1984/2 – Självkärlek

I första hand blev jag mycket häpen och förvånad inför en sådan förklaring lämnad av en som bekände sig som kristen. Jag ställde mig den frågan: har inte den, som söker efter ett bud att också älska sig själv, redan förkvävt och dödat sin gamla människa, sin onda natur. För aposteln Paulus låg det hela annorlunda till. Problemet om det skulle behövas ett gudomligt bud att älska också sig själv – var inte något problem för honom. Ett sådant bud var helt obehövligt. »Ty ingen har någonsin hatat sitt eget kött, i stället när och omhuldar man det» (Ef 5:29). [1]

Den som med smärta konstaterar, att budet om kärleken ej innehåller en befallning att också älska sig själv, måste se på sig själv som en helt osjälvisk person. För att ge något utrymme åt sig själv är han beredd att ställa sin nya människa in under självkärlekens lag om det bara vore möjligt. »Men för den rättfärdige är ingen lag satt», förklarar Paulus i sitt första brev till Timoteus (1 Tim 1:9). [2]

Att därför i budet om nästankärleken för egen del också vilja foga in en befallning om självkärlek, vittnar om en självkänsla av, närmast religiös art, en självkänsla som brukar benämnas egenrättfärdighet. När därför en önskan om ett sådant bud framfördes, var jag närmast beredd att varna vederbörande för fariseismens surdeg. Men jag hejdade mig. Jag tror också, att frågan om en självkärlekens lag behöver en längre behandling. [3]

Var förkunnas en sådan lag?

I vårt samhälle förkunnas högljutt en extrem individualism, som brukar sådana begrepp som »självförverkligande» och »självkärlek» som vapen i den ideologiska striden. »Människan i centrum», ropar man. I »självförverkligandets» namn förklarar man sig vilja ge människor vad de vill ha. Resultatet blir att ögonblickets njutningar blir tillvarons mittpunkt. En sådan extrem individualism kan omöjligt ge utrymme för verklig medmänsklighet. [5]

Det bör emellertid påpekas, att begreppet »självkärlek» är ett centralt och viktigt begrepp också i katolsk teologi. Här sker en koordinering av nästankärleken och självkärleken. Frågan blir då hur man skall kunna göra en rätt avvägning mellan dessa båda. Redan kyrkofadern Augustinus arbetade mycket med denna frågeställning. [6]

I modern psykoterapi brukas också dessa begrepp »självförverkligande» och »självkärlek». Här skall endast refereras till Charlotte Byhlers intressanta bok »Värderingar i psykoterapien». Att modern psykoterapi och katolsk teologi arbetar med samma begreppsapparat behöver ej väcka förvåning. Gemensamt för dessa är en idealistisk människosyn. [7]

Allt tal om »självkärlek» är emellertid främmande för apostolisk kristendom. Den förkunnar, att »det som är fött av kött är kött» (Joh 3:6). »Den syndiga naturen böjer sig inte för Guds lag och den kan inte heller göra det: de som behärskas av sin syndiga natur kan omöjligt behaga Gud» (Rom 8:7). Apostlarna lärde inte att människans syndiga natur kunde utvecklas eller förädlas. Denna natur skall därför inte gödas utan dödas. Genom tron på evangelium blir människan delaktig av gudomlig natur (2 Petr 1:4). En kristen människa är inte längre behärskad av sin onda natur, men den onda naturen finns kvar i henne. Därför varnas de kristna för den onda begärelsen och för alla synder. [8]

En kristens önskan om en befallning till självkärlek

En sådan önskan vittnar om en stor förvirring. Men är den då helt säkert uttryck för fariseisk självtillräcklighet? Jag tror att vi får vara försiktiga med att märka ord. Även om en kristen här gör bruk av ett ord och ett begrepp, som från kristen synpunkt måste betraktas som mycket olämpligt, är det inte alldeles säkert att vederbörande därmed ger uttryck åt egenrättfärdighet. Bakom bruket av sådana begrepp som »självförverkligande» och »självkärlek» kan ligga motiv, som vi kanske inte tänker på. [10]

Att själviskhet är synd, det vet alla. Själviskheten bryr sig inte om medmänniskan. Men det finns också en »osjälviskhet» (ett »hat till sig själv» för att bruka Augustinus terminologi), om vilken aposteln säger att den »tjänar endast till att nära det köttsliga sinnet» (Kol 2:23). Den består i »en kroppens späkning» och får namn av »självvalt gudstjänstväsende». »Det skall du inte taga i», »Det skall du inte smaka». Sådana stadgar benämns av Paulus »lagens bokstavsrader» (»världens makter») (Kol 2:20). [11]

