1982/3 – Bibelkommissionens syn på lagen (Rom. 7)

I »Tidskriften Biblicum» har tidigare i flera olika sammanhang BKs nyöversättning av NT tagits upp till behandling. Därvid har tyngdpunkten i kritiken kommit att läggas på BKs framställning av NTs kristologi, på dess tolkning av själva evangeliet. [0]

När vi här går att undersöka vilken plats och funktion lagen får i NT-81, bör vi redan i utgångsläget vara beredda på förändringar och nytolkningar. Förändras evangeliet och kristologien, då måste också lagen förändras. [1]

Prof. Gustaf Wingren har i sin bok »Tolken som tiger» (1981) ställt den frågan: »Har inte i svensk exegetisk forskning sedan 1930-talets mitt Nya testamentet blivit tolkat på ett sätt som judaiserar evangeliet och förminskar olikheten mellan judendom och kristendom?» Men judaiseras evangeliet, judaiseras lagen. Hur lagen i BKs framställning judaiseras skall här belysas med ett exempel. [2]

En judaiserande tolkning (i NT-81) av Rom. 7:14-25: ”Lagen som något gott för mig som vill göra det goda”

I en not till apostelns ord »själv är jag av köttslig natur» (v. 14) förklarar BK: »Det är omtvistat om det följande stycket är en bekännelse av Paulus om hans svårigheter som kristen eller en beskrivning av människans villkor före omvändelsen.» Denna not ger en helt korrekt information. [4]

Vad som dock är anmärkningsvärt är att BK inte söker slita tvisten. Den lämnar problemet olöst tycks det. BK har då utgått från att vare sig det här är fråga om människans villkor före omvändelsen eller det är fråga om Paulus egna svårigheter som kristen så är synen på lagen, den uppenbarade gudsviljan, en och densamma hos juden Saulus och hos aposteln Paulus, densamma i judendomen och kristendomen. Apostelns framställning av Andens strid mot köttet kan alltså enligt BK lika väl vara hans skildring av sitt liv som farisé som hans skildring av sitt liv som kristen. Hans upptäckt av lagen som något gott för honom i hans strävan efter att göra det goda kan på samma sätt gälla honom som judisk rabbin och som kristen apostel. [5]

Paulus framställning av Andens strid mot köttet skall också enligt BK uttryckligen förstås i analogi med judendomens lära om »den goda och onda böjelsen». I uppslagsdelen (under rubriken »kött, köttslig») förklaras Paulus här »anknyta till en judisk lära, enligt vilken människan styrs av en ’ond drift’ till brutal självhävdelse och en ’god drift’ till osjälviskhet och gudshängivenhet.» [6]

En sådan framställning utgår då från den förutsättningen, att senjudendomen och den kristna aposteln hade samma syn på lagen och dess funktion. Så är emellertid inte fallet. [7]

Senjudendomens ”judaiserande” lag

Karakteristiskt för senjudendomens lagtolkning var att lagen uppfattades som något gott i den meningen, att den tänktes förmedla nåd. Att lagen i senjudendomen tänktes förmedla nåd uttrycktes klart i dess lära om »de båda måtten», barmhärtighetens och domens mått. Habackuks ord om att »den rättfärdige skall leva genom sin tro» tolkades av de judiska rabbinerna så att rättfärdigheten skulle vinnas genom trohet mot lagen. Lagen var nämligen given som ett medel för rättfärdiggörelse eller som rabbinerna uttryckte sig – given »med mildhetens mått». [9]

Karakteristiskt för senjudendomen var vidare dess ljusa människosyn. Väl var den onda böjelsen ond. Den förledde människan till att göra det onda. Men den onda böjelsen var inte i och för sig synd. Begärelsen som sådan var heller inte synd. Den anda böjelsen kunde t.o.m. betecknas som god. [10]

Henrik Ljungman skriver i sitt arbete »Guds barmhärtighet och dom. Fariséernas lära om de två ’måtten’» (1950): »I det par, som den goda böjelsen utgör tillsammans med den onda, är den onda böjelsen även god. När det gäller att förstå, hur den ena böjelsen förhåller sig till den andra, kan man ej isolera den ena och ställa den mot den andra utan att förutsätta den ena given tillsammans med den andra av Gud åt människan. De finns båda med. Att människan gör den onda god och den goda ond förutsätter den ena böjelsen bredvid den andra» (s. 61). [11]

