Också denna tidskrifts redaktör har blivit inbjuden till en allkristen gemenskap över alla gränser den 1-2 maj. Initiativet kommer från den karismatiska »allkristna Katarina-konferensen», som hölls i Katarina kyrka i Stockholm den 19-21 januari med präster och lekmän från en rad samfund. [0]

Som arbetsgrupp bakom dessa karismatiska konferenser står tidskriften »Logos» redaktion och medarbetare. Vad står då på programmet för den 1-2 maj? Jo, först en förbönsmanifestation utanför riksdagshuset i Stockholm som avslutas med »ett gemensamt nattvardsfirande utanför riksdagshuset». Dagen därpå blir det bot- och bönedag i Katarina kyrka. Denna dag avslutas med »förbön och nattvardsfirande» och »därefter lovsångs- och tacksägelsegudstjänst». [1]

I ett upprop heter det bl.a.: »Det är nu tid att också Guds folk endräktigt kommer samman inför Herren» och »inför Gud vill vi bekänna splittringens synd». [2]

Det som är skrämmande med denna inbjudan är ingalunda att man vill att Guds folk endräktigt kommer samman, gör bot och beder för nationen. Det som är skrämmande är att man handlar som om endräkt redan förelåg. Tydligen menar man, att om vi glömmer bort läroskillnaderna och handlar som om vi redan vore endräktiga, då är vi också endräktiga. Men det är ju inte sant. Man är långt ifrån ett i tro, lära och bekännelse. Man spelar ut kärleken mot läran och därmed måste frågorna om vad Guds ord verkligen lär om t.ex. omvändelsen och nådemedlen skjutas åt sidan. [3]

Att framträda som ett endräktigt Guds folk utan att vara det är en styggelse inför Gud. Det som enar oss till ett verkligt endräktigt Guds folk är en predikan av Guds ord i all dess renhet och klarhet. Ty det är genom Guds ord, som den Helige Ande skapar en sann tro, lära och bekännelse, ett övergivande av människoläror och en bekännelse till och förtröstan på Ordets uppenbarade sanningar. [4]

Inte heller är all splittring synd. Guds ord uppmanar oss att dra oss ifrån falska profeter och villfarande undervisning (Matt. 7:15, Rom. 16:17, Gal. 1:8f). Personer, som i vissa stycken sätter egna tankar över Guds ord och försvarar obibliska läror, måste först överge sin synd, innan de kan inbjudas till gemensam gudstjänst och nattvard. Det är inte ett uttryck för sann kärlek att bagatellisera synd mot Guds ord och inbjuda villolärare till Herrens nattvard. [5]

Också på Luthers tid försökte man spela ut »frid och kärlek» mot läran. Det genomskådade Luther och skrev: [6]

Vi är beredda att bevara frid och kärlek gentemot alla, om de bara låter oss behålla läran om tron hel och oskadd. Lovar de inte detta, så kräver de förgäves kärlek av oss. Förbannad är den kärlek, som upprätthålls på bekostnad av trons lära! För läran måste allt vika, kärlek, apostlar och änglar från himlen. Deras lömska sätt att förringa denna sak visar tydligt nog, hur pass högt de sätter Ordets majestät. Om de trodde att det är Guds ord, skulle de inte leka med det på detta sätt utan bevisa det den största aktning och tro det utan att säga emot eller tveka. Då skulle de veta, att alla Guds ord är ett enda och ett enda är alla. De skulle veta, att en enda artikel är alla och att alla är en enda. Om en enda åsidosätts, går de alla så småningom förlorade. De utgör nämligen ett enda, enhetligt sammanhang… [7]

Läran är himlen, livet är jorden. I livet finns synd, villfarelser, orenhet och bittert elände. Där skall kärleken ha överseende, finna sig i åtskilligt, låta sig bedragas, tro, hoppas och uthärda allt. Där skall syndernas förlåtelse regera, bara inte synden och villfarelsen försvaras. (Ur Stora Galaterbrevskommentaren, i anslutning till Gal. 5:9-12). [8]

 

Det fulla evangeliets gemenskap

År 1951 bildades en andlig gemenskap, som är öppen för män från alla samfund. Den heter Full Gospel Business Men’s Fellowship, vilket ungefär betyder »Gemenskapen för det fulla evangeliets affärsmän». Denna gemenskap har betytt mycket för den karismatiska rörelsen. [10]

Enligt Fast Grunn nr 1/1981 har »Full Gospel» idag närmare 2000 avdelningar i 80 länder över hela världen och svarar för radiosändningar på 20-30 språk, TV-program via 200 TV-stationer, en månadstidning som sprids till cirka 3 mill. läsare m.m. [11]

