I.
EVANGELIET
Evangeliet förutsätter att människan utan Guds nåd och barmhärtighet är hjälplöst förlorad. Syndafallet och dess katastrofala följder är evangeliets bakgrund i såväl GT som NT. Människan kan p g a syndafördärvet inte uppvisa den nya människa, den helighet och rättfärdighet, som Gud kräver. Människan är därför hemfallen åt döden och den eviga fördömelsen. Evangeliet i egentlig mening är det glada budskapet om att Herren själv tar sig an denna hjälplösa syndare och erbjuder och ger åt honom barmhärtighet, syndernas förlåtelse och evigt liv för sin egen skull, utan att människan på något sätt har förtjänat denna frälsning. Konkordieformeln ger följande enkla och klara definition av evangelium i Solida Declaratio (= SD) V, 21: [4]
Ty allt, som tröstar och tillbjuder överträdarna av lagen Guds huldhet och nåd, är och kallas i egentlig mening evangelium. (SKB s. 601. SKB = Svenska kyrkans bekännelseskrifter, Stockholm 1957.) [5]
Att evangeliets bakgrund, människans totala syndafördärv och oförmåga att hålla Guds lag, är densamma i GT och NT, torde vara överflödigt att uppvisa i detta sammanhang och måste av utrymmesskäl förbigås. Men hur är det med evangeliet? Är trons föremål detsamma? [6]
Likheter
Trons föremål i såväl GT som NT är Guds oförtjänta godhet och barmhärtighet. Genom sina handlingar och sina nådiga löften visar Gud, att han tar sig an den fördärvade människan och lovar henne välsignelse och liv för sin egen skull, d v s han själv är den enda orsaken till denna nåd. [8] En kortfattad översikt Så snart människan störtat sig i olycka genom sitt uppror och sin olydnad mot Gud, söker Gud upp den syndiga människan. Han väntar inte att människan först skall söka upp honom. Gud tar hela tiden initiativet och erbjuder människan gång på gång förbund och räddning. Människan vänder sig inte först till Gud, utan det är Gud som vänder sig till den fallna och bortvända människan. Han hjälper henne att inse sin synd (1 Mos. 3:9ff), förbannar förföraren och lovar seger över honom genom kvinnans avkomma (1 Mos. 3:14-15). Människan får hopp och andligt liv genom löftet och Gud visar gång på gång sin stora godhet mot henne: Gud ger Adam och Eva kläder av skinn (1 Mos. 3:21) och t o m brodermördaren Kain får ett tecken av Gud till skydd (1 Mos. 4:15). Eva ger uttryck för vissheten om att det är tack vare Herrens godhet och nådiga hjälp som de får leva och ge liv åt ett nytt släkte (1 Mos. 4:1 och 4:25) och denna Herrens nåd och barmhärtighet börjar de troende predika offentligt fr o m Seths födelse (1 Mos. 4:26). Att »proklamera, ropa ut, anropa eller åkalla» (hebr. qara) Herrens namn (1 Mos. 4:26, 12:8) betyder att föremålet för predikan och bönen är Herren och hans nådiga gärningar mot oss syndare. Grundvalen för all sann gudstjänst är Guds fritt erbjudna välsignelse. Den troende vet att orsaken till Guds barmhärtighet och människans frälsning endast är Herrens namn. Att tro, på hebreiska häämin, betyder att säga amen till Gud och hans löften, att förtrösta på honom och hans ord. [10] När vi kommer till Abrahams tid, omkring 2000 år före Kristi födelse, preciseras löftet om kvinnans avkomma till Abraham och hans släkt. »I dig skall alla släkter på jorden bli välsignade» (12:3). »I din avkomma skall alla folk på jorden välsigna sig» (22:18). Frälsaren, kvinnans avkomma, kommer alltså från Abraham, och den välsignelse som kommer genom denna människans son (Människosonen) ges inte bara åt Abrahams släkt utan åt alla jordens folk. Så uppehålls tron genom detta löfte och efter hand som historien går vidare, preciseras löftet mer och mer: av Abrahams barn förbinds kvinnans avkomma med Isak (1 Mos. 26:4, 24), av Isaks barn med Jakob (1 Mos. 28:14), av Jakobs barn med Juda (1 Mos. 49:8-12), av Juda stams alla förgreningar med Isai (Jes. 11:1) och hans yngste son David, hans hus och släkt (2 Sam. 7). Och när tiden är fullbordad och Gud Fadern sänder sin älskade Son, den utlovade Frälsaren, föds han i enlighet med Mika 5:2 i Davids stad Betlehem. Därför betonar NT gång på gång att Kristus är uppfyllelsen av löftet och eden till Abraham (1 Mos. 22:16-18, Luk. 1:73, Gal. 3:16), löftet till Davids hus (Luk. 1:32, 69), löftena genom profeterna (Luk. 1:70) etc. Det var ju för hans skull som löftet om liv, frälsning och välsignelse kunde givas åt fäderna alltifrån syndafallets dag. Kvinnans säd, Människosonen, är vår frälsning, vår frid, vår tröst, vår rättfärdighet, vårt ljus och vårt liv, alltifrån syndafallets dag till den yttersta dagen. Han säger själv att Mose har skrivit om honom (Joh. 5:46). Han är inte bara själva innehållet i gåvan från Gud, evangeliet. Han är också det som Gud kräver, den nya människa, som älskar Fadern och sin nästa fullkomligt. Han säger: »Här är jag, jag har kommit i bokrullen är skrivet om mig» (Ps. 40:8). [11] Vad menas med tro? Man kan inte på rätt sätt tala om tron, om man inte därmed inbegriper trons föremål, nämligen löftena om nåd och barmhärtighet. Med anledning av löftena om välsignelse genom Abrahams säd skriver Luther: [13]
