Sions kommande härlighet
Fråga:
Om tusenårsrikesläran är villfarelse, undrar jag under vilken tid av historien dessa ord blev eller blir uppfyllda. Sak. 8.23 »På den tiden skall det ske att tio män av allahanda tungomål som talas bland hednafolken skola fatta en judisk man i mantelfliken och säga: ’Låt oss gå med eder, ty vi hava hört att Gud är med eder.’» Jes. 60:14 »Dina föraktare skola allasammans falla ned för dina fötter. Och man skall kalla dig ’Herrens stad’, ’Israels Heliges Sion’.» Jes. 65.20, slutet på versen: »Nej, den som dör ung skall dö först vid hundra års ålder, och först vid hundra års ålder skall syndaren drabbas av förbannelsen.» Rom. 11.12 »Och har nu redan deras fall varit till rikedom för världen, och har deras fåtalighet (ordagrant »nederlag», red:s anm.) varit till rikedom för hedningarna, huru mycket mer skall icke deras fulltalighet så bliva!» [0] [1]
Svar:
Sak. 8: 23
»På den tiden» eller ordagrant »i de dagarna» är profeternas beteckning på den messianska eller den nytestamentliga tiden. När Gamla testamentets profeter profeterar om denna tid, tar man självklart sin utgångspunkt i det gamla förbundets förhållanden och institutioner. Jerusalem eller Sion är ju den plats, där Herren är och ger åt sitt folk sin hjälp och nåd. Sålunda betecknar Jerusalem för den nytestamentliga tidens vidkommande just platsen, där Herren är och ger åt sitt folk sin hjälp och nåd, d.v.s. där de troende församlas kring Herrens ord och sakrament. [3]
En sann jude eller israelit är en person, som tillhör Guds församling, det folk som förlitar sig på Herrens hjälp och nåd. För att sålunda ange att hednafolken under den nytestamentliga tiden inympas i Guds folk, säger profeten att hedningar kommer till Sion och förenar sig med judarna. Och »den är inte jude, som är det i utvärtes måtto, inte heller är det omskärelse, som sker utvärtes på köttet. Nej, den är jude, som är det i invärtes måtto, och omskärelse är hjärtats omskärelse, en som sker i Anden och inte i kraft av bokstaven; och han har sin berömmelse, inte från människor utan från Gud» (Rom. 2:28-29). [4]
För att rätt förstå profeternas tal om Jerusalem, Sion, judar, Babels barn, Levi söner, ett land med skördar varje månad etc. måste man göra klart för sig vad dessa ting står för eller representerar. Profetians uppfyllelse i den messianska tiden är en uppfyllelse av vad dessa ting betecknar. [5]
Av Sak. 8:23 framgår alltså, att Guds folk (= kyrkan) i den nytestamentliga tiden inte är begränsat till ett enda folkslag, utan att hedningar från allehanda tungomål skall förena sig med Guds folk. En överväldigande majoritet av det nytestamentliga gudsfolket (tio mot en) utgöres av människor från hednafolken. [6]
Jes. 60: 14
»Herrens stad» eller »Israels Heliges Sion» är i den nytestamentliga tiden något mycket större och härligare än dess förebild, den gammaltestamentliga skuggbilden. Det är »en härlighetens boning evinnerligen» (v. 15). Det är inte en jordisk stad, som hämtar sitt ljus från solen och månen. Dess härlighet är inte heller en jordisk härlighet. Nej, »Herren skall vara ditt eviga ljus, och din Gud skall vara din härlighet» (v. 19). I denna stad är alla rättfärdiga och de har evigt liv: »Ditt folk skall alla vara rättfärdiga, evinnerligen skall de besitta landet» (v. 21). [8]
Vi ser alltså att verkligheten är härligare än dess skuggbild. Guds sanna kyrka är en evig stad eller ett evigt rike, som aldrig skall gå under. Dess rättfärdighet, ljus och härlighet kommer ovanifrån. Det är med andra ord ett himmelskt Jerusalem. Till detta rike kommer många hedningar, som tidigare har föraktat cch förtryckt Guds folk (v. 14). Deras sinnesändring eller nya födelse kommer till uttryck i ett nytt sinnelag mot Herren och hans rike. De är nu glada över att få vara ringa tjänare i detta rike. [9]
