KAP. 3 – GAMLA FÖRBUNDETS LÖFTEN OCH HOTELSER

| Nr 5, 1979 sida 28| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Härliga löften

Evangelium innehåller de härligaste löften: syndernas förlåtelse, evigt liv, medborgarskap i det himmelska Jerusalem, en evig sabbatsvila etc. Men genom otron förkastar människor dessa löften och störtar sig därigenom i evig olycka.

På samma sätt förhåller det sig med gamla förbundets löften. Gud ger åt Abraham och hans säd de härligaste löften. Men genom ohörsamhet mot Gud förkastar en stor del av Abrahams avkomlingar dessa löften och så förbyts välsignelsen i förbannelse.

Herren lovar: »Jag skall göra dig till ett stort folk» (1 Mos. 12:2). »Jag skall låta din säd bli som stoftet på jorden» (1 Mos. 13:16). »Räkna stjärnorna!… Så skall din säd bliva» (1 Mos. 15:5). »Du skall bli en fader till många folk» (1 Mos. 17:4). »Åt din säd skall jag giva detta land» (1 Mos. 12:7). »Hela det land, som du nu ser, skall jag giva åt dig och din säd för evärdlig tid» (1 Mos 13:15). »Åt din säd skall jag giva detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, till Frat» (1 Mos. 15:18). »Jag skall giva dig och din säd efter dig det land, där du nu bor som främling, hela Kanaans land, till evärdlig besittning» (1 Mos. 17:8).

Löftena vill upptända tro

Precis som evangeliets löften gång på gång upprepas, så upprepar Herren gång på gång sina löften till Abraham och hans säd, för att folket i tro skall hörsamma Herren och inte bryta förbundet. »Du åter skall hålla mitt förbund, du och din säd efter dig, från släkte till släkte» (1 Mos. 17:9). Lyssnar man inte till Herrens ord, förkastar man Herren och den utlovade välsignelsen. När löftet upprepas för Isak, heter det: »Jag skall göra din säd talrik som stjärnorna på himmelen, och jag skall giva åt din säd alla dessa länder; och i din säd skall alla folk välsigna sig, därför att Abraham har lyssnat till mina ord och hållit, vad jag har bjudit honom hålla, mina bud, mina stadgar och mina lagar» (1 Mos. 26:4-5). Abrahams tro (1 Mos. 15:6; 22:1ff), skapad genom Guds löften, bevarar välsignelsen åt honom och hans barn: »Eftersom du har gjort detta och inte undanhållit mig din ende son, därför skall jag rikligen välsigna dig och göra din säd talrik såsom stjärnorna på himmelen och såsom sanden på havets strand; och din säd skall intaga sina fienders portar. Och i din säd skall alla folk på jorden välsigna sig, därför att du lyssnade till mina ord» (1 Mos. 22:16-18.)

Om folket förblir i Herrens ord, så förblir det under välsignelsen (Jfr Joh. 8:31). Men hörsammar det inte Herrens ord, tas välsignelsen ifrån det. »Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, så skall ni vara min egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min; och ni skall vara mig ett rike av präster och ett heligt folk» (2 Mos. 19:5-6). I anslutning till detta ord framhåller aposteln Petrus, att de som inte tror kommit på fall, medan hedningar, som tidigare inte var Guds folk, nu genom tron är »ett Guds folk», »ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk» (1 Petr. 1:7-l0).

Otron förhindrar välsignelsen

Gång på gång varnar Herren för den olycka, som otron för med sig: »Om ni inte hör mig och inte gör efter alla dessa bud, och ni föraktar mina stadgar och om era själar försmår mina rätter, så att ni inte gör efter alla mina bud, utan bryter mitt förbund, då skall jag också handla på samma sätt mot er… Jag skall vända mitt ansiktei mot er» (3 Mos. 26:14-17). »Om nu så sker, när du har fått barn och barnbarn och ni har blivit gamla i landet, att ni tar er till, vad fördärvligt är,… då tar jag i dag himmel och jord till vittnen mot er, att ni med hast skall förgås och utrotas ur det land, dit ni nu går över Jordan för att taga det i besittning, ni skall då inte länge leva där, utan skall förvisso förgöras. Och Herren skall förströ er bland folken, och allenast en ringa hop av er skall bli kvar bland de folk, till vilka Herren skall föra er» (5 Mos. 4:25-27).