Det tillhör trons natur att med visshet tro att vi är välsignade, inte genom oss själva utan genom Kristus, som är vår välsignelse. Detta är skälet till att vi prisar oss lyckliga och hävdar att denna välsignelse tillhör oss. Ty det är tron som tar emot välsignelsen (Luther’s Works, IV, s. 171). [14] Att tro dessa synnerligen härliga löften och vänta sig dessa välsignelser från Gud med stadig förtröstan, det är sann tro (Luther’s Works, IV, s. 149). [15] Låt oss följaktligen stärka och uppbygga oss mot papisternas tvivel och lära oss att den enda gudstjänst och lydnad som helt behagar Gud är tron, d v s att tro och förtrösta på vår Gud (Luther’s Works, IV, s. 150). [16]
I den Augsburgska bekännelsens apologi ges följande klara definition av den sanna tron: [17]
Den tro som rättfärdiggör, är icke endast en historisk kunskap, utan en övertygelse om sanningen av Guds löfte, vari han av nåd för Kristi skull tillbjuder oss syndaförlåtelsen och rättfärdiggörelsen (IV, 48, SKB s. 111). [18] Tron är en gudstjänst, som av Gud mottar de välgärningar, som han erbjuder… På det sättet vill Gud dyrkas genom tron, att vi av honom mottar det, som han utlovar och skänker (IV, 49, SKB s. 111). [19] Löftet kan mottas blott genom tron. Därför kommer han (Paulus) att correlative jämställa och förbinda löftet och tron (IV, 50, SKB s. 111). [20] Så ofta barmhärtigheten kommer på tal, bör man därför veta, att här också fordras tro, som tar emot löftet om barmhärtighet. Och vidare, så ofta vi talar om tron, inbegriper vi dess föremål, nämligen den utlovade barmhärtigheten. Ty tron rättfärdiggör och frälsar inte därför, att den skulle vara ett i sig förtjänstfullt verk, utan endast därför att den tar emot den utlovade barmhärtigheten. Att på detta sätt dyrka och tjäna Gud prisas på ett särskilt sätt genomgående i profeterna och psalmerna, medan lagen icke lär något om syndaförlåtelse av nåd. Men patriarkerna kände löftet om Kristus, nämligen att Gud för Kristi skull ville förlåta synderna (IV, 55-57, SKB s. 112). [21] Så vill Gud vara känd och så vill han dyrkas, att vi av honom mottar hans välgärningar, och mottar dem för hans barmhärtighets skull, men icke på grund av våra egna förtjänster (IV, 60, SKB s. 113). [22]
Att ovan givna definition av tron inte bara är tillämplig på NT utan också på GT, kan belysas av några exempel från Psaltarens första bok, Ps. 1-41: [23]
Hos Herren är frälsningen (Ps. 3:9). [24] Vänd åter, Herre, rädda min själ, fräls mig för din nåds skull (6:5). [25] Jag förtröstar på din nåd, mitt hjärta fröjdar sig över din frälsning. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han har gjort väl mot mig (13:6). [26] Herren lever! Lovad vare min klippa, och upphöjd vare min frälsnings Gud! (18:47). [27] Herre, min klippa och min återlösare (19:15). [28] Herren är min herde (23:1). [29] Led mig i din sanning och lär mig, ty du är min frälsnings Gud, dig förbidar jag alltid. Tänk, Herre, på din barmhärtighet och din nåd, ty de är av evighet (25:5-6). [30] För ditt namns skull, Herre, förlåt min missgärning, ty den är stor (25:11). [31] Herren är mitt ljus och min frälsning, för vem skulle jag frukta? Herren är mitt livs värn, för vem skulle jag rädas? (27:1). [32] Ty ett ögonblick varar hans vrede, men hela livet hans nåd (30:6). [33] Var mig en fast klippa, en borg till min frälsning. Ty du är mitt bergfäste och min borg, och du skall för ditt namns skull leda och föra mig (31:3-4). [34] I din hand befaller jag min ande, du förlossar mig, Herre, du trofaste Gud (31:6). [35] Salig är den, vilkens överträdelse är förlåten, vilkens synd är överskyld (32:1). [36] Jag sade: »Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser», då förlät du mig min synds missgärning (32:5). [37] Var själ väntar efter Herren, han är vår hjälp och sköld. Ty i honom gläder sig vårt hjärta, vi förtröstar på hans heliga namn (33:20-21). [38] Sina tjänares själar förlossar Herren, och ingen skall stå med skuld som tar sin tillflykt till honom (34:23). [39] Säg till min själ: »Jag är din frälsning» (35:3). [40] Herre, upp i himmelen räcker din nåd, och din trofasthet allt upp till skyarna (36:6). [41] Skynda till min hjälp, Herre, du min frälsning (38:23). [42]
