Det är helt avgörande för kristen tro att Jesus är Guds utsände Son, sann Gud och sann människa i en person. Den som inte ärar Sonen, ärar inte heller Fadern, ty Sonen är av samma väsen som Fadern, lika mycket Gud, lika evig. Hela Kristi frälsningsverk och hela kristendomen står och faller med läran om Kristus. [0]
Intimt förbunden med läran om Kristus är läran om Gud. Den ende sanne Guden är tre personer i ett enda gudomsväsen, Fadern, Sonen och Anden. Någon annan Gud finns inte än denne treenige Gud. Förnekar man Kristi gudom, är man främmande för den ende sanne Guden, har vi redan sagt. Förnekar man Anden som den tredje personen i gudomen, är man också främmande för den ende sanne Guden. [1]
Den kristna tron hämtar sin kunskap om Gud från Skriften. Den är rättesnöret och den högsta auktoriteten för vad som är sann kristendom. Att bygga läran på den heliga Skrift är att ha apostlarnas och profeternas undervisning till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten (Ef 2:20). Skriften som Guds heliga och tillförlitliga ord och Kristus som Skriftens huvudperson är kristen tro. GT profeterar om Kristus och Kristus har kommit för att fullborda profetiorna. NT är den rätta tolkningen och uppfyllelsen av GT, inte ett sidospår och en omtolkning. [2]
Rättfärdiggörelsen – syndaförlåtelsen – nåden – försoningen som en fri gåva på grund av Kristi ställföreträdande gottgörelse för alla människor är evangeliets glada budskap. Detta budskap har makt att skapa tro, att föda människor på nytt, att ge dem ett levande hopp om evigt liv och evig salighet för Kristi skull allena. Den kristna tron står och faller med att Kristi försoningsverk är fullbordat, att syndaförlåtelsen eller försoningen eller rättfärdiggörelsen är en fri gåva, som inte förtjänas genom någon vår gärning utan får tas emot fritt och för intet. Det är fråga om en syndaförlåtelse eller rättfärdiggörelse genom tro utan laggärningar och uteslutande på grund av Kristi fullbordade tillfyllestgörelse. [3]
Om vi begränsar oss till dessa grundläggande ting i vår kristna tro, kan vi fråga oss hur den statliga bibelkommissionens översättning av Nya testamentet (NT 81) förhåller sig till dessa grundsanningar. [4]
NT 81 och Kristi gudom
När NT talar om Fadern som Gud, skriver NT 81 Gud med stort G. Men när NT säger att Jesus Kristus är Gud, skriver man gud med litet g. Exempel: I Rom 9:5 talar Paulus om Kristus »som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen» (NT-81). Här översätter man riktigt att Kristus är Gud, men man skriver gud med litet g. I 1 Tess 1:9 skrivs »den levande och sanne Guden» med stort G, ty här åsyftas Fadern. Men i 1 Joh 5:20 skriver man »den sanne guden och det eviga livet», alltså litet g, ty här åsyftas Jesus Kristus. I Tit 2:13 skriver man »vår store gud och frälsare Kristus Jesus». Kristus Jesus får endast vara gud med litet g. Men i noten står det: »Annan möjlig översättning: den store Guden och vår frälsare Kristus Jesus.» Här brukas stort G, ty enligt denna översättning syftar »den store Guden» inte på Kristus utan på Fadern. I 2 Petr 1:1 skriver man »vår gud och frälsare Jesus Kristus». Men i noten anger man som annan möjlig översättning »hos vår Gud och hos frälsaren Jesus Kristus». Här kan man skriva Gud med stort G, eftersom Gud enligt en sådan översättning inte syftar på Jesus Kristus utan endast på Fadern. [6]
NT 81 och Anden som gudomlig person
