1982/1-2 – Hypotesens bruk i BK:s nyöversättning och tolkning av NT

Med hypotes menas ett antagande. En hypotetisk sats brukar definieras som en på sannolikhet grundad sats. Ett resultat, som bygger på en hypotes, bör ej redovisas som ett ovedersägligt faktum. Vi skall här granska BK:s bruk av hypotetiska satser i samband med dess översättning och tolkning av NT. [0]

Hypotesen att det är pastorn förbjudet att ingå ett nytt äktenskap

Den som är pastor och önskar följa BK:s nyöversättning av NT får där veta att det är honom förbjudet att under några omständigheter ingå ett andra äktenskap. I 1 Tim. 3:2 heter det nämligen i BK:s översättning: »därför måste församlingsledaren vara höjd över allt klander, gift bara en gång» (se också Tit. 1:6). [2]

Denna utsaga »gift bara en gång» kommenteras i notapparaten på följande sätt: »Omgifte efter skilsmässa förbjudes i Matt. 19:9 med par., 1 Kor. 7:10f. Att en änkling avstod från omgifte ansågs förtjänstfullt inom fornkyrkan (jfr 1 Kor. 7:8, 27). Troligen menas här att församlingsledarna bör följa även denna strängare norm. – Grundtextens uttryck, ordagrant: ’en enda kvinnas man’, avser säkerligen inte det för alla kristna självklara förbudet mot otrohet och tvegifte.» [3]

BK förstår alltså apostelns ord om biskopen som »en enda kvinnas man» som liktydigt med att denne fick vara gift »bara en gång». En sådan strängare norm var då enligt BK troligen avsedd för församlingens pastorer och för de änkor som uppbar understöd av församlingen ( 1 Tim. 5:9). [4]

Det är viktigt att uppmärksamma att BK i sin kommentar till ovan citerade vers utgår från att de s.k. pastoralbreven återspeglar förhållanden »i fornkyrkan», inte i urkyrkan (apostlakyrkan). I fornkyrkan växer föreställningen fram att förtjänstfulla verk kan tillräknas den kristna människan som »meriter» (Tertullianus). Under denna tid utvecklas också i munkväsendet föreställningen om en dubbel sedlighet. Vissa människor sådana som präster och munkar hade att följa en strängare etisk norm som ej fick uppställas som lag för vanliga enkla församlingsmedlemmar. [5]

Om de s.k. pastoralbreven inte har paulinskt ursprung utan är en samling brev som falskeligen utgivits i Paulus namn (s.k. pseudepigrafer), då påverkar en sådan uppfattning förståelsen av hela brevet. Bedömningen av pastoralbreven är beroende av hur författarfrågan avgörs. Det måste verkligen inskärpas, att förståelsen av brevet och av dess enskilda led och motiv betingas av dess placering i tiden. Förmaningen »gift bara en gång» uppfattas av BK som ett tecken på att breven inte är skrivna av Paulus utan av någon förfalskare från andra århundradet. [6]

Pastoralbreven skulle då representera en etik, en ekklesiologi som har kommit till i en situation som är ganska annorlunda den vi finner i Paulus brev och återspeglar en teologisk åskådning som förelåg i fornkyrkan och som brukar gå under namnet »den tidiga katolicismen» (der »Frühkatolizismus»). [7]

I den inledning som ges till breven (s. 521) understryks, att pastoralbreven »skiljer sig från flertalet brev av Paulus, där han talar direkt till församlingarna.» »Skillnaderna har drivit många utläggare», förklarar BK, »till antagandet att pastoralbreven inte är skrivna av Paulus själv, utan av någon efterföljare som velat tillämpa hans läror på senare förhållanden. Om Paulus är den verklige författaren, härrör breven sannolikt från den sista perioden av hans liv.» [8]

Det kan av denna framställning se ut som om BK lämnade frågan om brevens autenticitet och äkthet öppen (se också kommentaren till 1 Tim. 1:2). Så är dock inte fallet. I noten till 1 Tim. 3:2 ges en utläggning, som visar att versen i fråga förstås mot bakgrund av den praxis som utvecklades i fornkyrkan. BK skiljer i sin kommentar till texten mellan begreppen urkyrka (= apostlakyrka) och fornkyrka. [9]

