1983/5 – Luther och Bibelns ofelbarhet

Att försöka visa att Martin Luther trodde att Bibeln är Guds ofelbara ord vore att gå över ån efter vatten och skulle lätt kunna sluta i ett tradigt citerande av otaliga avsnitt ur hans arbeten. Litet av detta kommer det att bli i slutet av detta föredrag. Men av större värde för oss skulle det vara att ta en titt på de bevis man anför, när man försöker placera Luther på den moderna lutherdomens sida i den här frågan. Vi ska därför först gå igenom de avsnitt som används i detta syfte. [1]

Kristus mot Skriften

Ett av de avsnitt ur Luthers skrifter som har blivit citerat nästan ad nauseam (till leda) som ett klart och säkert bevis på att reformatorn inte trodde på Bibelns ofelbarhet är den 49:e tesen från disputationen om »tron och lagen» (WA 39, 1, 44ff). Den tesen lyder på svenska: [3]

»Om motståndarna pressar Skriften mot Kristus, driver vi Kristus mot Skriften» (s 47: si adversarii scripturam urserint contra Christum, urgemus Christum contra scripturam). [4]

När dessa ord läses utanför sitt sammanhang tycks de helt klart tyda på att Skriften kan ha fel, eftersom dess vittnesbörd kan motsägas genom ett hänvisande till Kristus. [5]

Men först av allt måste vi komma ihåg, att detta är en i en rad av teser uppställda för en disputation vid universitetet. Sådana teser var vanligtvis inte sammansatta för att tjäna som en klar framställning av läran. Tvärt om var de ofta avfattade i provokativa ordalag, medvetet dunkla med syfte att framkalla debatt. När Luther 1518 skrev till påven Leo X (WA I, 527-529) för att försvara sig mot de anklagelser för kätteri, som riktades mot honom med anledning av den stora spridningen av de 95 teserna, som han spikat upp på kyrkporten, sa han angående dessa: »De är diskussionsunderlag, inte lärosatser, och de är framställda, som sed är, på ett ganska dunkelt och gåtfullt sätt. I annat fall, om jag hade kunnat se in i framtiden, skulle jag för min del ha sett till att de hade varit lättare att förstå.» Därför är det helt klart oförsvarligt att påtvinga dessa ord en betydelse, som så klart går emot allt som Luther har att säga om ofelbarheten på tusen andra ställen. Ännu värre är det när man, som så ofta sker, felciterar Luther och säger att han ska citera Kristus mot Skriften. Urgemus kan svårligen översättas »vi citerar». [6]

Hur orättfärdigt det är att använda denna mening som bevis för att Luther trodde att Skriften kunde vara av annan mening än Kristus blir ännu tydligare, när vi riktigt förstår vad Luther försökte peka på i dessa teser. Faktum är att om man förstår Luther rätt blir hans »ganska dunkla» ord bevis för att han trodde på Skriftens ofelbarhet. [7]

I sin Galaterbrevskommentar använder Luther ett språk som erinrar om dessa teser. Men innan vi diskuterar reformatorns tankar sådana de kommer till uttryck i denna kommentar, vore det på sin plats med lite historia. Luthers yttrande om att driva Kristus mot Skriften är en del i en rad av teser som Luther ställde upp för en debatt, som skulle äga rum vid universitetet i Wittenberg den 11 september 1535. Från den 22 augusti till den 10 oktober samma år (med andra ord, från cirka tre veckor före till en månad efter denna debatt) höll Luther elva föreläsningar över Galaterbrevets tredje kapitel. Det är därför ganska klart att hans kommentarer angående Gal 3:14, som måste ha gjorts precis vid tiden för debatten, är synnerligen lämpade för att avgöra vad han verkligen vill säga i den tes, som så ofta missförstås och felciteras. [8]

