1984/2 – Människors bud och de kristnas frihet

Förslag till översättning [0]

Låt alltså ingen döma er i fråga om mat och dryck eller angående högtider eller sabbater. Allt sådant är en skuggbild av vad som skulle komma, men verkligheten själv finns hos Kristus. Låt er inte frånkännas er seger av dem som hänger sig åt ödmjukhet och ängladyrkan och som är upptagna av sina syner, de som utan skäl är uppblåsta av sina människotankar och inte håller sig till huvudet, Kristus, från vilken hela kroppen får kraft och sammanhållning genom sina leder och band och växer till med den tillväxt som Gud ger. [1]

Om ni har dött med Kristus, bort från denna världens barnaläror, varför låter ni då som om ni levde i världen – föreskriva er. Det skall du inte ha beröring med, Det skall du inte smaka, Det skall du inte komma vid och detta om sådana ting som alla försvinner genom att de förbrukas. Sådant är bara människors stadgar och läror. Det har visserligen namn om sig att vara vishet, med sin självvalda gudsdyrkan och ödmjukhet och skoningslöshet mot kroppen. Men det ligger ingen heder i detta, det tjänar bara till att tillfredsställa den gamla människan. [2]

Vad menar aposteln här med de människostadgar och människoläror som han varnar för? Och i vilket förhållande står Kristi lärjungar till detta? »Låt alltså ingen döma er…» Med ett »alltså» eller »därför» anknyter Paulus till det föregående, där han betonat Kristi höghet och Kristi verk, vem han är, hans enastående ställning, och vad han har gjort. Av detta följer som en självklarhet hans fortsättning i v 16-23. Därför har jag i översättningen valt det lite vardagliga »alltså», som framhäver det ganska självklara i det som nu följer. [3]

Inledningsvis bör här göras en åtskillnad. Varje kristen församling har väl vissa regler och ordningar för att över huvud taget kunna fungera här i världen. En del ordningar kan ha till syfte att på ett enkelt och smidigt sätt fullgöra gudomliga bud. Gud har, för att ta ett exempel, befallt oss att inte förakta Guds Ord och predikan utan hålla det heligt, gärna höra och lära det. Därför samlas vi regelbundet till gudstjänst, på samma dag och samma tid, varje vecka, trots att vi lika gärna kunde ha någon annan ordning. Andra regler kan gälla rent yttre saker, där någon form av ordning och reda behövs. Det är inte sådana ordningar vi kallar för »människostadgar och människoläror», fastän de inte är befallda av Gud, fastän Skriften inte innehåller några sådana bud. Här kan också de enskilda kristna ha olika uppfattningar, men de rättar sig efter sådana allmänna ordningar för kärlekens och fridens skull. Den kristne vet att sådant är adiafora och att man bör handla så att allt tillgår värdigt och med ordning (1 Kor 14:40). [4]

Här i Kolosserbrevet skriver aposteln Paulus inte om enkla regler för en god yttre ordning utan om stadgar och bud och läror, som kommer från människor men tillmäts en betydelse som om de vore Guds bud, hämtade ur klara och tydliga skriftställen. Sådana människobud har funnits och finns i alla tider och försöker alltid att nästla sig in i Kristi kyrka och församling. Guds Ord varnar flerfaldiga gånger och mycket allvarligt för allt sådant, som går »utöver vad skrivet är» och inte håller sig till Kristus allena. [5]

Vad är människostadgar och människoläror?

Tydligen fanns det sådana som ville komma med pekpinnar åt församlingen i Kolosse. Men vad är det som ligger bakom och vad är det som man vill föra fram? Paulus kallar det med ett sammanfattande namn för »denna världens barnaläror». Det uttryck som här står i den grekiska grundtexten är mycket svårt att översätta och kan ha vitt skilda betydelser, beroende på i vilket sammanhang det används. Det har alltid, i någon mening, med det grundläggande och bakomliggande att göra. Vad betyder det då här? NT 81:s översättning »de kosmiska makterna» torde vara helt missvisande. Aposteln skriver här inte om och varnar för »makter och väldigheter och världshärskare» och om »ondskans andemakter i himlarymderna». Liksom i Galaterbrevet, där han använder samma uttryck, vänder sig Paulus här mot lagen och lagrättfärdigheten. Det må vara lagen i dess rena form, såsom den blivit överlämnad av Mose, eller lagen i förvänd och förvrängd form, såsom allehanda lagförkunnare framställer sin s.k. frälsningsväg. [7]