»Att en änkling avstod från omgifte ansågs förtjänstfullt inom fornkyrkan», framhåller BK. Men i pastoralbreven finner vi inte någon som helst antydan om »förtjänstfulla» verk. En sådan föreställning är där utesluten. BK:s översättning av 1 Tim. 2:15 »kvinnan skall bli räddad genom sitt moderskap» skulle väl kunna förstås uttrycka en tanke om förtjänstfulla verk. Men i så fall är det endast översättningen – inte originaldokumentet – som förmedlar ett sådant intryck. [10]

Den som något har studerat Paulus språkbruk och den senare grekiskan vet, att prep. dia »genom» har en mycket vid betydelse och inte endast anger medlet – som skulle barnafödande vara frälsningsmedel – utan också anger de yttre omständigheterna. 1 Tim. 2:15 är av Hedegård översatt på ett korrekt sätt: »Men hon blir frälst, när hon fyller sin kallelse som mor.» [11]

Är då verkligen pastoralbreven förfalskade brev som återspeglar fornkyrkans läroåskådning?

De skäl som har anförts mot brevens äkthet är 1) att de ej låter sig inpassas i Apg.s berättelse 2) att de har en från aposteln Paulus övriga skrifter särpräglad språkform 3) att ämbetsstrukturen i dessa brev är alltför avancerad i förhållande till apostelns äldre brev. [13]

Vad beträffar att pastoralbreven ej skulle låta sig inpassas i Apg.s berättelse skall här endast citeras Hugo Odebergs ord om »att det är en kärt omhuldad dogm att Paulus liv skulle ha slutat med Apg.s sista kapitel.» Så är dock ej fallet. Historiskjuridiska undersökningar har visat att om ett mål ej upptagits inom två år efter det att den anklagade hade vädjat till kejsaren så blev vederbörande frigiven utan rättegång. I Apg. 28:30 får vi veta, att Paulus »i två år bodde i Rom» i väntan på att få sin sak avgjord. [14]

Det andra skäl som angivits mot brevens äkthet är att dessa brev har en från Paulus övriga brev särpräglad språkform. Men inte heller detta argument är hållbart. Här skall endast hänvisas till den undersökning som professorn i latin vid Uppsala universitet Gösta Thörnell framlade i sitt arbete »Pastoralbrevens äkthet» (1931). I denna undersökning uppvisar han på ett mycket klart och övertygande sätt hur språkbruket i pastoralbreven nära överensstämmer med Paulus övriga brev och hur egendomligheter i Paulus stil och ordval återkommer i pastoralbreven. [15]

Som skäl mot pastoralbrevens äkthet har vidare anförts att dessa återspeglar en ekklesiologi som framträder först i den tidiga katolicismen. Men i pastoralbreven saknas varje spår av en hierarkisk uppdelning av Ordets ämbete. Här föreligger ännu inte någon gradskillnad mellan »presbyterer» och »episkoper» (präster och biskopar). Just det förhållandet att »presbyterer» och »episkoper» ännu endast är olika benämningar för samma ämbete talar för att breven är skrivna i apostolisk tid (Tit. 1:5 och 7). Det s.k. monarkiska episkopatet är ännu inte utformat. [16]

Om pastoralbreven skrivits av någon i Paulus namn då är också andra Timoteusbrevets maning (4:13) »tag med dig manteln och böckerna (pergamentsrullarna)» fritt uppdiktade av förfalskaren i syfte att ge brevet ett sken av äkthet. Om dessa personligt-biografiska texter är oäkta, då är det fråga om en verklig förfalskning som strider mot pastoralbrevens egna stränga etiska krav. Vi avvisar alltså den uppfattningen, att pastoralbreven skulle vara pseudepigrafiska och ha tillkommit under det andra århundradet. När den nytestamentliga skriftkanon växte fram, betraktades dessa brev också allmänt som paulinska och räknades vara »allmänt erkända» som sådana och höra till de s.k. »homologoumena». [17]

Är uttrycket ”en enda kvinnas man” likvärdigt med ”gift bara en gång”?

