Det kan synas onödigt att ställa frågan »vad menas med grundtexten?» Men det har visat sig att ganska många har oklara begrepp om vad »grundtexten» är för något. En del tycks nästan mena att en viss översättning är detsamma som grundtexten. Upptäcker man att en nyare översättning avviker från ens gamla Bibel, uppfattar man den gamla Bibeln som grundtexten och följaktligen alla avvikelser därifrån som avvikelser från grundtexten. [0]
Men nu är ingen översättning detsamma som grundtexten. Med grundtexten menar vi den hebreiska och grekiska text, som ligger till grund för våra översättningar. Denna grundtext bygger i sin tur på de tusentals avskrifter som finns av de första uppteckningarna av den heliga bibeltexten. Vi känner till den ursprungliga bibeltextens lydelse endast via senare avskrifter. De första uppteckningarna har vi inte tillgång till. [1]
Tack vare de många avskrifterna kan vi veta hur den ursprungliga grundtexten såg ut så när som på vissa detaljer. Det föreligger nämligen vissa skillnader mellan de många nu tillgängliga avskrifterna. I några fall kan man inte vara helt säker pa vilka av avskrifterna som återger den ursprungliga uppteckningens ord, när ordalydelsen är olika. Här några exempel: I Joh. 1:18 står det i flera tidiga avskrifter »den enfödde Guden», i andra »den enfödde Sonen». I 1 Petr. 3:21 har både läsarten »dopet, som nu frälsar er» och »dopet, som nu frälsar oss» starkt stöd. Dessa skillnader påverkar dock inte själva läran. [2]
Men vi har också en annan typ av olikheter. En del avskrifter innehåller flera ord, ja t.o.m. flera verser än andra. Här gäller det att avgöra om den längre versionen beror på en senare tids utvidgning av den ursprungliga texten eller om det är så att de kortare versionerna har tappat bort en del av den ursprungliga texten. Några tidiga avskrifter har t.ex. inte med Mark. 16:9-20 och flera tidiga avskrifter saknar Joh. 7:53-8:11. I de fall vi inte säkert kan avgöra vilken version som företräder den ursprungliga texten, bör man sakligt upplysa om hur det förhåller sig, nämligen att vittnesbörden från avskrifterna skiljer sig åt. [3]
Men genom att tillgången till avskrifter är så stor, kan man genom jämförelser i de flesta fall avgöra hur den ursprungliga grundtexten lydde. Låt mig ta ett känt exempel, nämligen 1 Joh. 5:7-8. I många äldre bibelöversättningar lyder dessa verser: »Ty tre är de som vittnar i himmelen. Fadern, Ordet och den helige Ande, och de tre är ett Och tre är de som vittnar på jorden. Anden och vattnet och blodet, och de tre är ett.» Men i senare bibelöversättningar saknas alla de ord, som vi här kursiverat. Där lyder dessa verser: [4]
»Ty tre äro de som vittna: Anden, vattnet och blodet, och de tre vittna ett och detsamma)» (1917). [5]
Alltså är det tre som vittnar: Anden och vattnet och blodet, och dessa tre bar fram ett samstämmigt vittnesmål» (Hedegård). [6]
»Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga» (Giertz). [7]
Det är tre som vittnar: Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga» (NT-81). [8]
Redan i 1883 års normalupplaga står det: »Ty tre äro de som vittna: Anden, vattnet och blodet, och de tre vittna ett och detsamma.» Men i 1703 års bibelutgåva (Karl XII:s Bibel) står det: »Ty tre äro, som witna i himmelen, Fadren, Ordet och den Helige Ande: och de tre äro ett. Och tre äro de, som witna på jordene, Anden, Watnet och Blodet: och de tre äro till ett.» [9]
Nu är det enligt Skriften en synd, om man tar bort några ord från den ursprungliga bibeltexten. Likaså är det en synd, om man lägger till några ord till den ursprungliga texten. De som sätter likhetstecken mellan Karl XII:s Bibel och den ursprungliga grundtexten menar följaktligen att senare översättningar begår en synd genom att ta bort delar av Guds ord. Men skulle det vara så, att senare översättningar i detta fall följer den ursprungliga grundtextens omfång, så är det i stället Karl XII:s Bibel som syndar, ty man får inte heller göra tillägg till Guds ord. [10]
Hur det i detta fall förhåller sig, upplyser många översättningar om i en förklarande not. I Becks engelska översättning ges följande utförliga information: [11]
Våra äldsta handskrifter saknar v. 7b-8a: »i himmelen: Fadern, Ordet och den helige Ande, och de tre är ett. Och tre är de som vittnar på jorden.» Tidigt på 1500-talet översatte en utgivare dessa ord från latinska handskrifter och infogade dem i sitt grekiska Nya testamente. Erasmus tog dem från detta grekiska Nya testamente och infogade dem i den tredje utgåvan (1522) av sitt grekiska Nya testamente. Luther använde sig av den text som tagits fram av Erasmus. Men även om de tillagda orden lärde treenigheten, tog inte Luther med dem och lät dem aldrig ingå i sin översättning. År 1550 opponerade sig Bugenhagen mot dessa ord »av sanningsskäl». År 1574 tillfogades de till Luthers text av Feyerabend, en boktryckare, och år 1596 dök de upp i avskrifter från Wittenberg. [12]
