma till Kristus är att man får det som gåva av Fadern. [18]

Sammanfattning

Sprouls lärobok är i många stycken mycket lärorik och nyttig. Här har en del av det viktigaste och nyttigaste plockats fram och i någon mån kompletterats. Uppmaningen »Lär känna Guds ord« är verkligen synnerligen angelägen och vi kan vara tacksamma för att Sproul har behandlat detta ämne på ett övervägande mycket bra sätt. Det man saknar i Sprouls bok, t.ex. den nödvändiga åtskillnaden av lag och evangelium och att Guds ord är ett nådemedel kan kompletteras genom studium av de Lutherska bekännelseskrifterna. Många tror kanske att de Lutherska bekännelseskrifterna är torra och svårförståeliga dokument. Men så är inte fallet, utan de är klara och nyttiga bibelstudier som för oss in i Guds ord och lär oss de sanningar som Bibeln klart och tydligt lär. [20]