Om så vore fallet skulle apostelns ord inte endast innefatta ett förbud mot polygami och löslighet utan också ett förbud mot ett andra äktenskap. Det skall sägas att ett sådant förbud mot ett andra äktenskap i fornkyrkan kom att uppställas i vissa kretsar. Till dem som absolut förbjöd ett andra äktenskap kan nämnas apologeten Athenagoras ock kyrkofadern Tertullianus. [19]

Athenagoras skriver i sitt arbete »Legatio» (skrivet någon gång mellan år 157 och 173) att »en som berövar sig sin första hustru – även om hon har dött – är en dold äktenskapsbrytare» (Leg. 33). Ett andra äktenskap var förbjudet. En sådan rigoristisk syn, som strider mot Paulus undervisning i Rom. 7:1f, kan Paulus inte ha uttalat i sitt brev till Timoteus. Tertullianus uppfattar visserligen – i likhet med BK – apostelns ord om biskopen som »en enda kvinnas man» i den riktningen men hans tolkning är då utan tvivel beroende av en av honom företrädd falsk askes. [20]

Tertullianus kom också att senare övergå till montanismen, en av den hedniska Kybele-kulten påverkad asketisk-svärmisk rörelse från Mindre Asien. I montanismen fördömdes ett andra äktenskap under alla förhållanden. Där förvägrades de som hade begått dödssynder förlåtelse och absolution och där iakttogs stränga krav på fastor och avhållsamhet från viss föda. [21]

I pastoralbreven finns inget tecken på att dess författare skulle vara ute i ett sådant ärende och vilja främja en sådan asketism. Här varnas i stället uttryckligen för »lögnpredikanters skrymteri» och för sådana »som förbjuder äktenskap och vill att man skall avhålla sig från allehanda mat» (1 Tim. 4:2f). [22]

Återger BKs utsaga om änkor som har ”brutit sitt första trohetslöfte” (1 Tim 5:12) den grekiska originaltexten?

BK förklarar i en not: »Här menas antingen ett löfte som änkan avlade då församlingen åtog sig att sörja för henne, eller, mera sannolikt, löftet vid det första äktenskapets ingående, jfr v. 9.» Att unga änkor genom ett nytt äktenskap bryter löftet som avgavs vid det första äktenskapets ingående, verkar minst sagt underligt. Om Paulus menade något sådant, då skulle han inte på samma gång uppmana »unga änkor att gifta sig» (1 Tim. 5:14). BK tycks inte räkna med att brevets författare förmår visa konsekvens och följdriktighet. ^[1]Det skall här påpekas, att Hieronymus ej uppfattade l Tim. 5 :12 som en utsaga om ett första trohetslöfte (The Nicene and Post-Nieene Fathers of the Christian Church, vol. 6, s. 70). En sådan … Continue reading[24]

Vad beträffar förståelsen av v. 12 kan sägas, att det inte finns någon anledning att ge det grekiska ordet pistis en annan betydelse än den det vanligtvis har nämligen »tro». Att det här skulle betyda »trohetslöfte» är föga sannolikt. I v. 8 används ordet i samma mening dvs. »tro». »Men den som inte sörjer för sina egna, särskilt då sina närmaste, han förnekar sin tro, ja, är värre än en icke-troende.» [25]

Vad aposteln alltså utsäger i v. 12 är att den som hänger sig åt grova synder och lever sedeslöst är dömd av Guds ord och att församlingen har att ansluta sig till denna dom. En sådan har därmed förlorat sin första tro, dvs. den tro som hon en gång har ägt. [26]

I den lutherska kyrkans bekännelseskrifter (Augsburgska bekännelsens Apologi, SKB s. 300) får 1 Tim. 5:11ff denna utläggning: [27]

De anför också (dvs. katolikerna anför också som försvar för munkväsendet) ur 1 Tim. 5 ordet om änkorna, som tjänade församlingen och underhölls på allmän bekostnad. Där heter det: De vill gifta sig och ådrager sig därmed en dom, emedan de har brutit sin första tro. Låt oss först anta, att aposteln talar om löften, så utgör detta bibelställe dock intet stöd för munklöftena… [28]

För övrigt, om motståndarna inte avstår ifrån att förvränga detta bibelställe till att gälla munklöftena, så måste de göra detsamma med det ord, som förbjuder att anta någon änka, som är under sextio år. Sålunda är de löften, som avlagts före denna ålder, ogiltiga. Men kyrkan kände denna tid ännu alls icke till några munklöften. Därför uttalar Paulus sitt ogillande över änkorna, inte emedan de gifter sig – ty han bjuder de yngre änkorna att gifta sig – utan emedan de, allt under det de underhölls på allmän bekostnad, var lättfärdiga och sålunda bortkastade sin tro. Detta kallar han den första tron, dvs. inte den som hörde till något munklöfte, utan till hela deras kristendom. Just på detta sätt använder han uttrycket »tro» i samma kapitel… Han tillskriver inte dem tro, vilka lever i dödssynd. Därför säger han, att de bortkastar sin tro. [29]

