Vid den tiden…
Av: Gunnar Edwardsson | Nr 5, 1982 sida 198Bertil E. Gärtner, Vid den tiden… En bok om den historiske Jesus. EFS-förlaget, Sthlm 1981, 116 s. [0]
»Vid den tiden» heter en bok som biskop Bertil Gärtner givit ut. Enligt undertiteln är det »en bok om den historiske Jesus», men en traditionell Jesus-biografi är det knappast, snarare är det den historiska situationen vid och omkring Kristi framträdande i världen och människors tankar och föreställningar i anslutning till Messias som ventileras. Boken har på sina håll fått ett entusiastiskt mottagande och jag vill inte frånkänna den många och goda förtjänster. Dock vill jag här nedan närmast ta upp några kritiska synpunkter över problem, som jag önskat vore bättre belysta och framställda med en klarare insikt. [1]
När det gäller den historiska situationen öser författaren huvudsakligen ur det rika material som möter hos Josefus och han ger en mycket realistisk bild av den politiska och religiösa verklighet som förelåg i dåtidens Palestina. Frihetskrigen under mackabeertiden, de politiska intrigerna under Herodes välde, messiasförväntningarna bland folket m.m. ger en fyllig bild av händelserna Författaren vill med sin bok söka belysa många av de frågor som ställdes till Jesus. Bakom alla frågor låg en grundfråga, menar författaren. Vem var Jesus? Jesu person och kallelse ställs i centrum. [2]
Men när författaren ska återge Jesu svar på dessa frågor uppenbarar sig en egendomlighet som har att göra med den metod som han arbetar med. Han säger visserligen att detta inte är en historisk-kritisk studie, men dock en studie inom ramen för vad en »måttfull exegetik» kan godkänna. Därmed har författaren, medvetet eller omedvetet, satt gränserna för vad en sådan tolkning kan komma fram till. En sådan tolkning arbetar inte med att åtskilja lag och evangelium och hamnar därför i uppenbara svårigheter när det gäller att upptäcka evangeliet i Kristi predikan. Därför ter sig Jesu svar på de till honom ställda frågorna, ja hela hans undervisning som ganska gåtfull. Någon tro synes den inte väcka. Och Gärtner skriver: »Det var inte Jesu undervisning eller det som han gjorde, hans framträdande som skapade tron på Jesus som denna unika varelse – Guds Son – utan det var Jesus som den uppståndne.» (s. 114) – Gärtner återger här en mycket vanlig uppfattning, att det inte så mycket var vad Jesus sagt och gjort som intrycket av den uppståndne som skapade tron. Men stämmar det verkligen? Heter det inte om lärjungarna efter Kristi under i Kana i Galileen att »hans lärjungar trodde på honom»? Och säger inte folket i den samaritiska staden (Joh. 4:42) att de just för att de hört honom nu själva vet »att han i sanning är världens Frälsare»? Och man kan ju också tänka på Petri bekännelse vid Cesarea Filippi: »Du är Messias, den levande Gudens Son» (Matt. 16:16). Det är svårt att förstå Gärtners ståndpunkt här mot bakgrund av dessa och många andra bibelord. Man kan ju också tillägga att när Kristus efter sin uppståndelse förebrår lärjungarna deras otro, så visar det ju att lärjungarna blivit undervisade av Jesus och att de hade kommit till tro på honom (t.ex. Joh. 6:68) men att de inte hade förblivit i denna tro, utan avfallit. Till vad nytta vore annars denna förebråelse? [3]
Frågan om fariseismen är ett annat problem i denna bok. Man kan säga att har man förstått att teckna fariseismen rätt, så har man också dragit upp linjerna för en rätt delning av lag och evangelium. Gärtner beskriver ingående de olika reningsföreskrifterna och mänskostadgarna som var ett karakteristiskt uttryck för den fariseiska fromheten. Men han undviker att ta upp det som jag kan förstå är det viktigaste, nämligen själva huvudförutsättningen för hela fariseismens lagväsende; dess antropologi eller människolära. Ty det är fariseismens lära om människan som ska ställas mot den lära som Kristus predikade. Det visar sig då att det ifråga om synden, ifråga om människans vilja och förmåga att bli fri från synden, går en avgörande skiljelinje mellan fariseism och kristendom, då som nu. Ty fariseismen är inte bara en rörelse på Jesu tid med speciella lagföreskrifter som ter sig löjliga för våra nutida ögon, utan den är ett allmängiltigt fenomen. Dess tankegång är djupt mänsklig; man hyllar den fria viljan. Enligt fariseisk uppfattning har synden inte förstört människan så att hon varken vill eller kan göra det goda. Nej, det står i människans fria val att gå den rätta vägen. »Allt ligger i Guds hand, utom gudsfruktan», heter det i en traktat i Talmud (se f.