Masada är ett hebreiskt ord som betyder »bergsfästning». Masada är också namnet på en ointaglig klippfästning som är belägen vid Döda Havets västra strand, ca 2 mil söder om En-Gedi. Masada kom att bli det sista fästet för det judiska upproret mot romarna, det som började 66 e Kr. Först år 73 e Kr lyckades romarna storma Masada efter en närmast omänsklig insats. [0]
Även om Masada inte spelar någon roll i NT, har Masada blivit odödliggjort genom den judiske historieskrivaren Josefus berättelser (De bello judaico, VII:7-9). Enligt Josefus blev Masada först befäst av översteprästen Jonathan, Judas Makkabeus bror och efterträdare (161-142 f Kr). Men först under Herodes den store fick Masada en viktig position. [1]
Romarna höll Masada åren 6-66 e Kr. Sommaren 66 intogs Masada av en grupp revolutionära fanatiker, kända som »sicarii». Kejsar Vespasianus hade år 68 intagit hela Palestina med undantag för Jerusalem och de tre ökenfästningarna Herodium, Machaerus och Masada. År 70 inträffade den av Jesus förutsagda förstörelsen av Jerusalem, då Titus intog och brände staden. Efter Jerusalems fall slöt sig ännu fler seloter till seloterna på Masada, som stod under Eleazars ledning. År 71 e Kr börjar Flavius Silva, den nye ståthållaren i Judeen, sin belägring av Masada för att försöka inta klippfästningen. Han ville nu krossa de sista resterna av upproret. Erövringen av Masada krävde en belägringskonst av bästa märke. Det första Silva gjorde var att bygga en mur runtomkring foten av den höga klippan för att hindra flyktförsök eller att judarna fick hjälp av något slag. Därefter lät han trupperna arbeta hårt med att kasta upp en väldig jordvall, så att han skulle kunna dra upp ett belägringstorn ända upp mot muren. Denna ramp växte från månad till månad och nådde till slut hundra meter upp längs klippväggen. En plattform byggdes för belägringstornet, som försågs med en väldig murbräcka av järn. Först i maj år 73 lyckades man med att slå hål i huvudmuren. Försvararna sökte då sin tillflykt bakom en inre försvarslinje av trä och jord. [2]
Ett tag såg det ut som om seloterna skulle lyckas att försvara sig. Man lyckades sätta belägringstornet i brand, men så vände vinden och elden fick fäste i den inre försvarsmuren av trä. När ledaren Eleazar såg att den inre muren höll på att brinna ner, förstod han att klippan skulle intas av romarna. Han samlade nu sina tappraste män och höll ett märkligt tal för dem. Han sa bl.a.: Vi har gemensamt beslutat att inte tjäna romarna eller någon annan utan endast Gud. Vi var de första som gjorde uppror mot dem och vi är de sista som strider mot dem. Det står alltjämt i vår makt att dö en ärorik död som fria människor. Vi har hoppats på det ointagliga Masada, men vårt hopp har kommit på skam. Masada kunde inte ge oss den frihet vi eftersträvat. Det är Guds vrede som vilar pa oss p.g.a våra många synder. Men låt oss ta straffet på oss utan att det verkställs av romarna. Låt det verkställas av Gud genom vår egen hand. Det är bättre att våra hustrur dör innan de utsätts för övervåld, likaså våra barn innan de får smaka slaveriet. Sedan vi har dödat dem, dödar vi varandra och bevarar så vår frihet. [3]
Efter detta tal (här i fritt sammandrag) var inte alla beredda att följa Eleazars råd. Många grät och vägrade att gå dödens väg. Då höll Eleazar ytterligare ett brinnande tal till de gråtande och betonade själens odödlighet. Han sa bl.a.: Livet är en olycka för människan, inte döden. Döden ger frihet åt själen. Låt oss dö, innan vi blir slavar under våra fiender. Låt oss lämna världen tillsammans med våra barn och våra hustrur som fria människor. [4]
Nu tycktes alla vara beredda att följa Eleazars råd. Männen omfamnade ömt sina hustrur och sina barn och gav dem en lång avskedskyss med tårar i ögonen. Sedan dödade man alla kvinnor och barn genom att skära upp halsarna. Genom lottkastning valde man därefter ut tio män som skulle döda de kvarvarande männen. Slutligen måste en utväljas att först döda de övriga nio och sedan sig själv. Innan männen dödades, la de sig ner på marken hos sin döda familj, slog armarna om dem och blottade sin hals för dem som hade att gå till verket. Den siste satte eld på palatset innan han störtade sig på sitt svärd. [5]
