1985/1-2 – Ugarit

Om vi på en karta över Medelhavet drar en vågrät linje från Cyperns nordvästspets in mot den syriska kusten, så kommer vi till en viktig fyndplats från forntiden: en knapp kilometer från havet ligger Ras Shamra, det forntida Ugarit. Det var år 1929 som franska arkeologer började med utgrävningar på den gamla tellen. Resultatet blev från början en fullträff. Först träffade man på den kungliga begravningsplatsen, därefter »stadsbiblioteket», beläget mellan Baals och Dagons två tempel. En mängd fynd i form av broscher i ädelmetall, avgudastatyetter, vaser, parfymflaskor, sminkbehållare i alabaster och elfenben visar på ett livligt handelsutbyte mellan Egypten och Ugarit. [0]

Ras Shamra har befolkats ända från stenåldern. Mellan 2400-2300 f Kr förstördes staden, och ett nytt folk, fenicierna, tog sin boplats på ruinkullen. Det var nu som staden kom att kallas Ugarit. Fenicierna kontrollerade även det närbelägna Cypern, och staden Ugarit blev nu inskeppningshamn – den bästa på den syriska kusten – för kopparmalm från Cypern, malm som transporterades vidare bort till Mesopotamien. Från Egypten kom guld, rökelse, parfymer, varor som byttes mot trä, läder och vapen. Under 1400-talet och 1300-talet f Kr stod Ugarit på toppen av sin blomstring. I staden samsades egyptier, kretenser, akajer, hurriter m fl folkslag. Utrikespolitiskt stod Egypten och Ugarit varandra nära, och inrikespolitiskt var läget i Ugarit stabilt. Vid mitten av 1300-talet f Kr kom staden under hettitisk överhöghet. Hettiterna stod då på toppen av sin makt och kontrollerade från sin huvudstad Bogasköy i nuv östra Turkiet stora områden som nu utgörs av Syrien och Irak. [1]

Av den ugaritiska gudasagan kan vi lära oss mycket om det avguderi som mötte de invandrande hebreerna. Man hade i Ugarit en föreställning om en högsta gud El (som just betyder Gud). Men i gemen vände man sig till Baal som svarade för fruktbarheten. Han red på molnen och hade en åskvigg i handen. Han kallades även Hadd och stundom Alijan Baal. En annan beteckning är Zebul d.v.s. fuste. I övrigt dyrkades Athtart (Astarte) och Athirat (Asera), båda fruktbarhetsgudinnor. Även havet, Jam, och döden, Mot, uppfattades som gudar. [2]

Även för den som endast ytligt bekantat sig med ugaritiskan och dess litteratur är det slående hur mycket av det som lärs ut om Gamla testamentet vid de teologiska fakulteterna direkt motsägs av textfynden från Ugarit. Vi finner t.ex. att prästerskapet khnm (hebr kohanim) spelar en betydande roll. De förestod nämligen arkiven, där det fanns såväl religiösa som historiska texter. De hade även militära uppgifter, främst som rådgivare och orakelförmedlare åt befälhavaren för hären. De ugaritiska offertermerna motsvarar de hebreiska: heloffer, slaktoffer, brännoffer mm. Enligt den bibelkritiska vrångbilden av Israels religiösa utveckling skall ju ett fullt utvecklat prästerskap ha kommit till – inte på Mose tid – som bibeln hävdar, utan först från Salomos tid och framöver. När dessa idéer för länge sedan fördes fram, var de bestickande därför att man inte visste så mycket om prästerskap och offerterminologi på 1400-talet f Kr. Nu gör man det. Men den vetskapen har väldigt svårt att tränga in i handbokslitteraturen till Gamla testamentet. [3]

Mest kända av texterna från Ugarit är berättelsen om Aqhat, konung Keret samt berättelsen om Baal och Anat. Jag skall inte referera deras innehåll här. Handlingen är ofta svår att följa p.g.a. skador på lertavlorna. Men här möter en värld som mycket påminner om de grekiska hjältesagorna hos Homeros. Gudarna är inbördes oense och både hjälper och stjälper hjälten. Här finns föga av den suveräna upphöjdhet som möter i Gamla testamentets beskrivning av Gud. [4]

C Gordon – den främste av uttolkarna av ugaritiskan – skriver i sin Ugaritic Literature, Roma, 1949: »Ugaritiska litteraturens betydelse för bibelforskningen är avsevärd. Kriteriet som säger att olika namn (i synnerhet för Gud) påvisar skilda författare måste direkt avvisas utifrån ugaritiskan.» Han nämner de många namnen på Baal och fortsätter: »Det är mot bakgrund av ugaritiskan som vi måste skärskåda mängden av namn för Gud, El, Eloah, Elohim, Jahwe, Jah, El-Shaddaj, Adonaj etc. I sig antyder inte Elohim och Jahwe något dubbelt författarskap av ett bibelkapitel lika litet som Baal och Hadd gör det i en ugaritisk myt.» Gordon påpekar också att stilen skiftar med ämnet inom ett och samma litterära verk. Eller för att uttrycka det annorlunda, den gammalorientaliske författaren såg inget stilbrott i att en livlig berättelse övergick i en långrandig uppräkning. [5]

Den som betraktar Gamla testamentet oberoende av 1800-talets synsätt, finner i ugaritiskan en rad uppslag för tolkningen av gammaltestamentliga texter. Framför allt hjälper det en att få en bättre helhetsbild av hur man levde och tänkte bland folken i Israels omnejd. [6]