Grekiska
Sedan Alexander den Store erövrat Egypten och grundat Alexandria år 332 f.Kr., började judarna i Egypten att använda grekiskan som sitt modersmål. Därför behövde de få Gamla testamentets hebreiska text översatt till grekiska. Den första översättningen av GT till grekiska gjordes i Alexandria. Den brukar kallas Septuaginta (förkortas LXX). Mellan c. 275 och 175 f.Kr. bör hela Septuaginta ha förelegat färdig. [1]
De första kristna gjorde ofta bruk av Septuaginta som sin bibel, när det gällde GT. Men under det andra och tredje århundradet e.Kr. ledde en kritik av Septuagintas texttrohet till att vi fick ytterligare översättningar till grekiska, nämligen Aquila, Theodotion och Symmachus. Den store forskaren Origenes (184-253), som arbetade i Alexandria och Caesarea, sammanställde en egen kritisk utgåva av Septuaginta under hänsynstagande till de olika grekiska översättningar som då förelåg. Denna hans kritiska utgåva blev en kolumn i hans Hexapla, hans »sexfaldiga» utgåva av bibeltexten. Detta enorma arbete, som förelåg färdigt 245, innehöll alltså sex parallella kolumner: i den första kolumnen återgav han den hebreiska grundtexten med hebreiska konsonanter utan vokaler, i den andra kolumnen återgav han den hebreiska texten transkriberad med grekiska bokstäver och med vokaler, i den tredje kolumnen hade han Aquila, i den fjärde Symmachus, i den femte sin egen kritiska utgåva av LXX och i den sjätte Theodotions översättning. Ingen av dessa översättningar fick samma popularitet och inflytande som Septuaginta. Det kan nämnas att än idag är Septuaginta den grekiskortodoxa kyrkans officiella bibel. [2]
Latin
I den kristna världen i väster, där grekiskan inte hade stor utbredning, gjordes olika översättningar till latin med utgångspunkt från Septuaginta och möjligen så tidigt som under det första århundradet. Mot slutet av 300-talet hade dock så många fel och olikheter uppstått i de latinska översättningarna, att någonting måste göras. Man behövde en enhetlig och pålitlig latinsk översättning, som den västliga kyrkan kunde lägga till grund för sin undervisning. Sålunda uppdrogs åt Hieronymus (c. 345-420), den ledande bibelforskaren på sin tid och sekreterare åt påven Damasus I, att åstadkomma en sådan bibelöversättning. Hieronymus var skicklig i latin och grekiska och han skaffade sig också anmärkningsvärda kunskaper i hebreiska. Till en början försökte han revidera de existerande latinska översättningarna i ljuset av de grekiska översättningarna och hebreiska handskrifter. Men så småningom blev han mer och mer medveten om de många fall, då Septuaginta skilde sig från den hebreiska grundtexten. Hieronymus beslöt då att försöka åstadkomma en helt ny latinsk översättning från »den hebreiska textens ursprungliga sanning» ( Hebraica veritas). Detta stora arbete utförde han i Betlehem, dit han hade flyttat år 386. Hans översättning vittnar om påverkan från olika håll, i synnerhet från sina judiska lärare och från de tidigare grekiska översättningarna. Genom att Hieronymus översättning ändrade många av de kära vändningarna i de gammallatinska översättningarna, mötte hans översättning kraftigt motstånd. En besviken Hieronymus kallade sina kritiker för »tvåbenta åsnor», och han påpekade att »en lyra spelas förgäves för en åsna». I själva verket hade Hieronymus lyckats att kombinera ett elegant och begripligt latin med stor trohet mot den ursprungliga hebreiska texten. Hans översättning fick så småningom namnet Vulgata. [4]
Vulgata innefattar Hieronymus översättning av det hebreiska GT och hans revision av NT och apokryferna. I mer än tusen år stod Vulgata som den främsta översättningen inom den västliga kristenheten. Utifrån denna översättning gjordes till en början alla bibelöversättningar till västliga språk. [5]
Engelska
Delar av Vulgata nådde England under 500- eller 600-talet. Handskrifter av den kompletta latinska bibeln var nästan okända i England före c. 800 e.Kr. Fastän latinet dominerade i skolorna och kyrkorna, fanns det en hel del präster som inte förstod latin särskilt bra och därför behövde interlineara översättningar, dvs mellan raderna utskrivet vad orden betydde på det egna språket. De tidigaste engelska interlineara översättningarna av de latinska texterna gjordes redan omkring 700. Inte förrän på 1300-talet fick vi den första översättningen till engelska. Denna bibel var en översättning gjord av anhängare till Lollard-rörelsen, vars grundare var John Wyclif. Eftersom Wyclif betraktades som en heretiker av den romersk-katolska kyrkan måste denna Lollard-bibel spridas från mun till mun. [7]
