I Bibl. 6/81 och även i Bibl. 1-2/82 har vi berört en hel rad ställen i NT-81, där bibeltextens rätta översättning och innebörd förvanskats eller fördunklats. Allt detta avser vi inte att upprepa i detta temanummer utan hänvisar läsaren till dessa nummer av tidskriften. [0]
Det kan vara på sin plats att här nämna några av de bakomliggande orsakerna till förvanskningarna i NT-81. [1]
BK (=Bibelkommissionen) har inte insett förnuftets begränsning, när det gäller att förstå andliga ting (1 Kor. 2:14). Guds väsen som tre gudomliga personer i en enda gudom och Guds frälsning av oss ogudaktiga är för vårt begränsade och förblindade förnuft en dårskap (1 Kor. 1:18ff). Om förnuftet inte underordnar sig Guds ord utan söker anpassa de andliga sanningarna, som orden och grammatiken förmedlar, till mänsklig s.k. vishet förvanskar man Guds ord. Några exempel: [2]
1) I NT-81 kan man inte komma ifrån att grundtextens ord och grammatik utsäger att inte bara Fadern utan också Sonen är Gud. Men förnuftet vill inte underordna sig denna sanning. Kristus kan inte vara Gud i samma fulla mening som Fadern, menar det. När det i Rom. 9:5, 2 Tess. 1:12, Tit. 2:13 och 2 Petr. 1:1 sägs att Kristus är Gud, skriver NT-81 »gud» med litet g. Men om dessa ställen uppfattas på ett osannolikare sätt, nämligen så att ordet Gud i stället endast syftar på Fadern, då kan NT-81 skriva Gud med stort G. Det framgår av de förklarande noterna till dessa ställen. [3]
Låter man förnuftet underordna sig grundtextens ord och grammatik, är det helt klart att Kristus är ett med Fadern, lika mycket Gud som Fadern och den Helige Ande. Det framgår också tydligt, om vi citerar NT-81 till ovan angivna ställen utan att skriva Gud med liten bokstav: [4]
»De har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, Gud, välsignad i evighet, amen» (Rom.9:5). [5]
»tack vare nåden från vår Gud och Herre Jesus Kristus» (2 Tess.1:12). »medan vi väntar på att vårt saliga hopp skall infrias och vår store Gud och Frälsare Kristus Jesus träda fram i sin härlighet» (Tit.2:13). [6]
»Från Simon Petrus, Jesu Kristi tjänare och apostel, till dem som genom rättfärdigheten hos vår Gud och Frälsare Jesus Kristus har fått samma dyrbara tro som vi» (2 Petr. 1:1). [7]
Korrigerar vi NT-81 på detta sätt, blir faktiskt dessa ställen tydligare översatta än i t.ex. 1917 års översättning. [8]
2) Förnuftet kan inte acceptera att den Helige Ande är en gudomlig person, som såväl Kristus som Fadern har sänt till vår hjälp. Så här skriver prof. Riesenfeld: »Att märka är dock att föreställningarna om ’Anden’ som en gudomlig person ännu inte finns utbildade i Nya testamentet. Det sker först i fornkyrkan. Då adjektivet helig anger att det är fråga om en från Gud kommande andekraft, anser vi det onödigt med stor bokstav» (ur boken »En glad nyhet/om 1981 års Nya Testamente», utg. av Frikyrkliga studieförbundet, 1981). Följaktligen skriver NT-81 den heliga anden med a efter helig, litet a på anden och n i slutet. Mer om detta, se Bibl. 6/81. [9]
3) Förnuftet vill inte acceptera Bibelns anspråk på att vara Guds ord, Guds särskilda uppenbarelse, given till utvalda gudsmän genom gudomlig inspiration. Enligt NT-81 innehåller Bibeln mänskliga föreställningar, som utvecklats olika. Bibeln är därför oenhetlig i sin lära och bristfull, ty människors föreställningar är ofta olika och felaktiga. De messianska profetiorna blir bortförklarade och NTs tolkning av GT måste avvisas. [10]
