1984/4 – Det utlovade landet enligt Gamla och Nya Testamentet

I sin bok Vems utlovade land? refererar Colin Chapman en rad uttalanden från både judiskt och arabiskt håll i samband med den judiska bosättningen i Palestina och upprättandet av den judiska staten. Alltför ofta, menar Chapman, har kristna grupper på ett ensidigt sätt tagit parti för sionismen. Hänvisar man till GT som stöd för sionismen, kan man inte samtidigt försvara sådana gärningar som lagen och profeterna fördömer. Låt oss lyfta fram en del av det material som Chapman anför och som ofta lämnats obeaktat. [0]

David ben Gurion, som blev Israels förste premiärminister 1948, summerar den sionistiska rörelsens mål i inledningen till boken »The History of the Haganah». Han skriver bl.a.: »I vårt land finns det bara plats för judar. Vi skall säga till araberna: Flytta på er! Om de inte samtycker, om de gör motstånd, skall vi tvinga bort dem med våld.» [1]

Joseph Weitz, den judiske regeringstjänsteman som var huvudansvarig för kolonisationen, skrev följande ord 1940: [2]

Någon annan utväg än att frakta bort araberna till våra grannländer finns inte. Vi måste bli av med dem alla med undantag, möjligen, för dem som bor i Betlehem, Nasaret och gamla delen av Jerusalem. Vi skall inte skona en enda by, en enda stam. Vi skall se till att de fraktas till Irak, Syrien och även Transjordanien. [3]

Asher Ginsberg var rysk jude som besökte Palestina många gånger efter 1891. Han slog sig till sist ned där 1922 och dog 1927. Efter ett besök 1891 beskrev han några av de problem som judarna mötte och som de själva skapade: [4]

Palestina är inte ett obebott land och kan bara erbjuda hemvist för en liten del av de judar som bor runt om i världen. De som slår sig ned i Palestina bör söka vinna palestiniernas vänskap genom att närma sig dem med respekt. Men vad gör nu våra bröder i Palestina? Precis motsatsen. Tidigare slavar i exilens länder finner de sig nu ha en obegränsad frihet, en otyglad frihet av det slag som man bara kan ha i Turkiet. Denna plötsliga förändring har skapat en tendens till despotism, något som ofta händer när slavar får makt. De behandlar araberna fientligt och grymt, berövar dem på ett oärligt sätt deras rättigheter, sårar dem utan anledning och känner sig stolta över vad de gjort. Och ingen angriper dessa otäcka och frientliga tendenser. [5]

Delning och krig 1948-49

David ben Gurion sammanfattar vad den judiska motståndsgruppen Haganah åstadkommit före delningen: [7]

Fram till dess att britterna gav sig av kunde ingen judisk bosättning intas, hur avlägset den än låg, emedan Haganah… erövrade många arabiska ställningar och befriade Tiberias och Haifa, Jaffa och Safed… Så på ödets dag (15 maj 1948) var den del av Palestina där Haganah kunde operera fritt nästan helt rensad från araber. [8]

Menachem Begin, ledare inom Irgun, den andra stora judiska underjordiska motståndsgruppen, har beskrivit i detalj de mål man satte upp för sig under tiden januari-mars 1948: [9]

Under månaderna före… fortsatte vi med våra attacker in på arabiska områden. Under de första dagarna 1948 förklarade vi för våra män att detta emellertid inte var nog… Det stod klart för oss att inte ens de djärvaste attacker av våra trupper skull kunna avgöra saken. Vårt hopp låg i att vinna kontroll över territorium. [10]

David Hirst beskriver den arabiska byn Deir Yassins öde natten till den 9 april 1948: [11]

1948 hade Deir Yassin namn om sig att vara en mycket fredlig by. Under lång tid hade man, när sammanstötningar mellan judar och araber annars tilltog över hela landet, levt i en slags fredsöverenskommelse med de angränsande judiska bosättningarna. Deir Yassin var den enda by i Jerusalemsområdet som inte ansåg sig behöva anmäla till de arabiska myndigheterna att den befann sig i fara… [12]

