1981/2 – Att förstå Bibeln

John Stott har skrivit en bok som i svensk översättning heter Att förstå Bibeln (2 revid. uppl., Bokf. Libris, Örebro 1980, 228 sid.). Detta viktiga ämne skall vi beröra en del i anslutning till framställningen i denna bok. [0]

 

Bibelns syfte och huvudtema

För att förstå Bibeln bör man veta vad som är Bibelns syfte och huvudtema. Bibelns syfte är att göra människan »vis till frälsning» (2 Tim. 3:15-17) och Bibelns huvudtema är det glada budskapet att Gud älskar de mot honom upproriska människorna, som ingenting annat förtjänar än evig fördömelse. Före tidens begynnelse planlade Gud människosläktets frälsning. Den har sin grund uteslutande i Guds nåd, hans fria och oförtjänta barmhärtighet. Gud ingick med Abraham ett nådesförbund och lovade att genom hans säd välsigna alla jordens släkter. [2]

Efter Bibelns grundläggande undervisning om skapelsen, syndafallet, löftet om frälsning genom kvinnans säd, domen genom syndafloden och förnyelsen av löftet till Noa och Abraham, ägnas resten av GT åt en redogörelse för Guds nådefulla handlande med Abrahams efterkommande. Trots deras hårdnackade förkastande av hans ord, som förkunnades för dem genom lagen och profeterna, visade han stor långmodighet och barmhärtighet mot dem och väntade i det längsta med domen. »Hela dagen har jag uträckt mina händer till ett gensträvigt folk, som vandrar på den väg som inte är god, i det att de följer sina egna tankar», säger Herren genom sin profet Jesaja (65:2). [3]

 

Bibelns kärna och stjärna

Det är en stor variation i fråga om stil och innehåll bland Bibelns 66 böcker. Men ändå är Kristus genomgående Bibelns kärna och stjärna. »Skrifterna – de handlar om mig», säger Kristus själv. GT handlar om löftet och NT om uppfyllelsen, hur frälsningen förverkligas genom Jesus Kristus, hans liv, död och uppståndelse. »Om honom bär alla profeterna vittnesbörd och betygar, att var och en som tror på honom skall få syndernas förlåtelse genom hans namn», predikar Petrus (Apg. 10:43). Önskar vi lära känna Kristus och hans frälsning, måste vi vända oss till Bibeln. Hieronymus uttryckte detta på följande sätt på 300-talet: »Okunnighet i Skriften är okunnighet om Kristus.» [5]

Att tro – det är att ta emot Skriftens vittnesbörd, att förlita sig på Kristus. »Alltså kommer tron av predikan och predikan av Kristi ord» (Rom. 10:17). [6]

 

Verklig historia utan idealisering

Skriften innehåller inte en rad teoretiska tankar, utan den bibliska uppenbarelsen är förbunden med historiska händelser, på historiska platser och i historisk tid. Den söker inte därvid idealisera historien och bygga frälsningen på oss människor, vår förträfflighet. Den säger oss rent ut att den rättfärdige Noa blev drucken, att troshjälten Abraham en gång föll så djupt i otro, att han var redo att t.o.m. utsätta sin hustru för moraliska risker i syfte att rädda sitt eget skinn, att Jakob intrigerade, att Josef skröt, att Mose, som var den saktmodigaste mannen på jorden, tappade humöret, att David, som fann ynnest inför Gud, dock begick stöld, mord och äktenskapsbrott genom sin eftergift för syndig lidelse, att Job, som var en ostrafflig och redlig man, som fruktade Gud och flydde det onda, dock under trycket av stora motgångar upplät sin mun och förbannade sin födelsedag, att Israels folk som helhet trots sina många privilegier bröt förbundet med Gud och vände honom ryggen. [8]

Bibeln är i lika hög grad uppriktig, när det gäller personerna i NT. De var också människor, av kött och blod som vi. De gav ibland efter för otro, kompromiss, skrytsamhet och olydnad. [9]