Sammanfattning

När BK förklarar, att apostelns ord om biskopen som en enda kvinnas man »säkerligen inte avser det för alla kristna självklara förbudet mot otrohet och tvegifte» har tydligen en sådan varning synts BK vidunderlig och obehövlig. Men det är mycket påfallande hur ofta aposteln i sin undervisning varnar för otuktssynder och hur han i äktenskapet ser ett medel att undgå sådana (1 Kor. 7:2ff). Den äkta mannen kan inte längre som kristen fritt umgås med skökor och kvinnliga slavar, något som var helt legitimt för hedningarna på den tiden. Den gängse moralen, eller rättare sagt omoralen, avvisas. Det är också viktigt att påpeka, att Hieronymus och andra utläggare i fornkyrkan förstår detta ställe som en varning för den samtida sedeslösheten. Hieronymus, som översatte Bibeln till latin (Versio Vulgata) och som också ivrigt arbetade på att främja munkväsendet i den västerländska kyrkan tolkade inte apostelns ord i 1 Tim. 3:2 och 5:9ff efter sitt eget asketiska ideal. ^[2]I ett brev skriver Hieronymus: »A Spanish bishop named Carterius, old in years and in the priesthood has married two wives, one before he was baptized, and, she having died, another since he has … Continue reading[31]

Som placerad i den hedniska staden Efesus hade apostlalärjungen Timoteus fått uppgiften att där »förmana somliga att inte förkunna främmande läror» (1 Tim. 1:3). Även om det där fanns stoiska filosofer som hävdade kravet på att vara gift »bara en gång» och förbjöd omgifte efter den ene kontrahentens död, florerade i denna hedniska miljö allt slags sexuell löslighet. [32]

När BK förklarar att detta förbud mot otrohet och tvegifte var för alla kristna något självklart kan väl detta sägas. Men det bör observeras att aposteln inte skriver sitt brev till Timoteus så mycket för att lära honom som för att påminna och mana honom. Dessa maningar har varit särskilt behövliga på grund av gnostiska irrlärares verksamhet. [33]

När BK alltså uppfattar apostelns ord om biskopen som »en enda kvinnas man» som uttryck för ett krav på honom att vara »gift bara en gång», då säger TWNT (under uppslagsordet ἀνήρ) om en sådan tolkning: »’En enda kvinnas man’ och ’en enda mans kvinna’ förbjuder inte ett andra äktenskap. Det förbjuder ett omoraliskt liv.» »The New English Bible» (1970) återger texten (1 Tim. 3:2) »faithful to his one wife». Som alternativ anges i noten »married to one wife» och som sista möjlighet »married only once» (gift bara en gång). Detta sista och mest osannolika alternativ sätter BK in i själva texten, samtidigt som den uttryckligen förkastar andra, mera sannolika tolkningar. BK tar inte vara på den möjligheten att återge originalets egen formulering. En hypotetisk sats fastslås som slutgiltigt sann. [34]

Hypotesen att den s.k. otuktsklausulen i Mt. 5:32 avse giftermål mellan släktingar (”förbjudna led”)

Mt. 5:31f översätts av BK på följande sätt: »Det blev sagt: ’Den som vill skilja sig från sin hustru skall ge henne ett skilsmässobrev.’ Men jag säger er: den som skiljer sig från sin hustru av något annat skäl än otukt, han blir orsak till att äktenskapet kan brytas genom henne, och den som gifter sig med en frånskild bryter hennes äktenskap.» [36]

Till ordet »otukt» (πορνεία) i v. 32 ges i en not följande förklaring: »Avser här giftermål mellan släktingar i strid med 3 Mos. 18:6ff (»förbjudna led»). Personer som var släkt på där angivna sätt kunde gifta sig enligt ickejudiska lagar, men i judisk miljö var sådana giftermål ogiltiga och måste upphävas. Jfr Apg 15:20, 29.» [37]