Klockan 4.30 på morgonen slog en kombinerad Irgun- och Sterntrupp, 132 man stark, till mot den sovande byn. Vid middagstiden hade man slaktat 2/3 av alla. I denna operation liksom tidigare vid sprängandet av hotell King David samarbetade Irgun med Haganah och det officiella judiska ledarskapet… Tolvåriga Fahmi Zidan överlevde morden på de första 35 byborna och mindes: »Judarna beordrade hela vår familj att ställa upp sig mot husväggen och började skjuta. Jag träffades i sidan men de flesta av oss barn undkom därför att vi gömde oss bakom våra föräldrar. Kulorna träffade min syster Kadri (4) i huvudet, min syster Sameh (8) i kinden och min bror Muhammed (7) i bröstet. Alla andra utmed väggen dödades, min far, min mor, min farfar och farmor, mina morbröder och fastrar och några av deras barn.» Halim Eid såg »hur en man sköt en kula igenom min syster Salhiyehs nacke, hon var havande i nionde månaden». Sedan skar han upp hennes mage med en slaktarkniv. Hon berättade vidare att en annan kvinna, Aisha Radwan, dödades när hon försökte ta fram ett ofött barn ur den döda moderns mage. I ett annat hus såg Naaneh Khalil (16) hur en man »med ett slags svärd klöv min granne Jamil Hish från topp till tå för att sedan utanför vårt hus göra samma sak med min kusin Fathi». Våldsmännen dödade, plundrade och våldtog kvinnorna. Sedan sprängde de husen, och när dynamiten tog slut gick de på de återstående husen med gevär och granater. Vid middagstiden hade de mördat 254 personer. Antalet av deras egna döda, offer för »en mördande» eld (från de gamla mausergevären), som Begin beskrev saken efteråt, uppgick till fyra. [13]

Jacques de Reyniér var en schweizisk rödakorstjänsteman som anlände till byn strax efter massakern. Så löd hans rapport: [14]

Irguns överste var inte särskilt villig att ta emot mig. Slutligen kom han ändå, ung, distingerad och fullständigt korrekt men med ett särskilt blänk i de kalla och grymma ögonen. Enligt honom hade Irgun kommit 24 timmar tidigare och i högtalare beordrat alla byborna att lämna sina hem och ge sig. De hade fått en kvart på sig att lyda ordern. Några av dessa stackare hade också kommit ut och blivit fångar. De skulle senare friges. De övriga, som inte åtlytt ordern, hade mött det öde de förtjänade. Men det nyttjade nu ingenting till att överdriva, menade han, det var ändå bara fråga om några få döda och de skulle begravas så snart »rensningsaktionen» i byn var avklarad. Om jag fann några lik, kunde jag ju ta hand om dem. Men några sårade fanns det förvisso inte. Hans sätt att skildra saken kom blodet att frysa till is i mina ådror… [15]

Efter ytterligare ett besök i Deir Yassin återvände jag till mitt kontor, där två välklädda gentlemän hade väntat pa mig under mer än en timme. Det var Irguns överste och hans adjutant. De hade förberett ett dokument som de ville ha mig att underteckna. Det var ett uttalande som lagts i min mun och enligt vilket jag hade blivit mycket vänligt bemött av dem. Jag hade fått alla de upplysningar jag efterfrågat och behövde för att utföra mitt uppdrag och till sist tackade jag dem för all hjälp jag fått. När jag visade tecken på tveksamhet och började diskutera med dem, framhöll herrarna att det var bäst att jag genast skrev under, om jag verkligen värderade mitt liv. Det enda jag kunde göra var att övertyga dem om att jag inte på minsta sätt värderade mitt liv… [16]

Varför lämnade så många araber sina hem?

I F Stone, en amerikansk journalist, som dekorerades av Irgun 1948 säger: [18]

Argumenteringen att flyktingarna gav sig av frivilligt eller därför att deras ledare mer eller mindre tvingade dem till det är irrelevant, vilar på en myt. Har flyktingar ingen rätt att återvända? Har tyska judar ingen rätt att reklamera sin egendom för att de en gång måst fly? [19]

Judisk terrorism, inte bara utövad av Irgun i sådana hemska massakrer som i Deir Yassin utan också i något mildare former av Haganah, »uppmuntrade» araberna att fly från de områden som judarna ville komma över av strategiska eller demografiska skäl. De försökte göra Israel så rent från araber som möjligt. [20]

Menachem Begin, som var ledare för den Irgunavdelning som överföll Deir Yassin, beskrev senare effekterna av det som hänt där: [21]