För att förstå Bibeln är det också värdefullt att ha kunskaper om landet Palestina och vad som där har hänt. Guds uppenbarelse, som vi i tro omfattar, gavs ju inte i ett vakuum utan i en bestämd historisk situation. Den får därför inte ryckas loss ur sitt historiska sammanhang. Bibelns historia är frälsningshistoria och som sådan verklig historia. Det är fråga om historiska händelser, inte teoretiska spekulationer och mänsklig »visdom». [10]

 

Några anmärkningar

När Stott gör en genomgång av GT:s böcker, uttrycker han sig tyvärr alltför vagt om Bibelns första kapitel. Han har inte helt genomskådat evolutionismens surdeg och när han kommer in på syndafloden, kan han tänka sig att den var »en jämförelsevis lokal ödeläggelse» (s. 56). Därmed frångår han textens tydliga och naturliga mening. [12]

Abrahams kallelse daterar Stott till »någon tid efter år 2000 f.Kr.». Men har uttåget ur Egypten ägt rum ca 1446 f.Kr. (se min skrift »De fem Moseböckerna», Biblicum 1977, s. 42ff), kan Abrahams kallelse dateras till ca 2091 f.Kr. [13]

När det gäller förtrycket och slavarbetet i Egypten, sätter Stott detta i förbindelse med den egyptiska 19:e dynastin. Men det är alltför sent, ty denna dynasti tog sin början först ca 1320 f.Kr. Fastän Stott gör denna sena datering, säger han att »fångenskapen i Egypten varade i inalles 430 år» (s. 58)!! Genom att förlägga uttåget till 1280 f.Kr. blir fångenskapsperioden emellertid högst 40 år. [14]

Domartiden tvingas Stott att pressa ihop till en period på mindre än 200 år, något som blir helt oförenligt med bibliska data, t.ex. Dom. 11:26 och 1 Kon. 6:1. [15]

I sin genomgång av NT har Stott riktigt förstått Jesu upprepade förmaning att inte sprida ut att han är Messias. Han skriver: »Jesu befallning till tystnad, upprepad efter flera av underverken, berodde på hans önskan att hålla sin ställning som Messias hemlig, så länge människorna missförstod innebörden därav, vilket tydligt framgick av deras försök att med våld göra honom till konung» (s. 110). [16]

Stotts reformerta uppfattning kommer tydligt fram, när han skriver om Jesu instiftande av nattvarden. Han skriver: »Under och efter måltiden gav han dem också bröd och vin såsom symboler av hans kropp och blod» (s. 113). Observera uttrycket »symboler», som klart strider mot textens ord »detta är… » [17]

Angående orden »Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig», som Kristus citerade på korset, skriver Stott riktigt: »Gudsövergivenheten som han erfor var den gudomliga dom, som våra synder förtjänade» (s. 115). Kristus blev alltså verkligen övergiven av Gud för våra synders skull. Han fick bära den vredesdom, som vi har förtjänat. [18]

 

Den Helige Andes upplysning

Bokens sjunde kapitel om Bibelns tolkning är det intressantaste. Vår förnämste lärare i bibeltolkning är den Helige Ande själv, framhåller Stott med rätta. Eftersom de bibliska författarna talade, inte vad de själva tänkte ut, utan vad den Helige Ande ingivit dem, så är det den Helige Ande som bäst kan tolka texten. Men här måste vi kraftigt betona, att den Helige Ande handlar genom Ordet, inte vid sidan av den givna uppenbarelsen. Vi skall inte vänta oss en hjälp och en upplysning från den Helige Ande vid sidan av Ordet, som måste komma oss till del innan vi får lyssna till eller läsa Guds ord. [20]

 

Den naturliga meningen

Stott nämner några viktiga tolkningsprinciper. Först måste vi söka finna den naturliga meningen. Vi skall ge akt på de vanliga reglerna för vokabulär (ordförråd), grammatik (språkuppbyggnad) och syntax (ordsammanställning). Då vi läser orden och meningarna i den bibliska texten, måste vi först ge akt på deras tydliga, naturliga betydelse. [22]

Olyckligtvis har den fantasifulla, allegoriska tolkningen av Bibeln dragit vanära över det seriösa bibelstudiet. Ett exempel: I den apokryfiska skriften Barnabasbrevet från första delen av andra århundradet e.Kr. föreligger ett citat från Mose lag om att judarna fick äta alla djur som har kluvna klövar och idisslar. Detta ställe tolkas på följande allegoriska och fantasifulla sätt: [23]

