Konung David, den inspirerade författaren till den 51:a psalmen, skriver: [0]
Det är mot dig jag har syndat och gjort det som är ont i dina ögon. Så har du rätt i vad du säger och är rättfärdig när du dömer. Se, med syndafördärv är jag född, i synd har min mor avlat mig (v 6-7). [1]
Blev konung David en syndare genom att begå äktenskapsbrott och mord, eller begick han äktenskapsbrott och mord, därför att han var en syndare? På samma sätt kan varje människa fråga sig: Är jag en syndare genom att jag syndar, eller syndar jag eftersom jag är en syndare? [2]
Föreligger här en skillnad? Ja, en viktig skillnad. Vi syndar därför att vi är syndare, dvs tankarna, orden och gärningarna hos den fallna mänskligheten flyter fram ur en oren källa. Denna källa är den fallna människans tillstånd, det faktum att hon är född med syndafördärv. Bibeltexten brukar ett ord, som betyder förvändhet. [3]
Om vi vill veta hur Gud ser på oss människor i vårt fallna tillstånd, måste Gud själv få säga oss det. Utan Guds ord kan vi inte veta hur Gud ser på oss. Utan Guds ord är vi utlämnade åt spekulationer. Men vi har uppenbarelsen från Gud. Konung David bekände att hans synd inte bara gällde vissa gärningar som han hade gjort. Det var fråga om ett syndafördärv som han var född med. Hans syndfulla tillstånd började i det ögonblick han avlades. Luther ger följande kommentar: [4]
Han säger inte ”jag mördade Uria”. Han säger inte ”jag begick äktenskapsbrott”. Han talar inte om vissa enskildheter utan om själva saken. Han säger: ”Den mänskliga säden, denna massa som jag har formats av, är helt fördärvad med fel och synd. Själva materialet är felaktigt. Leran så att säga, från vilken detta kärl började att formas, står under fördömelse. Vad mer önskar du? Så här är jag, så här är alla människor. Själva vår avlelse, fostrets tillväxt i moderlivet, är synd, t o m innan vi föddes och framträdde som människor (LW 12, 347-348). [5]
Eftersom källan är förorenad, är också den ström som flyter från den förorenad. Eftersom trädet är fördärvat, frambringar det fördärvlig frukt. Det kan inte vara annorlunda. Det syndiga förhållandet kommer till uttryck i syndiga handlingar. [6]
Även om vi har skonats från syndens grövsta utbrott i våra liv, t ex äktenskapsbrott och mord, så är vår ställning inför Gud inte desto mindre densamma som Davids. Varför? ”I synd har min mor avlat mig.” ”Det som är fött av kött är kött” (Joh 3:6). »Skriften har innefattat allt under synd» (Gal 3:22). »Det finns ingen som gör vad gott är, inte en enda» (Ps 14:3). [7]
Lägg också märke till att synden är alltid, och framför allt, synd mot Gud. Det som gör synden till synd är att den är en förbrytelse mot Guds oföränderliga, heliga vilja. Gud vill att människan inte skall synda. Men människans tillstånd är sådant att hon inte kan undgå synd. Här är problemet: Guds vilja förbjuder absolut att vi är vad vi är till följd av vår avlelse och födelse. [8]
Vad blir då vårt svar på detta? Den fallna människan rasar mot denna Guds diagnos av vårt tillstånd. Hon kan inte tro att Gud fastställer vårt tillstånd som hjälplöst och hopplöst alltifrån vår avlelse. Människan resonerar att eftersom hon har stora möjligheter i förhållande till andra människor och till världen runt omkring sig, måste hon också ha en viss förmåga att kunna bygga upp ett tillfredsställande förhållande till Gud. [9]
Men ett sådant svar förstorar problemet, ty det är blasfemi. Det är ett förkastande av Guds egen definition av vårt tillstånd. Och det är ett förmätet försök av människan att påstå att hon har något i sig som Gud måste respektera som gott och acceptabelt för honom. [10]
Sann ånger är en ödmjuk bekännelse och insikt att Guds dom är sann och riktig: Vårt tillstånd i synd är hjälplöst och hopplöst alltifrån vår avlelse och födelse. Denna dom är Guds ord. »Du har rätt i vad du säger och är rättfärdig när du dömer.» Det skall du tro. Varje annat svar innebär att göra Gud till en lögnare. Vårt syndafördärv är en obotlig sjukdom. Guds lag avslöjar denna hemska sanning. Men Gud lämnar oss inte med lagens dom. Guds ord innehåller också evangelium, det glada budskapet att Messias ställföreträdande tagit våra »sjukdomar» på sig (Jes 53:4), dvs. hela vårt syndafördärv och alla våra synder. För oss är syndens sjukdom obotlig men inte för Gud. ”Genom hans sår blev det botat för oss” ty ”han blev genomborrad för våra missgärningars skull” (53:5). [11]
Där sann ånger finns, verkad av Guds lag, där finns också förlåtelse. Gud förlåter nådeligen synden och skänker oss sin frälsande rättfärdighet, den rättfärdighet som Kristus har vunnit åt oss och som ges oss genom evangeliet och mottas genom tron allena. [12]