I Biblicum nr 3-4/79, s. 103ff behandlades ämnet »Skolans undervisning om Bibeln». Detta ämne fullföljdes i nr 6-7/79, s. 169ff under rubriken »Bibelkritiken i skolan». Här följer en fortsättning. [0]
Utmärkande för bibelkritiken är att den vägrar acceptera att det Bibeln berättar om Gud skiljer sig från andra folks berättelser om gudomliga ting. Att Bibelns Gud är den ende sanne Guden och hans under en verklighet i vår värld utgår man ifrån är falskt. Bibelns Gud betraktas som en mänsklig föreställning precis som moabiternas och babyloniernas föreställningar om sina gudar. Och lika litet som man tror på berättelserna om dessa gudar, tror man på berättelserna i Bibeln om Herrens direkta uppenbarelser och under. [1]
Omtolkningar
För att omtolka och bortförklara Gamla testamentets berättelser om den ende sanne Gudens uppenbarelser för patriarkerna, måste det unika i dessa uppenbarelser avlägsnas. Att Abraham, Isak och Jakob dyrkade den ende sanne Guden kan inte accepteras. Deras gudsdyrkan måste i stället jämställas med vad andra folk dyrkade vid denna tid. Därför heter det i ett frågekompendium för högstadiet: »I Bibelns början möter vi folk och stammar som strövar omkring med sina boskapshjordar. Vad dyrkade de?» Och eleverna skall svara: »Solen, månen och andra himlakroppar.» Nästa fråga lyder: »De offrade ofta till olika gudar och andar. Var skedde dessa offer?» Eleverna skall svara: »Vid vattenkällor och stenar som ansågs heliga.» Patriarkerna skiljde sig med andra ord inte från hedningarna. [3]
Men hur kan då bibelkritikerna komma förbi att patriarkerna dyrkade Herren, som på intet vis kan jämställas med hedningarnas gudar? Svar: Bibelkritikerna förnekar inte att patriarkerna dyrkade en särskild Gud. Men denne särskilde Gud var bara en av flera, nämligen deras specielle stamgud, precis som andra stammar hade sin specielle stamgud eller skyddsgud. Bibelkritikerna menar också att Jakobs förfäder hade olika stamgudar, som först så småningom sammansmälte till en gud, guden El. Denne guden El var, menar man, från början en annan gud än Herren (Jahve). Därför vill inte bibelkritikerna översätta ordet »Betel» med »Guds hus» (vilket är en ordagrann översättning) utan »Guden Els hus». Så här står det i frågekompendiet: »Vad betyder ordet Betel?» Och eleverna skall svara: »Guden Els hus.» Vidare: »Vanliga namn på kapell och kyrkor i Sverige är Salem och Betel. Man kan påstå att man med dessa namn hedrar två kananeiska avgudar. Förklara.» Och eleverna skall svara: »Namnen kommer av gudarna Salem och El.» [4]
Mänskliga trosföreställningar
Bibelkritiken ser också evolutionistiskt på gudsföreställningarna. Självklart måste man räkna med att människors trosföreställningar ändras. »Hurudan är den Gud som Josuaboken berättar om?» frågas det. Och eleverna skall svara: »Grym och hänsynslös.» Men »i Bibelns senare delar skildras Gud som en god och kärleksfull fader». Gud är alltså en produkt av miljön. Gud har inte skapat människorna utan det är människorna som har skapat Gud. [6]
Tron på Herren (Jahve) har alltså enligt bibelkritiken inte sin grund i att Herren har uppenbarat sig och genom särskilda redskap delgivit människorna sanningens ord, en ofelbar undervisning. Nej, så här får eleverna lära sig att det har gått till: Några israelitiska stammar råkade i slaveri i Egypten. När de lyckades fly, fick de för sig att en stamgud med namnet Jahve hade hjälpt dem. »Var trodde man att den guden bodde?» Svar: »Någonstans på berget Sinai.» Det var ju vanligt att man trodde att gudar höll till »vid höga och otillgängliga berg som var mystiska och skrämmande». När sedan Israel under David blev ett mäktigt rike, underlättades det av att David lät Jahve sammansmälta med »kananeernas högste gud El». Det sägs också i kompendiet, att en gud vid namn »Salem» dyrkades i Jerusalem och att David lät också denne kananeiske gud sammansmälta med Jahve. »Kananeerna var säkert glada för att han gav sin son Salomo namn efter en kananeisk gud. Vilken?» Eleverna skall svara: »Salem.» [7]
Helt oförenliga läror