När denna rörelse ordnar med möten, intar de personliga vittnesbörden en central plats. Man får höra hur Gud har gripit in i den enskildes liv med frälsning, andedop, helbrägdagörelse etc. Rörelsen vinnlägger sig om att skapa en varm och god atmosfär, där den enskilde kan känna sig välkommen och uppleva omsorg och kärlek. Gemensam sång och lovprisning får stort utrymme. [12]

Som talare på mötena brukas främst lekmän. Talarna åläggs enligt rörelsens handbok för de olika avdelningarna att bl.a. undvika läromässiga kontroverser. Mötena avslutas med en inbjudan till deltagarna att komma fram och söka förbön. [13]

Vill man bli medlem i »Full Gospel», måste man enligt handboken »vara en kristen (född på nytt) som antingen är döpt i den Helige Ande med tungotal som tecken eller söker efter detta». När det gäller avdelningsstyrelsernas ledamöter heter det i handboken: »Samtliga av dessa styrelsemedlemmar skall vara andefyllda män med tungotal som tecken enligt Apg.2:4.» [14]

I sin granskning av rörelsen »Full Gospel» har tidskriften Fast Grunn mycket positivt att säga om rörelsens betoning av det personliga vittnesbördet vid mötena. »Den kristna lekmannarörelsen i Norge har genom hela sin historia givit den troendes vittnesbörd en central plats. Ja, man kan väl säga att det är vissheten om den enskilde kristnes plikt att vittna (och rätt att vittna!) som har drivit fram det frivilliga kristna organisationsarbetet. Så detta är inte nya ting för oss» (s.41). [15]

Fast Grunn är emellertid klar över hur obibliskt det är att upprätta en andlig gemenskap utan hänsyn till läran. »Den enhet som inte bygger på enhet i tro och lära, är en konstruerad enhet, som kan bidraga till att man lindar in eller skjuter åt sidan lärofrågor som är omstridda… För sanningens skull är det bäst att vi som kristna finner vår plats i det kyrkosamfund som lär Guds ord så som vi efter vår övertygelse menar vara rätt» (s.41f). Men om nu Fast Grunn har insett denna sanning, hur kommer det sig då att man samtidigt förespråkar och praktiserar medlemskap i den norska statskyrkan, som Fast Grunn är klar över är öppen för obibliska läror? [16]

 

Andedop och tungotal för alla?

I ovan nämnda handbok heter det bl.a. att »Full Gospel» vill hjälpa män till att »återfinna verkligheten och kraften med hjälp av den Helige Ande» och »bli delaktig i denna tids karismatiska väckelse». Man lär att det s.k. andedopet med tungotal är något som varje kristen skall söka få och kan få. [18]

Låt oss här fråga oss vad Bibeln säger om »tungotal». Grundtexten brukar ordet glåssa, som betyder både »tunga» och »språk». Vad för slags språk är det fråga om, främmande språk som verkligen talas av någon folkgrupp på jorden eller ett särskilt »andligt» språk, som inte talas under normala förhållanden av någon folkgrupp? [19]

Karismatiker brukar hänvisa till Apg.2. Där möter vi ordet glåssai i v.3, vilket betyder »tungor» och »språk». Dessa var »såsom av eld» och visade sig för och fördelade sig på dem. I v.4 står det att de började tala »andra tungor» eller »andra språk». Av v.6 framgår det att det inte var något speciellt »andligt» språk utan vanliga, mänskliga språk. Här står nämligen inte glåssa utan att man hörde sin egen dialektos, sitt modersmål eller sin dialekt. I v.8 och 11 stryks det ytterligare under att de främmande språk som lärjungarna talade var främlingarnas normala modersmål (här brukas ordet glåssais). [20]

Om man nu menar att när man talar »tungomål», talar man ett extatiskt, andligt språk, som i normala fall inte talas av någon folkgrupp på jorden, skall man vara klar över att man brukar en annan form av »tungotal» än vad det är fråga om vid den första pingstdagen (Apg.2). [21]

Det är vidare klart, att syftet med språkundret inte är att göra lärjungarna till sannare och mera andefyllda kristna utan att göra det möjligt för dem att predika evangeliet om »Guds väldiga gärningar» för folkgrupper med främmande språk, så att de kan förstå och komma till tro. [22]