BK fastslår alltså som slutgiltig tolkning att »otukt» i detta sammanhang avser giftermål i förbjudna led. Detta bör verkligen ifrågasättas. Det kan påpekas att en sådan hypotes har framställts och diskuterats i nytestamentlig exeges men att den vanligtvis har blivit tillbakavisad. Som exempel på hur hypotesen läggs fram och på samma gång förkastas skall här citeras Evald Lövestams artikel »De synoptiska Jesus-orden om skilsmässa och omgifte: referensramar och implikationer» i »Svensk exegetisk årsbok» 43 (1978) s. 65ff. [38]

Om otuktsklausulens innebörd sägs där: »Såväl i Mt. 5:32 som i 19:9 används i klausulen ordet πορνεία utom i fall av ’otukt’. Sedan gammalt och långt fram i tiden har denna term här nästan genomgående ansetts åsyfta sexuell otrohet i äktenskapet. Detta är bl.a. den helt dominerande uppfattningen hos den gamla kyrkans fäder. Den stämmer också med språkbruket i den gammaljudiska miljön.» [39]

Vad beträffar frågan om »otukt» här skulle anknyta till 3 Mos. 18:6ff och syfta på otillåtet äktenskap skriver Lövestam, att det här till skillnad från apostladekretet i Apg. 15:29 »inte finns någon fingervisning, som indicerar att ordet i detta fall skulle syfta på otillåtet äktenskap.» Lövestam sammanfattar sin kritik av denna hypotes så: »Skulle πορνεία i otuktsklausulen ha varit avsett att ange ett enligt mosaisk lag otillåtet äktenskap, hade det mot bakgrund av terminologiens samlade användning i den aktuella miljön varit att bruka ett uttryckssätt, som varit dömt att leda till missförstånd och feltolkning» (s. 67, not 8). Det måste betraktas som upprörande att BK på detta sätt låter denna hypotes om »förbjudna led» förklara den s.k. otuktsklausulen och därvid ger hypotesen i fråga – omfattad av några få men tillbakavisad av de flesta sakligt inriktade bibelforskare – en ställning av obestridligt faktum. [40]

Vad beträffar begreppet »otukt» och dess innebörd i apostlamötets beslut i Jerusalem (Apg. 15:20 och 29) kan anföras, att detta möjligen skulle kunna tänkas avse giftermål i förbjudna led. Av sammanhanget skulle man möjligen kunna dra den slutsatsen, att det här står som beteckning för ett enligt den judiska ceremoniallagen otillåtet äktenskap. [41]

De hedningar som omvänt sig uppmanas i detta dekret »att avhålla sig från avgudastyggelser och från otukt och från köttet av förkvävda djur och från blod.» De skulle alltså inte ha någon gemenskap med andra oomvända hedningar vid deras avgudaoffer, ej heller äta av det, som var offrat åt avgudar för att inte därmed utmana och förarga judarna. De skulle heller inte leva i den otukt och sedeslöshet som utmärkte hedningarna. Att det med »otukt» här menas sedeslöshet i sexuellt avseende får väl anses som den mest näraliggande och naturliga tolkningen. [42]

BK:s framställning av apostlamötet i Jerusalem är för övrigt helt otillfredsställande och strider mot Lukas egen berättelse. Apostlamötet i Jerusalem slutade enligt Apostlagärningarna i fullständig enhet och endräkt. BK däremot framställer detta koncilium på ett sådant sätt, att Paulus i 1 Kor. 8 sägs inta »en annan, mildare ståndpunkt i samma fråga.» [43]

Hypotesen att urkyrkan rymmer olika riktningar i grundläggande frågor

I noten till Apg. 18:25 skriver BK: »Urkyrkan rymde olika riktningar med vitt skilda åsikter även i för nutida kristen uppfattning grundläggande frågor.» Om detta påstående skriver docent Seth Erlandsson i tidskriften Biblicum nr 6 (1981) s. 151: »Denna bibelkritiska och ekumeniska lögn har alltså fått hemortsrätt i BK:s utgåva.» [45]

BK utgår helt självklart från den förutsättningen, att det i NT finns ett petrinskt, ett paulinskt och ett johanneiskt evangelium och att evangeliet är uppfattat olika av de skilda apostlarna. Denna förutsättning ger också utslag i själva översättningen. [46]