Är det möjligt att på ett bättre sätt beskriva trons föremål och frälsningen av nåd allena? När Skriften talar om frälsningen, Herrens nåd och barmhärtighet, talar den samtidigt om den rätta tron. [43] Hos GT:s profeter står ofta lagens krav och evangeliets löfte om syndernas förlåtelse sida vid sida. Ty endast den som tror evangeliets löfte får ett nytt hjärta, som vill leva det nya liv som lagen kräver. När t ex Jesaja i Jes. 1:16-17 framhåller lagens krav på en ny människa, skyndar han sig att tillfoga evangeliets absolution (= tillsägelse av syndernas förlåtelse) i nästa vers: »Fastän era synder är blodröda, skall de bli vita som snö.» Kravet på det nya livets gärningar bestraffar hjärtats ogudaktighet och kräver tro. Därför tillfogas evangelium, som har makt att skänka denna tro, som är en förutsättning för goda gärningar. Endast den som tror evangeliets löfte får ett nytt hjärta, som vill uppfylla lagens krav: »ta bort era onda gärningar från min åsyn, upphör att göra det som är ont! Lär er att göra gott, sök det som är rätt… !» [44] Här ytterligare några exempel på hur profeten framräcker evangeliet till dem som lagen avslöjar som överträdare: [45]
Jag, jag är den som utplånar dina överträdelser, för min egen skull, och dina synder kommer jag icke mer ihåg (Jes. 43:35). [46] Jag har utplånat dina överträdelser som ett moln och dina synder som en sky. Vänd om till mig, ty jag har återlöst dig (44:22). [47] Se, dagar skall komma, säger Herren, då jag skall uppväcka åt David en rättfärdig telning, och han skall regera som konung och ha framgång och skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I hans dagar skall Juda bli frälst och Israel bo i trygghet, och detta skall vara det namn man skall ge honom: HERREN VÅR RÄTTFÄRDIGHET (Jer. 23:5-6). [48]
Olikheter
Under rubriken »olikheter» kan jag inte nämna några verkliga skillnader, endast smärre olikheter med avseende på evangeliets yttre form. Av naturliga skäl framträder den utlovade frälsningen och Frälsaren tydligare, när löftenas fullbordan äger rum. Man kan under hänvisning till Kol. 2:16f säga att skuggan av verkligheten, Kristus och hans frälsning, inte kan vara lika klar som verkligheten själv, upphovet till den skugga som i förväg är given i GT. Man kan också citera Jes. 30:26 om fullbordans, den nytestamentliga tidens, större klarhet: [50]
Och månens ljus skall bli som solens ljus, och solens ljus skall bli sju gånger klarare, som ett sjufaldigt dagsljus, när den tid kommer, då Herren förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen som det har fått. [51]
Den kristna församlingen skyggar därför inte för att tolka GT:s skuggbilder av frälsningen, Guds löften och nådesgärningar under GT:s tid, i ljuset av NT. När GT:s löften inte nämner den meritoriska orsaken till Guds barmhärtighet och syndernas förlåtelse eller anger den med orden »för sin egen skull» eller »för sitt namns skull», kan den kristna församlingen utifrån fullbordans ljus preciserande säga »för Kristi skull». I Apologin finner vi många exempel på hur innehållet i GT kan preciseras utifrån den nytestamentliga fullbordan. Men den meritoriska orsaken till frälsningen preciseras inte bara i NT. I t ex Jes. 53 och i offerlagarna om felfria och oskyldiga djur, som ställföreträdande måste gottgöra för syndare, framträder Kristi satisfactio vicaria tydligt. [52] GT:s bildspråk I GT kläds ofta evangeliet i ett bildspråk, som anknyter till den gammaltestamentliga teokratins speciella villkor, kyrkans bundenhet under gamla förbundets tid till ett visst land, ett visst folk, en viss stad, ett prästerskap av en.viss stam etc. För att ange de andliga välsignelsernas verklighet, anknyter GT:s profeter till kyrkans yttre villkor i gamla förbundet. Den yttre verkligheten av ett ödelagt land, städer i ruiner, oländig terräng, ett land som drabbats av torka eller vilddjurs härjningar eller krig eller deportering bildar bakgrund till frälsningsutsagorna. Mot denna bakgrund skildras frälsningen och de andliga välsignelserna som en rikt bevattnad och blommande öken, frihet från krig eller vilddjur, uppbyggda städer, skördar tolv gånger om året, jämna vägar genom att höjderna sänks och dalarna höjs, regn i rätt tid, Sion som världens högsta berg och hedningar som strömmar dit etc. [54] Olikheterna mellan GT och NT har alltså ingenting att göra med evangeliets innehåll. Det är samma evangelium och samma frälsningsväg i GT och NT. Olikheterna gäller endast evangeliets yttersida, dess klädedräkt eller bildspråk. GT:s profeter framlägger evangeliets andliga välsignelser mot bakgrund av gamla förbundets speciella villkor och fysiska verklighet. I GT är det fråga om skuggorna av den verklighet, som först i NT framträder direkt och som är skuggornas orsak och rätta uppfyllelse. [55]
II LAGEN
Är oklarheterna stora när det gäller evangeliet i GT och NT, är de förmodligen ännu större när det gäller lagen. Många ser likheter, där det verkligen föreligger olikheter, samtidigt som man ser olikheter där inga sådana är för handen. Somliga hävdar att den nytestamentliga kyrkan är bunden vid de många stadgar, som var nödvändiga för den gammaltestamentliga teokratin, fastän de är fullbordade och inte avsedda för det nya förbundet. Men samtidigt är man oklar över i vilket avseende det är samma lag i GT och NT. [57]