ö. H. Odebergs eminenta bok »Fariseism och kristendom», varifrån detta citat är hämtat). För fariséen var det en självklarhet att det i varje människa finns en oförstörbar gudagnista (neschama), som gör att människan av blott och bar fri vilja kan lyda Gud. Det var således ingen omöjlig uppgift att i alla avseenden uppfylla lagen. Att människan skulle vara förlorad på förhand och genom den första människans synd var högst orimligt för den förnuftige fariséen. [4]
Men Herren Kristus avvisar en sådan människosyn och därför också avgörelsens och den fria viljans väg. Han säger själv: »Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan för att kalla syndare.» (Mark. 2:17) Och vidare: »Om en människa inte blir född av vatten och Ande, så kan hon inte komma in i Guds rike.» (Joh. 3:5) [5]
Att återge fariseismen rätt är oerhört viktigt, inte minst mot bakgrund av den trend som så länge varit rådande, nämligen att man ser Jesus såsom blott och bart en judisk rabbi vars lära endast i några detaljer skiljer sig från fariséernas och de skriftlärdes. Att Bertil Gärtner inte delar ett sådant synsätt framgår av denna bok. Men det hade inte varit till skada om det framgått tydligare, ty även om han låter sin bok utmynna i den nicenska trosbekännelsens andra artikel så förlänar detta inte något ortodoxt drag över framställningen. Därtill är biskop Gärtner alltför beroende av de moderna, bibel-kritiska frågeställningarna. [6]
Encyclopedia of Bible Difficulties
Av: Mats Eskhult | Nr 5, 1982 sida 200G.L. Archer, Encyclopedia of Bible Difficulties. Zondervan, Grand Rapids 1982. 476 sid. (i dubbla spalter). [0]
Författaren är professor i GT och semitiska studier vid Trinity Evangelical Divinity School, Deerfield, Illinois. Han har en rad akademiska examina och har även tjänat som reformert pastor under en följd av år. [1]
Boken, som gör anspråk på att vara ett uppslagsverk, när det gäller alla möjliga former av yttre och inre påstådda motsägelser i Bibeln, är disponerad – inte ämnesvis – utan, för enkelhetens skull, efter bibelböckerna. I en förtjänstfull inledning om vikten av läran om Bibelns ofelbarhet klargör förf. sin vetenskapliga ståndpunkt. Han är väl förtrogen med de bibliska grundspråken, de bibliska böckernas tillkomsthistoria och (i synnerhet betr. GT) den form av textkritik som koncentrerar sig på de småfel som har, eller kan ha, insmugit sig på grund av att en avskrivare skrivit fel eller otydligt. Förf. räknar upp namnen på en rad sådana »felkällor», förklarar deras innebörd och ger en rad belysande exempel. Här möter vi haplografi (en bokstav har fallit bort), dittografi (en bokstav har skrivits två gånger), metates (bokstäver har kastats om), felläsning p g a otydlig förlaga osv. – Läsaren får också en rad regler för hur sund textkritik skall bedrivas. [2]
Därefter behandlar förf. Moseböckerna, och han ger flera inre bevis för att Mose är författaren (alltså bevis utöver Bibelns direkta självvittnesbörd i 2 Mos 17:14, 24:4, 7, 34:27, 4 Mos. 33:2 och 5 Mos 31:9-11, 22, 24-26). Ett exempel finns i 1 Mos 13:10, där den fruktbara Jordandalen jämförs med Egypten bortemot Soar. Den jämförelsen träffar väl, om de första läsarna verkligen hade erfarenhet av det egyptiska deltalandskapet. I 4 Mos 13:22 möter vi notisen att Hebron byggdes sju år före Soan i Egypten. Det är också en uppgift som inte säger de första läsarna mycket, om de – som bibelkritiken hävdar – levde i en tid då man inte hade en aning om Soans ålder. [3]
Som exempel på hur viktigt det är att arbeta med bibliska nyckelord säger Archer: [4]