I sina galaterbrevsföreläsningar tog Luther upp de avsnitt som skolastikerna citerade för att bevisa att goda gärningar är nödvändiga för rättfärdiggörelsen. Luther medger att det finns avsnitt i Skriften som talar om rättfärdiggörelse genom gärningar. Han säger: »Det finns många avsnitt i Skriften, såväl i Gamla som i Nya Testamentet, om gärningar och belöningar. Våra motståndare är beroende av dessa och tror att de med hjälp av dessa framgångsrikt kan kullkasta läran om tron, som vi lär och håller fast vid» (LW 26, s 261). [9]

Av detta borde det vara klart vad Luther menar när han säger att motståndarna pressar Skriften mot Kristus. Han menar att när Skriften används för att smäda tron på Kristus och för att försöka visa att vi blir frälsta inte enbart genom Kristi förtjänst utan också genom våra egna gärningar, då förvanskas Bibelns ord på ett sådant sätt att de faktiskt går emot Kristus. Den skolastiska tolkningen av dessa avsnitt måste vara fel eftersom orden rycks ut ur det sammanhang i Skriften där Kristus ställs fram som den enda orsaken till vår frälsning. Luther framhåller detta när han säger att motståndarna betonar endast ett fåtal avsnitt i Skriften och inte hela Skriften eller ens »dess kraftfullaste del» (LW 26, 295). [10]

I det sammanhanget skriver han: [11]

»Om alltså han (dvs Kristus) är priset för min återlösning, om han gjorts till synd och till förbannelse för att rättfärdiggöra och välsigna mig, så bryr jag mig icke om skriftställen, om man också anför sexhundra för gärningarnas mot trons rättfärdighet och säger, att Skriften motsäger sig själv. Jag har Skriftens upphovsman och Herre, och jag vill hellre hålla mig på hans sida än tro paå sådant. – Men Skriften kan omöjligt motsäga sig själv, utom för oförnuftiga och förhärdade skrymtare. För de fromma och insiktsfulla vittnar den för sin Herre. Därför må våra motståndare se till, hur de får den enligt deras utsago självmotsägande Skriften att stämma. Jag stannar hos Skriftens upphovsman» (Stora Galaterbrevskommentaren till 3:14, LW 26, 295). [12]

Vi lägger märke till hur Luther vidhåller att Bibeln inte motsäger sig själv. Den fråga det gäller här är i stället tolkningen av Bibeln. Luther trodde, såsom han bekänner i Smalkaldiska artiklarna, att Guds lags huvudsakliga uppgift är att visa människan hur djupt hon har fallit och den mänskliga naturens yttersta fördärv (SA III, ii, 4). ^[1]Stället som åsyftas lyder: »Men lagens främsta ämbete och verkan är, att den uppenbarar arvsynden med dess frukter och visar människan, hur djupt hennes natur har fallit och hur bottenlöst … Continue reading På det sättet skulle den visa människorna deras behov av en Frälsare. Att försöka bruka lagen för att visa människan hur hon ska bli frälst skulle därför vara att förolämpa Kristus. En sådan tolkning och ett sådant bruk av lagen skulle motsäga evangeliet och därför kan det inte vara riktigt, ty Skriften motsäger inte sig själv. [13]

Man behöver inte gå till Galaterbrevskommentaren för att se att detta är vad Luther menade, när han talade om att hävda Kristus mot Skriften. I den 41:a av de tidigare nämnda teserna hade han skrivit: [14]

»Skriften skall förstås, inte mot utan för Kristus, och därför föra till honom, eller inte hållas för sann Skrift» (för »vera Scriptura»). [15]

