När Gud ledde Israel ut ur Egypten, ledde han dem på en väg som tycktes synnerligen dåraktig för det mänskliga förnuftet. Landet Palestina låg i norr, och han ledde dem mot söder. Den lätta vägen låg längs Medelhavets kust, och han ledde dem genom öknen. [0]
Slutligen kom Mose och Israels barn, genom att följa den molnstod som Gud gav dem för att leda dem, till ett ställe där de fann sig vara i en absolut omöjlig knipa. Framför dem låg Röda havet, till vänster den spårlösa, vattenlösa öknen, till höger bara mera torr sand, och bakom dem dundret av Faraos hästar och vagnar. [1]
– Likadant är det med den stod av eld och moln, som Gud har givit åt människorna för att leda dem på deras resa genom denna värld. Den leder oss ofta in i intellektuella svårigheter. Att följa Guds ord är att bli en dåre i människornas ögon – att göra och tänka och säga det som ingen människa »vid sina sinnens fulla bruk» skulle säga och tänka och göra. [3]
»Predikans dårskap» är ännu lika mycket dårskap för den moderna människan som den var för tvåtusen år sedan. Och människor förkastar evangeliet, inte för att de är klokare än sina fäder, utan emedan de ännu är lika ogudaktiga som deras fäder var. [4]
Ofta verkar det för en kristen teolog, som om hans motståndare skulle ha fått honom instängd i ett hörn. Han kan inte ge ett svar som tillfredsställer förnuftet om han inte tar den logiska färdvägen, den lätta vägen från Egypten till Palestina. Men tar han den vägen kommer han att bli ett lätt offer för fienden. [5]
Om Israel hade valt den vägen som människor hade valt, skulle Faraos armé ha haft en lätt väg att förfölja dem på. Det hade inte funnits något Röda hav för dem att gå igenom. Men då de en gång gått igenom havet, vände det tillbaka över Faraos soldaters huvud. Då stod den oöverkomliga barriären inte längre framför Israel och stängde deras flyktväg från Egypten, utan bakom dem, och skar av dem från de egyptiska förföljarna. [6]
– Och när Ordets ljus leder oss till en plats där vi inte ser annat än Röda havet framför oss, öknen till höger, öknen till vänster, och Faraos arméer bakom oss, måste vi lära oss att stå stilla och vänta på att få se Herrens härlighet. Han ledde oss in i denna svårighet med sitt Ord. Därför är det hans sak, och inte vår, att leda oss ut. Och det vill han göra. Han är vår Gud, och hans Ord är ännu den enda vägvisaren till det förlovade landet. [8]