Araber i hela landet, lurade att tro på de vilda sagorna om »Irguns människoslakt», greps av en gränslös panik och började fly för sina liv. Denna massflykt utvecklades snart till en vansinnig och okontrollerbar panik. Av de ca 800 000 araber som då bodde inom staten Israels nuvarande gränser återstår bara ungefär 165 000. Den politiska och ekonomiska betydelsen av detta kan knappast övervärderas. [22]

I Jerusalem – liksom annorstädes – var vi de första som övergick från defensiven till offensiven… Araberna började fly i skräck… Haganah utförde lyckade attacker också på andra frontavsnitt, och de judiska styrkorna ryckte fram genom Haifa som en kniv genom smör. Araberna började fly i panik, skrikande »Deir Yassin». [23]

Yigal Allon, en av de stora krigshjältarna 1948, beskrev senare i »Book of Palmach» den taktik som han och andra judar använde sig av månaderna innan FN:s delningsplan trädde i kraft: [24]

Vi hade bara fem dagar på oss till det hotande datumet 15 maj. Vi insåg behovet av att rensa inre Galileen och att skapa en judisk territoriell ordning i övre Galileen. De många striderna hade försvagat våra styrkor, och vi stod inför jätteuppgiften att blockera vägen för en arabisk invasion. Vi såg oss därför om efter utvägar, som inte innebar att vi måste bruka våld men som ändå ledde till att de 10 000-tals tjuriga araber som blivit kvar i Galileen skulle känna sig nödgade att fly. I händelse av en arabisk invasion skulle dessa annars ha fallit oss i ryggen. Vi sökte använda en taktik som drog fördel av de intryck som Safeds fall gjort tillika med det arabiska nederlaget i denna trakt – en taktik som visat sig fungera mirakulöst väl. [25]

Jag samlade alla judiska mukhtars (borgmästare), som hade kontakt med de olika byarnas araber, och bad dem viska i öronen på några araber, att stora judiska truppförstärkningar just hade kommit till Galileen och att dessa skulle bränna alla arabiska byar. De skulle uppmana sina vänner araberna att fly, medan tid ännu var. Och ryktet spred sig snabbt i byarna, att nu är det tid att fly. Människor flydde i myriader. Taktiken blev en fullständig framgång. Stora arealer rensades, hotet mot våra förbindelseleder avlägsnades, och vi kunde organisera oss för att möta invasionen från gränsområdena utan att frukta för angrepp i vår rygg. [26]

Allon medgav att om de arabiska arméerna inte invaderat skulle judarna lagt beslag på ännu större områden än de gjorde, innan det slutliga eldupphör inträdde tidigt på året 1949: [27]

… det skulle inte ha blivit något slut på Haganahstyrkornas framryckning. De kunde i samma svep ha nått västra Israels naturliga gränser, eftersom de lokala fiendestyrkorna nu helt paralyserats. [28]

Andra judiska röster

Albert Einstein: [30]

Jag skulle föredra en förnuftig överenskommelse med araberna, som gick ut på att man kunde leva fredligt tillsammans, framför skapandet av en judisk stat. Bortsett från praktiska bedömningar reser sig hela min uppfattning om judendomens innersta väsen upp emot tanken pa en judisk stat med gränser, armé och världslig makt, hur blygsam den än må vara. [31]

Rabbi Benjamin, f.d. utgivare av tidskriften »Ner»: [32]

Till sist måste vi ändå öppet tillstå sanningen, att vi inte har någon som helst moralisk rätt att motsätta oss att de arabiska flyktingarna återvänder till sitt land… att vi inte har rätt att fortsätta återsamlandet av dem som lever i exil, förrän vi börjat gottgöra våra synder mot de arabiska flyktingarna. Vi har ingen rätt att begära att judar i Amerika skall lämna det land som de känner sig så fästa vid för att komma hit och bosätta sig i ett land som vi stulit från andra, medan de rättmätiga ägarna själva är hemlösa och miserabla. Vi har ingen rätt att lägga oss till med hus, som tillhör araber, om vi inte betalat vad de är värda. Detsamma gäller arabernas åkermark, trädgårdar, affärer, verkstäder. Vi har ingen rätt att etablera bosättningar och söka förverkliga sionismens ideal med hjälp av andra människors egendom. Detta är inget annat än stöld. Jag är förvånad över att Rabbi Herzog och alla andra, som talar i den judiska etikens namn och alltid citerar de tio budorden, kan samtycka till en sådan tingens ordning. Politisk erövring kan inte göra slut på rätten till privat ägande. [33]

Varför känner så många palestinier så stor bitterhet mot Israel?