Jes. 65: 20
Innebörden i Jes. 65:20 togs upp i ett frågesvar i Biblicum 1977, s. 143ff under rubriken »Vad menas med en ny himmel och en ny jord? Jes. 65:17-25». [11]
Guds rike, som har sin grund i Kristi första ankomst och hans fullbordade återlösningsverk, är ett evigt rike. Därför drar inte profeterna någon skarp gräns mellan den tid, då detta rike är ett osynligt nåderike eller fridsrike (NT:s tid) och då det fullkomnas som ett synligt härlighetsrike vid Kristi återkomst på den yttersta dagen. Den som har en sann tro på Kristus tillhör denna nya skapelse eller är en ny skapelse redan nu (2 Kor. 5:17, Gal. 6:15). Han tillhör det eviga fridsrike, som på den yttersta dagen skall framträda synligt och i full härlighet Det andliga eller himmelska Jerusalem har sin början i Guds osynliga nåderike och fullkomnas i hans synliga härlighetsrike. Eftersom de troende redan tillhör detta himmelska rike, dras inte någon skarp gräns mellan nåderiket under den nytestamentliga tiden och fullkomningen i evigheten. [12]
När det alltså i v. 17 talas om »en ny himmel och en ny jord», täcker detta begrepp både det nytestamentliga och det eviga Gudsriket. Vers 19 visar att Jerusalem och Guds folk är samma sak. På grund av Kristi återlösning äger det frid och glädje, dock under nåderikets tid mitt under yttre betryck. Sålunda kan änglarna redan vid Kristi födelse proklamera »frid på jorden bland människor, till vilka han har behag», ett fridsrike, som under den nytestamentliga tiden är osynligt och andligt men efter den yttersta dagen synligt. Se Luk. 17:20-21! [13]
Vers 20 tar sikte på Guds rike under den nytestamentliga tiden. Denna vers uppfattas litet olika. När det ord för ord står »ty barn hundra år gamla skall dö och syndare hundra år gamla skall förbannas», kan det uppfattas på två sätt: 1) de skall dö resp. förbannas först vid hundra års ålder, 2) de som är barn resp. syndare ännu vid hundra års ålder skall dö resp. förbannas. [14]
De som uppfattar versen på det förstnämnda sättet ser i vers 20 en utsaga om Guds stora långmodighet under nya förbundets tid. Under gamla förbundets tid straffade Gud syndaren ofta omedelbart eller direkt. Han kunde verkställa domen i tiden genom att låta eld komma ned ifrån himmelen. Jesu lärjungar tycks ha väntat sig att Gud skulle låta straffet komma lika omedelbart och direkt under nya förbundets tid (se Luk. 9:54f). Men under nya förbundets tid visar Gud en mycket stor långmodighet mot syndarna. Han väntar i stort tålamod, innan han låter straffet komma. Den långa livstiden för Jerusalems invånare, d.v.s. för Guds sanna folk, vittnar om välsignelsen i Guds nåderike. Och att syndaren drabbas av straffet först vid hundra års ålder vittnar om Guds långmodighet. [15]
Luther uppfattar vers 20 på det andra sättet, nämligen att sådana som är barn resp. syndare ännu vid hundra års ålder skall dö resp förbannas. Luther tänker på »barn till förståndet» (jfr 1 Kor. 14:20), d.v.s. att man alltjämt står under lagens fostran och träldom. Lagen endast lär och lär och kan inte ge det lagen fordrar, nämligen visdom och fullkomlighet. Endast evangelium kan ge detta som en Guds gåva. Luther säger i sina Jesajaföreläsningar från 1527-1530: Lagar och klosterliv föder ingenting annat än elever, och de förblir pojkar i hundra år. De förblir barn och dåraktiga. Men