Judisk människosyn contra Jesu och hans apostlars

Den ljusa människosyn de judiska rabbinerna företrädde kontrasterade skarpt mot Skriftens syn på människan. Detta gjorde att rabbinerna på något sätt måste bearbeta Skriftens utsagor för att bringa dem i överensstämmelse med sin egen människosyn. När det om »flodens släkte» stod utsagt att »människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla uppsåt och tankar beständigt var endast onda» (1 Mos. 6:5), då förklarades i senjudendomen den goda böjelsen hos dessa människor vara ond och den onda böjelsen inte längre vara också god. [13]

Skriften talar om »Noas tid», då »forntidens väldiga män var så namnkunniga» (1 Mos. 6:4), när människor brutalt levde ut varje behov. Detta släkte har i 1917 års översättning fått det vidunderliga namnet »jättar». De kallas i den latinska bibelöversättningen »homines arrogantes». De var också utmanande och arroganta i sin ondska. Men Jesus förklarar att deras likar skall finnas i världens sista tid. »Och de visste av intet, förrän floden kom och tog dem allasammans bort … så skall ske vid Människosonens tillkommelse» (Mt. 24:39). [14]

Detta släkte – flodens släkte – framstod emellertid i senjudendomen som större syndare än senare släkten (jfr Lk. 13:2) och detta trots att samma allmänna syndighet och arrogans i Skriften tillskrivs kommande släkten. Om människan efter floden utsäger Gud, att »hennes hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen» ( 1 Mos. 8:21). [15]

Utan förskönande omskrivningar utsäger också aposteln Paulus, att »alla har syndat och är i saknad av härligheten från Gud» (Rom. 3:23). Detta är också Jesu bedömning av människan, när han kort och gott säger till sina åhörare: »Ni som är onda» (Mt. 7:11). Dessa Jesu ord är uttalade i medvetande om en syndfullhet som inte kan gottgöras genom någon prestation. Urkristendomens människosyn är pessimistisk. Först i förkunnelsen av evangeliet om hur »en rättfärdighet från Gud har blivit uppenbarad – utan lag – en rättfärdighet inför Gud genom tro på Jesus Kristus, lämnar den all pessimism bakom sig. [16]

En judaiserande tolkning i NT-81 av Rom. 7:14-25

När BK i v. 21 för in orden »något gott» och detta utan något som helst stöd i någon bevarad handskrift – vilket man också mycket riktigt medger – får hela detta avsnitt ett helt nytt innehåll. Den stora upptäckten som Paulus då gör är upptäckten av lagen som något gott för honom i hans strävan efter att göra det goda. [18]

Med en sådan »upptäckt» hade det varit naturligt att fatta sammanhanget på ett sådant sätt, att Paulus här tänkes se tillbaka på sitt liv som farisé. Nu drar emellertid inte BK en sådan slutsats utan lämnar åt läsaren öppet att förlägga upptäckten i fråga till apostelns kristna tid eller till hans fariseiska period. Därmed är skillnaden mellan judendomen och kristendomen – vad lagtolkningen beträffar – upphävd och lagen judaiserad. [19]

Förklaringen till införandet av dessa ord ”något gott”

Prof. Harald Riesenfeld förklarade vid en föreläsning i Uppsala universitet detta inskott med att om ett sådant tillägg inte hade gjorts utan texten hade fått stå där i sin ursprungliga gestalt, då hade ordet lag ( nomos) fått en innebörd av »regel» och att detta i så fall måste betraktas som osannolikt. En sådan argumentering håller dock inte. [21]

Var och en som studerar apostelns framställning får mycket snart klart för sig att ordet »lag» av aposteln brukas i olika sammanhang. Innebörden i ordet varierar alltefter det sammanhang det står i. Så har ordet i fråga i Rom. 3:27 just denna innebörd av regel (»genom vilken lag [=regel]?»). Det kan också nämnas, att BK själv i Rom. 8:2 ger ordet »lag» just denna innebörd av regel och princip en innebörd, som då skulle vara otänkbar i Rom. 7:21! [22]

Men när aposteln i Rom. 8:2 talar om livets Andes lag som frigjort honom (»mig») från syndens och dödens lag, då är det mindre välbetänkt att – som BK gör – låta ordet där få en innebörd av regel eller princip (»den andliga lag som gäller»). Ordet i fråga bör här i stället förstås mot bakgrund av Jer. 31:31ff, Hes. 36:27, 37:14. Doc. Seth Erlandsson har vid sina föreläsningar över gammaltestamentliga texter vid ett flertal tillfällen påpekat, hur det hebreiska ordet »tora» (=lag) ofta har en vidare innebörd av »undervisning» och att ordet också kan stå som uttryck för evangeliets undervisning (se t.ex. Jes. 2:3f). Så är också fallet med ordet lag i detta uttryck »livets Andes lag». [23]