Översättningen »denna världens barnaläror» synes mig fånga in både det mänskliga ursprunget och det grundläggande draget hos de falska läror, som nu var i omlopp i Kolosse. Dessutom kan man göra en jämförelse: »Luthers barnalära» det är Lilla katekesen, en kort och enkel framställning av den kristna tron, av rättfärdigheten i Kristus, »denna världens barnaläror» det är något helt annat än tron på Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse, det är istället lagrättfärdighetens gärningsläror. [8]

Paulus varnar kolosserna – och oss – för sådant, som människor vill stadga och förelägga de kristna, som något de måste hålla och iakttaga för sitt samvetes skull och för att stå i ett rätt förhållande till Gud. Av de exempel han ger i v 16 kan vi se, att det tydligen var samma bekymmer här som uppe i Galatien. »Högtider, nymånader och sabbat» för tanken till den gammaltestamentliga festkalendern och betecknar alltså en judaistisk förkunnelse. Det blir då naturligt att låta »mat och dryck» gälla de judiska renhetslagarna med deras skillnader mellan ren och oren föda. GT:s bestämmelser talar dock om ren och oren mat, inte om rena och orena drycker, så apostelns förmaning kan knappast begränsas till den judiska ceremoniallagen utan gäller varje form av religiösa bestämmelser om mat och dryck, oavsett varifrån de kommer eller hur de motiveras. [9]

Vi bör även komma ihåg, att århundradena kring Kristi födelse var en tid av stora religionsblandningar, något som även hotade de unga kristna församlingarna. Mysteriereligioner och vishetsläror med asketiskt inslag kunde också innehålla stadgar om mat och dryck. Till detta kommer även människans naturliga lagiskhet, som gärna vill upprätta bud och förbud om sådant som Gud har lämnat fritt, »utöver vad skrivet är». [10]

När det i v 18 talas om »ödmjukhet och ängladyrkan», säger NT 81 i sin not till versen: »Bland de motståndare som författaren angriper tycks vördnaden för de kosmiska krafterna ha kombinerats med en asketisk livsföring (v 21-23).» Är inte detta väl långsökt? Skulle de kristna i Kolosse verkligen låta sig diskvalificeras av sådan uppenbar hedendom? Är det inte naturligare att låta apostelns ord gälla ett falskt ödmjukhetsideal, som bl.a. tar sig uttryck i ängladyrkan, tillbedjan av änglar? De »som hänger sig åt ödmjukhet och ängladyrkan» skulle då avse personer som hävdade att sådant som bön till änglar vore den rätta ödmjukheten, att människan skulle hålla sig alltför ringa för att våga vända sig direkt till Gud med sin bön. [11]

Var det möjligen svaga bröder man hade att göra med här i Kolosse? Nej, inte svaga bröder utan falska lärare! »Låt ingen döma er», »låt er inte frånkännas segern» är starka ord som visar vad det är frågan om. Säkert föraktade man den kristna församlingen, dessa som höll fast vid det enkla och enfaldiga evangelium, och ville binda även deras samveten i sina egna bud. En kristen kan vara en svag broder och ha samvetsbetänkligheter inför ett och annat. En sådan skall man visa mycken hänsyn och tålamod samt styrka och uppmuntra honom med Guds Ord och löften. Men i samma stund som han vill göra sina betänkligheter till regler och bud och förordningar för sina medkristna, har han blivit en falsk lärare. En sådan skall man inte ta hänsyn till och lyssna till och därigenom styrka honom i hans villfarelse. En sådan skall man avvisa och inte ge efter för. Han eller hon skall då med Guds Ord bestraffas och vederläggas och visas åter till den sunda läran. [12]

Inte bara på apostlatiden och i fornkyrkan utan än i dag tycks den föreställningen finnas (ibland kanske omedvetet), att vi fortfarande måste iaktta den gammaltestamentliga ceremoniallagen eller åtminstone delar av den. För en rätt gudstjänst och en rätt gudaktighet vill man ha särskilda stadgar och bud, utöver tio Guds bud och utöver få och enkla anvisningar som finns i Nya Testamentet. Adventisterna fordrar gammaltestamentligt sabbatsfirande. Döparrörelser fordrar att dop skall ske genom nedsänkning i vattnet. Påvedömet har långa listor med mänskliga lagar och bud, »traditionen». De reformerta vill förbjuda t.ex. utsmyckning av kyrkorummet, liturgiska kläder och liknande »katolska» bruk. Pietisterna förelägger de kristna ett helt vimmel och virrvarr av människotankar över vad man för att vara ett Guds barn måste iaktta och vad man inte får göra och befatta sig med. [13]

Se på v 21 och 22! Aposteln träffar rätt. Människoläror »denna världens barnaläror», kretsar kring mat och dryck, att hålla särskilda dagar och högtider, om vad man av yttre, jordiska, ting får syssla med och inte. [14]