i Kristi rike är visdom och rättfärdighet, så snart man blivit född på nytt genom dopet. Visdomen och fullkomligheten från Kristus är inte synlig, men vi har den i Ordet och genom tron. Även om du skulle leva i hundra år och noggrant iaktta lagen och bära munkkåpa, förblir du ändå en pojke. Med sin tonsur, sitt rakade huvud och rep och allt, förblir en munk ett barn. Ju längre man lär och lever skild från Kristus, desto längre förblir man en pojke eller en ogudaktig person. Därför heter det här: »Där skall inte mer finnas dibarn på endast några dagar», d.v.s. sådana som förblir på barnstadiet under lagen. [16]
Luther menar alltså, att i Guds rike finns endast sådana som lever på nåden i Kristus, som genom tron är tillräknade Kristi fullkomlighet, som är en ny skapelse. De som ännu vid hundra års ålder är främmande för nåden i Kristus och tragglar med laggärningar till salighet, måste dö. De ar syndare som står under lagens förbannelse. [17]
Gezelius säger i Luthers efterföljd att v. 20 handlar om att ingen av de trogna skall mer vara barn till förståndet, och att de som i det andliga förblir oförståndiga eller olydiga måste dö och drabbas av förbannelsen. [18]
Angående vers 25 (jfr 11:6-9) säger Fjellstedt. »Detta tillstånd är någonting helt annat än ett tusenårigt rike, som både judarna och många svärmare bland de kristna har föreställt sig.» Gezelius säger, att de grymma och arga människorna skall förändra sig och bli lika små barn. Denna enighet i Kristus skall bli ännu större i himmelen. A. Pieper säger (Jesaias II): Vers 25 målar i drastiska drag friden på jorden i det nytestamentliga Gudsriket och ingen gräns dras mellan det nytestamentliga och det himmelska Gudsriket. Bilder för frid som är hämtade från den fysiska naturen och djurvärlden används för att framställa Messiasrikets andliga frid. Vad här står är ingenting annat än vad änglarna sjöng utanför Betlehem: »Frid på jorden bland människor, till vilka han har behag.» E. J Young framhåller i sin Jesajakommentar, att vers 25 vill klargöra den stora skillnaden mellan jordiska riken som vi känner till och det messianska riket. I detta rike finns ingen fiendskap. Dess grundval är syndernas förlåtelse i kraft av davididen Immanuels återlösningsverk. [19]
Eftersom syndens lön är döden (Rom. 6:23 och dess följd fiendskap mot Gud (Rom. 8.7). följer av syndens utplånande genom Kristi verk ett rike med frid och evigt liv. Detta är en verklighet för alla troende redan nu. och det skall också till det yttre bli uppenbart, då Kristus på den yttersta dagen kommer tillbaka och den nya skapelsen fullkomnas i en yttre härlighet i en ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor. [20]
Rom. 11: 12
I skriften »Israels frälsning» (Biblicums småskrifter nr 10, 1979) utläggs Rom. 9-11. Där klargöres också innebörden av Rom. 11:12. [22]
»Gud vill alltjämt att judar skall komma till tro. Ännu har inte alla utvalda från Israel efter köttet upptagits i Guds rike. Det »finns också i den tid som nu är en kvarleva i kraft av en utkorelse, som har skett av nåd», har aposteln redan framhållit (11:5). Därför skall den kristna församlingen med iver verka för judarnas omvändelse, så att »deras fulltalighet» (11:12) inbärgas. [23]
Med judarnas »fulltalighet» menas hela den utkorade kvarlevan, det fulla antalet av utvalda från Israel efter köttet. På samma sätt menas med »hedningarnas fulltalighet» (11:25), inte alla hedningar, utan alla utvalda från hednafolken. Det är ett allvarligt missförstånd och i direkt strid med apostelns ord i bl. a. 11:1-10, att »judarnas fulltalighet» betyder alla judar, hela Israel efter köttet. »Om än Israels barn voro till antalet såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva bli frälst» (9:27, Jes. 10:22f). [24]