Håll dig till dem som fruktar Herren… tillsammans med dem som vet att meditation är ett verk av glädje och till dem som idisslar Herrens ord. Men varför det som har kluven klöv? Emedan den rättfärdige både vandrar i den här världen och på samma gång söker den heliga kommande världen. [24]

Det är helt klart att detta är inte vad Mose menade, när han skrev om djur som idisslar och har kluvna klövar. [25]

Att söka den naturliga betydelsen i Skriften är inte nödvändigtvis detsamma som att söka den bokstavliga meningen. Ty ibland är den naturliga betydelsen snarare bildlig än bokstavlig. Jesus själv måste förebrå en del av sina lyssnare för en felaktig bokstavstro. Nikodemus missförstod hans tal om en andra födelse så fullständigt, att han tvivlande frågade om en människa åter kunde gå in i sin moders liv och födas. Den samaritiska kvinnan tycks ha trott att det levande vattnet som han erbjöd henne fanns nere i Jakobs brunn. [26]

 

Bildspråk

Skriften är mycket rik på bildspråk och vid varje bild är det viktigt att fråga sig hur långt likheten sträcker sig. »Vi har inte frihet att t.ex. påstå, att eftersom Gud är vår himmelske Fader, så måste vi också ha en himmelsk moder, då ju inget barn kan ha en far utan att också ha en mor» (s. 192). När Bibeln talar om t.ex. jordens pelare, har man hävdat att detta inte är menat som en bild. Men, skriver Stott med rätta: [28]

Tag psalm 75. I vers 4 säger Gud: »Om än jorden är i upplösning med alla som bo därpå, så håller jag dock dess pelare stadiga.» Trodde psalmisten att jorden bokstavligen balanserade på styltor? Det tror jag inte. I nästa vers bjuder Gud de ogudaktiga »att ej höja hornet» (en symbol för lycka och framgång), och i vers 11 sägs det: »Ty en kalk är i Herrens hand, den skummar av vin» (en symbol för hans vrede). Jag personligen kan inte tänka mig att författaren trodde att jorden vilade på pelare, såframt man inte anser sig kunna påstå att han trodde att de ogudaktiga i bokstavlig mening hade horn och att Gud bokstavligen hade en bägare skummande vin i sin hand, som han en gång skall utgjuta över de ogudaktiga på jorden (s. 192f). [29]

Här kan tillfogas att det är ganska typiskt för bibelkritiken, att när texterna inte brukar symboler eller bilder, då kan man tolka om den historiska skildringen till en symbolisk framställning. Men när texten verkligen brukar bilder, då kan man tolka texten s.k. bokstavligt, om man därigenom kan få fram att Bibeln skulle bruka en förlegad och oriktig världsbild. [30]

 

Uppenbarelseboken

Stott hänvisar också till Uppenbarelsebokens bildspråk: [32]

I den sägs Guds återlösta folk, församlat omkring hans tron, bära vita kläder, som de tvagit och gjort vita i Lammets blod. Att ta detta bokstavligt vore rent av anstötligt. Det vore också omöjligt, eftersom kläder tvagna i ett lamms blod inte skulle bli vita. [33]

Det är meningen att vi skall förstå att Guds folks rättfärdighet (de vita kläderna) helt och hållet är en följd av Kristi död (Lammets blod), som vi får räkna oss till godo (»hava tvagit»). Sålunda är i detta fall också den naturliga betydelsen den bildligt fattade, inte den bokstavliga. [34]

 

Den ursprungliga betydelsen

Vi skall vidare söka oss till den ursprungliga betydelsen. Gud har valt att uppenbara sig i ett särskilt historiskt sammanhang. Fastän hans uppenbarelse av sig själv avser varje människa i varje tid och i varje land, var den i första rummet riktad till ett särskilt folk i en särskild tid och i ett särskilt land. Därför kan det tidlösa och universella budskapet i Skriften förstås endast i ljuset av de omständigheter, under vilka det ursprungligen frambars. Det skulle uppenbarligen vara mycket missvisande att läsa in i Skriften föreställningar som hör samman med en senare tid. Vi skall med andra ord studera Bibeln grammatiskt-historiskt, vilket är något helt annat än att bruka en historisk-kritisk metod. Den sistnämnda metoden inbegriper att man endast räknar med inomvärldsliga faktorer. [36]