Enligt vår allra heligaste kristna tro är Herren den ende sanne Guden, som på ett tillförlitligt sätt har uppenbarat sig och ger oss en sann undervisning i såväl Gamla som Nya testamentet. Herren är en och densamme från Första Mosebok till Uppenbarelseboken. Men enligt bibelkritiken och skolans undervisning är Herren en skapelse av människors föreställningar, en sammansmältning av en lokal stamgud och olika kananeiska gudar. Han är inte densamme i går och idag och i all evighet, utan han genomgår förändringar allteftersom människorna förändras. Att kristna kan acceptera detta vanställande av Skriftens undervisning ar obegripligt. Här är det ju fråga om helt oförenliga läror. Den bibliska tron är ju enligt bibelkritiken ovetenskaplig vantro, och bibelkritikens tro är ju enligt den bibliska tron osaklig och hednisk, en total blindhet inför Bibelns sanningar. [9]
Mänskliga drömmar
När bibelkritiken försöker förklara allt gudomligt som en mänsklig produkt, måste Bibelns uppgifter ständigt omtolkas. Guds uppenbarelse om en kommande Frälsare förkastas. I stället är det fråga om mänskliga drömmar. Man drömde sig tillbaka till Davids storhetstid och började hoppas på »en ny kraftfull messias». Termen Messias är ju i grunden bara en beteckning på den israelitiske konungen, menar man. Man menar också att mycket av Guds undervisning i Moseböckerna i själva verket skapats först under fångenskapen i Babylonien, då man började att se tillbaka på vad som hänt och ville förklara människors villkor. »De lärda israeliterna försökte också finna svar på de stora frågor som människor i alla tider har undrat över. Ge exempel på en sådan fråga.» Eleverna skall svara: »Hur världen och människorna skapades, Guds plan med människorna.» [11]
Persisk påverkan
Guds undervisning om uppståndelsen och den dubbla utgången vid den yttersta domen är enligt bibelkritiken bara mänskliga föreställningar. Det gäller då att försöka hitta någon föreställningsvärld utanför Israel som kan ha påverkat detta folk att tro på dessa ting. Helt godtyckligt har man därvid börjat tala om en sen persisk påverkan efter 539 f. Kr., fastän bibeltexter från 700-talet talar om såväl uppståndelsen som helvetet. Så här heter det i kompendiet: »Kung David, Amos och de andra äldre israeliterna hade inte trott på någon uppståndelse eller något riktigt liv efter döden. Vid den här tiden börjar allt fler israeliter tro att somliga människor efter döden hamnar i ett förfärligt, brinnande helvete. Varifrån kom dessa idéer?» Svar: »Från perserna som ansåg att de onda efter döden skulle hamna i ett helvete.» Fråga: »Vilka andra religiösa föreställningar fick israeliterna från det nya härskarfolket?» Svar: »Att det fanns en ond och en god makt som kämpade om herraväldet i världen, en gud och en djävul. Den persiska änglavärlden.» När Jesus varnar för helvetets brinnande eld, är det alltså enligt bibelkritiken inget som eleverna bör ta på allvar. Då blir det också meningslöst med en Frälsare från synd, död och helvete. [13]
Sammanfattning
Vi har visat hur bibelkritiken i skolan helt undergräver den kristna tron. Det är inte underligt att eleverna efter detta möter Guds ord med en axelryckning. Bibelns gud är ju bara en mänsklig föreställning, egentligen en kananeisk avgud bland många andra. Och det Bibeln lär om Messias och frälsningen undan synden, döden och helvetet har ju bara sin grund i mänskliga drömmar och i persisk religion! [15]
Så har vi sett var man hamnar, när man kastar loss från Bibeln som Guds inspirerade och helt igenom tillförlitliga ord. Låt oss avsluta med följande fråga i kompendiet, som är typisk: »Hur gick erövringen av Palestina till i verkligheten?» Det Bibeln lär, det är inte verkligt, menar man. Verkligheten försöker man finna någon annanstans. Men vi vet, att utan Guds ord famlar människan i blindo och kommer aldrig till verkligheten själv, som är Herren, den ende sanne Guden, Fadern, Sonen och den Helige Ande. Det är en tragik att bibelkritiken tror sig ha vetenskapliga fakta till stöd för sin olycksaliga vantro. [16]