Den kristna församlingen får alltså inte upphöra med att predika nådens evangelium för judarna. Hedningarna får inte se ned på judarna på grund av deras avfall utan skall ivrigt missionera också bland dem. Ty efterhand som »de utvalda» från detta folk upptas i de troendes gemenskap, blir det till allt större rikedom för världen. »Redan deras fall har ju varit till rikedom för världen» och »deras nederlag» (grek. hättäma) »till rikedom för hedningarna». »Hur mycket mer skall då inte deras fulltalighet bli det?» (11:12) Och ännu är inte det fulla antalet av de utvalda från Israel efter köttet upptagna i de troendes gemenskap. Att Paulus är »hedningarnas apostel» (11:13) betyder inte, att den apostoliska förkunnelsen endast tar sikte på hedningarnas frälsning. Nej, aposteln hoppas också kunna »uppväcka avund hos dem som är mitt kött, d.v.s. hans bröder efter köttet, »och frälsa några bland dem». Lyckas han med det, har hans apostlaämbete kommit till ära (11:13-14)» (sid. 16). [25]
Skrumpna eller genomborrade händer?
Fråga:
»Mina händer och fötter hava de genomborrat», läser vi i Ps. 22:17 enligt kyrkobibeln 1917. Men i den statliga bibelkommissionens översättning står det »Mina händer och fötter har skrumpnat». Vilket är rätt? [0]
Anledningen till att den statliga bibelkommissionen har frångått översättningen »genomborrat» är en viss osäkerhet inför det hebreiska ordet ka’arn. Något verb ka’ar känner vi inte till, men denna form kan mycket väl vara en alternativform till verbet kur eller kara, som betyder »gräva, gräva ut, gräva igenom, genomborra». Så har också de äldsta översättningarna tolkat den hebreiska texten. Septuaginta och Vulgata har »genomgrävt» och den syriska översättningen »sargat». [1]
Den store filologen Eduard König översätter ka’ari med »genomgrävda, genomborrade». Denna tolkning har, som vi sett ett enhälligt stöd i de allra äldsta översättningarna och något nytt vetande, som kan kullkasta denna tolkning, föreligger inte. Dessutom har vi ytterligare en gammaltestamentlig text, som talar om att Herrens lidande tjänare, d.v.s. Messias, blir föraktad och övergiven och »sargad» eller ordagrant »genomborrad» (den hebreiska synonymen mecholal) »för våra överträdelsers skull» (Jes. 53:5). [2]
Utpekad av Gud
Fråga:
I Apg. 2:22 finner vi uttrycket »en mann som var blitt utpekt for eder av Gud». Är den norska översättningen »dekkende? Är det rätt att tolka versen så här: Judarna (som nation) fick synliga bevis på att Jesus var Messias, genom under och tecken och kraftgärningar? Vilken plats ger Bibeln för under och tecken och kraftgärningar i församlingen? [0]
Svar:
I grundtexten föreligger ett perfekt particip passivum, som den svenska kyrkobibeln 1917 översatt med »fick vittnesbörd» och den norska kyrkobibeln 1930 med »var blitt utpekt». Participet betyder »auktoriserad, godkänd, befullmäktigad, vitsordad, gillad» och även »framvisad, proklamerad» Er tolkning av versen är säkert riktig. Den gammaltestamentliga kyrkan fick synliga bevis på att Jesus var,.Messias genom under och tecken och kraftgärningar. Därigenom blev det klart att Jesus var den utlovade Messias, sänd av Gud och Guds enfödde Son. Jesus sa själv till judarna, att de borde tro honom för hans gärningars skull och han framhöll sina messianska gärningar för Johanneslärjungarna, när de frågade: Är Du den som skulle komma eller skall vi vänta på någon annan? [1]