När hedningarnas tider bryter in och evangeliet inte bara skall inbärga judar i Guds rike utan föras ut till alla folkslag, låter Gud märkliga under komma dem till hjälp. De kan nå främmande folkgrupper på deras egna språk och att det utlovade riket nu är förhanden och omfattar alla folk blir bestyrkt genom tecken och under. Gud visar sin makt och det osynliga nåderikets verklighet (Luk. 17:20f) genom att låta stora under ske (Mark. 16:15 ff). [23]

Dessa under är alltså inte gåvor, som automatiskt hör alla sanna kristna till utan var en särskild utrustning som Gud gav apostlarna och flera lärjungar med dem, när evangeliet inte längre skulle predikas bara för de förlorade fåren av Israels hus. Att ställa krav på samma utrustning idag och det som ett tecken på den egna andligheten, är en allvarlig förvrängning. [24]

 

Tala begripligt

I 1 Kor. 14 framhåller Paulus att syftet med att tala inför andra är att på ett begripligt sätt kunna nå ut med evangelium. »Om den signal, som basunen ger, är otydlig, vem gör sig då redo till strid?» (v.8). Om vi är ivriga att kunna tala främmande språk, skall den ivern inte ha sin grund i att vi därigenom vill bli vissa om att vara Guds sanna barn. Nej, den vissheten kan bara grunda sig på evangelium, förtröstan på att Gud är mig nådig för Kristi gottgörelses skull. Ivern att kunna tala främmande språk skall endast ha som grund kärleken till nästan, en iver att tydligt och klart uppbygga andra människor med evangelium. Målet måste vara församlingens uppbyggelse (v.12). [26]

Det är inte heller något extra fint och värdefullt att inte själv förstå det främmande språk, som man talar. »Jag skall väl bedja med anden, men jag skall ock bedja med förståndet. Jag skall väl lovsjunga med anden, men jag skall ock lovsjunga med förståndet» (v.15). »Var fullmogna till förståndet» (v.20). Har någon fått den förmågan att kunna tala ett främmande språk utan att själv förstå det och det inte heller finns någon annan till hands, som kan förstå och tolka detta språk, skall han tiga i församlingen (v.28). När evangelium framföres på främmande språk som ingen förstår, är det inte ett tecken på Guds stora nåd emot oss (v.21-22). Får vi inte höra Guds ord tydligt och klart, är vi hjälplöst förlorade. »Om jag nu inte förstår ljudens betydelse, blir jag en främling för den som talar, och den som talar blir en främling för mig» (v.11). [27]

 

Översättningen av 1 Kor. 14

Svenska kyrkobibeln 1917 är inte vidare konsekvent i sin översättning av glåssa och glåssais i 1 Kor. 14. Här några förslag till förbättringar: [29]

V.2 »Ty den som talar med ett främmande språk, han talar inte för människor utan för Gud. Ingen förstår honom ju, han talar i anden hemligheter.» Vi skall tala, så att människor förstår. Endast Gud, som förstår och vet allt, vet vad den som talar obegripliga ord säger. [30]

V.4 »Den som talar med ett främmande språk bygger upp sig själv», men han borde uppbygga församlingen. Kärleken »söker inte sitt» (1 Kor. 13:5). [31]

V.5 »Jag skulle väl vilja att ni alla talade främmande språk, men jag vill hellre att ni profeterar», d.v.s. utlägger Guds ord tydligt och klart. »Den som profeterar är förmer än den som talar främmande språk, såvida han inte uttyder det, så att församlingen får uppbyggelse.» [32]

V.6 »Ja, mina bröder, om jag kommer till er och talar främmande språk, vad gagnar jag er därmed, om jag inte delger er vad Gud har uppenbarat eller kungjort eller profeterat eller lärt?» [33]

V.9 »Om ni inte med språket för fram tydliga ord, hur skall man då kunna förstå vad som sagts. Ni talar ju då i vädret.» [34]

V.13 »Därför skall den som talar med ett främmande språk bedja om att han kan uttyda det.» Talar jag inte ett språk som lyssnarna kan förstå utan ett främmande språk, skall jag bedja om gåvan att kunna översätta mitt tal till åhörarnas språk. Jag skall inte längta efter att kunna lalla eller babbla som ett barn. »Var inte barn till förståndet. Nej, var barn i ondskan, men var fullmogna till förståndet» (v.20). »När jag var barn, talade jag som ett barn, mitt sinne var som ett barns, jag hade barnsliga tankar. Men sedan jag blev man, har jag lagt bort vad barnsligt var» (13:11). [35]

V. 18f »Jag talar främmande språk mer än ni alla. Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att jag skall kunna undervisa andra, än tio tusen ord på ett främmande språk.» [36]

 

