Samexistens
| Nr 5, 1983 sida 177Ur Nya Väktaren nr 6-7/1983 saxar vi följande tänkvärda ord: [0]
Vid samexistens mellan sann och falsk lära blir det alltid den falska läran som segrar, liksom när man blandar rent och orent vatten det alltid blir det orena som segrar genom att det rena förorenas. Litet surdeg syrar hela degen (1 Kor 5:6, Gal 5:9). [1]
Vi bör visa varandra kärlek över gränserna utan att falla för frestelsen att upprätta en falsk enhet, gudstjänst- och kyrkogemenskap utan hel och full enhet i tron, i SANNINGEN. [3]
Också i nr 8/1983 berör red Danell den falska samexistensen. Vi citerar: [4]
I den nya tidskriften Kyrkligt Magasin klagar en medarbetare över den hårda intolerans, som utövas mot den bekännelsetrogna minoriteten av prästkandidater vid Pastoralinstitutet i Lund. Den för tillfället fungerande direktorn, docenten Martin Lind, förklarar rent ut. att sådana personer bör ta sin Mats ur skolan och ur kyrkan. Det kan kallas klara besked. Men varför bli så upprörd? Samexistensen är farligare än intoleransen. [5]
Så mycket mer är eller borde vara klart, att i en verkligt renlärig kyrka skulle inte en sådan person som Martin Lind tolereras en enda dag. Hans fel består inte däri, att han vill neka oliktänkande plats i sin kyrkoorganisation. Felet består däri, att han utgår från felaktiga premisser, att han utifrån en falsk och obiblisk läroståndpunkt fördömer de bibel- och bekännelsetrogna. Egentligen har han på ett vis rätt i, att en bekännelsetrogen person inte bör bli och vara präst i hans kyrka, dvs i en falsk kyrka med falsk lära. [6]
Kyrkornas Världsråd
| Nr 5, 1983 sida 177Någon rädsla för en obiblisk samexistens kan knappast Kyrkornas Världsråd beskyllas för. I själva verket uppmuntrar KV samexistens mellan vitt skilda trosuppfattningar, ja man kan t o m tänka sig gudstjänster ihop med utombibliska religioner. Den 24 juli till den 10 augusti 1983 hölls Kyrkornas Världsråds sjätte generalförsamling i Vancouver vid Canadas Stillahavskust. Förutom de många vanliga obibliska inslagen försökte världsrådet denna gång också få med lite mer av biblisk förkunnelse, uppenbarligen för att dämpa kritiken från den mera konservativa och evangelikala kristenheten. Man tycks också delvis ha lyckats. Inom den evangelikala kristenheten vill nu somliga inta en mera positiv hållning till Kyrkornas Världsråd än tidigare, men andra vill stå utanför. [0]
I Norge finns alltjämt en ganska kraftig opposition mot Kyrkornas Världsråd. Här följer några exempel, som finns sammanställda i Fast Grunn nr 5/1983. [1]
Kyrkornas Världsråd fördunklar snarare än förklarar helt grundläggande bibliska sanningar. KV talar varken klart om den enda vägen till frälsning eller om försoningsverket. (Kjell Björsvik i Vårt land den 1/8). [2]
Det är en skamfläck för den norska kyrkan att vi är med i ett bibelförnekande och bibelupplösande forum som Världskyrkorådet (Johannes Kleppa i Sambåndet den 27/8). [3]
KV har inte en basisparagraf som förpliktar den till Skriften allena som enda källa och norm för tro och liv. Genom åren har KV spritt en ohygglig mängd av uttalanden och dokument som på det mest grundläggande sätt har varit i strid med Guds ord. Inte ens i de mest centrala trosfrågor har denna organisation mäktat med att komma med entydiga och klargörande uttalanden (generalsekreterare Egil Grandhagen i Utsyn den 14/8). [4]
I Utsyn den 28/8 1983 skriver professor Carl Fr Wislöff om mötet i Vancouver: [5]
Mycket av det som blev sagt och gjort under Kyrkornas Världsråds möte i Vancouver nyligen är ett nytt vittnesbörd om att KV är långt borta från biblisk kristen tro. Från denna stora församling kom det inget klart tal om att människans djupaste nöd är hennes förtappade ställning under Guds vrede, och att den enda vägen till frälsning går genom omvändelse och tro på Jesus, Guds Son, som dog för oss. Däremot kom det ännu en gång obibliska toner om de ickekristna religionerna som vägar till frälsning. [6]
Samtidigt måste vi tyvärr konstatera att personer och grupper i Norge, som så klart genomskådat KV:s obibliska kyrkogemenskap, på hemmaplan försvarar en sådan obiblisk kyrkogemenskap. Ty man fortsätter att stå i kyrkogemenskap med liberalteologer och med en statskyrka och organisationer, som ger utrymme också för obiblisk förkunnelse. [7]