Fawaz Turki, en ung palestinier i Frankrike uttrycker många unga och landsflyktiga palestiniers känslor. Han gör det i en bok, som publicerades 1974: [35]

Deportationerna, sprängningen av många hem, exproprieringen av egendom, arrogansen i de israeliska soldaternas ögon, när de marscherar in i de arabiska kaféerna i Jerusalem, slår ägarna i ansiktet och begär att få se identitetskort, och den primitiva tortyren mot dem som gör motstånd – allt detta bara fortsätter, men i omvärldens ögon har »araberna aldrig haft det så bra». Se bara hur deras levnadsstandard har stigit! De har strålande löner under ockupationen, de har bilar. De kan se på TV… Stunder av dysterhet och raseri kommer ofta över mig, medan jag tillbringar rastlösa dagar här i Paris och ser bilder av stöddiga israeler, som plöjer vår jord, odlar våra apelsinlundar, bebor våra städer och samhällen, övertar vår kultur, och som grymt och envist fortsätter att hävda att »vi inte existerar» och hur vårt land var en »öken», innan de kom hit. Och jag vill kräkas av vrede och harm. [36]

Passion för sanningen

General Carl von Horn den svenske överbefälhavaren för Förenta Nationernas vapenstilleståndskommission i Palestina från 1951 till 1963, var synnerligen kritisk gentemot israelernas sätt att rapportera händelser under denna tid: [38]

Den mycket effektiva israeliska informationstjänsten och hela den israeliska pressen tillverkade i samarbete med varandra ofta en vanställd och förvrängd version av vad som hände. Denna spriddes med hjälp av professionell expertis genom alla tänkbara kanaler både till det egna folket och till dess sympatisörer och understödjare i Amerika och resten av världen. Aldrig i mitt liv har jag kunnat tro, att sanningen skulle kunna förvrängas på detta cyniska och högst professionella sätt. [39]

Passion för sanningen borde innebära en villighet att seriöst lyssna också till andra. Graham Hoskins har i en artikel »Christian Attitudes to the Middle East Problem» kommenterat några evangelikalt kyrkliga reaktioner på boken »Furnace of the Lord» av Elizabeth Elliot: [40]

Elizabeth Elliot, änka efter missionären Jim Elliot och författare till välkända böcker om Aucaindianernas mord på hennes man och deras därpå följande omvändelse, har redan bevisat sig vara en av det tjugonde århundradets stora kristna gestalter. 1967 besökte hon, strax efter sexdagarskriget, Jerusalem. Hon hade ingen bakgrundskunskap om Mellanöstern men sökte sätta sig in i hela situationen med ett öppet sinne. Hennes bok har sagts vara opartisk och mycket rättvis mot judarna, samtidigt som den har en lätt men ända definitiv böjelse för den arabiska ståndpunkten. Det är uppenbart att man nu försökt undertrycka boken. Jag fick höra förra året av människor på St Georges Hostel i Jerusalem, att fru Elliot hade stora svårigheter att få boken publicerad. Den ansågs vara alltför proarabisk. Ingen kristen förläggare vågade ge ut den, så hon måste gå till en profan sådan. Hodder & Stoughton gav ut boken i England, men de kristna boklådorna undvek den. Den brittiska upplagan var utgången efter bara tre år. Jag informerades om att kristna bokhandlare i Australien inte hade boken, som nu måste beställas direkt från Amerika. [41]

Fru Elliot skildrar också något, som man kan förstå väckte missnöje hos Israels vänner: »Jag råkade bland annat se sådant som turistdepartementet hellre velat att jag inte sett: bergssidor som under århundraden terrasserats av araberna men som sedan 1948 låg öde. Israelerna har varken den kunskap som behövs eller någon önskan att bevara olivträden och jag såg nu stora områden med förfallna terrasser, förtorkade vinstockar och döende träd. Det skulle vara omöjligt att bruka dessa terrasser med maskiner, och i det moderna Israel vore det ekonomiskt oförsvarligt att försöka bruka den på det gamla sättet…» [42]

Fru Elliot blev också medveten om det palestinska problemet, och denna upptäckt bidrog till att göra henne sympatiskt inställd till den arabiska saken… Det är beklagligt att hennes bok inte blev rättvist bedömd. [43]

