Det är en vanlig bibelkritisk teori att profeten Jesaja inte kan vara författaren till Jes 40-66. I stället skulle en Deuterojesaja från 540-talet f Kr ha författat dessa kapitel eller åtminstone kap. 40-55. Ibland talar man om en »tredje» Jesaja, en Tritojesaja från ca 500 f Kr, som skulle stå bakom kap. 56-66. En tid förklarade man Jesajabokens tillkomst så här: Först sammanställdes kap. 1-39 av den förste Jesaja från ca 700 f Kr. Sedan kom den andre Jesajas material (kap. 40-55) från ca 540 att anknytas till denna bok. Slutligen tillfogades kap. 56-66 från den tredje Jesaja ca 500. [0]
Idag är situationen en annan. Kap. 1-39 anses bara till 2/5 härstamma från Protojesaja och den färdiga kompositionen 1-39 anses föreligga först ca 200 f Kr. Kap. 40-55 hänföres alltjämt till en Deuterojesaja från ca 540. Kap. 56-66 anses av många härröra från cirka 20 olika profeter eller profetlärjungar till Deuterojesaja och dateringarna av de olika avsnitten skiftar väldigt från bibelkritiker till bibelkritiker. Ordningen för Jesajabokens tillkomst blir då följande: Först kap. 40-55 från ca 540, sedan kap. 56-66 från ca 500 eller 400 eller t o m senare, och slutligen kap. 1-39 från ca 200. [1]
Men teorin om en Deuterojesaja och en rad andra sena »Jesajor» bör snarast avskrivas. Vi skall i en rad artiklar i denna tidskrift försöka visa hur omöjlig denna teori är. Jesajaboken är en enhetlig komposition, som inte skall slitas sönder i en rad fragment och avsnitt från skilda författare och tider. [2]
I denna första artikel skall vi se på ett av huvudargumenten för att en rad texter i Jesajaboken frånkänts profeten Jesaja och bör.hänföras till en Deuterojesaja från en långt senare tid. [3]
Dessa texter anses nämligen förutsätta den nybabyloniska situationen på 500-talet. Juda konfronteras med Babel först i och med den kaldeiska eller babyloniska regimen i Babel 605-539, har man menat. Och den plundring och exilering, som kap. 40ff förutsätter har ägt rum, måste avse nybabyloniernas framfart i Palestina. Hur felaktig denna förutsättning är hoppas jag att den följande historiska genomgången vittnar om. [4]
Hiskias tid
Hiskia blev sin fars medregent redan vid 11 års ålder år 729, men först i och med Ahas död 715 kunde han vid 25 årsålder börja styra landet så som han själv önskade. Han bröt nu med sin faders synkretistiska inriktning och genomförde en omfattande reformation (2 Kon 18). »Han avskaffade offerhöjderna, slog sönder bildstoderna och högg ned Aseran.» Han vände sig också till den överlevande kvarlevan från det av Assur erövrade Israel (Samaria föll 723) och inbjöd den att förena sig med Juda i firandet av påsken i Jerusalem (2 Krön 30). Men Hiskia måste manövrera försiktigt som tributpliktig under Assur. Han hade ju sett hur det gick med nordriket Israel. När nordrikets kung Hosea vid Tiglat-pilesers död 727 inställde de tunga tributbetalningarna till Assur (2 Kon 17:4), visade sig snart Tiglat-pilesers efterträdare Salmanassar V (727-22) framför Samarias portar (725) och efter tre års belägring var Samarias och Hoseas saga all. Sargon, som då säkerligen var överbefälhavare för de assyriska styrkorna, gör anspråk på att vara den som intog staden. 27 292 av Israels bästa befolkning deporterades till Assyrien och till Samarien i deras ställe fördes folk från Babel och andra angränsande distrikt (2 Kon 17:6, 24). [6]
720 försökte många av de underkuvade länderna i väster att under ledning av konungen i Hamat och konungen i Gaza frigöra sig, uppmuntrade av den egyptiska arméns stöd. Också de assyriska provinserna Damaskus, Samaria, Arpad och Simirra revolterade. Men Sargon (722-05) underkuvade snabbt de revolterande genom att besegra en syrisk koalition i ett slag vid Qarqar och de egyptiska trupperna vid Rafia vid den egyptiska gränsen. Rafia förstördes och Gaza intogs. Mot slutet av året marscherade Sargon tillbaka mot Samaria, återuppbyggde staden och gjorde den till huvudstad i den nya assyriska provinsen Samerina. [7]
