I år är det 500 år sedan den store reformatorn Martin Luther föddes. Därför är det synnerligen passande att på nytt lyfta fram Luthers undervisning, vilket också sker på många håll. I anslutning till några artiklar i Sändebudet 8/83 och Lutheran Sentinel 1 och 3/83 skall vi beröra Luthers klara undervisning om Bibeln och nåden. [0]
För Luther var Bibeln boken framför alla andra. Han var själv bibelforskare och tjänstgjorde under många år som universitetslärare i exegetik, varvid han kom att hålla föreläsningar över många av Bibelns böcker. Luther var också mån om att människorna skulle få läsa Bibeln på sitt eget språk. Därför översatte han Bibeln till tyska. Men framför allt: den reformatoriska upptäckten sprang fram ur ett intensivt bibelstudium. Det är alltså ingen tillfällighet att »sola Scriptura» (Skriften allena) senare har blivit något av ett slagord för reformationen. [1]
Bibeln ett nådemedel
För Luther var Bibeln framför allt ett nådemedel, genom vilket Gud förmedlar sin nåd och förlåtelse till oss människor. Typiskt för Luther är att han i stället för evangelium kunde använda ordet löfte. Gud ger oss sina löften i Bibeln, löften som vi får ta emot i tro. Dessa löftens innehåll var för Luther Kristus själv. Han såg Bibeln som en bok om Kristus. Svärmarna på Luthers tid uppfattade inte Bibeln som ett nådemedel på samma sätt som Luther, utan mera som en lagbok med föreskrifter för både samhälls- och kyrkoliv. Härvid kom t ex Gamla testamentet att få en helt annan användning bland svärmarna än hos Luther. [3]
Bibeln som högsta auktoritet
Luthers skrifter innehåller hundratals, ja tusentals ställen, där Bibeln åberopas som högsta auktoritet. Luther talar likaså på många ställen om Bibelns ofelbarhet. Observera vidare [5]
- att Luther ställer Bibeln över påven och kyrkomöten, [6]
- att enligt Luther människans religiösa känslor och upplevelser måste underordnas bibelordet, [7]
- att enligt Luther människans förnuft och filosofin i alla dess former underordnas Bibelns vittnesbörd, [8]
- att Luther starkt betonade Bibelns grammatikaliska ordalydelse framför svärmarnas omtolkningar av Bibeln, ty budskapet finns inte bakom texten utan i den. [9]
Det som driver Kristus
Det Luther-ställe som blivit kanske allra mest missbrukat är: Wort Gottes ist was Christus treibet (Guds ord är det som driver Kristus). Utgående från detta påstående har man gjort gällande att Luther skulle ha uppfattat endast sådant i Bibeln som Guds ord, som driver Kristus, medan allt annat skulle ha varit människoord. [11]
Luther skulle alltså ha använt detta som något slags reduceringsprincip eller utstrykningsprincip för att få fram Guds ord ur Bibeln. Men studerar man detta uttalande i sitt sammanhang (det finns i reformatorns företal till Jakobs brev), finner man att Luther här behandlar ett kanonkritiskt problem. Han talar om kännetecken på huruvida en skrift kan sägas vara apostolisk eller inte. »Was Christum treibet» är alltså en kanon-kritisk princip som använts i kyrkan i alla tider. [12]
Luther fastslår att hela Skriften driver Kristus. Stället lyder nämligen: »Det är den rätta prövostenen för att bedöma alla böcker, att man ser efter om de driver Kristus eller inte, eftersom hela Skriften visar på Kristus (Rom 3:21) och Paulus inte vill veta av något annat än Kristus (1 Kor 2:2). Det som inte lär Kristus, det är inte heller apostoliskt, även om Petrus eller Paulus lärde det.» [13]
Detta är bara ett exempel på hur man försöker få Luther att framstå som bibelkritiker utan att göra rättvisa åt vad han verkligen sagt och menat. Den som går till Luthers skrifter för att söka stöd för uppfattningen att Luther var en bibelkritiker, skall finna att materialet är synnerligen motspänstigt. Först måste man försöka bortförklara alla de ställen där Luther talar om Bibelns ofelbarhet. Därefter måste man försöka komma tillrätta med de tusentals ställen i Luthers skrifter, där denne talar om Bibeln som högsta norm och auktoritet över allt annat. [14]
När man försöker spela ut Kristus och Bibeln mot varandra och påstår att en Luther-förståelse där man håller fast vid Bibelns auktoritet är ett utslag av lagiskhet, stöter man också på stora problem. För Luther hörde »Kristus allena» och »Skriften allena» nära samman och fick därför aldrig användas mot varandra. [15]
Guds ord som lag och evangelium
För att förstå Luthers lära om Guds ord, måste vi skarpt skilja mellan lagens lära och evangeliets lära. I lagen uppenbarar Gud sin vilja när det gäller människan. Lagen kräver fullkomlig lydnad av människan (Gal 3:12). Evangeliet är predikan om Guds nåd. Det förkunnar vad Gud i Kristus har gjort och fortfarande gör för att frälsa oss (Joh 3:16, Ef 2:8, 9). [17]
Man får inte skilja den helige Ande från Guds ord. Guds ord är en levande, aktiv kraft. Det är endast Guds ord som omvänder syndare och bevarar den troende i den enda sanna tron. Mot Karlstadt och de himmelska profeterna, som skilde den helige Ande från Guds ord, skriver Luther: »I detta ord kommer Anden och ger tron när och var han vill.» [18]
Vad menade Luther med nåden?