NT 81 har längst bak en uppslagsdel som klargör hur översättarna har uppfattat olika bibliska huvudord. Den helige Ande som en gudomlig person anser man vara produkten av en sen tankeutveckling. Man har en evolutionistisk syn på det kristna läroinnehållets framväxt, dvs man tror att det gradvis har förändrats och utvecklats genom mänskligt tänkande. När det gäller Anden tänker man sig följande utveckling: I GT är det fråga om en »livskraft» från Gud. I NT är det »mer än i GT» fråga om »en verkande makt» och »efter hand» får Anden »personliga drag», heter det. Och vidare: »Två gånger nämns den (obs »den», alltså kraften från Gud) som jämställd med Gud och Kristus (Matt 28:19, 2 Kor 13:13). Härifrån går sedan linjerna till fornkyrkans tänkande om Treenigheten.» Enligt NT 81 är alltså läran om Gud som tre gudomliga personer i en enda gudom inte Bibelns klara lära utan främst ett uttryck för fornkyrkans tänkande, ett tänkande som man antyder skulle ha ringa bibelstöd. [8]
När Bibeln talar om att GT:s profeter talade Guds ord tack vare inspiration från Gud den helige Ande, vill NT 81 se det annorlunda. Det är, menar man, inte fråga om Gud den helige Ande utan endast om den heliga anden, en kraft från Gud. I noten till 1 Petr 1:10 heter det: »De stod under inflytande av samma kraft som de kristna förkunnarna: den heliga anden, som också är Kristi ande (v 11).» Följaktligen skriver NT 81 inte »den helige Ande» utan »den heliga anden», dvs den heliga kraften. Inte heller skiljer man mellan Skriftens inspiration och en kristen förkunnares inspiration. [9]
Också Anden som Hjälparen eller Talesmannen avpersonifieras. I stället för »han» och »honom» skriver NT 81 »den», dvs kraften: »Jag skall be Fadern och han skall ge er en annan hjälpare… Världen kan inte ta emot den, eftersom världen inte ser den och inte känner den. Men ni känner den, eftersom den är kvar hos er och kommer att vara i er» (Joh 14:16ff). [10]
NT 81 och Bibelns enhet och tillförlitlighet
a) NT 81 tror inte att Nya testamentet är den rätta tolkningen och uppfyllelsen av Gamla testamentet. I stället menar man att NT omtolkar och förändrar den ursprungliga innebörden i GT. De messianska profetiorna anses inte vara messianska och måste därför omtolkas för att kunna tillämpas på Kristus, menar man. Man medger att profeternas ord framför allt handlar om Kristus och hans verk »enligt nytestamentlig skrifttolkning» (se noten till 1 Petr 1:10). Men man anser att denna skrifttolkning ofta är alltför fri och inte sakligt underbyggd. Exempel: [12]
Enligt Matt 22:42ff säger Jesus till fariseerna att »David på Andens ingivelse» kallade Messias för sin Herre i Ps 110. Men NT 81 hävdar i noten till 22:44 att Ps 110 egentligen inte handlar om Messias, så som Jesus säger, utan om den israelitiske kungen i samband med hans tronbestigning. Inte heller tror NT 81 att David har sagt dessa ord. [13]
Ps 45, som handlar om Sonen enligt Hebr 1:8f, handlar enligt NT 81 om Israels kung »som ansågs gudomlig» (noten till Hebr 1:9). Ps 2 och 110, som enligt NT handlar om Messias och får sin fullbordan i Jesus Kristus, handlar enligt NT 81 endast om Israels kung och hans tronbestigning (se noten till Rom 1:4). [14]
Enligt Matt 1:23 profeterar Jes 7:14 om Kristi jungfrufödelse. Enligt NT 81 har Matteusevangeliet fel och Jes 7:14 syftar i stället på »en av Jesajas samtida, en ung kvinna inom det judiska kungahuset» (noten till Matt 1:23). [15]
Enligt Jesus Kristus handlar Dan 7:13f om den från himmelen kommande Människosonen om honom själv. Enligt NT 81 är Människosonen i Dan 7:13f »symbolen för ett fritt och människovärdigt judiskt rike» som i nytestamentlig tid »omformades… till bilden av en kommande frälsargestalt» (se uppslagsdelen under ordet »Människosonen»). [16]
b) NT 81 tror inte att Nya testamentet lär ett och detsamma. Man talar om olika utvecklingsstadier och oförenliga läror. I noten till Jak 2:14 heter det: »Författaren tycks här inta en annan ståndpunkt än Paulus.» Man förstår inte att Jakob talar om rättfärdiggörelsen inför människor, något som är beroende av gärningar som människor kan se, och Paulus talar om rättfärdiggörelsen inför Gud. I noten till Apg 18:25 heter det helt felaktigt: »Urkyrkan rymde olika riktningar med vitt skilda åsikter även i för nutida kristen uppfattning grundläggande frågor.» [17]