Så dog 960 personer. Sju överlevde. En gammal kvinna och ytterligare en, som var släkt med Eleazar, samt hennes fem barn lyckades gömma sig djupt ner i en grotta. När romarna intog Masada, möttes de av en förfärande tystnad och av eld. De som gömts sig undan kom fram och berättade vad som hänt. Det var den 15 Nisan år 73. [6]
Något om Masadas arkeologi
Masada blev första gången korrekt identifierat år 1838 av amerikanerna Robinson och Smith. De såg klippan som araberna kallade al-Sabba genom teleskop från En-Gedi. Stället besöktes första gången 1842 av den amerikanske missionären S W Wolcott och den engelske målaren Tipping. Den första detaljerade studien av de romerska lägren företogs av Domaszewski och Bruennow 1909. Den främste arkeologen under första delen av detta århundrade som undersökt Masada var tysken A Schulten, som grävde på Masada under en månad 1932. En större satsning på utgrävningar på Masada skedde först när israeliska forskare och amatörer började intressera sig för klippan. Främst bland dessa var A Guttman, som riktigt identifierade den s.k. ormstigen, som förde upp till klipplatån från östra sidan. A Alon studerade Herodes vattenkanaler och grävde också ut en av de romerska befästningarna. Den största utgrävningen av Masada företogs under två perioder om 11 månader vardera (1963-65) under ledning av den världsberömde israeliske arkeologen Yigael Yadin med hjälp av en stor kontingent arkeologer och flera tusen frivilliga. Hela den bebyggda delen av klippan blev nu utgrävd och också ytterligare en romersk befästning. [8]
Resultatet av utgrävningarna
Rester av en bosättning från tredje årtusendet f Kr påträffades i en liten håla på den lägre delen av den södra klippan. Man fann här rester av växter, rester av kläder, mattor och lerskärvor. Angående de byggnader som Josefus tillskrev Jonathan, fann man där mynt från för-herodiansk tid. Men de härrörde från Alexander Jannais tid (102-76 f Kr). [10]
Från Herodes tid grävde man fram hans vattenanläggning, som skulle förse klippan med drickbart vatten fran två wadis väster om klippan. Herodes byggde också två palatsliknande byggnader, det norra och det västra palatset. Dessutom fann man badhus i romersk stil och flera förrådsbyggnader. Från den selotiska perioden (66-73 e Kr) fann man en mängd föremål som kastar ett intressant ljus över seloternas liv och vardag på Masada. Palatsen användes som vaktposter och offentliga byggnader, i synnerhet det norra platset, som säkert var deras administrativa centrum. Flera skelett av seloter har påträffats, bl.a. en grav som bör ha tillhört en viktig militär ämbetsman och hans familj. Flera förrådsbyggnader blev funna helt intakta. Detta bekräftar Josefus utsaga om att det inte var p.g.a. matbrist som seloterna tog sitt liv. Man fann ocksa två »mikvaot» (rituella bad) och rester av en byggnad som kan ha varit ett s.k. »bet midrash», en skola för undervisning i lagen och fädernas stadgar. Seloterna bodde i kassematter i själva befästningsmuren. En rektangulär byggnad som byggts med riktning mot Jerusalem var sannolikt seloternas synagoga. I denna byggnad fann man rester av två skriftrullar med fragment från Hesekiel och 5 Mosebok. [11]
Av andra skriftrullar har man i allt funnit delar av 14 bibliska, apokryfiska och sekteriska skrifter. De bibliska skrifterna visade sig vara i god överensstämmelse med den masoretiska texten. Psalt, 1 Mos, 3 Mos, 5 Mos och Hesekiel var representerade bland fynden. Av apokryfiska skrifter förelag delar av Visheten och Jubileerboken. [12]
Flavius Silvas ansträngningar att inta Masada har lämnat tydliga spår efter sig, som alltjämt kan studeras. Efter Masadas fall blev klippan en romersk garnison i minst 40 år (73-111), eftersom ett av mynten som hittats kan dateras till år 111. [13]
Masada är idag en av Israels största turistattraktioner. En linbana öppnades 1971 på Dödahavssidan och brukas av dem som inte vågar använda den gamla »ormstigen». [14]