Men Herren vill alltjämt ingen syndares död och erbjuder därför om och om igen sitt folk sin nåd, för att det skall vända tillbaka i tro. Ty Herren är »en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i nåd och trofasthet» (2 Mos. 34:6). Men avfaller folket och förblir i otro, står det under förbannelsen. Över ett ohörsamt folk vilar ingen välsignelse. »På samma sätt som hedningarna, som Herren förgör för er skall också ni då förgås, därför att ni inte hörde Herrens er Guds röst» (5 Mos. 8:20). »Se, jag förelägger er i dag välsignelsen och förbannelsen: välsignelse, om ni hör Herrens, er Guds, bud som jag i dag giver er, och förbannelse, om ni inte hör Herren, er Guds, bud» (5 Mos. 11:26-28). »Herren skall rikligen välsigna dig i det land som Herren, din Gud, vill giva dig till besittning såsom arvedel, allenast du hör Herrens, din Guds, röst» (5 Mos. 15:4-5). »Herren skall upphöja dig till ett folk som är helgat åt honom, såsom han med ed har lovat dig, om du håller Herrens, din Guds, bud och vandrar på hans vägar» (5 Mos. 28:9). »Men om du inte hör Herrens, din Guds, röst… så skall alla dessa förbannelser komma över dig och träffa dig», varefter Mose uppräknar en rad förbannelser (5 Mos. 28:15ff). Och Mose fortsätter: »Alla dessa förbannelser skall komma över dig och förfölja dig och träffa dig, till dess du förgöres, därför att du inte hörde Herren, din Guds, röst och inte höll de bud och stadgar, som han har givit dig. De skall komma över dig såsom tecken och under och över dina efterkommande till evig tid» (5 Mos. 28:45-46). »Och allenast en ringa hop skall bli kvar av er, i stället för att ni förut har varit talrika såsom stjärnorna på himmelen; så skall det gå dig därför att du inte hörde Herren, din Guds röst» (5 Mos. 28:62).

Herrens tålamod och långmodighet är obegripligt stor. Om och om igen räddar han Israel och Juda undan olycka och erbjuder dem på nytt sin nåd. »Men de ville inte höra eller böja sitt öra till mig, utan vandrade efter sina egna rådslag, i sina onda hjärtans hårdhet» (Jer. 7:24). »Säg därför till dem: ’Detta är det folk, som inte vill höra Herrens, sin Guds, röst eller taga emot tuktan» (Jer 7:28). »Herren, deras fäders Gud, skickade sina budskap till dem titt och ofta genom sina sändebud, ty han ömkade sig över sitt folk och sin boning. Men de begabbade Guds sändebud och föraktade hans ord och bespottade hans profeter, till dess Herrens vrede över hans folk växte så, att ingen bot mer fanns» (2 Krön 36:15-16).

År 722 gick Israels rike under, d.v.s. de tio stammarnas rike. Herren hade sagt genom profeten Amos: »Mitt folk Israel är moget till undergång; jag kan inte längre tillgiva dem» (8:2). Och i 2 Kon. 17:23 heter det: »Till slut försköt Herren Israel från sitt ansikte, såsom han hade hotat genom alla sina tjänare profeterna.» År 587 gick också Juda rike under. Ty fastän Juda såg vad otron för med sig, lät det inte varna sig utan gick än längre i avfällighet (Hes. 23:11). »Och Herren sade: ’Också Juda vill jag förskjuta ifrån mitt ansikte, liksom jag har förskjutit Israel; ja, jag vill förkasta Jerusalem, denna stad, som jag har utvalt, så också det hus varom jag hade sagt: Mitt namn skall vara där’» (2 Kon. 23:27).

Ingen total förkastelse

Men förkastandet av Israel och Juda innebar inte, att all Abrahams säd efter köttet nu var förkastad av Herren. Liksom på Elias tid (1 Kon. 19:18) finns alltjämt en utkorad kvarleva. Redan Mose hade profeterat att »en ringa hop» inte skulle drabbas av förbannelsen utan förbli Herrens välsignade folk mitt under kors och lidande (5 Mos. 4:27; 28:62).I Amos’ profetia om Israels undergång heter det: »Dock vill jag inte alldeles förgöra Jakobs hus» (Amos 9:8). Hos Jesaja heter det: »En kvarleva skall omvända sig, en kvarleva av Jakob, till Gud, den väldige. Ty om än ditt folk, Israel, vore såsom sanden i havet, så skall dock allenast en kvarleva där omvända sig. Förödelsen är oryggligt besluten» (Jes. 10:21-22).

Löften om återvändande

Så fortsätter Herren att sända profeter till Israels barn också efter Juda rikes undergång år 587. Herrens nåd och välsignelse erbjudes dem på nytt, för att därigenom den utkorade kvarlevan skall föras till tro och åter få ta Kanaans land i besittning. Redan Mose hade ju sagt: »Om du nu, när allt detta kommer över dig – välsignelsen och förbannelsen, som jag har förelagt dig – om du lägger detta på hjärtat bland alla de folk, till vilka Herren, din Gud, då har drivit dig bort, och du så vänder åter till Herren, din Gud, och hör hans röst, du med dina barn, av allt ditt hjärta och av all din själ i alla stycken, såsom jag i dag bjuder dig, då skall Herren, din Gud, åter upprätta dig och förbarma sig över dig; Herren din Gud, skall då åter församla dig från alla folk, bland vilka han har förstrött dig» (5 Mos. 30:1-3). »Ty såsom Herren fröjdade sig över dina fäder, skall han då åter fröjda sig över dig och göra dig gott, när du hör Herrens, din Guds, röst, så att du håller hans bud och stadgar, det som är skrivet i denna lagbok, och när du vänder åter till Herren din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ» (5 Mos. 30:9-10). Profetian talar sålunda inte om ett återvändande i otro utan om ett återvändande och en återupprättelse för dem, som vänder om och hörsammar Herrens röst, d.v.s. tror. Både under gamla och nya förbundets tid är det ju så, att endast de troende är Guds folk i egentlig mening.