713-11 blev Ashdod centrum för en andra revolt. Genom en statskupp intog en viss Jatna eller Jamani, förmodligen en grekisk äventyrare, Ashdods tron och sände uppeldande budskap »till kungarna i filisteernas, Judas, Edoms och Moabs land», som var tributpliktiga under Assur, detta i ett försök att bilda en koalition mot Sargon. Men han drevs snart på flykten av en assyrisk general och arresterades vid Egyptens gräns för att överlämnas i Sargons händer. Så berättar Sargon själv i sina annaler. [8]
När Jamanis sändebud kom till Jerusalem och försökte förmå Hiskia att delta i revolten mot Sargon, gick Jesaja likt en krigsfånge »naken och barfota» ända tills Ashdod föll 711. På detta sätt ville Jesaja klargöra för kungen och folket det fåfänga med en revolt mot Assur och ett förlitande på den nu starka 25:e nubiska dynastin i Egypten (se Jes 18 och 20). [9]
Juda och hennes grannar led mer och mer under Assurs tunga pålagor, men den värsta plundringen och hemsökelsen återstod ännu. När Sargon mördades 705, utbröt en revolt på alla håll i världsriket. I öster var elamiterna och kaldeerna med Mardukapal-idinna i spetsen de pådrivande, i väster egyptierna under ledning av den nubiske faraonen Shabaka (712-00) och hans general Tirhaqa. Hiskia ser nu en möjlighet att bli av med det assyriska oket. Han sänder en delegation till Egypten för förhandlingar (förmodligen 702) och Marduk-apal-idinna sänder en delegation till Hiskia i Jerusalem enligt Jes 39 (förmodligen 701). Jesaja fördömde kraftigt denna allianspolitik, se t ex Jes 29:15, 30:1ff, 31 :1ff och 39:5-7. [10]
Dominerad av det antiassyriska partiet i Jerusalem och döv för Jesajas varningar, allierade sig Hiskia med Tyrus och andra feniciska städer, vidare med de flesta filisteerstäderna samt Ammon, Moab och Edom, i en öppen utmaning av Assur. Revolten började med att filisteiska guvernörer och furstar, som vägrade att delta i koalitionen mot Assur, angreps. Hiskia invaderade filisteernas område (2 Kon 18:8) och assisterade i störtandet av Ashkelons och Ekrons kungar, liksom av Ashdods guvernör. Ekrons kung Padi fördes i bojor till Jerusalem [11]
Först 701, sedan Sanherib slagit ned de samtidiga revolterna i öster, kunde Sanherib ingripa i väster med en stor armé. Han belägrade Tyrus och fastän han inte kunde inta denna stad, fördrev han dess kung till Cypern. Sedan Sidon kapitulerat, kapitulerade de övriga feniciska städerna. Sedan stod filisteerslätten i tur. De flesta av de allierade furstarna kom till Lakish för att betala tribut till Sanherib. Ashkelon och fästena däromkring intogs snabbt och Ekron belägrades, innan de egyptiska styrkorna nådde fram. Egyptierna jagades på flykten vid Elteqe. Ekron intogs och sedan rebelledarna där fått grymma straff, återinsattes Padi som kung. Sålunda lämnades Juda ensamt att stå emot den assyriska armén. [12]
Sanherib gick hårt fram. Enligt Jes 36:1 angrep han alla befästa städer i Juda och intog dem. Enligt Sanheribs annaler intog han 46 befästa städer jämte mindre städer i deras närhet och deporterade 200 150 människor, unga och gamla, män och kvinnor. »Hiskia innestängde jag som en fågel i en bur i Jerusalem.» Jfr Jesajas beskrivning av det hemsökta Juda i 1:7-8: »Ert land ligger öde, era städer är uppbrända i eld. Främlingar plundrar era åkrar inför era ögon, de ligger öde som när främlingar omstörtar. Kvar står dottern Sion, som en hydda i en vingård, som ett vaktskjul på ett gurkfält, som en belägrad stad.» Hiskia ålades att betala en stor tribut, enligt 2 Kon 18:14 »300 talenter silver, ädelstenar» mm. [13]
Men Sanherib var inte nöjd med detta utan sände från sitt läger vid Lakish tre höga officerare i spetsen för en stor här för att begära Hiskias och Jerusalems kapitulation. Men Hiskia vägrar att svara på Sanheribs begäran, vilket rapporteras till Sanherib som under tiden brutit upp från Lakish och belägrade Libna. Då sände Sanherib en skrivelse till Hiskia med en förnyad begäran om kapitulation, samtidigt som han hörde att den nubiske kungen Tirhaqa dragit mot norr för att strida mot honom. [14]