I den romersk-katolska kyrkan hade begreppet »nåd» tömts på sitt rätta innehåll och fyllts med ett obibliskt. Som ung augustinermunk mötte Luther ofta termen nåd, i hymner, böner och meditationer. I de föreläsningar han tog del av fick han lära sig att nåden var något som en människa måste förtjäna åt sig. Nåden presenterades som en ingjuten förmåga, tack vare vilken man kunde göra goda gärningar. Det var fråga om en ingjuten nåd i stället för Guds nåd och förlåtelse utanför människan. Men senare fann Luther att nåd i biblisk mening är Guds välbehag till oss, varigenom han förlåter oss synderna och förklarar oss rättfärdiga fritt och för intet och för Kristi skull allena. Denna upptäckt blev för Luther av avgörande betydelse. Han skriver i sin utläggning av den 51:a psalmen: »Du skall alltså inte mena att nåden är en kvalitet, så som skolastikerna har fantiserat. Syndernas förlåtelse grundar sig på det löfte som tron accepterar – inte på våra gärningar eller förtjänster.» [20]
Luther förstod Guds frälsande nåd som en personlig egenskap eller kvalitet hos Gud och den uppenbarar sig i hans hållning mot människan och i hans löften och gåvor. Frälsande nåd är alltså inte en kvalitet ingjuten i människan. Guds frälsande nåd riktar sig mot syndare och är därför allmän. Nåden är Guds godhet mot ytterst ovärdiga objekt, som i sig själva har förtjänat endast död och fördömelse. Och denna nåd kan inte skiljas från Kristus, ty Skriften känner ingen Guds nåd vid sidan av Jesus Kristus. [21]
Nådemedlen
Hur skall vi då lära känna Guds nåd, att Gud ser med välbehag på oss för Kristi skull allena? Var finner vi denna nåd? Endast där Gud väljer att uppenbara den för oss, nämligen i Ordet och sakramenten. Om du vill ha nåd, säger Luther, lyssna då noggrant och ta till ditt hjärta Guds ord. Sakramenten är nådemedel i kraft av Ordet. Det är makten i Ordet som verkar det som där erbjudes. Om vi frågar: »Hur kan vatten göra så stora ting?», så svarar Luther: »Det är inte vattnet som gör dessa ting utan Guds ord, som är i och med vattnet.» Likaså när vi frågar om kraften i ätandet och drickandet i nattvarden, svarar Luther att det är orden »utgiven och utgjutet för er till syndernas förlåtelse» som tillsammans med ätandet och drickandet är huvudsumman i detta sakrament och som fritt tilldelar syndernas förlåtelse åt dem som tror dessa ord. »Tron allena», som Luther talar om, är en tro på »nåden allena», som vi finner i »Ordet allena». [23]
När Luther kämpade mot den falska uppfattningen att en ingjuten nåd är den nåd som frälsar oss, var han samtidigt klar över att Guds frälsande nåd, när den mottas i tro, är den helgande kraft som verkar goda gärningar hos den kristne. Men det är aldrig denna frukt av Guds frälsande nåd som är dess förutsättning. Grundvalen för syndernas förlåtelse eller rättfärdiggörelsen eller Guds nåd och kärlek till oss är Kristi ställföreträdande gottgörelse, ingenting hos oss eller i oss. Det som verkas i oss, den nya lydnaden, är endast dess frukt, inte dess grundval och förutsättning . [24]