Den av BK judaiserade lagen

Den upptäckt som aposteln enligt BK gör är alltså upptäckten av lagen som nådemedel, som ett hjälpmedel i hans sedliga strävan efter det goda. En sådan laguppfattning får då till följd, att apostelns tacksägelse i vers 25 över återlösningen på allt sätt måste tonas ner. Den tacksägelsen är ju ett störande inslag i det givna sammanhanget. Det är också värt att uppmärksammas att vid denna judaiserande eller katolicerande omtolkning av texten tacksägelsen över syndares frälsning förbigås. »Catholic Biblical Quarterly» 4(1981) kan rent av utsäga: »Verse 25a is not just an expression of thanksgiving». [25]

När lagen på detta sätt judaiseras, mister den sin skärpa, sin udd. I en judaiserande omtolkning av bibeltexter talar man ej gärna om syndafördärvet – om »synden som bor i mig». Apostelns ord om det inneboende syndafördärvet har också i BKs utläggning på äkta judaistiskt sätt omskrivits i förskönande riktning. Så kommenterar BK nämnda avsnitt som en »bekännelse av Paulus om hans svårigheter (kursiv av undert.) som kristen eller en beskrivning av människans villkor före omvändelsen». [26]

Motsatsen mellan lagens höghet och helighet och människans syndighet är genom denna framställning nertonad. Kvar står en ljus förtröstan på människan, som väl inför lagen kan komma i förlägenhet och svårigheter men som på samma gång har upptäckt »att eftersom det onda finns hos mig så är lagen något gott för mig som vill göra det goda». [27]

BK sammanfattar v. 25b på följande sätt: »Lämnad åt mig själv tjänar jag alltså med mitt förnuft Guds lag och med min köttsliga natur syndens lag.» Denna översättning visar, att BK i sin not till v. 14 har uttryckt sig föga exakt, när den där räknar med att den följande framställningen kan skildra apostelns svårigheter som kristen eller beskriva människans villkor före omvändelsen. BK har ju faktiskt tagit ställning och avgjort frågan. Paulus tänkes tydligen här se tillbaka på sitt liv som farisé. [28]

BKs översättning »lämnad åt mig själv tjänar jag» kan ej gärna förstås på annat sätt än »lämnad åt mina egna resurser» dvs. utan Kristus. Med en sådan översättning är redan utsagt, att det knappast kan vara fråga om Andens strid mot köttet hos den kristne aposteln. Detta avsnitt måste i stället – med en sådan översättning – tänkas handla om människans villkor före omvändelsen och skildra förhållandet mellan den goda och den onda böjelsen. Helt i enlighet med judendomens syn har också BK låtit de båda impulserna eller böjelserna framträda som par, som en hemlighetsfull enhet av gott och ont. [29]

Aposteln själv uttrycker emellertid i vers 25b ett starkt motsatsförhållande mellan den nya människans nya sinne (se också v. 22) och den gamla människan eller köttet. »Sinnet» eller »hågen» står ej här tillsammans med »köttet». De står som varandras motsatser. Denna motsättning med det starkt framhävda »men» (det adversativa de) är i BKs översättning borttagen. I fullständig trohet mot sin egen angivna förutsättning att det här är fråga om människans båda böjelser som positiva krafter där den onda böjelsen också är god – allt efter judiskt mönster – och i total likgiltighet för den grekiska texten, stryker man det kraftigt framhävda »men» och sätter i dess ställe konjunktionen »och»: » och med min köttsliga natur syndens lag.» [30]

Denna förståelse av textsammanhanget har BK givit utan stöd i texten. Utan någon som helst grund har man infogat i texten ett tillägg. Kan ett sådant påhitt – en ren gissning – försvaras under hänvisning till att undersökningen utförts med hjälp av »vetenskap och beprövad erfarenhet»? Den sammanfattning som aposteln sedan ger i den avslutande versen 25 blir sedan utsatt för två felöversättningar. Det starkt betonade »jag själv, jag för min del» (autos egå) återges med »lämnad åt mig själv» och den starkt framhävda motsatsen med apostelns bestämda » men med köttet» upplöses och motsättningen upphäves. [31]

