Prof. Harald Riesenfeld ger i Svensk Pastoraltidskrift 18 (1980) en exeges av Reformationsdagens högmässotext, hämtad från Rom. 1:16-17. Aposteln Pauli ord om »att den rättfärdige skall leva av tro» är ju det allra klaraste evangelium. Av Romarbrevet framgår, att denna artikel handlar om den rättfärdighet som gäller inför Gud. Nåden anges som frälsningens orsak. Nåden tillägnas genom tron, som förtröstar på Kristi gottgörelse för världens synd. [0]
När Riesenfeld med all rätt först klargör, att rättfärdigheten inte bygger på lagobservans anger han emellertid samtidigt att rättfärdigheten i stället »bygger på tro». Om rättfärdigheten alltså inte bygger på iakttagande av yttre lagbud, så bygger den enligt honom i stället på något inre hos människan – på hennes troshållning. Det verkar underligt, att en teologisk lärare kan säga något sådant. Om en kristen människa kan det väl i stället sägas, att hon inte bygger pa sin tro, på något hos sig själv. Hon bygger i stället på något utanför henne, på det offer, som den korsfäste bar fram på Golgata. [1]
Däremot kan det om olika former av religioner och livsåskådningar sägas, att de bygger på »den lagens mening», att det är människan själv som upprättar sitt gudsförhållande. Nu kan det dock tänkas, att Riesenfeld i sin textutredning endast har uttryckt sig vårdslöst. Om så är fallet har vi ingen anledning att »märka» ord, som blivit olyckligt formulerade. Innehållet i övrigt kan ju korrigera ett olyckligt valt uttryck. [2]
Det visar sig dock, att Riesenfeld utrycker sig helt i överensstämmelse med sin övertygelse. Kristen är den som bygger på sin tro. En sådan tes återkommer ofta hos honom. I sin översättning av Galaterbrevet återges aposteln Pauli ord »de troende» med »de som bygger på tron». [3]
Att Riesenfeld så lättvindigt kan tala om att »bygga på tro» beror på hans uppfattning, att det är människan själv som kan förverkliga sin rättfärdighet och ordna sitt gudsförhållande. Riesenfeld talar om »ett samband mellan skapelse och frälsning» och sammanför »människovärde och frälsningsmöjlighet» (En bok om kyrkans ämbete). Så förkunnar Riesenfeld att »rättfärdigheten finns och nu kan förverkligas». [4]
Däremot kan rättfärdigheten omöjligt enligt honom överräckas som en fri gåva. Frälsningen har nämligen sina villkor och sina förutsättningar. Visserligen kan Riesenfeld i denna textutläggning tala om »Guds skapande kraft» och ange den som »inriktad på människans frälsning». Men då anges också omedelbart villkoret och förutsättningen: »Men frälsning förutsätter här som eljest ett ja från människornas sida. Det är vad som menas med tro». De oerhörda möjligheterna finns alltså nedlagda i den människa, som av aposteln anges som »död i synder och överträdelser». En sådan optimistisk människosyn förutsätter då, att alla bibliska utsagor om hur Gud genom sitt evangelium omvänder syndare på något sätt stöps om, så att människan själv får vara med och positivt medverka i sin egen frälsningssak. [5]
Som exempel på hur kraftlöst evangeliet blir – i Riesenfelds tolkning – kan hänvisas till hans utläggning av Reformationsdagens text. Vid denna exeges hänvisar han till aposteln Pauli ord i 1 Kor. 1:18. Där säger aposteln: »Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som biir frälsta är det en Guds kraft.» Där Paulus talar om Evangeliet som »en Guds kraft», där talar Riesenfeld om »den oerhörda potentialen i Guds kraft». Det ser närmast ut som skulle aposteln själv överträffas, när Riesenfeld skriver: »I själva verket visar det i världens ögon dåraktiga evangeliet den oerhörda potentialiteten i Guds kraft.» Men tilltron till Guds väldiga styrkas makt är hos professorn inte så stor. Ty i den mening som följer anger han vad han menar med sin utsaga, när han säger: »Genom sitt ord kan Gud rädda mänskligheten.» Guds styrkas makt, hans potentialitet, är av Riesenfeld förstådd som »potentialitet» (som möjlighet). Gud kan frälsa, och då under förutsättning att människan tar vara på sina möjligheter. Då blir frälsningen verklighet. [6]
En sådan frälsningslära har naturligtvis som förutsättning att människan är i besittning av rena naturkrafter och att dessa inte har blivit skadade av syndafallet. På den punkten råder heller ingen oklarhet hos Riesenfeld. Han talar myckel klart om hur människan »åter (d.v.s. efter syndafallet med dess följder, se 5:12-21) försätts i en situation som för henne möjliggör gudsgemenskap». Men den gudsgemenskap, som då upprättas, har som självklar förutsättning att människan själv har varit med i arbetet. [7]
Så talar Riesenfeld mycket klart om frälsningens förutsättning. Ett trons ja måste komma till från människans sida. Då först blir frälsningsmöjligheten frälsningsverklighet. Ett så förenklat och radikaliserat evangelium kan enligt Riesenfeld bli »ett gott budskap för världen». [8]
En sådan utläggning av Pauli lära om en syndares rättfärdiggörelse inför Gud återger inte apostelns undervisning. Riesenfelds utläggning är byggd på Erasmus’ visdom och har som förutsättning läran om människans fria vilja och hennes förmåga att av sig själv med friska krafter vända sig till nåden. Synd- och skuldkomplexet är i denna tolkning helt övervunnet. I dess ställe har trätt en radikalitet, en »existentialistisk» tilltro till människans trosavgörelse. [9]
Det glada budskapet för en i synd och andlig död fallen människa lyder att den rättfärdighet som gäller inför Gud överräcks som en fri gåva i nådens medel. »Dina synder är dig förlåtna.» Så överräcktes en hel och full syndaförlåtelse av Jesus. Han överlämnade också till sin kyrka nycklarnas ämbete. Därför är också hela Skriften fylld av evangeliets trösteord åt förskräckta syndare. Riesenfelds förenklade och radikaliserade evangelium och krav på avgörelse (»Entscheidung») kan förstås först efter ett studium av existentialismens filosofi. Men då har vi också kommit över till en annan materia: då är det ju fråga om »den myndiga människan», som har förmåga att hävda sig också inför Gud. [10]