Professor Odeberg om tungotalet i Korint

I sin kommentar till Pauli brev till korintierna (2 uppl. Stockholm 1953) skriver prof. Odeberg bl.a. följande om tungotalet i Korint. I 1 Kor. 12:10 och 28 omnämns gåvan att kunna tala »olika slag av språk» ( genä glåssån). »Allra sist nämnes så den gåva, som av de tillrättavisade korintiska charismatikerna tydligen sattes högst, men av Paulus lika tydligt sättes lägst» (s.186). »Man kan lägga märke till att styrelsens ämbeten komma näst sist, omedelbart framför det av Paulus, om icke ringaktade, så dock vid varje uppräkning lägst satta tungotalet» (s.190). »Här i vårt brev är avsikten med uppräknandet av ämbetena dels att betona, att de ämbeten, som av de vilseförda korintierna ansågos som de förnämsta, tvärt om äro de lägsta, och vidare att erinra om att just gåvornas mångfald bevisar, att ingen är självtillräcklig, utan, som förut framhållits, alla äro beroende av varandra» (s.196). Här hänvisas till 12:29-30. [38]

»Så vitt man kan döma, förekom på Pauli tid intet tungotal i församlingen i Rom. Denna församling sattes nu av Paulus mycket högt. Att tungotal saknades där, berodde alltså på att denna församling var längre kommen i andligt liv än församlingen i Korint» (s.200). Här hänvisas bl.a. till 13:11. [39]

Att sträva efter att kunna tala ett barnsligt språk för »att uppbygga sig själv är en självmotsägelse. Den som ’bygger för sig själv’ (’uppbygger sig själv’, 14:4) är likasom en arbetare eller byggmästare, som icke deltager i arbetet på den gemensamma byggnaden, som alla de andra arbetarna hålla på med att bygga upp, utan står någonstans vid sidan av byggnaden och staplar upp några stenar för sig själv utan förnuftigt ändamål» (s.205). [40]

I 14:20 »kommer Paulus till tanken, att tungotalet egentligen tillhör det omyndiga stadiet i det kristna livet» (s.208). [41]

Om 14:21-22 skriver Odeberg: »Att det skall höras tal, som är främmande och obegripligt för åhörarna, beror på att man avvisat Kristus och icke tagit emot honom. Det är till dem, som gjort detta, som tungotalet är riktat. Tungotalet hör således till det, varigenom den otroende ännu mer förstockas. Tungotalet är ett tecken på att det finnes sådana, som icke tagit emot Guds klara och tydliga ord. De få då höra tungotal. Detta tungotal bringar dem icke någon frälsning. ’Icke ens så skola de höra på mig’, heter det ju» (s.210). »Nu hade man emellertid i Korint betraktat tungotalet som ett tecken på att Anden var särskilt verksam i församlingen, som ett tecken på en särskilt stark tro. Man kallade det för ett tecken för de troende. Till detta säger Paulus nu: ’Alltså äro tungomålen ett tecken, (men) icke för de troende utan för de otrogna’» (s.211). [42]

Odeberg menar »att tungotalet i Korint icke var detsamma, som det talande med tungor, som skildras i Apostlagärningarnas andra kapitel såsom utmärkande för apostlarna och evangeliets första vittnen på första pingstdagen. Med detta språktalande har tungotalet i Korint helt enkelt ingenting gemensamt» (s.220). »Tungotalet i Korint väckte föreställningen om att de, som talade, voro från sina sinnen, icke därför, att det, de sade, var dåraktigt, utan därför, att de talade obegripligt, uttalade ljud, som åhörarna uppfattade ungefär som ett meningslöst lallande» (s.221). [43]

»Nu har tungotalet gång på gång försvunnit. Ur den äldsta kristna kyrkan försvann det så pass snart, att vi hos kyrkofäderna icke äga någon verklig tradition om det. En Chrysostomus, som skriver en homiletisk utläggning till detta Pauli brev, vet icke vad tungotalet var för något» (s.225). »Man har vidare att räkna med, att det redan på Pauli tid var många församlingar, där intet tungotal alls förekom, såsom Roms församling o.a. Men däremot är det möjligt, att vad som i Apostlag. berättas ha skett i Cesarea (10:46) och Efesus (19:6), var tungotal. Å andra sidan är det, som utlovades i Mark. 16:17, icke tungotal utan första pingstens språktal» (s.226). Frågan är emellertid om inte språkundret i Cesarea var den »första pingstens språktal», som Odeberg uttrycker det. Ty det står ju i Apg. 11:15: »Och när jag hade börjat tala, föll den helige Ande på dem, alldeles som det under den första tiden skedde med oss.» [44]

S.E.