Utläggning av Rom. 7:14-25

När aposteln Paulus i detta avsnitt undervisar om lagen står hans undervisning i skarp kontrast till de judiska rabbinernas undervisning. Här skall endast några viktiga punkter anges. [33]

I verserna 7 och 13 anger aposteln lagens verkan vara den att ge kunskap om synd. Det är då inte fråga om en abstrakt kunskap endast utan om synd som en konkret verklighet. Lagen förklaras väl av honom vara »helig och budordet heligt, rätt och gott». Men denna lag väckte till liv den onda begärelsen och gav ej människan förmåga att göra det goda. I denna bedömning av lagen skiljer sig aposteln på en avgörande punkt från den samtida judendomen. I verserna 7-13 talar han hela tiden om förfluten tid. [34]

I följande avsnitt 14-25 undervisar aposteln om Andens strid mot köttet. Detta avsnitt är till skillnad från det tidigare skrivet i presensform. Den invändningen har ofta framförts, att en skildring av denna strid mellan Anden och köttet hos den kristna människan ej kan ges utan bruk av begreppet Ande (pneuma). Men när aposteln i v. 25 brukar som motsatta begrepp »sinne (håg) – kött», då framgår det av sammanhanget, att det här är fråga om det nya sinne som han äger till sin »invärtes människa» (v. 22) och att det här – liksom i Rom. 6:6 – är fråga om förhållandet mellan »den nya och den gamla människan». [35]

Det »jag» som har skådat in i den lag som avslöjar det inneboende onda som benämns synd och som i v. 24 brister ut i »jag arma människa», detta »jag» bär på samma gång i följande vers fram tacksägelsens jubel över den i Kristus skedda återlösningen. [36]

Sammanfattningsvis skall sägas: I Rom. 7:14 har Paulus förklarat, att människan på grund av sin köttsliga natur är såld under syndens makt och därför gör det onda (7:11) och som följd därav får lida döden (7:10). Denna inneboende synd kallas av aposteln en lag, som strider mot Guds lag och hennes egen inre lag (7:22f). [37]

Utan att äga någon kunskap i grekiska kan var och en se, att aposteln här brukar ordet »lag» både i egentlig och oegentlig mening. Men denna »lek» med ordet gör ej sammanhanget svårt. Klart står utsagt, att inte ens lagen (=budordet) har kunnat frigöra honom från den syndiga makt, som mot hans egen vilja verkar det syndiga handlandet. [38]

Men när aposteln bär fram sin tacksägelse »Gud vare tack», då sker detta i klart medvetande om att han är en befriad människa. »Livets Andes lag» – den levande andelagen – har utfört detta. Därmed avses evangeliet – Kristusbudskapet. »Ty livets Andes lag har genom Kristus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Vad lagen inte mäktade svag som den var till följd av köttet (människans syndiga natur), det gjorde Gud när han sände sin Son lik syndigt kött (en syndig människa lik) och som syndoffer och i hans kött (på hans korsfästa kropp) fördömde synden». [39]

Samma dubbelhet och spänning återfinns också i Gal. 2:19f, där aposteln på samma sätt talar i jag-form. Men det är inte fråga om en spänning eller motsägelse hos Paulus själv, som skulle han vara »en människa i strid med sig själv» (existensialismens »der Mensch im Widerspruch»). Att det här är fråga om en spänning mellan lag och evangelium är helt uppenbart. [40]

När aposteln där förklarar »jag har genom lagen dött bort från lagen», då menar han med att dö bort från lagen att dö bort från dess krav och förbannelse. I denna »död» är då också innefattat, att aposteln har lämnat en varmt omhuldad fariseisk föreställning om lagen som effektivt hjälpmedel att vinna det goda. Först som död från lagen räknar han med att kunna leva för Gud. När han sedan talar om sig som »korsfäst med Kristus» och säger sig i »tron på Guds Son leva det liv som han nu lever i sin syndiga natur», då är detta liv i tron tänt av korsets predikan. Därmed är också syndens välde brutet. [41]

Rom 2:14ff. Lagens verk som skrivna i hedningarnas hjärtan

»Hedningarna har inte lagen, men om de av naturen fullgör lagens krav, då är de sin egen lag, fast de saknar lagen. Därmed visar de att det som lagen kräver är skrivet i deras hjärtan, om det vittnar också deras samvete och deras tankar när tankarna anklagar varandra och försvarar sig.» (BKs översättning). [43]