4) Förnuftet kan inte förstå frälsningens under och rättfärdigförklaringen från Gud som en Guds gåva utan någon vår gärning. I Bibl. 6/81 har vi visat hur NT-81 i översättningen av Romarbrevet och Galaterbrevet ofta förvanskar evangelium och gör vår trosförvandling till rättfärdiggörelsens grundval och orsak. [11]
Men det är inte bara NT-81 som har svårt att förstå Bibelns lära om »nåden allena», när det samtidigt är människans motstånd och ovillighet som är orsaken till hennes förblivande i andligt mörker och hennes eviga förtappelse. De bibelställen, som säger att Gud ger förlåtelse, rening, omvändelse, rättfärdiggörelse etc., blir för många bibelöversättare för starka. Därför vill man ändra på texten och i stället säga »kan ge» eller »ger en möjlighet till». Förnuftet vill nämligen tänka att det ändå hänger på människan om hon blir förlåten, renad, omvänd, rättfärdiggjord etc. Att detta är en gåva av nåd allena kan förnuftet inte fatta. Några exempel: [12]
- I Apg. 5.31 står »för att ge Israel ett nytt sinne och syndernas förlåtelse». Giertz säger »för att ge Israel en möjlighet till bättring och syndernas förlåtelse» och NT-81 »för att Israel skall kunna omvända sig och få förlåtelse för sina synder». [13]
- I Apg. 11.18 står »Alltså har Gud givit också hedningarna det nya sinne som för till liv». NT-81 säger »Så har Gud gett också hedningarna möjlighet att omvända sig och få liv». [14]
- I Jes. 1.18 står det: »Fastän deras synder är blodröda, skall de bli vita som snö.» I 1917 heter det: »Om edra synder än äro blodröda, så kunna de bliva snövita.» [15]
- I 1 Kor. 6.11 står det »Men ni har blivit rentvådda» (Giertz) eller »ni blev rentvagna» (Hedegård). Men NT-81 säger »ni har låtit tvätta er rena». [16]
Dessa ställen visar hur lätt man för in den tanken i texten att syndaförlåtelsen eller omvändelsen delvis är människans verk. Hon förverkligar en möjlighet, det beror på henne om hon skall bli förlåten eller omvänd eller rentvagen. Men enligt texten är syndaförlåtelsen, omvändelsen, rentvagningen en alldeles fri gåva, som skänkes åt en människa som saknar alla andliga resurser att hjälpa till. Förnuftet vill inte förstå, att fastän det är människans eget fel om hon inte blir omvänd, så är omvändelsen likväl helt och hållet Guds gåva och verk. Den oomvända människan är andligt död och kan därför inte medverka till sin andliga uppståndelse, omvändelsen eller den nya födelsen. Men evangeliets gåva, syndaförlåtelsen och rättfärdigheten från Gud endast för Kristi skull, har makt att föra en syndare från mörker till ljus, från död till liv. Detta är ett nådesunder som förnuftet inte kan fatta. [17]
5) När förnuftet förkastar Bibeln som Guds särskilda uppenbarelse och i stället betraktar den som en samling av olika mänskliga trosföreställningar, blir man främmande för Bibelns sanna enhet. Därmed låter man inte skrift tolka skrift. Med principen »skrift skall tolka skrift» menas, att ett för oss dunkelt bibelställe om ett visst ämne skall tolkas i ljuset av klara bibelställen om samma ämne. Observera om samma ämne! Denna princip förutsätter Skriftens enhet och därför kan inte BK utifrån sin bibelsyn tillämpa den. I ett kommande nummer skall vi ge exempel på betydelsen av denna princip och hur NT-81 ofta väljer långsökta tolkningar, som kommer i strid med andra bibelställen om samma ämne. [18]