När Skriftens egna ord används för att ge uttryck åt något som går emot den helige Andes mening är de inte längre den helige Andes ord. När man t ex vid ett möte inom en frimurarorden säger till de församlade medlemmarna: »Ni är alla Guds barn» (ett exakt återgivande av de första orden i Gal 3 :26), då är orden inte längre Paulus eller den helige Andes ord. De citeras i en mening som står i strid med Guds intention och därför, fastän de ordagrant lyfts ut ur Bibeln, är de inte längre vera Scriptura, sann Skrift. Det här är samma sak som dogmatikerna ville göra när de hävdade att meningen i Guds ord inte fanns i de ord som de heliga författarna använde utan i stället i de tankar som kom till uttryck i dessa ord. Om någon därför skulle använda Skriftens delar om lagen, inte för att få människorna att misströsta när det gäller frälsning genom gärningar, utan för att uppmuntra dem att tro att de genom sina ansträngningar skulle kunna vinna Guds gunst och ett gudomligt utslag »inte skyldig», då skulle Skriftens egna ord i den mannens mun bli falsk lära. Antingen måste Skriftens ord driva läran om frälsningen genom tro eller också kan de inte betraktas som »sann Skrift». Detta är vad Luther ville säga i sina teser. Och de, som använder hans ord i teserna för att försöka bevisa att Luther inte trodde på ofelbarheten, upprepar antingen på ett tanklöst och ovetenskapligt sätt vad de har hört andra säga eller också vränger de medvetet Luthers ord mot Luther, precis som skolastikerna vränger den helige Andes ord mot Kristus. Ett sådant bruk av Luther är antingen ohederligt eller dumt. [16]

Jakobs brev

Vad här har sagts avfärdar även det andra argumentet, som ofta används i ett försök att visa att Luther inte trodde att Skriften var ofelbar i allt vad den lärde. Luthers åsikter angående Jakobs brev har citerats om och om igen som bevis för att han gick med på att vara av annan mening än Skriften. [18]

Det är naturligtvis ingen hemlighet, att Luther sa vissa saker om Jakobs brev som tycks uppröra en del konservativa lutheraner, och vi kan kanske önska att han aldrig hade sagt dem. När han hotade att en vacker dag använda Jakob att elda i spisen med, tycks detta vid första påseende visa ett förakt för en bibelbok, ett förakt som knappast kan fås att stämma med en fast övertygelse om Bibelns ofelbarhet. Vad han berättas ha sagt är detta: »Ich werde einmal mit dem Jekel den offen hitzen» (WA, Tr, V, 5854, ur Bordssamtalen). [19]

Men den fråga det här gäller är inte Bibelns ofelbarhet utan snarare den bibliska kanons omfång. När Luther började arbeta med den ursprungliga bibeltexten upptäckte han snart att Gamla testamentets apokryfer inte var en del av den hebreiska Bibeln, och fastän han också tog med apokryferna i sin tyska översättning av Gamla testamentet flyttade han dem från Vulgatas ordning av Gamla testamentets böcker och publicerade dem i en särskild avdelning i den tyska Bibeln med förklaringen att dessa böcker var goda och nyttiga att läsa men inte inspirerade av den helige Ande. [20]

Han gjorde något liknande i Nya testamentet. I hans tyska Bibel är ordningen av Nya testamentets böcker också ändrad från den som följdes i Vulgata och det grekiska originalet. Hebreerbrevet, Jakob, Judas och Uppenbarelseboken är de fyra sista böckerna i Luthers tyska Nya testamente. Vi känner alla igen dessa som fyra av de sju antilegomena, dvs de böcker i Nya testamentet som inte enhälligt var antagna av ortodoxa kristna i den tidiga kyrkan. Och när vi läser Luthers företal till Jakob förstår vi att han skulle ha velat göra med Jakob som han hade gjort med apokryferna i Gamla testamentet. Han kallade den en halmepistel och sa att den helt säkert inte var apostolisk. Eftersom Luther säger att Kristus talar till oss genom apostlarna (och däri har han ju helt rätt), gör vi rätt i att dra den slutsatsen, att Luther inte trodde att denna bok var inspirerad. Faktiskt, i sitt tidigaste företal till Jakob säger han: »Jag vill inte ha honom i min Bibel tillsammans med de sanna ursprungliga böckerna». För varje praktiskt syfte är denna bedömning av Jakob densamma som bedömningen av Gamla testamentets apokryfer. [21]