Den värnlösa kyrkan
| Nr 5, 1983 sida 179Kyrkoherde Folke T Olofsson har tagit till orda i Svenska Kyrkans Tidning 7/10 1983 under rubriken »Den värnlösa kyrkan». Han menar då den egna svenska statskyrkan. Vi saxar något ur hans långa kultur- och debattartikel: [0]
Av Sveriges befolkning tillhör 96 % Svenska kyrkan. Förrättningssiffrorna för 1981: jordfästningar 94 %, dop 75, konfirmation 67 och vigsel 45 %. Siffrorna imponerar, men de utgör en religiös potemkinfasad, dvs en vilseledande kuliss. [1]
Angående »kyrkan och makten» skriver Olofsson: [2]
Kyrkoreformen 1982 visar, att kyrkan lojalt ställt in sig i ledet av demokratiskt uppbyggda majoritetsstyrda folkrörelser. Ett stort framsteg, säger somliga. En kapitulation och en dödlig fara för Svenska kyrkan som kristen kyrka, säger andra och däribland jag. [3]
Längre fram i artikeln fortsätter Olofsson: [4]
Hur skall en folkviljespeglande kyrka (där 74 % av folket känner föga eller ingen samhörighet med kyrkan), kunna vara ett salt och ett ljus. [5]
Hur skall en religionsserviceinrättning (där hälften av medlemmarna inte tror på Gud) kunna vara familj och Kristi kropp. [6]
Hur skall en kyrka, som har en halv miljon odöpta medlemmar (men som i strid mot Kristi instiftelse och allmänkyrklig praxis försvarar detta med en provinsiell religiös ideologi), i längden kunna bevara sin identitet som en gren av den enda heliga, allmänneliga och apostoliska kyrka, vilken hon i sina bekännelseskrifter bekänner sig till. [7]
Folke Olofsson avslutar sin artikel med Jeremia 6:14: »Allt står väl till, allt står väl till, och dock står icke allt väl till.» [8]
Avhopp från prästämbetet
| Nr 5, 1983 sida 180Ganska många kända personer inom Svenska kyrkan har avsagt sig sitt prästämbete under de senaste åren, men av skilda skäl. Professor Albrektson lämnade prästämbetet därför att han inte kunde omfatta centrala kristna trossanningar. Professor Wingren lämnade prästämbetet därför att han tyckte att Svenska kyrkan var alltför flat gentemot motståndarna till kvinnliga präster. Professor Hof lämnade prästämbetet därför att han tyckte att Svenska kyrkan visade oförmåga att möta den andliga insiktens människor, vad han nu menade med det. Och helt nyligen har professor Riesenfeld lämnat prästämbetet i protest mot den ökande politiseringen av kyrkan och för att kyrkans läroämbete upphört att fungera i den nya kyrkoorganisationen. [0]
Författaren Karl Vennberg kommenterar professor Riesenfelds avsägelse från prästämbetet i Svenska Kyrkans Tidning den 30/9 1983. Vi saxar: [1]
Kyrkan sådan den idag framträder i Sverige tycks för Harald Riesenfeld inte te sig bara som hotad utan också som grovt korrumperad. [2]
Vennberg berättar sedan hur han själv märkt [3]
hur ytterligt förtunnad en kristen tro numera kan vara och ändå gälla som kyrkans lära. – – – För en protestantisk kyrka, som inte har någon obruten och okränkbar tradition att falla tillbaka på utan måste hålla sig till vad som står skrivet, kan det i längden inte räcka med ett allmänreligiöst minimum. Ingen ritual döljer tomheten. – – – Den inre sekulariseringen i kyrkan har kommit att sammanfalla med statsmaktens och den politiska opinionens önskan om ökad insyn och ökad möjlighet till påverkan. [4]
Vennberg skriver också, och det tål att betänka: [5]
Också vi som står helt vid sidan av salighetsvägen frågar oss ju vad som idag är kristen tro enligt kyrkans mening. [6]
Den trolösa kyrkan
Många frågar alltså efter kyrkans tro. Vad står egentligen kyrkan för? Vad skall prästen predika? Vad är kristendom? Mot bakgrund av den nye ärkebiskopens uttalanden om discomusik i kyrkorna mm, påtalar Erik Beckman i Dagens Nyheter den 20/8 att kyrkan ägnar sig åt trams, [8]
medan vi andra t ex är intresserade av vad kristna egentligen tror om Kristi uppståndelse eller den helige Andes verkliga art. Vi är nyfiknare än kyrkan tror. Inget skulle gagna kyrkan mer – ifråga om intellektuell aktning – än en skärpt redovisning av trosföreställningarna, läran, kristendomskriterierna. Gärna med en riktig lärostrid som följd, inte dessa mostrars dillettantsnack om disco. Benägenheten att tunna ut även den tunnaste soppa och att alltid lägga locket på blir i längden förödande för kyrkan. Akta er, snart är det inte ens kaffe ni får i kopparna, snart ids prästen inte ens ta locket av kakburken. [9]