»När det gäller religiös text, är de titlar med vilka Gud karaktäriseras av högsta betydelse. Under tiden 850-450 f Kr finner vi ett tilltagande företräde för titeln Herren Sebaot. Denna benämning, som lägger särskild vikt vid allmakten hos Israels förbundsgud, finns c 67 ggr i Jesaja (slutet av 700-talet), 83 ggr i Jeremia (slutet av 600-talet och början av 500-talet), 13 ggr hos Haggai (slutet av 500-talet) och 51 ggr hos Sakarja (slutet av 500-talet och början av 400-talet). Dessa profeter täcker i stort sett hela den tidsperiod, under vilken pentateuken (= Moseböckerna) skulle ha kommit till under medverkan av hrr J, E, D och P. Märkligt nog förekommer inte titeln Herren Sebaot en enda gång i hela pentateuken. Utifrån den jämförande litteraturvetenskapens bedömning skulle detta anses vara det starkaste slaget av bevis för att Torah (= Moseböckerna) kommit till vid en tid då titeln Herren Sebaot inte var i bruk – därför måste den i sin helhet, även den s k prästcodex, ha avfattats före 700-talet.» [5]
Många av frågorna och svaren – för det är så boken är uppställd – handlar om evolution kontra skapelse, syndafloden m fl frågor, som Biblicums läsare är väl förtrogna med. Här finns artiklar om både stort och smått, och man kan av bokens omfång få intrycket att det finns massor av svårigheter i Bibeln. Nu förhåller det sig inte så, och författaren borde i mitt tycke ha gått förbi alla »moraliska svårigheter» av typen: Varför belönades barnmorskorna Sifra och Pua för att de ljög inför Farao? Gjorde Rahab rätt när hon ljög om spejarna? Gjorde Ester rätt när hon ställde upp i en profan skönhetstävling? osv. Svaret på den typen av frågor är: Det är Gud som bestämmer vad som är rätt och fel, och vi måste lyda Gud mer än människor. För övrigt finns i Bibeln ett flertal exempel på hur människor – fastän troende – har gjort sig skyldiga till minst sagt tvivelaktiga handlingar. Bibeln är realistisk. Dess hjältar är skröpliga människor, som lätt faller i synd, men de är rättfärdiggjorda av och genom tron på den Smorde som skulle komma, och som kom enligt löftet. Att föra allsköns »moraliska problem» under rubriken »svårigheter i Bibeln», visar att man är på jakt efter svar på något som Bibeln inte handlar om. [6]
Förf. röjer även sin reformerta syn när han vecklar in sig i en lång utredning om det gammaltestamentliga sabbatsbudet, som enligt honom fortfarande gäller men har flyttats över till söndagen. Där svarar den bibliskt-lutherska läran: Det är inte kyrkan som har avskaffat sabbaten i dess yttre gestalt, det är Skriften som har gjort det. [7]
Man måste emellertid hålla förf. räkning för hans utmärkta utredning om »bocken till Asasel» i 3 Mos kap 16. Enligt ordförklaringen [8]
1917 skulle Asasel vara »ett hemlighetsfullt trollväsen som ansågs hava sitt tillhåll i öknen». En sådan förklaring är naturligtvis helt otänkbar för en kristen. Att Israels folk på dagen för försoningen skulle ha offrat en bock till Herren, och ha släppt en bock i händerna på ett trollväsen, som man trodde fanns och verkade och var mäktigt därute i öknen, är en hädisk tanke som måste bekämpas. Men vad menas då med Asasel? Archer anser att ordet bör uppdelas på två ord och istället läsas »bortgåendets bock» ez ’azel, en översättning som svarar mot Septuagintas chimaros apopompaios den bock som skall sändas bort. [9]
Jag skall avsluta recensionen med att referera hur enkelt och trovärdigt Archer tolkar bakgrunden till Höga Visan: [10]
Det är troligt att Salomo, åtminstone under sin tidiga regering, tog ledigt från sina plikter för att njuta av lantlivet – tydligen på sin egendom i Baal-Hamon (8:11). När Salomo där – incognito – gör bekantskap med en söt herdeflicka, finner han sig oväntat häftigt förälskad i henne. Flickan besvarar hans känslor, utan att hon anar hans rätta identitet. Han ber till slut om hennes hand och för henne till Jerusalem med dess stolta palats. Där finner sig flickan stå ansikte mot ansikte med de 60 hustrurna och 80 bihustrurna som Salomo har sedan tidigare. Överväldigad av intrycken tänker flickan på hur bränd och väderbiten hennes hy blivit under det hårda utomhusliv hon tvingats föra därhemma (1:6). [11]