c) NT 81 tar sin utgångspunkt i bibelkritikens syn på bibelböckernas tillkomsthistoria. Det betyder bl a att man ifrågasätter Bibelns uppgifter när det gäller inspirationens under och författarskapet. Man tror inte att Johannes har författat alla de skrifter i NT, som bär hans namn (se noten till Upp 1:1 ). Man tror att »Johannesevangeliets text efter hand omarbetats och utökats» (noten till Joh 14:31). Man finner det osannolikt att Petrus är den verklige författaren till Petrus andra brev. Man upprepar den gamla missuppfattningen att det i 1 Mos 1-2 föreligger två skapelseberättelser (se not till 1 Kor 11:7). Man förnekar Davids författarskap till en rad Psaltarpsalmer etc. [18]
NT 81 och rättfärdiggörelsen
Genom en rad felöversättningar gör NT 81 människans nya trosliv till frälsningens grund. Men enligt NT är inte det som följer på tron grunden utan det som tron tar emot och förtröstar på, nämligen Kristus och hans ställföreträdande gottgörelse. Den kristna tron talar om rättfärdiggörelsen, Guds frikännande dom, på grund av Kristus. Inte på grund av tron utan genom tron eller av tro, dvs den är en gåva som vi får ta emot gratis utan att behöva prestera något för att förtjäna den. [20]
I Rom 3:28 säger Paulus att människan förklaras rättfärdig av tro oberoende av laggärningar. Men NT 81 översätter att »människan blir rättfärdig på grund av tro». I Rom 4:9 säger Paulus att »tron räknades Abraham till rättfärdighet». NT 81 fördunklar detta genom att skriva »för sin tros skull». [21]
I Rom 4:16 säger Paulus: »Därför måste rättfärdigheten komma av tro för att den skall vara av nåd.» Denna klara undervisning fördärvar NT 81 till följande: »Därför är tron grunden för att nåden skall gälla.» Man lägger alltså grunden för nåden och frälsningen hos människan själv i stället för hos Kristus och den rättfärdighetsgåva, som vi får ta emot alldeles gratis. [22]
I Rom 9:30 ställer Paulus mot gärningarnas rättfärdighet »den rättfärdighet som är av tro», dvs den rättfärdighet som vi får ta emot som en fri gåva. Men NT 81 översätter »en rättfärdighet som bygger på tro». [23]
I Hebr 11:1 står det att »tron är att vara fullt viss om det vi hoppas på». NT 81 skriver: »Tron är grunden för det vi hoppas på.» I Gal 3:8 säger Paulus att »Skriften förutsåg att Gud skulle förklara hedningarna rättfärdiga av tro». NT 81 ändrar till » på grund av deras tro». I Gal 3:13 säger Paulus ordagrant »genom tron», men NT 81 säger i stället »på grund av tron» etc. [24]
Några andra fel i NT 81
Genom det rena evangeliet skapar Gud ett nytt sinne eller en omvändelse hos människan. »Så har Gud givit också åt hedningarna den sinnesändring som för till liv», heter det i Apg 11:18. Men NT 81 petar här in ordet möjlighet, så att omvändelsen i stället blir människans verk: »Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv.» [26]
När Paulus i 1 Kor 6:11 beskriver Guds nådesunder genom evangelium, säger han: »Ni har blivit tvättade rena… genom Herren Jesu Kristi namn och genom vår Guds Ande.» NT 81 värjer sig inför detta och säger i stället: »Ni har låtit tvätta er rena.» På så vis får man med människans medverkan och insats. [27]
När Paulus i Rom 3:25 talar om Kristi försoningsoffer eller Kristus som en nådastol »genom tron», dvs att tas emot genom tron, skriver NT 81: »ett försoningsoffer för dem som tror». Men så säger inte Paulus. Kristus är ett försoningsoffer för hela världen, inte bara för de troende. Kristus har dött för alla människor (2 Kor 5:14f). Han är Guds Lamm som borttager världens synd (Joh 1:29). [28]