Hedegård upplyser om att detta tillägg inte finns i de gamla grekiska handskrifterna utan kom in i den latinska översättningen Vulgata på 400-talet. [13]
Man får alltså inte automatiskt utgå ifrån att våra gamla översättningar alltid hade tillgång till de bästa avskrifterna av den ursprungliga bibeltexten. Många viktiga textfynd har gjorts de senaste hundra åren och i några fall har dessa fynd kunnat visa att vissa avskrifter, som man tidigare trodde troget återgav den ursprungliga grundtexten, på några ställen innehåller vissa förändringar av densamma. [14]
När det gäller Nya testamentet, sammanställs den grekiska grundtexten på grundval av avskrifter från 300-talet e.Kr. och senare. Ja, de flesta av avskrifterna är betydligt yngre, men det finns också några bevarade handskriftsfragment från början av det andra århundradet e.Kr. När det gäller Gamla testamentet, är de utförligaste och bästa avskrifterna av den hebreiska grundtexten så sena som från c. 900 och 1000 e.Kr. Men det finns många vittnesbörd om att dessa sena avskrifter på ett mycket troget sätt bevarat den heliga texten. De vittnesbörd om den hebreiska textens utseende, som fr.o.m. 1947 kommit oss till del genom Döda Havsrullarna från c. 100 f.Kr., talar för att dessa sena avskrifter ombesörjts med stor noggrannhet. De tidigaste översättningarna av den hebreiska texten, framför allt den grekiska (Septuaginta) från c. 250-150 f.Kr., är också av stort värde. Ty de säger en del om hur den hebreiska text kan ha sett ut som de översatte. [15]
I de fall avskrifter och tidiga översättningar vittnar om vissa olikheter i grundtexten och det inte går att säkert fastställa hur den ursprungliga texten lydde, måste man i förklarande noter ange de variationer som finns. Framför allt i fråga om Samuelsböckerna föreligger skillnader mellan de hebreiska handskrifterna från c. 900 e.Kr. och den grekiska översättningen från c. 200 f.Kr. I detta sammanhang är det särskilt spännande att studera vittnesbörden från Qumran (Döda Havsrullarna). [16]
Den forskning, som arbetar med att i minsta detalj söka fastställa hur den ursprungliga grundtexten såg ut utifrån de många senare avskrifterna och de tidigaste översättningarna, kallas textkritik. Denna forskning är mycket viktig och många bibeltrogna forskare deltar i den. Ty alla som är övertygade om att de ursprungliga uppteckningarna av Bibelns böcker är Guds inspirerade och alltigenom tillförlitliga ord, är ju angelägna om att lära känna denna text och avvisa avskrivningsfel och felöversättningar. [17]
När vi använder ordet »bibelkritik», avser vi inte denna textforskning (textkritik). Med »bibelkritik» menar vi den bibelforskning, som utgår ifrån att Bibeln inte tillkommit genom gudomlig inspiration, inte skiljer sig från andra böcker och att allt övernaturligt i Bibeln – Guds direkta ingripanden och underverk, messianska profetior etc..- måste ges inomvärldsliga förklaringar. En sådan bibelkritik måste vi avvisa. Men en textforskning (textkritik), som noggrant söker fastställa den heliga grundtextens lydelse i minsta detalj, bör alla som älskar Guds oförfalskade ord vara tacksamma för. [18]
Vad beträffar nya översättningar av bibeltexten är det viktigt att granska deras trohet mot grundtexten. De som fått för sig att en viss och länge brukad översättning är identisk med grundtexten, vill gärna betrakta varje avvikelse från denna översättning som en förvanskning. Men det kan förhålla sig så, att en gammal kär översättning i några stycken grundat sig på en sämre grekisk avskrift. Kännedomen om de hebreiska och grekiska ordens innebörd är också i flera fall större i våra dagar till följd av ett rikhaltigare språkligt material. Vi måste hålla i minnet, att en översättning aldrig är detsamma som den heliga grundtexten. Alla översättningar måste underordnas grundtexten. [19]
En god översättning bör uppfylla två viktiga krav. Den skall vara tydlig och klar, ty »om den signal, som basunen ger, är otydlig, vem gör sig då redo till strid?» (1 Kor. 14:8). Vidare skall det som är tydligt och klart troget förmedla grundtextens innehåll. Det är viktigt att moderna översättningar, som eventuellt uppfyller kravet på tydlighet och klarhet, också blir noggrant prövade gentemot grundtexten. Alltsedan bibelkritikens stora genombrott i slutet av 1800-talet bär många bibelöversättningar världen över spår av en bibelkritisk anda. Detta är skälet till att de gamla översättningarna före bibelkritikens genombrott i regel är bättre, om man bortser från det ålderdomliga språket och de fall, där vi nu har tillgång till bättre grekiska handskrifter och bättre ordkännedom. [20]
Vi behöver översättare, som i harmoni med Bibelns egen anda troget och tydligt översätter den heliga grundtexten till de många folkslagens egna språk. Det är inte lätt, men det hör till den kristna församlingens uppdrag att göra det. Ty den har fått uppdraget att rent och klart förkunna Guds evangelium för alla folk. [21]