Fastän BK i sin kommentar till texten uttryckligen talar om hedningens »förmåga att inom sig själv komma till klarhet om vad som är rätt och orätt» tycks dock vers 15 – i BKs översättning närmast utesluta en sådan tanke. Hedningarnas tankar förklaras nämligen »anklaga varandra och försvara sig». Tankarna kommer så att säga att ligga i strid med varandra. När samvetsprocessen skildras på ett sådant sätt, då är inte utsagt att hedningen äger förmåga att avgöra vad som är rätt och orätt. Då är i stället existensen av en allmän sedlig norm hos hedningen ifrågasatt. [44]

 

Förslag till översättning

»Ty närhelst hedningar, som inte äger lagen, av naturen gör vad lagen bjuder, då är dessa, fastän de saknar lagen, själva för egen del lagen. De visar därmed att den gärning som lagen kräver är skriven i deras hjärtan. Därom vittnar också deras samvete och – i deras umgänge med varann – deras tankar, när de anklagar eller försvarar dem. Det skall bli uppenbart på den dag, då Gud dömer det som är fördolt hos människor såsom det evangelium betygar som jag på Jesu Kristi uppdrag predikar.» [46]

 

Noter:

v. 14: av naturen gör vad lagen bjuder…ledda av den naturliga lag, som är dem given med den naturliga gudskunskapen. »Av naturen» är alltså ej detsamma som »av naturliga krafter» eller »av instinkt». [48]

v. 14: då är dessa själva för egen del lagen…deras moraliska medvetande träder i den uppenbarade lagens ställe. [49]

v. 16: på den dag…samvetets utslag och tankarnas reflexioner blir uppenbara på domens dag. [50]

 

Kommentar

I Rom. 2:14ff undervisar aposteln om att det hos hedningarna, som inte har den uppenbarade lagen, pågår en strid mellan förnuft och begär. Det sedliga livet hos dessa är reglerat av en oskriven, inre lag. Att »lagens verk är skrivna i deras hjärtan» visar sig däri att samvetet hos dem antingen anklagar eller försvarar dem. Samvetets röst antingen gillar eller förkastar den mänskliga viljans böjelser och begär. Paulus talar här om samvetets dubbla funktion hos en och samma hedning. I dennes samvete pågår en dubbel process. Samvetet bedömer dels hans egna handlingar och fäller en dom över dem. Därtill kommer samvetets dom över andra människor. Bedömningen av dessa sker, när hedningen i sitt umgänge med dem iakttar sina medmänniskors handlingar. Den dom han då i sina tankar fäller blir först på den yttersta dagen uppenbar. [52]

Upphävs skillnaden mellan judendom och kristendom, judaiseras såväl lagen som evangeliet

Exempel på hur lagen judaiseras

Wingrens anklagelse att modern svensk exeges ställer judisk och kristen tro på samma plan och som identiska storheter kan alltså beläggas. BKs översättning och exeges av Rom. 7:14-25 ger belägg för detta. [55]

 

Tesen om aposteln Paulus ”robusta” samvete som exempel på en judaiserande lagtolkning

Prof. Krister Stendahl, som nyss medverkade i TVs programserie »Juden Jesus» har blivit mycket uppmärksammad för sina artiklar om »Paulus och samvetet». I dessa artiklar, som i olika bearbetningar har återkommit i flera av hans utgivna skrifter, upprepar han sin tes om aposteln Paulus »robusta samvete». »Man torde leta förgäves efter vittnesbörd om att den kristne Paulus lidit av samvetskval på grund av personliga tillkortakommanden. Därför är ordet förlåtelse den ovanligaste av alla termer i de paulinska breven» (SEÅ 25/1960, s. 62f). Denna framställning upprepar han i sitt arbete »Paul among Jews and Gentiles» (1976). Den kristne aposteln talar enligt Stendahl om samvetet helt i enlighet med sin förra judiska skolning. En sådan framställning, där samvetsprocessen hos aposteln ej på något sätt ställs i samband med dennes delning av lag och evangelium, är grovt vilseledande . [57]

En apostels samvete

I 1 Kor. 4:4 kommer aposteln Paulus in på sitt förhållande till Apollos. Han skriver då: »Ty väl vet jag intet med mig, men därigenom är jag inte rättfärdigad». I sitt förhållande till Apollos visste han inte med sig någon försummelse, men därmed var han inte rättfärdigad inför Gud. Det är alltså viktigt att uppmärksamma, att Paulus här arbetar med frågeställningen vad som gäller »inför Gud» och »inför människor». [59]