En av Wyclifs motståndare skrev följande: »Genom att på detta sätt översätta Bibeln, har Wyclif gjort den till massornas egendom och tillgänglig för alla, t o m för kvinnor som kan läsa.» Wyclifs kritiker hade glömt att NTs författare skrev på vardagsgrekiska (koiné), därför att de ville nå alla med evangeliet. De skrev inte på elitens klassiska grekiska. [8]
Först efter reformationen kunde den engelska översättningen tryckas för vidare spridning. Reformationen förde med sig en förnyelse av kunskaper och ett bruk av engelskan som ett litterärt språk. Detta var ju Shakespeares tid. Vid universiteten i Oxford och Cambridge upprättades lärostolar i grekiska och hebreiska. För reformationens kyrkor var Skriften grundvalen för den kristna läran, inte traditionen. Därför sökte forskarna sig tillbaka till grundtexten och utgick i sina översättningar från den, inte från andrahandstexter, från andra tidigare översättningar. Mot dessa strävanden svarade den romersk-katolska kyrkan vid konciliet i Trent 1546 med att insistera på den latinska översättningens »autentiska» kvalitet. [9]
I denna litterära och religiösa atmosfär kom nu flera nya översättningar till engelska till stånd. Det började med William Tyndale (c. 1494-1536). Han var utbildad i Oxford och Cambridge, och han betraktas som fader till den engelskspråkiga bibeln. Men under hans egen tid mötte hans översättning kraftigt motstånd. 1525 offentliggjordes de första exemplaren av hans översättning av NT. Därefter började han sin översättning av GT, men den kunde han aldrig slutföra, ty han stämplades som en heretiker, arresterades 1535 och brändes på bål 1536. [10]
1535 kunde Tyndales assistent Miles Coverdale åstadkomma en engelsk bibel under kungligt beskydd. Fem år senare 1540 lades Tyndales översättning till grund för the Great Bible, känd också som Cranmer’s Bible, och det var denna bibel som på befallning av Henrik VIII placerades i varje församlings kyrka. The Great Bible följdes av en »rättad» version, kallad the Bishops’ Bible 1568. Dess främsta kännetecken var att den lades till grund för den berömda King James Version (KJV) eller den auktoriserade översättningen 1611. När King James översättning kom ut, fick den inget gott mottagande. Det tog nästan 50 år innan den vann popularitet. Ett av problemen med King James översättning är att den grundar sig, vad NT beträffar, på grekiska handskrifter från 1200-1400-talet, som på flera punkter har visat sig innehålla smärre brister. [11]
Mellan åren 1611 och 1900 utkom ungefär 500 nya översättningar till engelska. Ingen av dessa kunde bryta King James översättnings popularitet och alltjämt aktas denna översättning högt. 1901 utkom The American Standard Version. 1917 gav the Jewish Publication Society of America ut en översättning av GT, grundad på de masoretiska handskrifterna från 900-talet. En katolsk översättning, som utgick från den latinska Vulgata, publicerades av Ronald A. Knox 1944-49. Åren 1946-52 utkom The Revised Standard Version (RSV) och 1961-70 the New English Bible. [12]
Bland nyare översättningar av värde kan nämnas The New International Version (NIV) från 1978 och New American Standard Bible (NASB) från 1971. En ny judisk översättning av GT har nyligen blivit komplett, nämligen New Jewish Version, innehållande Torah (1962), Prophets (1978) och Writings (1982), dvs lagen, profeterna och skrifterna. [13]
Svenska
Det var först reformationen som gav oss hela bibeln på svenska: Gustav Vasas bibel av år 1541. Det finns tidigare översättningar till svenska, även om de är få och inte omfattar mer än mycket begränsade delar av Bibeln. [15]
Avgörande för Gustav Vasas bibel var den tyska Luther-bibeln. Efter en slutgranskning tillsammans med Melanchton och andra vänner publicerade Luther Nya testamentet med företal, utförliga anmärkningar, parallellställen och träsnittillustrationer i september 1522. Arbetet fortsatte med Gamla Testamentet och då hade Luther hjälp av många av sina vänner. De kanoniska böckerna utkom i fem delar 1523-32 och de apokryfiska böckerna 1534, utgivningsåret för den första lutherska helbibeln. Luther blev emellertid aldrig färdig med sin översättning. Han ändrade ständigt och det ännu under sitt dödsår 1546. Hans version från 1545 brukar räknas som den sista upplagan. [16]
Gustav Vasas bibel av år 1541 hade föregåtts av en översättning av NT 1526 och tolkningar av Psaltaren, Ordspråksboken, Syraks bok och Visheten 1536. NT 1526 är ett verk av flera personer, främst Olaus Petri och Laurentius Andrae och bygger närmast på Erasmus latinska översättning jämte Luthers då föreliggande tyska översättningar. [17]
