När jag var pojke, hade vi en granne, som brukade göra narr av vad som stod i Bibeln. En dag hörde jag honom säga till min far: »Om det finns en himmel, så är den bortom denna världen eller hur? Den måste vara längre bort än den bortersta stjärnan. Men stjärnorna är miljoner ljusår från oss, och även om själen kunde färdas med ljusets hastighet, skulle det ta själen miljontals år att komma dit.» Under lång tid efteråt var denna fråga en svår stötesten för mig. Jag hade alltid trott, att himmelen var någonstans bortom stjärnorna, men ditintills hade jag aldrig oroats av frågan, hur lång tid det skulle ta för själen att komma dit. Jag tvivlade inte på att själen kunde färdas snabbare än ljuset, men jag var inte säker på att den kunde färdas bortom stjärnorna på en dag. Men jag visste ju också, att rövarens själ var i paradiset samma dag, som han dog. [0]
Paulus säger, att vi skall möta Herren »i luften» (1 Tess 4:17). Hur långt måste vi färdas för att möta Herren? Herren är överallt. Om våra ögon kunde öppnas som Elias tjänares ögon, skulle vi se inte bara änglarna, som är runtomkring oss, utan vi skulle också se Herren här och nu. Och Frälsaren säger om änglarna i himmelen, som vakar över barnen: »Deras änglar i himmelen ser alltid min himmelske Faders ansikte» (Matt 18:10). Änglarna är med oss här i detta rum, och likväl är de samtidigt alltid i himmelen. För att komma till himmelen är det inte nödvändigt för oss att färdas lång väg, när vi dör. Täckelset lyftes bara från vara ögon, och även vi skall stå som änglarna inför Gud och se vår Frälsare i Hans härlighet. [1]
Bibeln säger inte så mycket om själens tillstånd efter döden. Vad vi med säkerhet vet är, att de, som har dött i Kristus, skall bli saliga och lyckliga, att de skall leva och regera med Honom, och att de, som har dött i ohörsamhet och otro skall vara i »fängelset» (1 Petr 3:19-20) och plågas. [2]
Det är dåraktigt och onödigt att be för de dödas själar. Många gör mycket affär av att de lutherska bekännelseskrifterna, som man säger, rekommenderar böner för de döda. Av den mycket parentetiska anmärkningen »böner för de döda, vilket vi inte förbjuder» försöker de visa, att det är en god praxis att be för de dödas själar. Först och främst skall vi komma ihåg, att Apologin, där orden står, inte på något sätt anger, vad som menas med böner för de döda. Eftersom de lutherska bekännelseskrifterna förkastar varje tanke på en skärseld, är det tydligt, att de inte har avsett, vad som vanligtvis förstås med böner för de döda. Vi får frambära tacksägelseböner för de döda, i det vi prisar och tackar Gud för Hans barmhärtighet mot de hädangångna under deras liv här på jorden, men längre än så kan vi inte gå utan att lämna Skriftens fasta grund. [3]
Detta livet är vår nådatid, nu är den välbehagliga tiden, i dag är frälsningens dag. Den vetskapen skall få oss att »köpa tiden», att rätt bruka detta livet som en förberedelse för det kommande. I denna anda skall vi åter och åter vända oss till vår Frälsare, den ende i vilken vi kan finna förlåtelse och löfte om evigt liv med Honom. Och när vi har fått visshet om den fulla och fria förlåtelsen för alla våra synder genom Herrens blod, lidande, död och uppståndelse, kan vi med tillförsikt och hopp lugnt och glatt se fram emot den dag, när vår själ skall utkrävas av oss. I denna tro skall vi med psalmdiktaren sjunga: [4]
O sköna dag, o sköna stund för mig, [5]
Att vara hos Kristus skall bli mycket bättre, även om vi för en tid måste lämna denna kropp, som är så förunderligt skapad, och som vi förvisso skall sakna, när vi måste flytta från den, ty också den är en Guds gåva, given oss till glädje. Men den dagen skall komma, när våra kroppar åter skall uppväckas och få del i den sällhet utan slut, som skall bli vår hos vår Frälsare. Gud give oss alla den sällheten. Amen. [13]