Att aposteln i sitt arbete öppet anbefaller sig åt »varje människas samvete» (2 Kor. 4:2) innebär inte att vi har anledning att tala om Paulus som en okänslig människa, som utrustad med »ett robust samvete». Han är viss om att också inför Gud ha vandrat »med ett i allo rent samvete» (Apg. 23:1). Detta rena samvete förklarar han sig äga »genom tron». Han äger ett av evangeliet tröstat samvete. Han utgår också från att varje kristen genom tron får och skall uppträda med rent samvete. [60]

Vi förstår alltså ej samvetsprocessen hos Paulus och hans utsagor om samvetet, om vi ej förstår åtskillnaden mellan lag och evangelium. Först när denna åtskillnad har blivit beaktad, blir Paulus framställning rätt förstådd. Många bibelläsare har helt visst i början av sitt bibelstudium funderat över hur aposteln i vissa sammanhang kan »berömma sig» och uppmanar de kristna att »berömma sig», under det att han i andra sammanhang fördömer ett sådant »självberöm». [61]

När Paulus i Rom. 2:17 i kritiska ord talar om hur juden »berömmer sig av Gud», då är dennes lovprisning uttryck för hans gudsfrånvändhet. Det felaktiga i detta beröm är att juden helt felaktigt» vilar ut vid lagen, förlitar sig på lagen». Vad aposteln här kritiserar är just judens »robusta» samvete. Genom sin överträdelse av lagen smädar han i stället Gud (Rom. 2.23). En sådan stolthet inför lagen hade aposteln själv en gång som farisé uttryckt. Som farisé hade han levat »ostrafflig», förklarar han. Men aposteln tillägger, att han då ser på sitt liv utifrån judendomens egna värderingar, utifrån dess höga uppskattning av »en rättfärdighet, som vinnes i kraft av lagen» och att han nu »vill bli funnen med den rättfärdighet som kommer av tron» (Fil. 3:4ff). Som jude hade det en gång varit naturligt för honom att berömma sig av en tillvaro under lagen, men en sådan tillvaro innebär nu för honom att »förlita sig på köttet» (Fil. 3:3) eller »berömma sig av köttet» (2 Kor. 11:18, Gal. 6:13). Mot egenrättfärdigheten i kraft av lagen ställer han fram den främmande rättfärdigheten inför Gud i kraft av Kristi verk och tillägnad genom tron. [62]

En felaktig bestämning av bakgrunden till artikeln om rättfärdiggörelsen genom tron som exempel på en judaiserande lagtolkning

När Stendahl förklarar att aposteln Paulus undervisning om rättfärdiggörelsen genom tron skall sättas i samband med dennes reflexion över relationen mellan judar och hedningar och »inte i samband med problemet om hur människan blir frälsad» (»and not within the problem how man is to be saved» s. 26), ger han en helt felaktig framställning. I sitt i Rom. 1:17 angivna tema »Den rättfärdige skall leva av tro» undervisar aposteln om hur människan upptas i nåden. Det framgår av det sammanhang i vilket han sätter in sitt tema. [64]

Efter att ha citerat profeten Habackuks ord om rättfärdiggörelsen gör aposteln ett uppehåll. Han går över till att teckna den bakgrund mot vilken Skriftens lära om rättfärdiggörelsen eller förlåtelsen avtecknar sig. Han skriver: »Ty Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor…» Därefter förkunnar han Guds dom över hedendomens djupa förfall. I en sådan dom kunde juden helt visst instämma. Men i kap. 2 övergår aposteln till att förkunna hur också juden på samma sätt är utan ursäkt inför Gud och att judens dom över hedningen inte urskuldar utan endast ökar hans skuld. [65]

Aposteln avslutar denna lagpredikan över hedningar och judar med att citera Skriftens ord »Ingen rättfärdig finns, inte en enda» (Rom. 3:10). Aposteln sammanfattar själv vad han har sagt: »jag har här måst anklaga både judar och greker för att allesammans vara under synd» (Rom. 3:9). Detta avsnitt avslutar han sedan i Rom. 3:19f med att förklara att »hela världen står med skuld inför Gud» och att detta innebär att »ingen människa förklaras rättfärdig inför Gud genom att hålla lagen». [66]

När aposteln i Rom. 3:21 övergår till att utlägga och förklara rättfärdiggörelsens artikel, gör han i v. 23 ett uppehåll och ger där en förklarande parentes. »Ty här är ingen åtskillnad. Alla har ju syndat och är i avsaknad av härligheten inför Gud.» Här är det ordet »alla» som har huvudvikten, eftersom poängen är avsaknaden av olikhet mellan de troende. [67]