I företalet till Nya testamentet 1526 uttrycks den förhoppningen att översättningen av GT »snarligha» skulle följa. Det kom dock att dröja ytterligare 15 år innan vi fick en helbibel. I motsats till NT 1526 följde 1541 års bibel väsentligen en förlaga, nämligen Luthers översättning. NT 1526 hade nu genomgående reviderats, nästan alltid genom ett närmande till Luthers text. [18]
Gustav II Adolfs bibel av år 1618 och Karl XII:s bibel av år 1703 har med några smärre rättelser reformationsbibelns text. Reformationsbibeln, Gustav Vasas bibel, förblev svenskarnas bibel i nära fyra sekler. [19]
Olika revisionsförsök hade föregått 1703 års upplaga. När Karl XI blev kung 1672, mottog han av biskopen i Åbo J Gezelius den äldre några prov på en utläggning av Första Mosebok. Med kungens gillande fortsatte Åbobiskopen sitt bibelarbete tillsammans med sin son. Han begärde 1680 att få rätta den svenska texten efter grundtexten, men denna begäran avslogs av prästeståndet, som fruktade att en ny bibeltext skulle skapa oro i församlingarna. När Gezeliernas arbete drog ut på tiden och behovet av ett nytryck ökade, rensat från de felaktigheter som efterhand kommit in i de brukade bibelupplagorna, förordnade Karl XI 1685 dels att 1618 års text efter korrigering av Haquin Spegel skulle tryckas, dels att Gezeliernas arbete skulle fortsätta. Spegels arbete rann ut i sanden och Gezelierna hade stort besvär med att få den nödvändiga censurgranskningen av sitt bibelverk. [20]
Gezeliernas bibelverk utkom 1711-13, 1724-28 med rättelser efter grundtexten införda i noter under verserna. Av företalet 1711 framgår att Gezelierna helst hade velat göra en ny ordagrann översättning. Men prästerskapet hade som nämnts gjort motstånd mot varje ändring av den gamla texten. [21]
På allvar kom arbetet med en ny översättning från grundtexten i gång först mot slutet av 1700-talet. Vår nuvarande kyrkobibel av år 1917 är slutresultatet av en bibelkommissions arbete, som påbörjades 1773 och med växlande intensitet pågick i över 144 år. Den gav ut 11 versioner av NT: 1774-80, 1816, 1853, 1861, 1873, 1877, 1882, 1884, 1907, 1912 och 1917. Versionerna 1884 och 1912 var godkända för bruk i kyrkans och skolans undervisning, s k normalupplagor, och kallas efter det årtal de godkändes för 1883 resp 1908 års normalupplaga. Provöversättningar till GT utkom 1774-93 (med apokryferna), 1834-44 (större delen av GT ), 1864-69 (med apokryferna), 1878, 1887 (Psaltaren), 1890 (normalupplaga av Psaltaren), 1893-98, 1904(den s.k. 1903 års normalupplaga) och 1917. En ny översättning av Gamla testamentets apokryfer antogs 1921. [22]
Bland översättningar gjorda av enskilda bibelöversättare kan följande nämnas: J H Thomanders översättning av NT 1835, P. Fjellstedts bibelverk (1849-56) och H M Melins »Den Heliga Skrift, i berigtigad öfwersättning och med förklarande anmärkningar» (1858-65). Fjellstedt behöll den vedertagna texten oförändrad men lämnade ofta i sina omfångsrika förklaringar en ordagrann återgivning som utgångspunkt för sin textutläggning. Melin däremot gjorde smärre ändringar i den gamla bibeln, ofta i ordagrann riktning. Mången gång har han nöjt sig med att nämna den ordagranna lydelsen i noten. Hans bibel blev förebildande för många under utarbetandet av 1883 års normalupplaga. [23]
Tre lektorer publicerade en nyöversättning av NT 1863. Den går allmänt under namnet »Lektorernas översättning». 1883-94 utkom »Nya Testamentet. Ny öfversättning med förklarande anmärkningar af P Waldenström». Översättningen utkom i 21 häften under åren 1883-94 och samlades senare i två band. »Nya Testamentet på vår tids språk» med förklarande noter utgavs 1964-65 av David Hedegård. 1981 utkom »Nya Testamentet, översatt av Bo Giertz». [24]
Den 1 december 1972 bemyndigade Kungl. Maj:t dåvarande statsrådet Alva Myrdal att tillsätta en bibelkommission med uppgift att nyöversätta Nya testamentet. Den 18 sept 1981 överlämnade denna bibelkommission sin nyöversättning av NT till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet, den s k NT 81. [25]
Bibelkommissionens översättningsenhet för Gamla testamentet, som började sitt arbete hösten 1975, väntas kunna framlägga en nyöversättning av GT i början av 1990-talet. [26]
Vid bibelforskningsinstitutet Biblicum i Uppsala pågår ett bibelforsknings- och bibelöversättningsarbete på lång sikt. Nyöversättningar av enskilda bibelböcker offentliggöres efterhand. Enligt Biblicum uppvisar den statliga bibelkommissionens översättningar mycket allvarliga brister. En för Bibeln främmande bibelsyn och kristendomsuppfattning tillåts ganska ofta prägla såväl översättningen som de förklarande noterna. [27]