Den 10 november är det 500 år sedan den store reformatorn Martin Luther föddes (1483-1546). Det finns därför anledning att i detta Biblicumnummer införa artiklar om Luther och den lutherska reformationen. [0]
När jag nu ligger på min sjuksäng och tänker på vad jag borde skriva som en liten inledning till dessa artiklar, finns det så många viktiga ting att erinra om, att det är svårt att välja. Men när jag läser Jesaja 66:2, tycker jag att där ges mig en lämplig sammanfattning som passar in på Luther. Där står det: »Till den skådar jag ned, som är ödmjuk och har en förkrossad ande och som fruktar för mitt ord.» [1]
Till den skådar jag ned som är ödmjuk
I svenska kyrkobibeln av år 1917 står det »som är betryckt», men det blir lätt missvisande. Man kan tro att Gud vill ha sorgsna och klagande människor. Grundtextens hebreiska ord har att göra med en ordstam som betyder »att inta en låg ställning». Det är fråga om att underordna sig Herren och hans ord, att inte förtrösta på sig själv, att ha sin starkhet i Herren allena. Motsatsen är en stolt människa som vill föra ut sin egen visdom. En sådan stolthet kan leda människor till att förändra Guds ord så att det passar ihop med de egna tankegångarna. En sådan människa ser inte Gud med behag till. Till den skådar jag ned, som är ödmjuk, säger Herren. [3]
Luther hade många gåvor. Han kunde vinna debatter, prata omkull höglärda män. Han hade ett enormt minne och nedtecknade ovärderlig teologisk undervisning på en ofattbart kort tid. Men likväl var han ödmjuk. Han förtröstade inte på sin egen visdom utan på Guds ord allena. Han kunde endast vika inför Guds ord. Han darrade inför Guds ord, inte för påvar och kejsare. Naturligtvis blev han därför anklagad för att vara arrogant. Det blir alla som trotsigt bygger på Guds ord och inte viker undan för människomeningar. Luther ödmjukade sig under Gud och hans ord, han brukade sina gåvor för att studera den heliga Skrift, han tog sitt förnuft till fånga under Guds ord. [4]
Till den skådar jag ned som har en förkrossad ande
Profeten Jesaja utropade inför Guds helighet: »Ve mig, jag förgås! Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar.» Den har en förkrossad ande som har sett sitt stora syndafördärv. Luther darrade inför Guds ord, när lagen fick kasta sitt ljus över honom. Han ropade: »Min synd, min synd, min synd!» Och i vilken vånda levde han inte, då han inte kunde se Guds rena evangelium. Men Gud vare tack! Guds heliga ord innehåller inte bara lag utan också evangelium, och Luther lärde sig så småningom att rätt dela mellan lag och evangelium. Detta andliga genombrott kan dateras till 1518. [6]
Inför lagens dom bävade han och sade: »Amen, det är sant, ve mig syndiga människa!» Inför evangelium sade han också: »Amen, det är sant, jag är den lyckligaste av alla människor. Jag är förlåten för Kristi skull allena, jag är förklarad rättfärdig på grund av min käre Frälsares gottgörelse för mig!» Vilken glädje och frid erfor han inte i sitt hjärta från evangeliet! Nu fick ingen ta ifrån honom det rena evangeliet. Nu blev han en verklig reformator, som kämpade för Skriften allena, för Nåden allena, för Tron allena, för Kristus allena. Han visste att varje förvanskning av Bibelns lära var ett hot mot hans frälsning och mot andra människors frälsning. Därför darrade han inför Guds ord. [7]
Det nådemedel Herren brukade, när profeten Jesaja fick syndernas förlåtelse, var ett kol från altaret. Det nådemedel som tar bort vår missgärning är evangeliet i Ordet och sakramenten. Därför koncentrerar sig Luthers kamp till en rätt nådemedelsförvaltning. Evangeliet måste hållas helt rent. Guds ord måste predikas rent och klart. Dopet måste förvaltas som nya födelsens bad enligt Kristi instiftelse. Nattvarden måste flitigt brukas enligt Kristi instiftelse och förnuftet får inte tillåtas bortförklara de trösterika orden »Detta är min lekamen», »Detta är det nya testamentet i mitt blod». Avlösningen, den direkta tillsägelsen av syndernas förlåtelse enligt Joh 20:22, 23 är en verklig syndaförlåtelse. Denna Guds avlösning kunde Luther inte undvara. Han grundade sin tro på Guds löftesord, han fruktade för Guds ord, han hade en förkrossad ande. [8]
Det finns inte många människor, vars födelsedag man firar efter 500 år. Det ovan sagda ger en liten förklaring till varför Luther alltjämt blir ihågkommen. Gud såg i nåd till honom. Gud brukade honom som sitt redskap. Jesajas ord besannades på honom: Till den skådar jag ned, som är ödmjuk och har en förkrossad ande och som fruktar för mitt ord. [9]
Ett rätt Lutherjubileum innebär att man sätter Ordet i centrum. När Luther återvände från Wartburg måste han gå tillrätta med Karlstadt och andra svärmare, som ville genomföra reformationen med våld. Dagligen predikade han en hel vecka och betonade att det är Ordet som måste göra det och att det är Ordet som skall göra det. Predika Ordet, undervisa i Guds ord, och så skall Gud utföra verket! [10]