Gud gör alltjämt under och tecken och kraftgärningar i församlingen. Det största undret är den nya födelsen, när Gud genom evangelium i Ord och Sakrament uppväcker andligt döda och förtappade syndare till evigt liv av nåd allena. Gud kan också alltjämt låta många andra under ske. Men den kristna församlingen skall komma ihåg, att det största undret är osynligt och att vissheten om nåd och syndernas förlåtelse för Kristi skull grundar sig på Guds ord, inte på yttre tecken. Många föraktar Guds osynliga välsignelser, som vi är vissa om uteslutande genom Ordet (jfr Simeons ord »frid efter ditt ord») och jagar i stället efter en synlig frid och spektakulära under. Jämför rusningen till någon känd helbrägdagörares möten! Därvid liknar man det onda och trolösa släkte, som Jesus talar om. »Ett ont och trolöst släkte är detta! Det åstundar ett tecken, men intet annat tecken skall givas det än profeten Jonas tecken» (Matt. 12:39). [2]
Vi skall också komma ihåg att Gud genom särskilda tecken och under ville klargöra, när tiden var inne att lämna Jerusalem och gå ut i hela världen med evangelium och inlemma människor från alla hednafolk i Guds Israel. Samaritaners upptagande i Guds Israel bekräftas genom ett särskilt tecken, Apg. 8. Petrus får en särskild uppenbarelse om att hedningarna i Kornelius’ hus inte får utestängas från Guds rike och deras upptagande bekräftas med ett särskilt tecken, Apg. 10. [3]
Men efter Nya testamentets fullbordan behöver inte den kristna församlingen ytterligare uppenbarelser och synliga tecken. Guds uppenbarande undervisning och tecken föreligger nu i en avslutad kanon. Vi skall inte vänta på nya uppenbarelser utöver den Heliga Skrift utan i stället hålla oss till de tecken och under, som redan är oss givna. Vår tids jakt efter särskilda uppenbarelser och spektakulära tecken och under bottnar i ett förakt för den redan givna uppenbarelsen. [4]
Frågor om dopet
Fråga:
Varför översätter King James’ Version det grekiska verbet mathäteúsate i Matt. 28:19 med »teach» (lär) i stället för med »gör till lärjungar»? [0]
Svar:
Det grekiska verbet mathäteúein betyder i transitivum först och främst »göra till en lärjunge». Därmed kan det också betyda »lära». Det grekiska verbet manthánein betyder »lära sig» och som particip »vara någons lärjunge». På svenska säger vi ju också om en person, som följer en viss lärares undervisning, att han är denne lärares lärjunge. Att lära någon och göra någon till en lärjunge hör alltså intimt samman. Att vara lärd av Gud och en lärjunge är enligt Bibeln samma sak. Det innebär att man genom evangeliets lära fötts på nytt, ovanifrån av Gud. Denna nya födelse sker genom evangelium, som vi har i Ordet och som också är förbundet med dopets vatten. [1]
Fråga:
Mark 16:16 översätts i norska kyrkobibeln 1930 »Den som tror og blir döpt, skal bli frelst», men King James’ Version har »Den som tror och är döpt» (he that believeth and is baptized). Vilket är rätt? Finns det hållpunkter utifrån grundtexten att göra som baptisterna, d.v.s. läsa ut av denna vers att tron kommer först och dopet sedan? [2]
Svar:
Ordagrant står det »Den som kommit till tro och blivit döpt» eller »den som är troende och döpt skall bli salig». Texten säger alltså ingenting om ordningsföljden mellan tron och dopet utan endast att den som är troende och döpt skall bli salig. Evangeliets gåva såväl i Ordet som Dopet har ju makt att skapa tro, d.v.s. ett mottagande av denna gåva, som är syndernas förlåtelse, evigt liv och salighet. Att evangeliets gåva kan tas emot av ett litet barn, d.v.s. att ett barn kan göras till en troende eller födas på nytt, framgår av flera Skriftens ord. »Om ni inte tar emot Guds rike som ett barn…», »Låt barnen komma till mig och hindra dem icke, ty Guds rike hör sådana till», »Den som förför en av dessa små, som tror på mig,…», »Låt alla döpa er i Jesu Kristi namn till edra synders förlåtelse,… ty er gäller löftet och edra barn». [3]