Att vara präst på lösan grund
| Nr 5, 1983 sida 181Kyrkoherde Carl Heinrich A Schmutzler tar bladet från munnen på ett föredömligt sätt och skriver i Svenska Kyrkans Tidning den 2/9 1983 om »att vara präst på lösan grund». Han vittnar om hur lärolös och bekännelselös man skickas ut som präst i Svenska kyrkan, dvs utan klar insikt i den bibliska läran och bekännelsen. Man får lära sig i prästutbildningen, skriver han, att Konkordieboken inte är tidsenlig. [0]
Därför fick vi också ett verkligt mini-mått av kunskaper i bekännelsen. Egentligen är det fantastiskt: Vi sändes ut i prästtjänst utan egentliga kunskaper i den ideologi som vi förutsättes att ge uttryck åt. [1]
Verkligheten visade, skriver Schmutzler, att folk verkligen behövde klara besked om vad Skriften lär. [2]
Den som vill lämna ett intellektuellt redigt svar får allt gå till bekännelsen och med möda lära sig, vad Uppsala inte längre ansåg nödvändigt att kunna. Det visade sig även att prästen själv ibland har fog att fråga sig: Vad är det egentligen jag sysslar med? Vad menar jag med det jag gör? Inte alla orkar väl leta efter svar. Men för den som vill ge sig mödan finns bekännelsen. Dess formuleringar är gammaldags – dess svar tidlösa. – – – [3]
Nog är det väl en smula pinsamt att man idag går till en gudstjänst i Svenska kyrkans ordning utan att man i förväg kan veta, vad slags tro den gudstjänsten är uttryck åt? [4]
När det gäller det senaste kyrkomötets beslut om att kyrkans lära skall nyformuleras, skriver Schmutzler: [5]
Frågan är väl, om vi ens kan komma överens med varandra om de enklaste läropunkterna. Vi är väl alla medvetna om Svenska kyrkans snabba inre uppsplittring. [6]
Mot bakgrund av det andliga förfall som ovanstående citat bär vittnesbörd om, bör vi alla besinna vad en präst egentligen är enligt Bibeln. Ett litet bibelstudium kan här vara på sin plats. [7]
Vad är en präst?
En präst är Guds Ords Tjänare, Verbi Divini Minister. Är han inte Guds Ords tjänare, så är han egentligen ingen präst, även om han kallas präst eller pastor eller biskop eller kardinal. En präst skall inte vara en vanlig »tyckare», som kommer med egna tankar och funderingar. En präst är inte vilken socialkurator som helst. En präst skall troget förvalta och förmedla Guds Ord till människorna. Det är vad Gud lär i Bibeln som han skall ta fasta på och troget föra vidare. »Han är Herren Sebaots sändebud», heter det i Mal 2:7. »Om någon talar, så vare hans tal i enlighet med Guds Ord», heter det i 1 Petr 4:11. Prästen talar inte å egna vägnar utan å Kristi vägnar (2 Kor 5:20). Han är »Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter» (1 Kor 4:1). Med »hemligheter» menas Guds Ord och i synnerhet evangelium, ty det är dolt för människans egen tanke, det kan inte människor tänka ut. Prästen skall inte utgå ifrån vad människor tänker eller vill höra, vad människor gillar, »vad som kliar dem i öronen», som aposteln säger (2 Tim 4:3). Han skall hålla sig till Guds rena ord. Guds ords dom över den som förvanskar Guds ord är mycket hård, se Gal 1:8f. [9]
Prästämbetet är alltså Ordets ämbete, ett predikoämbete. I gamla förbundet fanns det offerpräster och i nya förbundet är alla troende människor offerpräster, dvs av tacksamhet över frälsningens gåva offrar de sig själva åt Gud. De ödmjukar sig under hans ord, vill till sin nya människa gärna göra hans vilja i allt. Men prästen i nya förbundet är inte en offerpräst som skall offra åt Gud för att försöka vinna försoning genom sitt mässoffer. Nej, han hämtar gåvorna från Gud och ger dem åt människorna, han hämtar Livets ord, den sanna andliga födan, det rena evangeliet, och överräcker det åt de arma själarna till evigt liv. Att ge människorna evangelium i Ordet och sakramenten är prästens viktigaste uppgift. Han är en nådemedelsförvaltare. Han är kallad till att offentligt predika Ordet och förvalta sakramenten (CA XIV). [10]
Vad har en präst för uppgifter?