Och när vi undersöker denna sak utförligare, upptäcker vi att Luthers avvisande av Jakobs brev faktiskt är en följd av hans starka övertygelse angående Bibelns ofelbarhet. Luther trodde bestämt att Bibeln inte kunde motsäga sig själv. Men han trodde också att Jakob motsade Paulus. Ett slag gav han uttryck för den åsikten, att författaren till Jakobs brev var en icke-kristen jude, och han var – om vi kan lita på bordssamtalen – inte ens nöjd med Melanchtons behandling av Jakobs ord angående rättfärdiggörelsen i Augsburgska bekännelsens apologi. Han berättas ha sagt: [22]

»Många har arbetat hårt med Jakobs brev för att få det överens med Paulus. Även Philip Melanchton sysslar med denna sak i Apologien, men inte på så allvarligt vis. För det är en motsägelse att säga att tron rättfärdiggör och tron rättfärdiggör inte. Till den som kan förlika de två vill jag ge min doktorshatt och jag skall låta honom kalla mig en narr» (Bordssamtalen, WA Tr III, 3292). [23]

Han tyckte tydligen inte att Melanchtons ansträngningar i denna avsikt hade lyckats i Apologin. [24]

Om Paulus och Jakob verkligen motsäger varandra, som Luther trodde, och om Romarbrevet utan tvekan är en del av den bibliska kanon, såsom den tidiga kyrkan enhälligt har vidhållit, då måste därav följa, att Jakobs brev inte kan vara en inspirerad bok, och om den inte är inspirerad är den i verkligheten inte en del av Guds ord. Den bibliska kanon kan inte innehålla en bok som inte är i harmoni med Skriften i övrigt. Därför är det klart att Luthers förnedrande sätt att se på Jakobs brev faktiskt är en följd av hans höga värderande av Bibeln. Det skulle ha varit bättre om Luther kunde ha funnit den mycket enkla förklaringen till den skenbara motsägelsen mellan Jakob och Paulus, men eftersom denna förklaring tydligen undgick honom, hade han faktiskt inget annat val än att säga att Jakob inte kan vara apostolisk, om han ville fortsätta att tro, som han gjorde, att Bibeln inte kan ha fel. [25]

Det ”lilla felet” i Matteus

Det tredje stället i Luthers skrifter som ofta citeras som bevis för att han förkastade ofelbarheten finner vi i hans kommentar till Sakarja. I Luthers latinska kommentar till denna profet (WA XIII, 650) talar han om ett »litet fel» ( levis error) som Matteus gör sig skyldig till när han tillskriver profeten Jeremia profetian om de trettio silverpenningarna. [27]

Om Luther säger att det finns ett »litet fel» i Matteus text, tycks detta klart visa att han inte trodde på Bibelns ofelbarhet. Detta avsnitt är lite svårare att bringa i harmoni med de många utsagor av Luther där han ytterst eftertryckligt försvarar den Heliga Skrifts absoluta tillförlitlighet och ofelbarhet. [28]

Men det finns många saker som kan sägas till Luthers försvar mot anklagelsen att denna anmärkning visar att han inte trodde på Bibelns ofelbarhet. Först av allt skall vi komma ihåg de många avsnitt där han säger att Skriften inte ljuger och att även trivialiteterna i Bibeln är inspirerade av den helige Ande. [29]

För det andra ska vi komma ihåg att två kommentarer till Sakarja är publicerade i Weimarutgåvan. Den första, på latin, publicerades först efter Luthers död. Denna kommentar baseras på klassrumsanteckningar av någon okänd student som deltog i Luthers föreläsningar över de mindre profeterna 1525 ( Luthers opera latina, Erlangen ed, XXVII, 11). Den andra är en tysk kommentar som Luther själv utarbetade för tryckaren 1527. [30]

I båda kommentarerna tog han upp frågan varför Matteus citerade Jeremia i stället för Sakarja, men diskussionen är mycket mer detaljerad i den latinska än i den tyska texten. I den latinska versionen säger utgivaren att Luther i sina föreläsningar sa: [31]