De troende kan hänvisa till Herrens nådegärningar allena som orsak till deras frälsning. »Barmhärtighetens kärl» har Gud »i förväg berett till att förhärligas», säger Paulus i Rom 9:23. De är utkorade. Deras salighet är helt och hållet Guds förtjänst. Men därav följer inte att utkorelsen är dubbel, dvs både till salighet och till förtappelse. Paulus lär ingen dubbel predestination. »Vredens kärl», dvs de som till slut går evigt förlorade, är själva orsak till sin undergång. De har envist förkastat Guds allmänna nåd. Gud har varit mycket långmodig och länge sparat dem, fastän de »var färdiga att förstöras» (Rom 9:22). Men NT 81 skriver felaktigt om »vredens kärl»: »de kärl, som han har gjort för att förstöra». På så vis förvanskar man läran om en enkel predestination till en dubbel. Ty enligt vårt fördärvade förnuft är vår salighet antingen delvis beroende av människans insats eller då är predestinationen dubbel. Rom 9:22-23 i NT 81 är för övrigt inte en översättning av den grekiska grundtexten utan en ny text, som mycket löst anknyter till grundtexten (se Biblicum 5/82, 173). [29]
I Rom 6:17 säger Paulus om de hedningar som kommit till tro: »Ni har av hjärtat blivit lydiga den lära som ni blivit införda i.» Men NT 81 flyttar tyngdpunkten från Guds verk till människans: »Ni valde att av hela ert hjärta lyda den lära som ni blivit införda i.» [30]
Också Rom 7 innehåller allvarliga felöversättningar i NT 81. I Rom 7:21 säger Paulus: »Jag har alltså upptäckt hos mig som vill göra det goda den lagen att det onda finns hos mig.» Här framhåller Paulus att också hos den troende finns det ett ont kött, som ligger i strid med anden, dvs hans nya människa. Som ny människa genom tron vill aposteln göra det goda, men det onda som finns hos honom vill hindra honom till det. NT 81 har en helt annan syn på människan. Så här heter det i NT 81: »Jag har alltså upptäckt att eftersom det onda finns hos mig, så är lagen något gott för mig som vill göra det goda.» Genom denna förvrängning av texten kan lagen hjälpa aposteln att övervinna det onda. Men så lär inte Paulus. Bokstaven, dvs lagen, dödar, den kan inte ge liv. Jag arma människa, vem skall frälsa mig från denna dödens kropp, utropar aposteln i v 24. Lagen kan det inte. Endast Jesus Kristus. [31]
I Rom 7:25 står det ordagrant: »Själv tjänar jag alltså med mitt sinne Guds lag men med min köttsliga natur syndens lag.» Den troendes nya sinne tjänar Guds lag, men hans köttsliga natur tjänar syndens lag. Därför måste det nya sinnet kämpa mot den gamla naturen, som finns kvar hos oss så länge vi lever här i världen. NT 81 gör om v 25 på följande vis: »Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.» Grundtexten säger inte »lämnad åt mig själv», och kampen mellan det nya sinnet och vår köttsliga natur pågår hela livet. För en utförligare granskning av NT 81, se Biblicum 6/81, 1-2/82, 3/82. [32]
Sammanfattning
Den rationalistiska bibelkritiken och den liberala teologin har i mångt och mycket satt sin prägel på NT 81. För biblisk kristendom helt grundläggande sanningar fördunklas eller förvanskas flera gånger. Man måste därför vara på sin vakt, när man läser NT 81. Den bibliska läran om Kristi gudom, den helige Ande som en gudomlig person, Treenigheten, Skriftens enhet och tillförlitlighet, rättfärdiggörelsen och nåden allena, den nya och den gamla människan etc måste vi slå vakt om gentemot de förvanskningar som föreligger i NT 81. Det är visserligen sant att Bibelns innehåll är så rikt, att också NT 81 förmedlar mycken god biblisk undervisning och att ovan nämnda förvanskningar inte är konsekvent genomförda. Men det är tragiskt att en så påkostad och inflytelserik nyöversättning av NT skall innehålla så många allvarliga fel. [34]