Lyfta det profetiska fingret

De flesta som skriftligt yttrat sig om Bibelns profetior menar, att eftersom judarnas återvändande till Palestina och tillkomsten av staten Israel uppenbart innebär en profetiornas uppfyllelse, behöver man inte vara så noga med att fråga vad som är rätt eller fel i det som skett. Gud förutsade alltsammans för länge sedan och nu har det hänt – då måste det väl vara Guds vilja! Och då detta är det sätt som Gud planerat allt på och ville att det skulle ske på, behöver man inte fråga hur det hände. [45]

Ett annat problem som vi möter i all diskussion om staten Israel är det faktum att vem som än vågar kritisera statens åtgärder eller ifrågasätta själva staten lätt blir anklagad för antisemitism. [46]

Kung Ahab hade många goda skäl för att söka komma över den vingård som tillhörde Nabot och som gränsade till hans egen. Hans första besök var ärligt och helt i sin ordning (1 Kon 21:2). Vingården var emellertid värd mer än pengar för Nabot, och han vägrade sälja den (1 Kon 21:3). Förledd av hustrun Isebel förföll Ahab först till bedrägeri, sedan till våld (1 Kon 21:11-16). Resten av historien visar hur allvarligt Ahabs brott var i Guds ögon: [47]

Men Herrens ord kom till tisbiten Elia, han sade: »Res dig, gå iväg och möt Ahab, Israels kung, som bor i Samaria. Du träffar honom i Nabots vingård, dit han har gått ner för att ta den i besittning. Och du skall tala till honom och säga: Så säger Herren: Har du redan hunnit att både dräpa och tillträda arvet? Därefter skall du tala till honom och säga: Så säger Herren: På samma ställe där hundarna har slickat Nabots blod skall hundarna slicka också ditt blod (1 Kon 21:17-19). [48]

När profeten Amos började gå tillrätta med den ena nationen efter den andra för deras brott, måste Juda och Israel ha känt sig trygga, ja rent av nöjda, därför att de var oskyldiga till de brott för vilka deras grannar skulle bestraffas (Amos 1:1-2:3). Men snart upptäckte de, att den hårdaste domen var sparad för just dem på grund av deras särskilda förhållande till Gud: »Er ensamma har jag utvalt bland alla släkter på jorden. Därför skall jag ocksa straffa er för alla era missgärningar» (Amos 3:2). [49]

Åtskilliga judar har i skrift medgett att det finns många »Nabots vingårdar» i Palestina sedan 1880. Max Nordau, en prominent sionistledare, sprang gråtande till Herzl, den gången han allra först hörde att det fanns en arabisk befolkning i Palestina: »Jag visste inte detta. Nu begår vi ju en orättfärdighet.» [50]

Nathan Chofsi, en rysk jude och samtida med David ben Gurion: [51]

Om rabbi Kaplan (en amerikansk sionistisk rabbi) verkligen ville veta vad som hände, kunde vi äldre »bosättare» i Palestina, som bevittnade arabernas flykt, berätta för honom hur och på vad sätt vi judar tvingade araberna att lämna sina städer och byar. Vid en slutlig analys skall vi kunna fastställa några nakna fakta: här fanns ett folk, som bott i sitt eget land under 1300 år. Vi kom och gjorde de infödda araberna till tragiska flyktingar. Och fortfarande vågar vi ondgöra oss över dem och förtala dem, besudla deras namn. Istället för att verkligen skämmas över vad vi gjort och försöka göra de onda gärningarna vi begått ogjorda genom att hjälpa dessa stackars flyktingar, rättfärdigar vi dessa fruktansvärda handligar och försöker t.o.m. förhärliga dem. [52]

Ropet på rättvisa

Enligt israelisk statistik fanns det 1977/78 314 arabiskägda artesiska källor på Västbanken, varifrån hämtades 33 milj kubikmeter vatten. Samtidigt fanns det sjutton sådana brunnar, grävda av det israeliska vattenbolaget för att betjäna de israeliska bosättningarna. Dessa gav 14,1 milj kubikmeter vatten. Med andra ord togs 30 % av allt vattnet från de sjutton moderna källorna, anlagda för att betjäna »bosättarna», medan de araber för vilka Västbanken var och är deras hem förvägras tillstånd att anlägga liknande källor. [54]