Likheter
Lagens uppgift är varken i GT eller NT att av en syndare skapa en troende människa, en ny människa. Lagen visar hur den nya människan ser ut och därmed att människan efter syndafallet inte är den troende och nya människa som hon skulle vara. Hon älskar inte Gud över allting och sin nästa som sig själv. Lagen skapar inte något nytt liv, tvärtom död och förtvivlan. Endast evangelium ger hopp i mörkret, skapar tro och en ny människa, som vill övervinna synden och rätta sig efter Guds vilja. Den troende bekänner sin tro på och tacksamhet emot Gud genom att lyssna till Guds ord och handla därefter. Endast evangelium kan ge vad lagen kräver och evangeliets gåva är helt fri. [59] Det är viktigt att skilja mellan att hålla lagen för att få en nådig Gud och att hålla lagen därför att vi genom evangelium har en nådig Gud. När Jesus säger: »Om ni förblir i mitt ord, är ni i sanning mina lärjungar» (Joh. 8:31), betyder detta inte att vi förtjänar Guds nåd och lärjungaskap genom att vi förblir i Guds ord. Det betyder att det vi redan har fått och äger som en fri gåva av nåd allena, Guds barmhärtighet och lärjungaskap, har förkastats eller tappats bort, om vi inte längre förlitar oss på Gud och hans ord och inte vill handla enligt hans vilja. Vi har då förlorat vår tro, ty den som tar emot Guds nåd vill i tacksamhet förbli i Herrens ord. Men utan den tro som evangeliet upptänder kan och vill ingen förbli i Herrens ord. Därför kommer nåden först och hållandet av lagen därefter, och så är det i både GT och NT. [60] Man måste alltså skilja mellan att genom olydnad mot Guds vilja avfalla från tron och att genom lydnad för Guds vilja vinna Guds nåd och barmhärtighet. Det sistnämnda är omöjligt inte bara i NT. Lagen är inte given för att vi därigenom skall vinna nåd och bli troende. Gud gav inte sina bud vid Sinai berg för att Israel därigenom skulle vinna Guds frälsning. Först frälste han dem och gav dem oförtjänt sin nåd och barmhärtighet under hänvisning till sitt löfte till Abraham, Isak och Jakob. Det var till ett frälsat folk som han gav sina bud, så att de skulle veta vad Gud vill att hans frälsta folk skall göra. Moseböckerna innehåller lagar och stadgar, som endast ett troende folk vill lyda för att därigenom bekänna och öva sin tro. De troende vill förbli i Herrens gemenskap (förbund) och inte överge honom och hans nåd. [61] Studerar vi lagens roll alltifrån Skriftens början, finner vi att Guds stora godhet och gemenskapen med honom kommer först och lagen därefter. Redan före syndafallet gavs inte budordet (1 Mos. 2:16-17) för att människan genom att lyda det skulle uppnå en gemenskap med Gud, som hon inte redan hade. Hon stod redan i Guds goda gemenskap och skulle genom lydnad mot budordet bevisa sin tro och inte överge denna lyckliga gemenskap och störta sig i olycka. Och efter syndafallet tar Gud alltid initiativet och skapar tro och gemenskap genom sitt löftesord och sin blotta nåd. Nådens och syndaförlåtelsens grundval är aldrig människans lydnad mot lagen. Men människans lydnad är en följd av och ett vittnesbörd om tron på Guds nåd och barmhärtighet. [62]
Skriftens uppmaningar att göra kärlekens gärningar
Såväl i GT som NT uppmanas människan att göra kärlekens gärningar och aposteln säger i 1 Kor 13:2 att han är intet, om han inte har kärlek. Detta missförstås ofta så, att Skriften skulle lära att vi skulle rättfärdiggöras genom kärleken och gärningarna. Apologin bemöter på ett klargörande sätt detta missförstånd: [64]
Paulus talar på detta ställe (1 Kor 13:2) icke om hur rättfärdiggörelsen kommer till stånd, utan han skriver till dem, som blivit rättfärdiggjorda, men behövde uppmanas att bära goda frukter, för att de icke skulle förlora den helige Ande (IV, 220, SKB s. 138). [65] Ingen kan från den nämnda texten sluta till något annat än att kärleken är nödvändig. Det tillstår vi. På samma sätt är det nödvändigt att avhålla sig från stöld. Men det vore icke någon riktig slutsats, om någon därav ville bevisa detta: Att avhålla sig från stöld är nödvändigt, sålunda rättfärdiggör avhållsamheten från stöld (IV, 222, SKB s. 138). [66]
När somliga i vår tid förkastar t ex nödvändigheten av att fly bibelkritik och falska profeter under hänvisning till att rättfärdiggörelsen är en fri gåva, som mottas genom tron allena, är det fråga om samma typ av missförstånd. Vi måste slå vakt om rättfärdiggörelsen genom tron allena, och det är både GT:s och NT:s evangelium. Men att fly bibelkritik och falska profeter, att inte praktisera religiös och kyrklig gemenskap med dem som öppet avvisar delar av den bibliska bekännelsen eller att inte stjäla är nödvändigt, inte för att därigenom bli rättfärdiggjord, utan därför att den som tar emot rättfärdiggörelsen som en fri gåva är angelägen att förbli i Ordet och inte överge Herren. [67] Guds handlande med Israel Hela Guds handlande med Israel och hans utväljande av detta folk till en bestämd frälsningshistorisk uppgift under gamla förbundet vittnar tydligt om nåden allena och att inte lagen upphävde Guds evangelium. Paulus framhåller detta i bl a Galaterbrevet och Romarbrevet och Mose skriver: [69]