Paulus framställer saken så att det också om de troende gäller att de i förfluten tid har syndat och att de i nutiden saknar »äran». Detta innebär naturligtvis inte, att dessa har upphört att synda. Paulus väljer här att hålla fram de synder som ligger bakom det nuvarande tillståndet. Paulus har i denna parentetiska sats på ett tydligt, ja, övertydligt sätt angivit, att artikeln om rättfärdiggörelsen genom tron skall förstås mot bakgrund av den allmänna syndigheten. Artikeln i fråga förkunnar syndares rättfärdiggörelse av nåd genom tron. [68]

När Stendahl förklarar, att artikeln om rättfärdiggörelsen inte skall sättas i samband med hur människan blir frälst från synd, då har han på typiskt judiskt vis tonat ner den bibliska läran om lagen och synden. Men med en sådan uppfattning är också evangeliet judaiserat. [69]

Rättfärdiggörelsen genom tron uppfattad på judiskt vis

I Ljungmans framställning av de judiska rabbinernas lära om »de båda måtten» förklaras barmhärtigheten innefatta domen och tvärtom. De båda utgör en enhet. [71]

På samma sätt uppfattar Stendahl apostelns undervisning på ett sådant sätt att Guds vrede inte får sägas vara stillad genom Kristi blod. Barmhärtighet, frälsning, befrielse sägs i stället vara del av Guds dom (anf. arb. 1976, s. 100). Stendahl hänvisar då till judendomens tankar om barmhärtigheten som det större måttet och till att tid och möjlighet är given att vända om. »Här är kanske evangeliets nåd: det finns ännu en liten tid till ånger» (1976, anf. arb. s. 103f). Korset uppenbarar också enligt Stendahl dom och nåd. [72]

När han då talar om rättfärdigheten som »möjlighet», avser han vår möjlighet att handla. Vid ett tillfälle anföres apostelns ord om »den ogudaktiges rättfärdiggörelse», men detta sker då under hänvisning till att »evangeliet inte så lätt kan samlas under den rubriken» (1976, anf. arb. s. 130). Rättfärdiggörelsen genom tron är alltså ej ställd samman med Kristi offer utan i stället med judendomens lära om striden mellan den goda och onda böjelsen. Den läran karakteriseras av Stendahl som en mogen lära som drar demarkationslinjen rakt in genom människans eget hjärta. [73]

Artikeln om rättfärdiggörelsen genom tron – dess samband med Kristi person och verk

Budskapet om rättfärdiggörelsen och förlåtelsen är för aposteln alltid också budskapet om Kristus, hans person och verk. Så förkunnar aposteln nödvändigheten av Kristi ställföreträdande offer. »Om rättfärdighet kunde vinnas genom lagen, då hade Kristus dött förgäves» (Gal. 2:21). I sin utläggning av rättfärdiggörelsens artikel i Rom. 3:21 ger också aposteln på samma gång en frälsningshistorisk framställning. [75]

Aposteln anspelar i v. 25 på hur offerdjurs blod i gammaltestamentlig tid bars fram som betalning för människans synder och hur dessa då förblev relativt ostraffade.»eftersom Gud då visade överseende med förut begångna synder». Denna tid kallas därför av aposteln »Guds tålamods tid». I nytestamentlig tid (»i den tid som nu är») har genom Kristi strafflidande Guds vrede över synderna klart uppvisats. På samma gång är Kristus av Gud ställd fram som »en nådastol» (v. 25). Korset uppenbarar såväl Guds kärlek som hans vrede. [76]

När Kristi verk så förkunnas blir ofta inkarnationen (människoblivandet) och återlösningen nära förenade med varandra. Återlösningens under, vilket aposteln i sin lovprisning i Rom. 7:25 har förkunnat, utlägges vidare i Rom. 8. [77]

»Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. Ty livets Andes lag har i Kristus gjort mig fri från syndens och dödens lag. Vad lagen (=budordet) inte förmådde svag som den var till följd av köttet (människans syndiga natur), det gjorde Gud när han sände sin egen Son lik syndigt kött (en syndig människa lik) och som syndoffer och i hans /korsfästa/ kött fördömde (=straffade) synden.» ^[1]»som syndoffer». Detta förkortade uttryck »för synd» = »offer för synd» återfinns bara i 3 Mos. mer än 50 ggr. Paulus bruk av detta uttryck är av Origines, av M. Chern­nitz i dennes »Om … Continue reading[78]