Denna politik att förvägra tillstånd för vattenborrning har inneburit att en stor sektor av befolkningen, som annars skulle ha levt av jordbruk, måste söka sig till Israel som okvalificerad arbetskraft – med bl.a. det resultatet att Västbanken blivit beroende av Israel för vad det behöver av jordbruksprodukter. (Publicerat 1980 av Internationella juristkommissionen i Geneve.) [55]

Det finns ortodoxa judar som motsätter sig staten Israel och menar att idén med en judisk stat går rakt emot judendomens principer. Rabbi Yosef Becher säger så här: [56]

Enligt vår troslära är vi inte tillåtna att ha en stat. Hela stats-idén är främmande för judendomen, som till sitt väsen är tro och religion. Genom den Allsmäktiges vilja hade judarna en gång en stat, men när de syndade, förklarade den Allsmäktige genom profeterna, att denna skulle upplösas, och alltifrån den tiden har judarna inte varit tillåtna att ha en egen stat. [57]

Så här sammanfattar han sina förhoppningar för staten Israel: [58]

Vi tror att staten Israel är en övergående händelse, en temporär sak. Staten Israel är ett sätt av Satan att lura bort judarna från trons väg. Vi önskar att staten skall gå under – men på ett fredligt sätt. Vi önskar att staten Israel skall försvinna på fredlig väg. Men vi har inga andra medel att åstadkomma detta än bönen, vi ber tre gånger dagligen om Israels undergång. [59]

Avslutning

Colin Chapman är klar över att den stora citatsamling han presenterar i sin bok kan väcka ont blod på många håll. Det är ett känsligt område han har beträtt. Många uppfattar det närmast som brottsligt att vara kritisk mot sionismens filosofi. I sitt slutkapitel frågar Chapman: [61]

Är det möjligt för mig att förklara min känsla av obehag inför sionismen utan att bli anklagad för antisemitism? Jag vill inte hävda, att den judiska invandringen till Palestina var fel i sig. Jag har bara beundran för vad judarna åstadkommit – så många överallt ifrån kommande judars bosättning i landet, återvinnandet av så mycket jord, det hebreiska språkets återupplivande, nationens otroliga sociala, kulturella och teknologiska bedrifter. Men jag har svårt att acceptera den ursprungliga visionen hos så många sionister, den att grunda ett judiskt hemland eller en stat i Palestina, som skulle vara en exklusivt (eller näst intill) judisk stat. [62]

Med tanke på situationen vid slutet av 1800-talet – med 5 % judar och 95 % araber i det ottomanska Palestina – måste det med nödvändighet bli problem med den sionistiska drömmens förverkligande… [63]

Detta betyder inte att jag skulle förklara araberna helt oskyldiga. Närvaron av ett ökande antal främlingar i deras mitt exponerade skoningslöst deras svagheter. De var ofta oeniga, grupper och enskilda var ibland angelägnare om sina egna intressen än om samhällets. Om de inte konstant haft en allt-eller-ingenting-attityd och om de bara haft hälften av den tekniska förmåga och flexibilitet som en man som Weizmann visade prov på, kunde det kanske varit möjligt att etablera någon form av fredlig samexistens med judarna. De gjorde många misstag, de begick många brott och bidrog på olika sätt till att tragedin fördjupades. Men deras reaktion på hotet att komma under en judisk minoritets dominans var ytterligt naturlig. Vilket annat folk som helst skulle ha reagerat precis på samma sätt – om inte med ännu mer våld. [64]

De första sionistiska ledarna som Theodor Herzl och Chaim Weizmann arbetade för att skapa ett judiskt hemland i Palestina som en lösning på det antisemitiska problemet i Europa. [65]

När de första judiska invandrarna kom till Palestina på 1800-talet, uppgick judarnas antal till endast 5 % av befolkningen. Det var ofrånkomligt, att den fortsatta och ökade invandringen förr eller senare skulle leda till konflikter. När araberna förstod att judarna en dag skulle kunna överträffa dem i antal och få kontroll över landet, gjorde de självfallet allt de kunde för att förhindra detta. [66]

Den sionistiska drömmen om en judisk stat kunde aldrig bli verklighet med hjälp av fredliga medel. Då de judiska ledarnas avsikter var så totalt oförenliga med arabernas krav på självbestämmanderätt, måste dragkampen mellan de två folken med nödvändighet leda till våld. När araberna grep till våld, var det i syfte att försvara sina intressen och undgå att bli dränkta av invandrarvågen. När judarna grep till våld, var det för att befästa sig själva som ett oberoende folk i en fientlig omgivning. [67]