Icke därför, att ni var större än alla andra folk, var det som Herren fäste sig vid er och utvalde er… utan därför att Herren älskade er och ville hålla den ed, som han svurit edra fäder (5 Mos.7:7-8). [70] Icke din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör, att du får komma in i deras land och ta det i besittning, utan dessa hedningars ogudaktighet är det som gör, att Herren, din Gud, fördriver dem för dig, så ock det att han vill uppfylla vad han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob. Så skall du nu veta, att det icke är din rättfärdighet som gör, att Herren, din Gud, vill ge dig detta goda land till besittning, ty du är ett hårdnackat folk (5 Mos.9:5). [71]
Icke i förlitande på vad rättfärdigt vi har gjort bönfaller vi inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet. O Herre, hör, o Herre, förlåt, o Herre, akta härpå och utför ditt verk utan att dröja – för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk är uppkallade efter ditt namn (Dan.9:18-19). [73]
Olikheter
Precis som evangelium i GT ofta har en yttre dräkt, som är betingad av den gammaltestamentliga teokratins speciella villkor, så förbinds också lagens krav på kärlek till Gud och nästan med en rad yttre stadgar, som hör samman med gudsfolkets speciella uppdrag under gamla förbundet. Meningen med alla dessa stadgar var dock inte att folket genom att iaktta dem skulle vinna rättfärdighet inför Gud. Gud hade redan tagit sig an folket och för sin egen skull givit dem både andliga och timliga löften. Såsom Guds frälsta folk skulle de bevisa sin tacksamhet över frälsningen genom att troget rätta sig efter lagens alla stadgar. Olydnad för lagen var ett vittnesbörd om att de inte längre förtröstade på Gud och hans oförtjänta godhet som grundvalen för alla välsignelser. GT lär oss att större delen av folket »föraktade sin frälsnings klippa» (5 Mos. 32:15). Mose måste därför säga i sin avskedssång: [75]
Din klippa, som hade fött dig, övergav du, du glömde Gud, som hade givit dig livet (5 Mos. 32:18). [76]
Genom att vända Guds frälsning ryggen förlorade folket både de andliga och de timliga välsignelserna, som utlovats det. Det hade också Mose förutsagt: [77]
Om du glömmer Herren din Gud och följer efter andra gudar och tjänar dem och tillber dem, så betygar jag i dag inför er, att ni förvisso skall förgås (5 Mos. 8:19). [78]
Av nåd allena var Herren deras Gud och deras frälsning. Men genom att glömma hans välgärningar, d v s utan tro, vilket yttrar sig i olydnad mot Herrens bud, förkastade Israel sitt arv. Endast en kvarleva av Israel förblir i Ordet och tar emot Guds nåd. [79] Ni skall höra och höra utan att förstå, ni skall se och se utan att lära känna… [80] När en tiondedel alltjämt finns kvar, skall också den huggas bort som en terebint eller ek av vilken endast en stubbe återstår sedan den fällts. Den stubben är en helig säd (Jes. 6:9, 13). [81]
Ty även om ditt folk, Israel, skulle bli som havets sand skall endast en rest inom det vända om (Jes. 10:22). [82]
Stadgar nödvändiga för en kyrko-stat Under GT:s tid var lagens andliga innehåll och krav, förtröstan på Gud (första tavlan) och kärlek till nästan (andra tavlan), sammanbundna med en rad yttre stadgar. Kyrkan under GT:s tid hade ju en yttre, teokratisk uppgift, sammankopplad till ett bestämt folkslag, ett bestämt land, en bestämd helgedom, ett bestämt levitiskt prästerskap, en bestämd stad, bestämda ceremonier etc. Därigenom blev ett liv i tron annorlunda reglerat under GT än det är i NT. [84] Nu i det nya förbundet är inte längre kyrkan förbunden med en viss kyrko-stat, ett visst land, en viss prästerlig stam, ett visst yttre tempel etc. Kristus är uppfyllelsen och slutmålet för den gammaltestamentliga teokratin. Skillnaden mellan GT och NT när det gäller vad de troende har att iaktta beror alltså på att Kristus nu har kommit. Nu har den levitiska prästtjänsten med alla offerlagarna fått sin fullbordan och de många utvärtes stadgarna, som var betingade av kyrkans speciella uppgift under gamla förbundets tid, har tjänat ut, [85]
föreskrifterna om mat och dryck och allehanda tvagningar – stadgar pålagda, intill dess tiden var inne för en bättre ordning (Hebr. 9:10). [86]
Inte heller gudstjänsten är längre bunden till vissa platser och vissa dagar. [87] Luther berör denna skillnad i sin stora Genesiskommentar: [88]