Minnet av händelsen gör ett mycket djupt intryck på Salomo. Han har här upplevt den mest genomgripande och äkta kärlek som han någonsin skulle få erfarenhet av. Han, som med tiden skulle bli en självtillräcklig och vilsen polygamist, bringas i sin kärlek till denna flicka till den mest upphöjda insikt om den rätta kärlekens art, en kärlek, som speglar Guds outgrundliga kärlek. [12]
I sin skildring av det timade går dock inte Salomo tillväga på så sätt att händelserna kommer i en förnuftig och tidsmässig följd, ungefär som pliktskyldiga dagboksanteckningar. I stället skildrar han sina känslor i en ständig ström av mer eller mindre sammanhållna återblickande ögonblicksbilder. Den läsare som finner en dylik bakgrundsteckning ny och främmande, bör tänka på att en vacker kvinna, som älskar Gud, är ett Guds allra största mästerverk, och fastän denna skönhet hör till det yttre, tjänar den till en utmärkt sinnebild för det Guds tempel, som varje troendes kropp är, såsom boning åt den helige Ande. [13]
Hilfsbuch zum Studium der Dogmatik
Av: G.E. | Nr 5, 1982 sida 202
Emanuel Hirsch, Hilfsbuch zum Studium der Dogmatik, 4 uppl. Berlin 1964. [0]
Det här är som var och en kan förstå ingen ny bok. Författaren, känd som lutherforskare och kyrkohistoriker, utgav den första gången redan 1937. Den har tryckts upp många gånger och går fortfarande att få tag i på Walter de Gruyters förlag i Berlin. Det är en utmärkt bok, som varje teologistuderande borde skaffa sig och göra bruk av. Här ges nämligen utdrag ur Luthers, Melanchtons och Calvins skrifter, därtill ock utdrag från den lutherska ortodoxien och dess reformerta motsvarighet. Tyngdpunkten ligger på det lutherska materialet och boken utgör en utmärkt introduktion till Luthers egna skrifter. Man kan utan överdrift säga att det viktigaste en teologistuderande kan göra idag, förutom att han ska studera Bibeln på grundspråken, är att också lära känna Luthers skrifter. Inte såsom man gjort i detta land alltsedan sekelskiftet, nämligen endast genom andrahandskällor, utan ett studium av vad Luther verkligen säger, både som predikant, dogmatiker och exeget. Hirsch arbete kan sägas vara en introduktion till ett sådant studium. Det är inget fullständigt verk över reformationens lärobildning, men det kan onekligen väcka intresse för ett grundligare studium. [1]
Apropå Lutherskrifter kan det vara skäl att nämna något om de utgåvor av Lutherskrifter som finns tillgängliga. I det här landet är samlade Lutherutgåvor en stor raritet. Förutom bibliotek och andra institutioner är det nog inte så många som har tillgång till något sådant. [3]
Men Lutherskrifter finns ändå tillgängliga i förnämliga urvalsutgåvor. En sådan är den av den kände kyrkohistorikern m.m. Kurt Aland utgivna Luther Deutsch, som utgöres av 10 band med urval grundade på olika temata: »Die Anfänge, der Reformator, der neue Glaube, der Kampf um die reine Lehre, die Schriftauslegung, Kirche und Gemeinde, der Christ in der Welt.» Den innehåller till sist samlingar av predikningar, bordsamtal och brev. Förutom att böckerna är fint inbundna och med utsökt vackert omslag, ger utgivaren en god kommentar till de olika texterna. Det behöver väl inte sägas att detta är en heltysk utgåva, där alla texter återges på modern tyska. [4]
En annan utgåva, som också är tillgänglig, är Otto Clemens Luthers Werke i än så länge 8 band. Den började komma ut redan innan första världskriget och är egentligen en grundtextutgåva som ger ett urval från Luthers tidigaste verk intill de sista med det viktiga förordet till den första utgåvan, vars första band utkom redan under Luthers levnad. De flesta av Luthers viktiga skrifter finns i denna förnämliga utgåva. För ett grundligt Lutherstudium är denna utgåva oumbärlig. Både i denna och i den alandska utgåvan ges löpande hänvisningar till den stora Weimarupplagan. [5]