Prästens uppgifter framgår av benämningarna på honom i Bibeln: [12]
a. Han kallas herde (pastor). Han skall föra hjorden i bet, förse den med andlig näring, räcka den nådens medel. [13]
b. Han kallas förvaltare. Han skall inte hitta på, skapa eller konstruera utifrån egna gärningar eller offer. Han skall endast troget förvalta Livets ord, Guds hemligheter. [14]
c. Han kallas väktare. Han skall vaket uppmärksamma varje hot mot själarna. Han skall varna när det andliga livet hotas. Om falska profeter säger profeten Jesaja: »Väktarna är allesammans blinda, de har intet förstånd, de är allesammans stumma hundar som inte kan skälla, de ligger och drömmer och vill gärna slumra» (Jes 56:10). »De säger: Allt står väl till, allt står väl till, och dock står inte allt väl till» (Jer 6:13, 14, 8:11). [15]
d. Han kallas biskop. I Bibeln är inte biskopen innehavare av ett annat ämbete än prästämbetet, predikoämbetet. Till prästerna säger aposteln: »Hav akt på er själva och på hela den hjord, i vilken den helige Ande har satt er till biskopar, till att vara pastorer för Guds församling, som han har vunnit med sitt eget blod» (Apg 20:28). Ordet biskop betyder föreståndare, tillsyningsman, och ordet präst kommer av det grekiska ordet presbyteros, som också kan översättas med äldste. [16]
e. Han är en andlig fader, inte i sig själv utan genom Guds heliga evangelium, som han förvaltar. »Ni har inte många fäder, det var ju jag som i Kristus Jesus genom evangelium födde er till liv», säger aposteln (1 Kor 4:15). Genom prästens nådemedelsförvaltning blir människor födda på nytt och får andlig vård och näring. [17]
f. Han är predikant. »Predika Ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken» (2 Tim 4:2). Att predika Ordet rätt betyder att »rätt dela sanningens ord» (2 Tim 2:15), dvs att utan sammanblandning predika både lag och evangelium. [18]
Lagen dödar, lagen avslöjar synden, lagen visar Guds heliga Majestät och vrede över vår synd, lagen ställer diagnosen. Men diagnosen kan inte bota människan. Det kan endast evangelium, som är Guds kraft till frälsning. Evangelium är inte krav och inte heller anvisningar om vad vi skall göra. Evangelium är endast gåva, är Kristus och de välsignelser som han har vunnit åt mig, förtappade och fördömda människa, välsignelser som fritt och för intet räckes mig som en frukt av Kristi ställföreträdande gottgörelse. Den präst som inte ger själarna detta rena evangelium i ord och sakrament, som alltså håller människan borta från Kristus, är egentligen en själamördare. [19]
Med tanke på en prästs många uppgifter och sysslor idag, är det viktigt att besinna: Först, först Guds rike, först själen. Kännetecknas inte avfallet i vår tid mycket av just detta, att Guds rike, att själen inte kommer i första hand? Men vad säger Jesus? »Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?» Och Maria som lyssnar på Kristi ord, hon har utvalt den goda delen. Profeten Jesaja ropar: »Hör, så får er själ leva!» Men de flesta frågar först och främst efter kroppens hälsa, inte själens, efter jordisk rikedom, inte andlig. Och prästerna rycks med i denna sekularisering. Så får människorna stenar i stället för bröd. [20]
Vad krävs alltså av en präst?