Mose hade en bestämd befallning att upprätta det levitiska prästadömet som gällde ett bestämt folk, bestämda personer, en bestämd plats och för en bestämd tid fram till Kristus. Detta är den viktigaste delen av Mose lag… Men när den tid som var fastställd för alla dessa ting kom till ett slut, kom också offren och alla de mosaiska stadgarna till ett slut. Prästadömet med dess offer hade inte längre någon giltighet. Inte heller det teokratiska riket, ty Mose hade kommit till ett slut. Men Kristi rike och prästadöme följde, utan plats, tid eller person och »inte på ett sådant sätt att man kan se det med sina ögon», som Kristus säger i Lukas 17:20 (Luther’s Works, V, s. 20). [89]
Angående sabbatsbudet skriver Luther i Stora Katekesen: [90]
Därför angår detta bud till sin grövre, utvärtes betydelse icke oss kristna, ty i denna mening är det en rent utvärtes sak såsom andra föreskrifter i GT, vilka är bundna vid vissa ordningar, personer, tider och rum. Detta allt har nu genom Kristus lämnats fritt (I, 82, SKB s. 401). [91]
Bibelställen som Gal. 4:1-11, Kol. 2:16ff, Rom. 14, Hebr. 9:10 och Apg. 15:10 stryker under de troendes frihet under NT:s tid från den bundenhet till utvärtes stadgar om dagar, högtider, mat och dryck, som kännetecknade den gammaltestamentliga kyrkostaten. [92] Omskärelsen Angående omskärelsens roll under gamla förbundets tid gör Apologin följande viktiga påpekande: [94]
Abraham mottog omskärelsen icke för att han genom detta verk skulle rättfärdiggöras. Ty han hade redan genom tron kommit därhän, att han räknades som rättfärdig. Men omskärelsen tillkom, för att han på sin kropp skulle ha ett skrivet tecken, som skulle påminna honom att själv öva sin tro, inför andra bekänna sin tro och genom sitt vittnesbörd mana andra till tro (IV, 201, SKB s. 135). [95]
Det är viktigt att komma ihåg att bundenheten till en rad yttre stadgar under GT:s tid inte hade till syfte att människorna genom att iaktta dessa stadgar skulle få nåd. De var ett ok för ett frälsat folk, inte för att folket genom att bära det skulle förtjäna frälsning. Men detta ok blev för tungt, och Israel missförstod ofta lagens krav så, att de trodde sig vinna frälsning genom att bära detta ok, ex opere operato, utan tro. [96] Även om vi alltjämt levde i gamla förbundets tid, skulle det vara ett missförstånd att mena, att vi genom iakttagandet av vissa stadgar om omskärelse, mat, dagar, offer och gudstjänster skulle vinna nåd och förlåtelse. Ett sådant missförstånd var vanligt också i det gamla Israel. [97]
Det var på samma sätt i Israel. Största delen av folket menade sig genom sina egna gärningar kunna förtjäna syndernas förlåtelse och hopade därför offer och gudstjänster. Men profeterna förkastade denna mening och lärde trons rättfärdighet (IV, 395, SKB s. 173). [98]
De troende skall och vill till sin nya människa lyda Guds vilja, vilket i gamla förbundets tid innefattade att hålla sabbaten. Men inte för att därigenom förtjäna rättfärdighet, nåd och barmhärtighet, utan därför att de redan hade en nådig Gud och redan räknades som rättfärdiga för löftets skull. Lika litet som i NT lär GT att laggärningarna måste göras för att vi därigenom skall få en nådig Gud. Nej, där tron inte finns, där är gudstjänsten och offren en styggelse för Gud, framhåller GT:s profeter. [99] I nya förbundets tid kan de kristna församlingarna uppställa vissa föreskrifter för sitt gudstjänstliv för att allt skall tillgå »med ordning och utan oro», men det skall ske i kristen frihet utan tvång, framhåller den Augsburgska bekännelsen: [100]
Av sådan art är iakttagandet av söndagen, påskhögtiden, pingsten och liknande helgdagar och religiösa bruk. Ty de som anser, att iakttagandet av söndagen med stöd av kyrkans auktoritet införts såsom något nödvändigt i stället för sabbaten, har orätt. Skriften har avskaffat sabbaten, icke kyrkan. Ty alla från Mose härstammande former för gudsdyrkan kan underlåtas, sedan evangelium uppenbarats. Emedan det var nödvändigt att fastställa en bestämd dag, så att folket visste, när man skulle samlas till gudstjänst, synes likväl kyrkan för detta ändamål ha avsett söndagen, som tycktes ha blivit föredragen just av den anledningen, att människorna så skulle få ett exempel på kristlig frihet och lära sig, att varken iakttagandet av sabbaten eller någon annan dag var nödvändig. [101] Det finns vidunderliga utredningar om ändringen av lagen, om gudsdyrkans yttre fommer i den nya lagen, om förändringen av sabbaten, som alla har sin upprinnelse i den falska uppfattningen, att det i kyrkan måste finnas en gudsdyrkan i stil med den levitiska och att Kristus gav apostlarna och biskoparna i uppdrag att uttänka nya former för gudsdyrkan, som vore nödvändiga för frälsningen. Dessa villfarelser vann utbredning i kyrkan, då trons rättfärdighet icke förkunnades tillräckligt klart. Somliga förfäktar tesen, att iakttagandet av söndagen icke grundar sig på gudomlig rätt, men på så gott som gudomlig rätt, och föreskriver, hur mycket man får arbeta pa helgdagar. Vad är dylika utredningar annat än snaror för samvetet? Ehuru de försöker att åstadkomma en billig tolkning av de kyrkliga buden, går det dock icke att uppnå verklig billighet, så länge föreställningen om deras nödvändighet finns kvar, och den måste bli kvar, så länge man icke känner till trons rättfärdighet och den kristna friheten (XXVIII, 57-64, SKB s. 87f). [102]