Vad som sedan hände är Sanherib mycket förtegen med. Enligt Jes 37:36 skedde ett under. Herren grep in och lät sin ängel döda 185 000 assyriska soldater eller 185 av de främsta soldaterna eller officerarna, om »tusen» är en beteckning för befälhavare eller ledare (jfr 2 Krön 32:21). Sålunda sattes hären ur stridbart skick och Sanherib tvingades lämna Palestina utan att ha intagit Jerusalem. Sanherib själv nämner endast helt kort att han återvände till sitt land. Denna gång skryter han inte som eljest med att ha intagit landets huvudstad. Den babyloniske historieskrivaren Berosos hävdar i sitt historieverk från ca 250 f Kr att när Sanherib kom tillbaka mot Jerusalem efter att ha besegrat Tirhaqas undsättningstrupper, fann han sin arméchefs styrkor i ett eländigt tillstånd, ty Gud hade hemsökt hären med en pestsjukdom, varvid »185 000 man med ledare och officerare» omkommit. [15]
I Jesajaboken spelar konfrontationen mellan den assyriska världsmakten och Jerusalem en central roll. Också kompositionellt står det som hände år 701 i bokens centrum, kap. 36-39. Kapitlen dessförinnan blickar fram emot vad som då skulle ske och kapitlen därefter utgår ifrån vad som då hade skett: den stora plundringen och hemsökelsen av landet och den stora exileringen, men också Jerusalems märkliga räddning, alltsammans förutsagt i bokens tidigare delar. [16]
Det assyriska världsriket och Babel
Det är en vanlig missuppfattning att Juda inte konfronteras med Babel förrän under den nybabyloniska tiden 605-539. Därför anses ofta Babelutsagorna i Jesajaboken härstamma från denna tid. Låt oss se närmare på Babels roll under Jesajas tid. [18]
Ett oundgängligt krav för den stora världsmakten i öster var att ha kontroll över den enormt mäktiga staden Babel. För att kunna utöva en sådan kontroll genomförde Tiglat-pileser III »en politisk nyhet: den personliga dubbelmonarkin» (Fischer Weltgeschichte IV, 55). Han antog sålunda titeln »Babels konung» och som sådan namnet Pulu (Pul i 1 Krön 5:26 och 2 Kon 15:19) för att ge uttryck åt att han var både Assurs och Babels konung. 729 och 728 anförde han personligen som inledning till det nya året Marduk-processionen i Babel, genom vilken hans babyloniska kungadöme fick sin legitima sanktion. [19]
Tiglat-pilesers efterträdare Salmanassar V (727-22) fortsatte den babylonienpolitik, som hans fader hade introducerat. Han bar också »dubbelkronan» under två skilda namn: Shulmanuashared (GT:s Shalmaneser) i Assyrien och Ululaja i Babylonien (Fischer IV, 58). [20]
Den mäktiga dubbelmonarkin Assur-Babel fick flera fiender. Under Sargon II (722-05) försökte Marduk-apal-idinna (GT:s Medorakbaladan, Jes 39) med Elams stöd lägga beslag på Babels krona. År 721 lyckades han rycka in i Babel och bli krönt till konung. Men 710 gjorde Sargon upp räkningen med honom och tog hämnd på Elam. Sargon erbjöds Babels kungakrona och lät sig krönas till Babels konung (Fischer IV, 66). På detta vis förnyade han dubbelmonarkin. Som rättmätig babylonisk konung ledde han år 709 Mardukprocessionen i Babel. Genom att hans son Sanherib gifte sig med en ung babyloniska av arameisk härkomst, Naqia, stadfäste han unionen mellan Assyrien och Babylonien . [21]
Vi kan alltså konstatera att när Juda konfronterades med Tiglat-pileser, Salmanassar och Sargon, konfronterades man inte bara med Assurs konung utan också med Babels, och inte bara med Assyrien utan med dubbelmonarkin Assur-Babel, inom vilken det mäktiga Babel spelade en mycket stor roll. [22]
När Sargon dog försökte bl a Elam utnyttja situationen och omintetgöra den mäktiga assyrisk-babyloniska dubbelmonarkin genom att vinna inflytande och makt över Babylonien. När Sanherib efterträdde Sargon år 705, grep Marduk-zakir-shumi makten i Babel. Men han förjagades omgående av Marduk-apalidinna som på nytt lät utropa sig som Babels konung med stöd från Elam. Detta var oacceptabelt för Sanherib och 703 besegrade han Marduk-apal-idinna som flydde. Sanherib tågade nu in i Babel som segrare och insatte på Babels tron Bel-ibne, en babylonisk ättling som uppfostrats i Assyrien. [23]