»Vad sedan det beträffar, att han citerar vittnesbördet som vore det från Jeremia, har jag inget annat svar än det allmänna påståendet, att profeten kanske hade två namn eller att han (dvs Matteus) i likhet med även de övriga evangelisternas vana återger mer allmänt och inte bekymrar sig om namnet på profeten. Se Augustinus, som rätt utförligt behandlar detta ställe. Jag skulle inte gärna tro att profetböckerna vore sammanblandade genom varierande titlar. Vidare var där utan tvivel tillsammans med Matteus heliga och lärda, andefyllda män, som påpekade att detta skriftställe, som han citerat, finns i Sakarja och inte i Jeremia, och då han genom deras påpekande blivit uppmärksammad, kunde han ha rättat till detta lilla fel/misstag, om han så hade önskat eller om han ansett det vara av stor vikt. Men det finns ingen anledning varför vi skulle ängsligt plåga oss med dessa och liknande svårigheter, alldenstund kärnan och summan av vår tro inte sitter däri. Mer än dumt handlar de som anstränger sig med sådana icke nödvändiga ting, just det som dock våra tiders profeter strävar efter, när de så läser Skrifterna för att fiska upp sådana ställen som kan erbjuda material och förevändning till avhandlingar och kontroverser under det att man åsidosätter religionens huvudstycken. Och likväl är det rentav detta enda som framför allt måste drivas, att man lär att det är Kristus som regerar» (Föreläsningar över de mindre profeterna, 1524-1526, WA 13, 650). [32]

Om vi läser dessa ord noggrant torde det stå klart, att när man säger, som man så ofta gör, att Luther sa att Matteus begick ett misstag, hör vi övertoner som inte hörs i Luthers egna ord. När Luther föreslår, att det är möjligt att Sakarja också hette Jeremia, precis som Petrus också hade namnet Simon, visar han att det inte nödvändigtvis föreligger en motsättning här mellan Matteus och Gamla testamentet. I själva verket säger han inte heller att Matteus gjorde ett misstag. Mina egna studenter vet att jag utan tvekan eller reservation tror på Skriftens ofelbarhet och ändå har de hört mig hänvisa till vissa saker i Skriften som motsägelser. De vet, hoppas jag, att vad jag menar är, att dessa för andra ser ut som motsättningar och att de ofta kallas motsättningar av icke-troende forskare. Vad Luther menade när han talade om ett »litet misstag» blir klart redan i nästa mening, där han talar om ett problem, en scrupulus. [33]

I den tyska versionen, som utarbetades för tryckaren av Luther själv, finner vi ingen tysk fras som motsvarar den latinska »levem errorem». Detta torde helt visst visa, att en sann forskare bör använda beviset från den latinska texten, som Luther inte utgav för publicering, med viss tvekan, i synnerhet som det föreligger så många andra och mycket starkare bevis för att Luther inte trodde att det fanns fel i Bibeln. [34]

Inte desto mindre innehåller den tyska texten en del anmärkningar, som gör det troligt att Luther mycket väl kan ha talat om ett »litet misstag» i sina föreläsningar. I ett tillägg till sina kommentarer till kapitel elva skriver han: [35]

Utifrån detta kapitel kommer så frågan, varför Matteus tillskriver profeten Jeremia texten om de trettio silverpenningarna, fastän den står här hos Sakarja. Nåväl, sådana och liknande frågor bekymrar mig inte mycket, då de gör så lite till eller från saken. Och Matteus gör tillräckligt när han anför säkra belägg, även om han inte träffar namnet exakt, alldenstund han även på andra ställen anför bibelspråk och dock inte återger orden exakt som de står i Skriften. Om man nu kan tåla detta, och om det sker utan att meningen går förlorad, att han inte återger ordagrant, vad skulle det då vara för hinder, om han än inte ger namnet exakt? Det kommer dock mer an på orden än på namnet. Och detta är även alla apostlarnas sed: de gör så och anför Skriftens mening utan att vara så småaktigt nogräknade beträffande detaljer och att få med allt i texten. Det finns mycket svårare frågor än den i Matteus angående namnet Jeremia. Men den som finner glädje i fåfänga trätor, han kan alltid fråga vidare. Han kommer att finna fler frågor än han kan svara på (Utläggning av profeten Sakarja, 1527, WA 23, 642). [36]