En rätt gudstjänst Gudstjänsten var i GT, till skillnad från i NT, bunden till en rad yttre ting. Men både i GT och NT grundar sig en rätt gudstjänst på Guds godhet och barmhärtighet. En rätt gudstjänst är att komma ihåg Guds välgärningar, att i tro ta emot det goda som Gud utlovar och skänker. [104]
Sålunda är det en evangelisk gudstjänst och gudsdyrkan att motta det goda från Gud. Däremot är det en lagisk gudstjänst att ta fram och hembära till Gud det goda, som vi gör (Apol. IV, 310, SKB s. 159). [105] Om du, Herre, vill tillräkna missgärningar, Herre, vem kan då bestå? Här bekänner psalmisten sina synder, men han åberopar sig icke på sina förtjänstfulla gärningar. Och han tillägger: Dock hos dig är ju förlåtelse. Här fattar han mod genom förtröstan på Guds barmhärtighet. Och så omnämner han löftet: Min själ har bidat i Herrens ord, min själ har hoppats på Herren. D.v.s. emedan du har utlovat syndernas förlåtelse, uppehålles jag genom detta ditt löfte. Därför rättfärdiggjordes patriarkerna icke genom lagen, utan genom löftet och tron. Och det är förvånansvärt att motståndarna kan så förringa tron, då de ser, att den överallt prisas såsom den förnämsta gudstjänsten (Apol. IV, 58f, SKB s. 112). [106] Jona säger i det andra kapitlet: De, som överger Guds barmhärtighet, iakttar en fåfänglig gudstjänst. Det betyder, att all förtröstan vid sidan om förtröstan på Guds barmhärtighet är fåfäng och att allenast Guds barmhärtighet, men icke våra egna förtjänstfulla gärningar eller våra egna strävanden bevarar oss. Därför beder också Daniel i det nionde kapitlet: Icke i förlitande på vad rättfärdigt vi har gjort bönfaller vi inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet (Apol. IV, 330f, SKB s. 163). [107]
Skillnaden mellan GT och NT när det gäller lagen består alltså i att under NT:s tid är inte lagens krav förbundet med yttre stadgar om ren mat, heliga dagar, omskärelse, tionde, reningar, en levitisk offertjänst etc. Kristus är uppfyllelsen och slutmålet för allt detta. [108] Lagens sammanfattning Både i GT och NT är lagens sammanfattning tro och kärlek, förtröstan på Gud och kärlek till nästan. Och Kristus är den fullkomliga uppfyllelsen av hela lagen. Därför har vi en nådig Gud »för Kristi skull», »för hans egen skull», »för hans namns skull». Och endast den som förlitar sig på den utlovade Frälsaren har en ny vilja, som kännetecknas av kärlek till Gud och nästan. Luther framhåller att Mose utläggning av lagen i 5 Mosebok [110]
innehåller i verkligheten ingenting annat än förtröstan på Gud och kärlek till nästan, ty hela Guds lag handlar ytterst om detta. Därför garderar sig Mose i sin utläggning av lagen fram till kap. 20 mot allt som kan förstöra tron på Gud och därifrån till bokens slut garderar han sig emot allt som hindrar kärleken (Luther’s Works, XXXV, s. 238f). [111]
Endast en troende, en mottagare av den framräckta och erbjudna nåden, Kristi rättfärdighet, kännetecknas av förtröstan på Gud och kärlek till nästan. Därför behöver vi evangeliet om denna nåd innan vi kan börja att hålla lagen. Detta framhåller också Apologin: [112]
Därför är det nödvändigt, att vi först med tron omfattar det löftet, att Fadern för Kristi skull är blidkad och förlåter. Därefter kan vi börja fullgöra lagen (IV, 295, SKB s. 156). [113] Då först fullgör vi lagen, när vi hör, att Gud för Kristi skull försonas med oss, ehuru vi icke kan tillfyllestgöra lagen. Då vi med denna tro omfattar medlaren Kristus, kommer hjärtat till frid och börjar älska Gud och fullgöra lagen samt vet, att det redan nu för medlaren Kristi skull behagar Gud, ehuru denna påbörjade laguppfyllelse är långt ifrån fullkomlig och högeligen oren (IV, 270, SKB s. 150). [114]
KONKLUSION
Vi har ovan sett hur nödvändigt det är att skilja mellan lag och evangelium. Gör man inte det, kan man inte förstå Skriftens lära om tron och att trons innehåll är detsamma i hela Skriften. Avgörande för den lutherska reformationen var insikten i Guds rena evangelium och därmed förmågan att rätt skilja mellan lag och evangelium. Låt oss därför avsluta denna uppsats med ytterligare några lärorika citat från de lutherska bekännelseskrifterna om lag och evangelium: [116]