Att vara präst utan att vara väl förtrogen med Bibeln, att inte väl känna läran, att inte dagligen bruka Guds ord och troget förvalta det som Guds heliga och helt tillförlitliga ord blir en omöjlighet. En biblisk och därmed en luthersk präst känner väl den bibliska läran och bekännelsen som Bibeln kallar »den hälsosamma läran» eller »den sunda läran». Ty den ger sann hälsa och liv åt den andligt sjuka och djupt fördärvade människan. [22]
En präst måste också kunna lära andra, vara »väl skickad att undervisa» (1 Tim 3:2). Han skall på grundval av Bibelns klara ord kunna bestyrka den bibliska läran och kunna avslöja och vederlägga allt det som är orent, som är förvanskningar av sanningen, och detta av kärlek till själarna. [23]
En präst måste vara rättroende. Han skall, säger aposteln, »hålla sig stadigt vid det fasta Ordet, som han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem som säger emot» (Tit 1:9). [24]
En präst är inte nyomvänd, en som lätt kastas hit och dit efter vart vindkast i läran. Han är själv en fattig syndare som inte klarar sig utan Guds rena evangelium. En präst har kärlek till Kristus på grund av den stora nåd som han själv har fått mottaga, men ack så ofullkomlig. Jesus frågar Petrus tre gånger: »Älskar du mig?» (Joh 21:15ff). En präst bör också kännetecknas av kärlek till själarna, kärlek till församlingen. Han är inte en »brödpräst» och inte församlingens herre utan dess ödmjuke tjänare. Därför måste han dagligen öva sig i Guds ord, så att han får mer ödmjukhet, större vishet och klokhet, mera tålamod, större iver och frimodighet etc. [25]
Mot bakgrund av vad som alltså krävs av en präst, vad en präst egentligen är och vad en präst har att utföra, förstår säkert de flesta prästutbildningens betydelse. Är egentligen den andliga död och förvirring som breder ut sig idag i så många samfund så förvånande, när prästutbildningen på så många håll ser ut som den gör? Man sätter ju inte längre Bibeln i centrum, man tror inte att Bibeln är Guds heliga ord, högsta norm, regel och rättesnöre. Man är genomsyrad av bibelkritik och skepticism. Man tror mer på människan än på Gud och hans ord. Man skickar ut präster utan att de har blivit väl förtrogna med Guds ord och den bibliska bekännelsen. [26]
Hur allvarligt är det inte med präster som egentligen inte är några präster! »Om Guds ord inte förkunnas, då är det bättre att man varken sjunger, läser eller kommer tillsammans» (Martin Luther). Och omvänt vilken nåd är det inte, där det finns en rätt prästutbildning och bibeltrogna präster! »Det finns på den här jorden ingen dyrbarare skatt och inget ädlare ting än en rätt, trogen präst eller predikant» (Luther). [27]
Sorg och glädje
| Nr 5, 1983 sida 185Denna utblick över samtiden växer fram i min sjuksäng med hjälp av en minibandspelare. Jag har en trave av tidningar och tidskrifter från olika håll i världen på cirka en halvmeter i min säng. Jag försöker gå igenom det mesta för att få material för »utblick över samtiden». Det mesta jag läser är vemodigt att läsa. Det vittnar om avfall, andlig blindhet, förvanskningar av Guds rena ord. Det som kommit med i början av denna utblick vittnar om den stora andliga nöden i vårt land. Mot detta vill vi i Biblicum lyfta fram Bibelns lära, som vi vet är den hälsosamma läran, Guds rena ord, som ger själarna liv. [0]
Bland alla de tidningar jag idag har arbetat mig igenom har jag särskilt glatt mig åt en, som inte är full av andlig underhållning eller mänskliga tycken som kan klia i öronen, utan som tar sikte på själen och det som ger själen liv. Det är fråga om Lutherskt Sändebrev för oktober 1983. Det är en liten anspråkslös tidning som kanske inte så många känner till. Men den som ger sig tid att ta del av dess innehåll får rikt andligt utbyte. Oktobernumret domineras av artiklar om de troendes frihet från lagens tvång, om det rena evangeliet och om Kristi kyrkas sanna väsen. Likaså uppmärksammas firandet av 500-årsdagen av Martin Luthers födelse genom en mycket intressant artikel om Martin Luthers familjeliv. Rekvirera omgående provnummer gratis från red Per Jonsson, Storg 31, 261 31 Landskrona. Prenumerationspriset för ett helt år (= 10 nummer) är endast 25 kronor, som kan insättas på postgiro 39 60 00-2. [1]