När en sådan gärningslära predikas, då är det berättigat att bemöta den. I ett sådant sammanhang bör rent av ordet och begreppet »självkärlek» kunna användas. Aposteln Paulus brukar en liknande terminologi i sitt första brev till Korint: »Skulle vi kanhända inte ha rätt att få mat och dryck’? Skulle vi inte ha rätt att få såsom hustru föra med oss på vara resor någon som är en syster, vi likaväl som de andra apostlarna? Inte talar jag väl detta därför att människor plägar så tala? Säger inte själva lagen detsamma?» (1 Kor 9:4ff). Här ger aposteln en viktig undervisning. Han förklarar mycket tydligt, att lagen inte går emot själva skapelsen och skapelsens ordningar. Lagen går i stället rakt mot det onda, mot synden. [12]

Det finns alltså ett sammanhang, där det kan vara berättigat att tala om en rätt självkärlek och det är där asketismens verklära predikas som lag för andra. Då kan rent av en maning att sköta om sig själv vara på sin plats. I Karl XII:s bibel heter det i Rom 13:14: »… fodra köttet (= sköt kroppen), dock inte till kättja» (= till begärelse, så att begärelser uppstår). Denna maning att »sköta kroppen» skulle kunna omskrivas så: älska dig själv – låt vara att vi inte gärna vill införa ett begrepp, som är så misshandlat i det materialistiska välfärdssamhället. Apostelns maning är allvarligt menad och riktad mot en falsk askes. I en not förklaras versen så: »Att ’fodra köttet’ är att icke martera kroppen till odräglig helighet, såsom med vakande, fastande, frysande, som de skrymtare göra.» [13]

Talar Paulus i Fil 2:4 om en plikt att också se på sitt eget bästa

Fil 2:4 är i NT 81 översatt så: »Tänk inte bara på ert eget bästa utan också (kurs av förf) på andras.» I en sådan maning är väl självkärleken inte uppfattad som en plikt men här är självkärleken och nästankärleken sidordnade med varandra. Apostelns maning innebär då (om översättningen är rätt), att filipperna skall göra en rätt avvägning mellan det egna intresset och hänsynen till andra. I denna avvägning bör »också» andras bästa beaktas. I det första ledet av versen är väl egenintresset utestängt, i det andra ledet åter får detta stort utrymme och står samordnat med nästankärleken. [15]

Från innehållslig synpunkt måste emellertid en sådan översättning ifrågasättas. Aposteln Paulus kan knappast göras till talesman för en sådan etisk undervisning, där frågan blir hur en avvägning mellan en berättigad egoism och en befalld altruism (nästankärlek) skall göras och hur båda dessa värden skall få sitt. Det räcker här att hänvisa till några citat: »Var och en bör söka, inte sitt eget bästa, utan det som är bäst för den andre» (1 Kor 10:24). Aposteln talar också om sig själv på följande sätt: »Själv försöker jag att gå alla till mötes och tänker inte på det som är bäst för mig utan för de många» (1 Kor 10:33 – Hedegårds övers. Se också Rom 15:2). [16]

Det är alltså svårt att tänka sig att aposteln Paulus i Fil 2:4 skulle arbeta med frågan hur självkärleken skall kunna få ett rättmätigt utrymme vid sidan om nästankärleken. Den i 1917 års bibel givna översättningen (»Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras») måste från såväl innehållslig som språklig synpunkt ifrågasättas. Den grekiska partikeln »kai» (= också) bör i svenskan lämnas oöversatt. ^[1]»Kai» (och) tillfogas i grekiskan för att betona ett från det föregående repeterat ord (Fil 3:12,4:10). Se härom Margaret E Thrall, Greek Particles in the New Testa­ment, 1962, s 90. Se … Continue reading Versen bör återges så: »Tänk inte bara på ert eget bästa utan på andras.» [17]

Sammanfattning

Det har här sagts att det ibland kan vara berättigat att tala om en sund självkärlek och ett sunt självförverkligande och detta i sådana situationer där asketismens verklära som ett gudomligt bud läggs på andra människor. Men eljest är det nog så att vi bör akta oss för att bruka detta begrepp. Det brukades ju av Kain när han frågade: »Skall jag taga vara på min broder?» (1 Mos 4:9). Detta begrepp är än idag älskat av alla dem som redan söker sitt eget. [19]

En kristen har sin gamla människa kvar, men den nya människan vill inte på något sätt göda den onda naturen. Det kan hos henne inte bli fråga om en kärlek till en ond, syndig natur. Avser »köttet» i Rom 13:14 den onda naturen, då måste Gezelius utläggning få gälla: »Ha inte omsorg för köttet till lustar, dvs ha inte omsorg för den onda fördärvade naturen». [20]