Så kom Jesajas profetia i Jes. 11:11ff, som bl.a. upprepades av Sakarja (8:1-8), att steg för steg gå i uppfyllelse efter det babyloniska rikets fall år 539). Jesaja hade profeterat: »Herren skall på den tiden en andra gång räcka ut sin hand för att förvärva åt sig kvarlevan av sitt folk, vad som har blivit räddat från Assyrien, Egypten, Patros, Etiopien, Elam, Sinear, Hamat och havsländerna» (11:11). Sakarja upprepade: »Jag skall frälsa mitt folk ut ur både österland och västerland och låta dem komma och bosätta sig i Jerusalem; och de skall vara mitt folk, och jag skall vara deras Gud i sanning och rättfärdighet» (8:7-8).

»Så skall det bli en banad väg för den kvarleva av hans folk, som har blivit räddad från Assur, liksom det var för Israel på den dag, då de drog upp ur Egyptens land» (Jes. 11:16) Första gången lsrael räddades från fångenskapen och fördes till Kanaans land skedde vid uttåget ur Egypten. När nu profeten talar om »en andra gång», syftar han på räddningen från den fångenskap och förskingring, som inleddes genom assyrierna omkring år 740 och fullbordades av babylonierna 605-582 f. Kr. En rest återvände till Jerusalem efter Cyrus’ edikt 538 och flera återvände senare, främst under Esra och Nehemja på 400-talet. Många av dessa kännetecknades av sorg över sina förbrytelser mot Gud och trodde på Herrens ord och löften. Även om Juda stam står i förgrunden (Messias var ju utlovad från denna stam), så är nu folket inte längre uppdelat i Israel och Juda, utan de tolv stammarna är återigen förenade. De som hävdar att endast judar från Babylonien återvände och att övriga stammar försvunnit, presenterar inte fakta. När den utlovade Messias kommer, för att genom sitt liv och sitt skuldoffer förlossa sitt folk, då kommer han till de förlorade fåren av Israels hus, inte bara till Juda stam. Sakarias och Elisabeth tillhörde Levi stam (Luk. 1:5), Hanna Asers stam (Luk. 2:36) och Paulus Benjamins stam (Rom. 11:1), för att nu ge några exempel.

Fortsatt ohörsamhet

Men alltjämt förkastar de flesta från Israels tolv stammar Herrens ord och löften. De vill alltjämt inte förstå, att Herren skall förbli deras Gud och de skall förbli hans folk, endast om de lyssnar till hans röst. Liksom på Amos’ tid räknar de sig som Guds folk, fastän de vandrar i otro (Amos 5). På grund av sin köttsliga härstamning och sina goda gärningar (en ytlig lagobservans utan sann tro) tror de att Herrens dag för dem blir en glädje- och segerdag. Men det blir tvärtom. »Ve er som åstundar Herrens dag! Vad vill ni med Herrens dag? Den är mörker och inte ljus (Amos. 5:18).

Men alltjämt finns en rest ibland dem, som tror och som tillhör Guds sanna folk. De tar emot Messias och för ut evangeliet om Messias’ rike och ställföreträdande gottgörelse inte bara till sina landsmän utan till alla folk. Så kommer Guds rike många hedningar till del, ja, »på den ort, där det sades till dem: ’Ni är inte mitt folk’, där skall de kallas ’den levande Gudens barn’» (Rom. 9:26, Hos 2:23; 1:10). Så går löftet till Abraham i fullbordan: »Du skall bli en fader till många folk» (1 Mos. 17:4), och Jesajas profetia: »Det är för litet för dig, då du är min tjänare, att allenast upprätta Jakobs stammar och föra tillbaka de bevarade av Israel; jag vill sätta dig till ett ljus för hednafolken, för att min frälsning må nå till jordens ända» (Jes. 49:6). Och samtidigt som evangelium går ut i världen för att insamla Guds utvalda »från alla folkslag och stammar och folk och tungomål» (Upp. 7:9), ett enda folk bestående av både judar och hedningar, är gamla förbundets teokrati och frälsningsordning »nära att försvinna» (Hebr 8:13), nämligen genom Jerusalems förstöring år 70 e. Kr.

”Här är inte jude eller grek”

Så är det inte längre fråga om jude eller grek, utan alla som är döpta till Kristus utgör ett enda folk (Gal. 3:27-28). Ty »hör ni nu Kristus till, så är ni därmed också Abrahams säd, arvingar enligt löftet» (Gal. 3:29), då »har ni kommit till Sions berg, den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara och församling av förstfödda söner, som är uppskrivna i himmelen» (Hebr. 12:22-23).