Fråga:
I Kol. 2:11 liknas vårt dop vid »en omskärelse som icke skedde med händer och det heter: »:Ni blev avklädda er köttsliga kropp.» Vad betyder det? [4]
Svar:
Ordagrant står det »genom avklädandet av köttets kropp». Med »köttets kropp» menas den gamla människan och hennes härskande i våra liv. Den gamla människan är oförmögen till det goda och full av synd. Men genom dopet har Gud »förlåtit oss alla våra synder» (Kol. 2:13) och därför »finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus» (Rom. 8:1). De genom den andliga omskärelsen, d.v.s. dopet, pånyttfödda regeras inte längre av syndakroppen utan av en ny människa, som är Andens tempel och som regeras av Anden. De har avklätt sig den gamla människan och iklätt sig en ny. Detta bör de kristna ständigt påminnas om, ty den gamla människan ligger i strid med den nya och kämpar för att återta herraväldet (Gal. 5:17). Vi skall veta, »att vår gamla människa har blivit korsfäst med honom (Kristus), för att syndakroppen skall göras om intet, så att vi icke mer tjänar synden» (Rom. 6:6). »Ty ni alla, som har blivit döpta till Kristus, har iklätt er Kristus» (Gal. 3:27). [5]
2 Sam. 16:10
Fråga:
Hur skall 2 Sam. 16:10 översättas? I kyrkobibeln 1917 står det: » Om han förbannar och om det är Herren, som har bjudit honom att förbanna David, vem törs då fråga: ’Varför gör du så?’» I New International Version står det: » Om han förbannar, därför att Herren har sagt till honom…» Den norska översättningen 1930 har: » Når han banner och når Herren har sagt ham…» Den norska översättningen 1978 har: » Når han forbanner, er det fordi Herren…» Septuaginta har: » Låt honom förbanna, ty Herren har sagt…» Vadan dessa variationer? [0]
Svar:
Redan masoreternas hebreiska grundtext från 900-talet e. Kr. uppvisar en mindre variation mellan den skrivna konsonanttexten och den text som masoreterna läste. En ordagrann översättning av den hebreiska konsonanttexten bör enligt min mening lyda så här: »Ty han skall förbanna. När Herren har sagt till honom: ’Förbanna David!’ vem kan då säga ’Varför gör du så?’» Den sista meningens båda led samordnas nämligen i den hebreiska texten av två waw. [1]
2 Sam. 21:8
Fråga:
Saul hade två döttrar, Merab och Mikal. Merab var äldst (1 Sam. 14:49). Saul gav Merab till hustru åt meholatiten Adriel (1 Sam. 18:l9f). Mikal blev Davids hustru och »fick inga barn, så länge hon levde» (2 Sam. 6:23). Hur kan då Sam. 21:8 tala om »de fem söner, som Mikal, Sauls dotter, hade fött åt meholatiten Adriel, Barsillais son»? [0]
Svar:
Ordet »föda» betyder inte bara framföda utan också uppföda, ta hand om, uppfostra. Det är mycket möjligt att Merab dog, sedan hon fött det femte barnet och att hennes yngre barnlösa syster tog hand om dessa barn, d.v.s. (upp-)födde dem åt meholatiten Adriel, Barsillais son. Denna uppfattning förs också fram i bSanh 19 b och Ps.-Hieronymus. [1]
En annan förklaring är att Mikal i 2 Sam. 21:8 skulle vara en avskrivares skrivfel för Merab. Den lucianska recensionen av Septuaginta har Merab, likaså Peshitta och två hebreiska handskrifter. Men det är också möjligt, att några avskrivare stött sig på uppgiften om Mikal i 2 Sam. 21:8 och därför i stället skrivit Merab. [2]