Luther slår här fast något som vi alla kan ta till hjärtat. Skriftens inspiration och ofelbarhet är viktiga för var och en av oss. Men det är möjligt att betona ofelbarheten på bekostnad av evangeliets centrala budskap. Jag har ibland mycket svårt att förstå, hur konservativa lutheraner kan delta i organisationer som försvarar Bibelns ofelbarhet men som företräds av män som förnekar realpresensen, dopets pånyttfödande och nådemedlens verkan. När allt kommer omkring är Bibelns ofelbarhet framförallt viktig därför att den bär upp vår övertygelse om att Guds ord och löften om frälsningen i Kristus är absolut tillförlitliga. Om det inte vore för de ständiga attackerna mot Skriften och de upprepade anklagelserna att den innehåller fel, skulle vi förmodligen inte betona läran om Bibelns ofelbarhet i den utsträckning som skett under senare tid. Det är motståndet mot Bibelns ofelbarhet som till stor del bär skulden till att de centrala lärorna i evangeliet ibland har kommit i skymundan. Inte desto mindre måste vi ständigt vara på vår vakt mot den fara som Luther här varnar för. [37]

Hela argumentet som grundar sig på Luthers användning av uttrycket »litet misstag» påminner mig om en modern version av samma slags logik. Under den tid när ofelbarhetsstriden rasade i Missourisynoden (LC-MS) försökte några av motståndarna till denna lära visa, att den var något nytt inom Missourisynoden. Som bevis för detta citerade man en anmärkning av P E Kretzmann. Kretzmann säger: »En noggrann jämförelse av den lista, som här ges, med den berättelse vi finner i Gamla testamentet… visar en liten avvikelse» ( Popular Commentary, NT, Vol I, s 2). Man menade att eftersom Kretzmann sa att det var en motsägelse mellan Matteus och Gamla testamentet kunde han inte ha trott på ofelbarheten och eftersom Concordia Publishing House, vars publikationer granskades av Synoden, tryckte denna anmärkning, så krävde Synoden, vid tiden för publiceringen, inte att man lärde Bibelns ofelbarhet. [38]

I likhet med Luther skulle Kretzmann ha kunnat vara försiktigare, om han hade förutsett hur man skulle komma att använda hans anmärkning. Men jag satt vid Kretzmanns fötter under många lektioner vid seminariet i S:t Louis och jag vet hur ivrigt han försvarade Bibelns verbalinspiration och ofelbarhet. Och var och en, som har läst Luther själv i stället för dem, som använder Luther att tjäna sina egna syften, vet hur ivrigt han försvarar den Heliga Skrifts trovärdighet. [39]

Luthers fasthållande vid ofelbarheten

Vi har inte tid att vid denna konferens räkna upp alla de digra bevis som kan hämtas från Luthers penna för att visa, att han trodde att det inte finns några verkliga fel eller motsägelser i Guds Ord. Vi skulle kunna börja med de hundratals avsnitt i hans skrifter där han undervisar om verbalinspirationen och hans ständigt upprepade omkväde att Gud inte ljuger. [41]

Men i nuvarande syfte ska jag citera endast ett eller två avsnitt, som är representativa för många ställen hos Luther där han vidhåller, att de »obetydliga» och »triviala» detaljerna i de bibliska berättelserna också är inspirerade av den helige Ande. När han utlägger Jaboks resa till Haran skriver han i sin Genesiskommentar: [42]

Man skall inte vara misstänksam eller undra varför det behagar den helige Ande att beskriva dessa trälaktiga och ringa sysslor. Hör vad Paulus säger i Rom 15: »Alltsammans som förr blev skrivet, det blev skrivet till undervisning för oss, för att vi genom tålamod och genom Skrifternas tröst skulle ha hoppet.» Om vi fast trodde, såsom jag gör – fastän min tro är vek, att den helige Ande själv och Gud, skaparen av allting, är den verklige läraren i denna bok och i dessa ting, som för vårt kött ter sig så ringa, så skulle vi finna stor tröst i dem, såsom den helige Paulus säger (Genesiskommentaren, 1535-1545, WA 43, 618). [43]