Sambandet mellan rättfärdiggörelsen och kristologin framträder klart i Rom. 3:21ff

»Men nu är utan lag en rättfärdighet från Gud uppenbarad, omvittnad av lagen och profeterna – en rättfärdighet inför Gud, genom tro på Jesus Messias åt alla som tror. Ty här är det inte någon skillnad. Alla har syndat och står som syndare i avsaknad av härligheten från Gud. De står helt oförtjänt som rättfärdiga, av hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus. [80]

Honom har Gud ställt fram som en nådastol, genom tron, till priset av hans blod, för att klart visa sin rättfärdighet, eftersom han förut i sitt tålamod hade visat överseende med de synder, som då hade blivit begångna. Ja, hans avsikt var att i den tid som nu är visa sin rättfärdighet, att han själv är rättfärdig när han förklarar den rättfärdig som tror på Jesus (är rättfärdig och förklarar den rättfärdig…).» [81]

 

Noter:

v. 21: en rättfärdighet från Gud, en rättfärdighet inför Gud…rättfärdigheten som en fri, oförtjänt gåva. [83]

v. 25: för att visa sin rättfärdighet …här betyder rättfärdighet Guds straffande rättfärdighet, som är klart uppvisad i Kristi strafflidande. [84]

v. 25: honom har Gud ställt fram som en nådastol…nådastolen, dvs. locket på förbundsarken (2 Mos. 25:17ff) bestänktes på försoningsdagen med offerdjurets blod (3 Mos. 16:14ff). Nådastolen var i gamla förbundet platsen för Guds nådesnärvaro. [85]

Skillnaden mellan judendom och kristendom

Den djupa skillnaden mellan judendomen och kristendomen träder fram i förhållandet till Skriften. För båda är GT helig skrift. Men judendomen ser ej Messias ställföreträdande offer i Skriften utan driver människan att söka hålla lagen och lovar därvid en av lagen förmedlad dom och nåd. Därvid är dom och barmhärtighet uppfattade som olika sidor i Guds enhetliga handlande med människan. [87]

Skriftens lära om Messias som Herrens lidande tjänare – läran om det ställföreträdande lidandet, som den rabbinska litteraturen förut hade känt och applicerat på den kommande Messias, denna lära kom med kristendomens framträdande att alltmer föras åt sidan. Jes. 52:13-53:12 applicerades i stället på Israel som folk. [88]

Kristendomen däremot inbjuder syndaren att mottaga en fullkomligt uppfylld lag. Som syndoffer har Kristus i sitt korsfästa kött burit världens synder. Hans offers frukt – syndaförlåtelse och rättfärdiggörelse – är förvärvad åt »den ogudaktige» och räcks fram som en fri gåva. Där judendomen förkunnar en osäker, villkorlig nåd i förening med en säker dom och lämnar åt människan ett svagt hopp om »Guds milda mått», där predikar apostlarna en fri, oförtjänt nåd i den korsfästes namn. Evangeliet förkunnar att Gud redan är nådig och det i kraft av Kristi försoning. [89]

Där en judaiserande kristendomstolkning förs fram, där kommer själva korsoffret framburet av Jesus Kristus att mer och mer skjutas åt sidan. I stället för man fram tanken på hur de kristna offrar sig och deras lidandesgemenskap med sin Herre. När BK i sin översättning av Rom. 7:4 ger denna översättning: »Ni har, mina bröder, dött bort från lagen med Kristi kropp», då har versen i fråga på ett judaiserande, katolicerande sätt satts in i helt nytt sammanhang. [90]

Texten utsäger, att »ni är dödade från lagen genom Kristi /på korset dödade/ kropp». Här har på ett mycket förrädiskt vis Kristi satisfactio vicaria, hans ställföreträdande och död, fått vika för en annan tankegång, enligt vilken de kristna är förenade i en lidandesgemenskap med Kristus och med andra kristna. Messias offer – ställföreträdandet – är ersatt av tanken på kristna som aktivt offrar sig själva. Tanken på en Kristi efterföljelse (imitatio Christi) har utplånat textens ord om satisfactio Christi. Men därmed är kristendomen och judendomen förenade till en gemensam religion – till en av världens många lagreligioner, där lagen är tänkt som något gott för människan i hennes etiska strävan att nå det goda. Där Kristi offer ersätts av tanken på de kristnas offer, där har lagen blivit himlastege. [91]