Varför hänger man sig åt sådant? Är det för 1 Kor 14:40? Nej knappast, men en viktig del av svaret finner vi i v 23: det har namn om sig att vara vishet, det har ett sken av visdom. Det står högt i anseende hos människor med sin gärningsrättfärdighet. Men det är värdelöst, ja en styggelse, inför Gud. Vad som är gott eller ont inför Gud kan bara Gud bestämma (Mika 6:8). Det har han gjort – i de tio budorden. Men människans naturliga religiositet, som är lagisk, vill ha fler bud än de som Gud har givit, vill genom egna gärningar göra mer än vad Gud har begärt i sitt Ord. Här kanske många vill göra en invändning: det sker dock med en god och uppriktig mening bakom. Det behöver nog i regel inte betvivlas, men inget aldrig så uppriktigt och gott uppsåt kan förvandla människotankar till Guds Ord. Med sådana verk kan man aldrig förtjäna något inför Gud. Alla lagens verk är uteslutna, när det gäller rättfärdiggörelsen. Kan man nu inte ens genom lagen, som dock är god och helig och given av Gud, förtjäna något inför Gud, hur mycket mindre då genom egna, av människor uttänkta, verk och gärningar. Människostadgar och människoläror är därför tomhet och fåfänglighet och synd mot Gud. [15]

De kristnas förhållande till människostadgar

»Om ni har dött med Kristus, bort från denna världens barnaläror, varför låter ni då…» Det nya förbundets gudsfolk är fria från allt vad människors stadgar och bud heter. Fullkomligt fria! Låt ingen döma er, börjar v 16. Mat och dryck av alla slag är sådant som är skapat för att förbrukas och försvinna. Vi kan äta och dricka vad vi vill, och när vi vill. Gud har inte gett sina barn någon föreskrift om detta. Det är inte det som går in i munnen som orenar människan, utan det som går ut ur munnen, säger Jesus i Matt 15:11. Ja, »Guds rike består inte i mat och dryck utan i rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande» (Rom 14:17). Sabbater och högtider var anbefallda i det gamla förbundet och skulle iakttas och hållas, men de var i själva verket endast skuggbilder av vad som skulle komma, skuggbilder av Kristus och hans verk. Men nu har Kristus kommit och nu lever vi i det nya förbundet med dess bättre löften och bättre ordningar. Vi är fria från skuggbilderna. Vi kan arbeta vilka dagar vi vill och vi kan hålla gudstjänst vilken dag vi vill. Kyrkoåret med sina kristna högtider är inte ett gudomligt bud, såsom de gammaltestamentliga högtiderna var för det gamla Israel, utan något helt fritt, som vi håller fast vid endast därför att det är en god och väl beprövad ordning, som dessutom är tämligen enhetlig i hela den yttre kristenheten. [17]

Låt oss ett ögonblick återvända till adventisternas krav på sabbat. Hur underlig deras lära om detta än må te sig, så är det väl ännu underligare när många kristna menar, att vi måste hålla sabbatsbudet men knyter detta till den första veckodagen i stället för den sjunde. Guds befallning genom Mose gällde den sjunde dagen, lördagen, och inte den första. De som säger att det budet i nya förbundet är flyttat till att gälla söndagen far mycket vilse. Hur skulle det ha gått till? Var står det skrivet i Nya testamentet? Av vår text här framgår klart och otvetydigt att den helige Ande genom aposteln Paulus räknar sabbatsfirandet till skuggbilderna, som skall upphöra när verkligheten själv träder fram. Skriften har avskaffat sabbaten och hela ceremoniallagen. Sedan Kristus och hans evangelium har uppenbarats och apostlarnas predikan går ut över världen, kan alla former av gudsdyrkan som kommer från Mose utan vidare åsidosättas. Vi har ju dött med Kristus, bort från denna världens barnaläror. Kristus har ju friköpt oss från lagens förbannelse. Är vi nu friköpta från Guds lag, hur mycket mer är vi då inte fria från människors stadgar och bud? [18]

Kristus själv är sin kyrkas ende Herre och Mästare. Därför skall ingen, vem det vara må, lägga någon lag eller några bud på de kristnas samveten. Att göra så är att störta Kristus från hans tron genom att vilja komplettera vad han har talat i sitt Ord. Vid apostlamötet i Jerusalem, beskrivet i Apg 15, förbjuder Petrus att betunga samvetena med utvärtes religiösa stadgar och bruk, vare sig de härrör från Mose eller andra. De kristna skall inte ta emot något sådant nytt ok. En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig. Den friheten tackar han Gud för och missbrukar den inte till egen vinning för att tillfredsställa den gamla människan. Som Guds fria barn är han fri för att tjäna. En kristen är allas tjänare och var man underdånig. [19]