Men det lyckades inte Sanherib att spåra upp Marduk-apalidinna i »öknen vid havet», som sydbabylonien kallas i Jes 21:1, och definitivt oskadliggöra honom. När Sanherib tågade västerut 702/01, kunde Marduk-apal-idinna på nytt uppta sin subversiva verksamhet i södra Mesopotamien. Det är i detta sammanhang han uppvaktar Juda konung Hiskia enligt Jes 39, förmodligen i avsikt att ge stöd och uppmuntran åt Hiskia i kampen mot Sanherib. [24]
Sedan Sanherib återvänt från Palestina, sände han år 700 trupper till Bit-Jakin i södra Babylonien för att krossa Marduk-apal-idinna. Denne flydde då österut mot Elam och förde sina gudastatyer, ja t o m benen av sina förfäder ombord på skepp och styrde med en del av sin här över lagunerna bort längs den elamitiska kusten. Sanherib insatte nu sin äldste son, kronprinsen Assur-nadin-sumi, på Babels tron för att få ett fast grepp om Babylonien. [25]
694 angrep Elams konung Babylonien, tog Sanheribs son till fånga och insatte Nerbal-ushezib på Babels tron. Först i september 693 lyckades Sanherib angripa den av babylonier och elamiter förenade hären vid Nippur och Nergal-ushezib togs till fånga. [26]
Under tiden satte babylonierna kaldeen Mushezib-Marduk i spetsen för en ny revolt. Återigen fick kaldeerna stöd från Elam. 691 följde ett ytterst blodigt slag med svåra förluster på båda sidor. Två år senare, 689, hade Sanherib återhämtat sig. Han utnyttjade Elams svaghet, när konungen i Elam hade drabbats av en förlamning, och marscherade mot Babel för att bestraffa det. Med hjälp av bräckor och stegar intog han staden i december 689. Babel blev denna gång behandlat med otrolig hårdhet. De få invånare, som undkom blodbadet, drevs ut ur staden och deporterades eller såldes som slavar. Gudastatyerna slogs sönder eller bortfördes som krigsbyte. Privathus och tempel – allt plundrades och förstördes. Spillrorna vräktes i Eufrat. Sedan ledde Sanherib flodens vatten in över staden, som nu endast var ett öppet sår. Själva Babels jord fick känna på hämnden. Den kastades i Eufrat för att flyta bort och så småningom hamna i havet. Men jorden från nyårsfestens hus transporterades till Assyrien, så att den också för assyrierna så viktiga babyloniska gudsdyrkan kunde fortsätta. Ty det var inte de assyriska gudarna som dominerade i det assyriska världsriket utan Babyloniens främsta gudar Bel-Marduk och hans son Nabu (jfr Jes 46). [27]
Det är alltså oriktigt att hävda att Juda konfronteras med Babel först i och med den kaldeiska eller babyloniska regimen i Babel 605-539. På Jesajas tid var Assur en assyrisk-babylonisk dubbelmonarki, vars mest inflytelserika stad var Babel, staden som enligt 1 Mos 11:4 ville räcka upp till himmelen och göra sig ett namn, symbolen för högmod och fiendskap mot Herren. Det kan därför sägas finnas starka skäl för Jesaja att kalla den assyriska världsmakten inte bara för Assur utan stundom också för Babel, liksom att kalla Assurs konung också för »Babels konung» (14:4). För profeten betecknar termen Babel den mot Herren och hans Sion fientliga världsmakten oberoende av om regimen i Babel är assyrisk eller babylonisk. Därför begränsar sig hans Babel-utsagor varken till det assyriska Babel på Jesajas tid eller det nybabyloniska Babel 605-539. Det tar sikte på den gudsfientliga världsmakten både på Jesajas tid och senare. [28]
Låt oss också påminna om, att man behöver inte vänta tills den nybabyloniska världsmakten erövrar Juda genom Nebukadnessar (605-562), innan man kan tala om plundring av Juda och exilering av dess invånare. Just på Jesajas tid skedde en plundring och en exilering, som kulminerade år 701 och som var väl så omfattande som den nybabyloniska (se ovan). [29]
Genom att de assyriska källorna om Assur-Babels härjningar i Palestina var okända för exegeterna före 1900-talet, är det inte så underligt att den tidens bibelkritiker frånkände Jesaja allt det material som talade om Babel och som förutsatte en plundring och exilering av Juda och att de tillskrev en eller flera okända profeter på 500-talet detta. Men att alltjämt göra så vittnar om okunnighet både om Jesajas tid och hans budskap. [30]