I 1 Kor. 15:11 säger Paulus: »Det må nu vara jag eller de andra (apostlarna) så är det detta vi predikar och det är detta ni har kommit att tro.» BK har emellertid låtit adverbet οὖτως behålla sin ordagranna betydelse »på så sätt». Det är dock helt uppenbart att aposteln Paulus här ej avser att tala om apostlarnas »predikosätt» utan om innehållet i deras predikan och undervisning. Det grekiska adverbet har här en funktion av innehållsackusativ. Helt riktigt översätter också »New International Version Bible» versen så: »Whether, then, it was I or they this is what we preach, and this is what you believed» (se också Herman Ljungviks art. »Zum Gebrauch einiger Adverbien im Neuen Testament» i tidskriften »Eranos» 62/1964/s. 30). [47]

När BK återger versen »Jag eller de så är det vi förkunnar och så är det ni har lärt er att tro» kan en sådan översättning betraktas som en förlägenhetslösning. BK är inte okunnig om meningens innebörd men kan ej klart återge Paulus, när han förklarar att apostlarna bär fram en och samma undervisning – en enhetlig lära. [48]

Hypotesen att ”andligt förlovade” av aposteln Paulus tillråds avstå från fullbordat äktenskap på grund av den yttersta dagens snara ankomst (1 Kor. 7:36ff)

När BK översätter 1 Kor. 7:36ff anger den i en not att »det följande stycket sannolikt gäller en man som bundit sig vid en kvinna men valt att avstå från fullbordat äktenskap, t.ex. av det skäl Paulus anför i v. 28.» Denna vers återges då av BK på följande sätt: »Men om du gifter dig är det ingen synd. Och om den ogifta kvinnan gifter sig är det ingen synd. Men de som gör så kommer att få det svårt här på jorden.» Apostelns ord i v. 26 om »den svåra tid som nu är inne» kommenteras också av BK så: »Paulus var övertygad om att den sista dagen snart skulle komma och föregås av svåra lidanden.» [50]

Det brukar vanligtvis sägas, att Paulus i 1 Kor. 7 råder män och kvinnor att helst förbli ogifta. Det kan dock vara på sin plats att söka ge en mera preciserad framställning av Paulus undervisning här. Det bör då observeras, att aposteln i v. 2 bjuder, att »var man skall taga sig sin egen hustru och var kvinna sin egen man». Verbet står här imperativiskt (befallande) och bör icke – som 1917 års Bibel gör – uppfattas permissivt, som skulle aposteln endast ha tillåtit något sådant (»må var man ha sin egen hustru»). [51]

BK översätter v. 2 på ett riktigare sätt: »Men med tanke på all den otukt som finns skall mannen leva med sin hustru och kvinnan med sin man.» Då det här är tänkt på äktenskapet som sådant och inte på ett förbud mot skilsmässa bör verbet i imperativ återges så att mannen befalls att taga sig och behålla sin hustru. Det är alltså viktigt att ha klart för sig att äktenskapet i 1 Kor. 7 av aposteln är uttryck för Guds befallning »för dem som inte kan behärska sig» (v. 9 – BKs övers.). Äktenskapet är av aposteln framställt som ett medel mot otukten (v. 2). [52]

När aposteln i detta kap. talar om att »förbli i samma ställning som han» dvs. att förbli ogift, då motiveras inte det ogifta ståndet med tanke på att den sista dagen snart skulle komma och föregås av svåra lidanden. Odeberg skriver i sin kommentar till brevet: »Det är här ingalunda fråga om någon kommande tid utan om de svårigheter som följer med det kristna ståndet – förföljelser och bekymmer av alla slag.» [53]

När BK därför uppställer den hypotesen, att Paulus med 1 Kor. 7:36ff avser en man som är benägen att avstå från fullbordat äktenskap och leva i ett slags »andligt äktenskap» under hänvisning till den yttersta dagens snara ankomst, måste det sägas, att en sådan hypotes verkligen bör ifrågasättas. Inom gnosticismen var det en allmänt omfattad åskådning, att »uppståndelsen redan hade ägt rum» (2 Tim. 2:18) och »att Herrens dag redan var här (hade kommit» – 2 Tess. 2:2). Gnostikerna förkunnade att en ny tidsålder hade kommit och de menade att detta innebar, att skapelsens ordningar var upphävda (jfr Mt. 5:17). En gnostiker kunde därför ej gå in under äktenskapets ordning eller arbetets ordning (2 Tess. 3:10ff), då han menade, att dessa ordningar hörde jorden till, och att i stället en himmelsk ordning skulle gälla. Äktenskapet hörde enligt gnostikerna ej till denna sista tid. De kunde inte annat än förbjuda äktenskap (1 Tim. 4:3). [54]