Hela Skriften bör uppdelas i dessa två huvuddelar: lagen och löftena (Apol. IV, 5, SKB s. 104). [117] Guds två förnämsta verk i människan är att dels förskräcka, dels rättfärdiggöra och levandegöra de förskräckta. Hela Skriftens innehåll är också indelat efter dessa två verk. Den ena delen är lagen, som påvisar, överbevisar om och fördömer synd. Den andra delen är evangeliet, d.v.s. löftet om den i Kristus givna nåden. Detta löfte upprepas hela Skriften igenom. Först gavs det åt Adam, sedan åt patriarkerna, och därefter förklarades det av profeterna, och slutligen förkunnades och frambars det av Kristus bland judarna och spriddes av apostlarna i hela världen. Ty genom tron på detta löfte har alla heliga blivit rättfärdiggjorda, men icke på grund av sin egen ytligare eller djupare ånger (Apol. XII, 53-54, SKB s. 196f). [118] Dessa två läror har från världens begynnelse alltid och allestädes drivits i Guds kyrka med tillbörlig åtskillnad vid sidan av varandra. Ty patriarkernas efterkommande liksom även patriarkerna själva har alltid icke blott påmint sig, att människan i begynnelsen av Gud skapats helig och rättfärdig, men genom ormens bedrägeri överträtt Guds bud och blivit syndare samt fördärvat och störtat sig själv och alla sina efterkommande i döden och den eviga fördömelsen, utan även å andra sidan upprättat och tröstat sig genom predikan om kvinnans säd, som skulle »söndertrampa ormens huvud», och om Abrahams säd, i vilken »alla folk skulle bli välsignade», samt om Davids son, som skulle upprätta Israels rike och vara ett »ljus för hedningarna» och som blev »slagen för våra överträdelsers skull» och genom vilkens sår vi blir helade (Konkordieformeln, SD V, 23, SKB s.602). [119]
Vi blandar samman lag och evangelium och förvränger Skriftens lära om tron, om det som är trons föremål, Guds barmhärtighet och nåd, görs beroende av vår kärlek eller våra laggärningar. Man måste komma ihåg att »tron går före och att kärleken följer efter» (Apol. IV, 142) och att det som följer efter tron aldrig är eller kan vara en förutsättning för att få tro på sanningen av löftet om barmhärtighet. [120]
Om någon menar, att han mottar syndernas förlåtelse därför att han bevisar kärlek, så vanärar han Kristus och skall i Guds dom få erfara, att denna hans förtröstan på egen rättfärdighet är ogudaktig och falsk (Apol. IV, 150, SKB s. 127). [121]
För att inte hamna i den allvarliga vantron, att Guds barmhärtighet delvis grundar sig på våra gärningar, [122]
må man se till vad Skriften tilldelar lagen och vad den tilldelar löftena. Den berömmer nämligen gärningarna på sådant sätt, att den icke upphäver det nådefulla löftet (Apol. IV, 188, SKB s. 133). [123]
De goda gärningarna skall göras därför att vi har en nådig Gud, inte för att vi skall få en nådig Gud. Men hur kan då Skriften tala om att våra goda gärningar skall belönas? Svaret på den frågan kan vi hämta från Apologin: [124]
Vi lär, att för de troendes gärningar belöningar är ställda i utsikt. Vi lär, att de goda gärningarna icke förtjänar syndaförlåtelsen, nåden eller rättfärdiggörelsen (ty detta mottar vi blott genom tron), men väl andra lekamliga och andliga belöningar i detta livet och det tillkommande, ty Paulus säger: Var och en skall få mottaga sin lön efter sitt arbete. Belöningarna skall sålunda vara olika efter de olika arbetena. Men syndaförlåtelsen är lika för alla och en och densamma, såsom Kristus är en, och den erbjuds av nåd åt alla, som tror att deras synder är dem förlåtna för Kristi skull. Sålunda mottar vi syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen blott genom tron och icke på grund av några våra gärningar (IV, 194f, SKB s. 133f). [125] Dock prövar Gud de heliga på olika sätt och uppskjuter ofta belöningarna för deras rättfärdiga gärningar, för att de må lära sig att icke förtrösta på sin egen rättfärdighet samt att fråga efter Guds vilja mer än efter belöningar, varpå vi har Jobs, Kristi och andra heligas exempel (IV, 198, SKB s. 134). [126]
Men hur kan Skriften stundom beteckna också det eviga livet som en lön, när det eviga livet är en fri gåva helt oberoende av vårt arbete? Apologin ger det bibliska svaret: [127]
Vi erkänner, att det eviga livet är en lön, emedan det är något som rättsligen tillkommer oss för löftets skull, men icke för våra förtjänsters skull. Ty rättfärdiggörelsen, som – såsom vi ovan visat – i egentlig mening är en Guds gåva, är oss given såsom löfte (IV, 362, SKB s. 168). [128]
Skriftens lära om tron är enhetlig och klar. Det är den läran som de lutherska bekännelseskrifterna vill lyfta fram genom att lära oss att rätt skilja mellan lag och evangelium. När lag och evangelium blandas samman, fördunklas och förvanskas Guds rena evangelium. Syftet med denna uppsats är att evangelium skall skina klart så att det får upptända och stärka tron hos många till evig glädje och salighet. Ty evangelium är de troendes sanna och omistliga skatt. [129]