 

Bibelns sammanhang

Det är viktigt att studera texterna i sitt sammanhang och låta skriftställen, som handlar om samma sak, belysa varandra. Här har man ofta syndat. När t.ex. Kyrkornas Världsråd höll sin fjärde generalförsamling i Uppsala år 1968, brukade man som motto Upp.21:5: »Se, jag gör allting nytt.» Denna vers syftar på vad Gud skall göra vid världens slut, då han skapar »en ny himmel och en ny jord». Men Kyrkornas Världsråd ryckte loss dessa ord ur sitt sammanhang och tillämpade dem i stället på vår tids politiska och revolutionära rörelser. [38]

 

Kristi återkomst

Stott har klart för sig att en rätt bibeltolkning av texterna om Kristi återkomst leder till att man måste lära att Kristus kommer tillbaka personligt, historiskt och synligt »med stor makt och härlighet». Tanken på en för de icke-troende hemlig och osynlig återkomst en tid före Kristi synliga återkomst kan ej förenas med texternas tydliga innehåll. [40]

 

Israel

När det gäller staten Israel och huruvida Israel genom sin ockupation av det heliga landet uppfyller gammaltestamentliga profetior, skriver Stott: [42]

I Nya testamentet nämnes ingenting om något judarnas återvändande i bokstavlig mening till det utlovade landet. Nya testamentet betonar på ett övertygande sätt att den kristna församlingen nu är »Guds Israel» och talar om »den sanna omskärelsen», »ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk» (Gal. 6:16, Fil. 3:3, 1 Petr. 2:9) samt framhåller att Guds stora löften till Abraham om både efterkommande och ett land på ett andligt sätt uppfyllts i Kristus och hans församling (s.204). [43]

Ja, detta framgår av Gal. 3:7, 9, 13, 14, 29, jämför Rom. 4:13, 16. I vers 13 är Guds löfte till Abraham och hans säd »att han skulle få världen till arvedel». [44]

 

Templets återuppbyggnad

Vad skall vi då säga om löftena i GT att templet skall återuppbyggas? Stott skriver: [46]

Det skedde en omedelbar och bokstavlig återuppbyggnad under Serubbabel. I dag är det emellertid den kristna församlingen som är »ett heligt tempel i Herren», och ett tempel är också den enskilde kristnes kropp. I det nya eller himmelska Jerusalem kommer det dock inte att finnas något tempel, »ty Herren Gud, den Allsmäktige, är dess tempel, han och Lammet» som för evigt bor mitt ibland sitt folk (s.205). [47]

Stott hänvisar till Ef. 2:21, 22, 1 Kor. 3:16, 6:19, 20 och Upp. 21:3, 20. »Lägg också märke till hur Jakob i hedningarnas medtillhörighet till Kristi församling såg en uppfyllelse av Guds löfte genom Amos om en återuppbyggnad av Davids förfallna hydda, Apg. 15:13-18, Amos 9:11, 12» påpekar Stott med rätta (s.227). [48]

 

Lyssna till Guds ord!

Stott betonar till sist vikten av att lyssna till Guds ord. [50]

Att lyssna tar tid. Tror vi verkligen att Gud har talat, att Guds ord är nedtecknat i Skriften, och att då vi läser det, vi hör Guds röst tala till oss? Då skall vi inte vara njugga i fråga om att ge oss tid till att lyssna. I stället skall vi högljutt protestera mot allt jäkt i tiden och sträva efter att återupptäcka bibelmeditationens ädla konst. Det är inte en tillfällig, ytlig bekantskap med Skriften som Guds folk i vår tid behöver utan snarare ett aktgivande på var Mästares maning: »Tagen emot dessa ord med öppna öron» (Luk. 9:44). [51]

Vanan att avskilja en stilla stund för bibelläsning och bön, gärna tidigt på morgonen och sist på kvällen, är en god tradition, som dock inte får göras till ett lagiskt tvång. Denna ordning har inneburit rik välsignelse för många kristna. [52]

S.E.