Det är alltså helt klart, att Paulus i 1 Kor. 7 betraktar äktenskapet som en Guds skapelseordning. Det äktenskapliga samlivet skall upprätthållas. »Håll er inte ifrån varandra annat än för en tid, om ni har enats om det för att ostört kunna ägna er åt bön och sedan vara tillsammans igen», förmanar aposteln (1 Kor. 7:5). [55]

När aposteln Paulus i 1 Kor. 7 anger, att han där tar upp frågor som skriftligt hade ställts från församlingsmedlemmar i Korint (»vad beträffar det ni skrivit»), då har aposteln därmed förklarat att den framställning han ger skall förstås som svar på ställda frågor. BK skriver också i noten till 1 Kor. 1:2 helt riktigt, att korintierbreven »anspelar på en rad konkreta problem och konflikter som det i dag är svårt att få en klar bild av». Vi känner apostelns svar. Detta svar var helt visst inte obegripligt för dem som hade ställt frågorna. Men vi som ej känner frågorna har därmed också svårt att första vad aposteln egentligen menar med vad han skriver i 1 Kor. 7:36ff. [56]

Aposteln bör emellertid ej tolkas på ett sådant sätt att hans svar kommer i strid med hans undervisning i övrigt. Att Paulus skulle anpassa sig till gnosticismens asketism och på grund av den yttersta dagens snara inbrott förorda ett s.k. andligt äktenskap framför ett fullbordat sådant kommer i strid med hans läroframställning i övrigt. Hans ord bör alltså förstås mot bakgrund av till honom riktade skriftliga frågor. När han därvid i samband med sin behandling av det ogifta ståndet säger att han skulle önska, att alla var som han, då skall dessa ord uppfattas inte som uttryck för apostelns asketism utan förklaras på det sätt som aposteln själv säger. Det är här »en situationsetisk» utsaga han ger för deras del i Korint – en utsaga som måste förstås mot bakgrund av »deras innevarande nöd» och »deras plåga i köttet». De kristna i Korint levde verkligen i prövotider och svåra tider. [57]

Ett svårförståeligt ställe bör få stå kvar som det är. Här har dock BK uttryckligen i noten till v. 36 angett att »det följande stycket sannolikt gäller en man som bundit sig vid en kvinna men valt att avstå från fullbordat äktenskap». Samma förståelse av texten ges också i Giertz översättning och i Det norska bibelsällskapets översättning av Den Hellige Skrift 1978. [58]

Under rubriken »Ett speciellt fall» ger Giertz denna översättning: »Om en man som lever med en kvinna i celibat, känner med sig att han handlar otillbörligt mot henne, ifall hans drift blir honom övermäktig, och om det nu så måste vara, så må han göra som han vill och syndar inte med det: de bör gifta sig. Men den som har en fast föresats i hjärtat och inte står under något tvång utan har kontroll över sin vilja och har kommit till det beslutet i sitt hjärta, att han skall låta den kvinna förbli jungfru, som han delar celibatet med, då gör han väl. Alltså gör den väl, som gifter sig med sin kamrat i celibatet, men den som inte gifter sig handlar bättre.» [59]

Den som läser detta kan tro sig förflyttad till en medeltida text som tar upp frågan om munkstånd och celibat och som behandlar frågan om s.k. »andligt äktenskap». Här möter vi sådana uttryck som att »leva med en kvinna i celibat», »att komma till det beslutet i sitt hjärta att låta den kvinna förbli jungfru, som han delar celibatet med», att »gifta sig med sin kamrat i celibatet». Här har vi en terminologi som vi över huvud ej återfinner i någon annan nytestamentlig text. [60]

Denna översättning står också i direkt motsats till apostelns undervisning i samma kapitel. Odeberg skriver: »Denna teori om en äktenskaplig samlevnad utan sexuell förening faller till marken, när man besinnar, att Paulus i så fall skulle gillat, att ett sådant förhållande upprätthålles…» Odeberg hänvisar vidare till v. 5, där Paulus endast vill rekommendera äkta makar att »för en tid» draga sig undan varandra. [61]