När den moderna teologen läser dessa saker i Bibeln, avfärdar han dem omedelbart som en del av Bibelns mänskliga sida, som kan lämnas utan avseende eller till och med kritiseras. Detta är ett axiom i det »konservativa» bruket av historisk-kritisk metod. När Luther inte kunde se någon betydelse i vissa ord i Skriften, tillskriver han denna sin brist på förståelse sitt syndiga kött och sin svaga tro. Men när moderna icke-troende, under sken av kristna forskare, finner något i Bibeln som tycks oväsentligt eller oförklarligt för dem, antar de genast att det måste vara något fel med Bibeln. Luther, å sin sida, skulle i en liknande situation komma till den slutsatsen att det var något fel med honom. Luthers hållning sammanfattas bra i orden: [44]

Var och en som noggrant läser och studerar de heliga Skrifterna skall hålla före att ingenting i dem är så oväsentligt, att det inte åtminstone kan tjäna till att förbättra vårt leverne och våra seder, eftersom den helige Ande har sett till att det blev nedskrivet (WA 42, 474). [45]

Det här räcker för att visa, att för Luther är allt i Bibeln ett verk av den helige Ande och av den anledningen är det för honom en given slutsats, att det inte finns några motsägelser eller fel i Bibeln. Detta sa han med så många ord hundratals gånger. Om och om igen hör vi honom säga i sina skrifter: »Gud ljuger inte eller bedrar.» [46]

Någon kanske säger, att det är något som alla människor kan gå med på och ingen vill förneka, att Gud inte ljuger, men det är ändå ingen garanti för Skriftens ofelbarhet. Och ändå, när Luther försäkrar att Gud inte ljuger eller bedrar, säger han detta ständigt för att övertyga sina åhörare att något påstående i Bibeln är sant och tillförlitligt och värt att tas emot. Vi kan gå så långt som att säga att för Luther är Skriftens ofelbarhet en logisk följd av den översatsen att Gud inte ljuger eller bedrar, och därför, eftersom Gud talar till oss i alla Skriftens ord, finner vi inga lögner eller bedrägerier i Bibeln. [47]

I Stora Katekesen säger han många gånger att Gud inte kan ljuga eller bedra och varje gång åsyftar hans anmärkning något påstående i Skriften (jfr t ex LC I, 165, IV, 56-57, V, 14, 76). ^[2]De åsyftade katekesställena lyder: Gör därför blott vad som är din plikt och låt det sedan vara Guds sak att sörja för ditt uppehälle och din nödtorft. Har Han lovat det och ännu inte … Continue reading[48]

Vad han säger i Stora Katekesen är bara en liten återspegling av den syn han hyllat i allt han skrev. »Skriften ljuger inte» och »Gud ljuger inte» är synonyma uttryck för Luther. Åtminstone två gånger citerade han med gillande Augustinus ord: »Jag har lärt mig att bara visa de böcker, som kallas den heliga Skrift, äran att fast tro, att ingen av deras författare någonsin har tagit miste. Alla andra läser jag på ett sådant sätt, att jag inte anser vad de säger vara sant om de inte bevisar det för mig genom den heliga Skrift eller sunt förnuft» (WA 7, 315). [49]

När Luther vidhåller Skriftens ofelbarhet är han ingen »Gospel reductionist», dvs han inskränker sig inte till evangelium. Det är sant att han för det mesta, när han säger att Gud och Skriften inte ljuger, har i åtanke något löfte i evangelium eller något hot i lagen. Men det borde vi vänta av en bibelteolog, som vet varför Gud gav oss sitt ord. [50]

Men Luther förfäktar Skriftens tillförlitlighet i fråga om saker som av somliga skulle anses som »bagateller». Han säger t ex att skapelsedagarna måste vara vanliga dagar, för »människor kan ta miste, men Guds Ord är Guds sanna visdom och den absolut ofelbara sanningen» (WA 42, 92). [51]