Det skall också påpekas, att BK:s och Giertz tolkning är okänd i fornkyrkan. I den utläggning, som ges av fornkyrkans fäder, gäller förhållandet här frågan om en far eller förmyndare skall gifta bort sin »unga flicka» eller ej. Det hade ju legat nära till hands för fornkyrkans lärare att i denna text se frågan om s.k. »andliga äktenskap» behandlad. Denna fråga kom ju att tas upp till debatt i och med munkväsendets framväxt. [62]

Vad var det då som gjorde att fornkyrkans fäder bakom Paulus ord i v. 36 »men om någon» ej såg flickans »fästman» åsyftad? Det är ej möjligt att svara på en sådan fråga. Här skall endast påpekas, att dessa fäder var klart medvetna om att verbet γαμίζω har kausativ innebörd och därför måste få betydelsen »gifta bort». ^[3]γαμέω= gifta sig, γαμίζω = gifta bort. ὰκούω= höra, άκουτίζω = låta höra, γέμω = vara fylld, γεμίζω = fylla. – Att ändelsen -ίζειν, när den … Continue reading Apostelns sammanfattning i v. 38 uppfattades så: »Alltså, den som gifter bort sin flicka gör väl, den som inte gifter bort henne handlar bättre» – och detta då på grund av den förföljelse som just då drabbade församlingen i Korint. Uppdraget att »gifta bort» kunde endast avse flickans fader eller förmyndare. [63]

Hypotesen att Galaterbrevet är skrivet sedan Paulus för andra gången rest genom Galatien

I noten till Gal. 1:2 heter det i BK:s nyöversättning av NT: »Brevet är troligen skrivet i samband med hans (Paulus) långa vistelse i Efesos (Apg 19:11f.), dvs. vid ungefär samma tid som breven till Korinth. Paulus hade då för andra gången rest genom Galatien (Apg 18:23, jfr Gal 4:13 med not).» I noten till Gal. 4:13 heter det: »Av detta uttryck (’första gången’) framgår att Paulus kommit till Galatien minst två gånger.» [65]

Att BK ansluter sig till den s.k. »nordgalatiska hypotesen» och alltså uppfattar brevet som skrivet till församlingar i landskapet Galatien kan ej uppfattas som på något sätt uppseendeväckande. Hedegård skriver i sin kommentar till Gal. 1:2, att man »vanligen antar, att Galaterbrevet är ställt till församlingar i landskapet Galatien.» Brevet måste då ha tillkommit efter apostlamötet i Jerusalem. [66]

Nu finns det emellertid ännu en hypotes, den s.k. »sydgalatiska hypotesen», enligt vilken brevet skulle vara det äldsta av Paulus brev och tillkommet före apostlamötet i Jerusalem. Det möte som aposteln Paulus omnämner i Gal. 2:2 karakteriseras där som »enskild sammankomst» och behöver ej avse apostlamötet i Jerusalem, vilket var ett allmänt koncilium. Ingendera av dessa hypoteser löser alla historiska svårigheter och ett val mellan dessa är inte lätt. Det kan ej heller anses nödvändigt, att avgöra frågan. Den kan lämpligast ses som »en öppen fråga». Båda hypoteserna bör stå där som hypoteser. [67]

Karakteristiskt för BK är emellertid, att den inte nöjer sig med detta. Den binder sig vid den nordgalatiska hypotesen och hänvisar därvid till Gal. 4:13. Här säger BK uttryckligen, att det »av detta uttryck ’första gången’ framgår, att Paulus kommit till Galatien minst två gånger.» [68]

Det måste dock sägas, att Paulus ord τὸ πρότερον, av BK översatt »första gången» inte nödvändigtvis betyder den första av två tillfällen eller utsäger att två sådana besök redan har ägt rum. Detta tidsadverb kan här mer naturligt återges med »ursprungligen, då» (se också 1 Tim. 1:12-13, Joh. 6:62 och 9:8). När den nord-galatiska hypotesen på detta sätt närmast betraktas som bevisad av detta tidsadverbial i Gal. 4:13, då är det verkligen anledning till att instämma i en engelsk bibelforskares ord: »Det är oroande att se hur ytligt den nord-galatiska hypotesen försvaras av sina företrädare i dag.» Det ger oss anledning fråga om det bakom ett sådant ytligt argumenterande ligger dolt ett livsåskådningsinnehåll, en dold förutsättning. Till en sådan fråga kan det vara skäl att återkomma. [69]