Han trodde att »Ordet är så höjt över all kritik att inte ens det minsta brev svävar i villfarelse om lagen och de gudomliga löftena» (WA 40, 2, 531). Men han trodde också att det inte fanns några fel exempelvis i den bibliska kronologin. Han gjorde en specialstudie om Bibelns kronologi, och han säger i sin Chronicon att han utnyttjade profanhistorikerna men att han, när dessa inte överensstämde med Bibeln, gav företräde åt den heliga Skrift. Han försvarar detta tillvägagångssätt genom att säga att historikerna bara var människor, men att i Skriften talar den sanne Guden (WA 53, 27). Detta enda yttrande gör hackmat av hela den historisk-kritiska metoden. [52]

I sin Genesiskommentar hänvisar han till det faktum att Hieronymus hade antytt, att tiden från förutsägelsen om floden till dess början inte var 120 år. Luther förkastar Hieronymus lösning och säger: »Vi ska inte göra den helige Ande till en lögnare» (WA 42, 279). [53]

Senare i samma kommentar nämner han en svårighet i kronologin över Abrahams tidiga liv. Han erkänner att han inte kan lösa problemet, men den hållning han intar i detta sammanhang är något vi alla kan söka efterlikna. Han skriver: [54]

Det är orimligt att ta efter dessa fräcka andar som genast ropar att ett uppenbart misstag har begåtts, närhelst en sådan svårighet tornar upp sig, och som utan skam vågar ge sig på att förbättra en bok som inte är deras egen. Hittills har jag inget tillfredsställande svar på denna fråga, fastän jag omsorgsfullt har beräknat världens årtal (uppenbarligen anspelar Luther här på sin Chronicon). Med ett tillbörligt och ödmjukt medgivande av min egen okunnighet (för det är den helige Ande allena som känner och förstår allting) får jag erbjuda den gissningen, att i fråga om Abraham har Gud i sin visdom önskat att dessa sextio år skulle försvinna, för att ingen må drista sig till att förutsäga något bestämt angående världens slut (Genesis, WA 42, 413f). [55]

Det är tydligt att Luther, när han hävdade Bibelns ofelbarhet, inte menade att den ger oss full information om allt den behandlar. Det finns problem i Bibeln som vi inte kan lösa, men i stället för att närma oss Bibeln med en inbillad överlägsen visdom och kunskap måste vi anta, att svårigheten inte ligger hos Bibeln utan i vår okunnighet. Luther uppvisar denna anda, när han säger att vi står inför en svårighet, när Bibeln säger, att Arpaksad föddes när Sem var etthundra år gammal. I sin kommentar till detta skriver han: [56]

Skilda svar har givits, men, först av allt, ingen större skada vore skedd även om det inte fanns någon information om dessa saker. För det andra, för att vi må ge åtminstone något svar, är det inte alls oskäligt om någon anknyter till flodens början med uttrycket »två år efter floden», som Mose använder här. Då blir meningen den, att Arpaksad föddes två år efter det att floden började. Floden varade ett år och tio dagar. [57]

Men då finns den invändningen: Om detta är sant, hur kan det komma sig att Elam och Assur var födda före Arpaksad, för då skedde tre födslar på ett år? Jag svarar att inte heller detta orsakar någon svårighet om vi antar att det var tvillingar vid den första födelsen. Som jag sade tidigare, vår tro är inte blottställd om vi skulle sakna kunskap om dessa saker. (Märk väl: Luther säger inte, att vår tro inte är blottställd även om Bibeln har fel i dessa ting.) Det är sant och visst, att Skriften inte ljuger. Svar som ges för att bevara Skriftens auktoritet tjänar därför ett syfte, låt vara att de kanske inte är alltigenom korrekta (WA 42, 426). [58]

Inför sådana yttranden, vilka, såsom vi upprepade gånger har framhållit, skulle kunna citeras ad nauseam, är det ohederligt att använda de bevis, vi citerade i början av detta föredrag, för att resa tvivel mot Luthers tro på Bibelns ofelbarhet. På denna punkt är Luther »fundamentalist». [59]