HUR BLIR DEN NYA BIBELÖVERSÄTTNINGEN?

Av: S. E. | Nr 6-7, 1979 sida 178| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

År 1972 tillsattes en statlig bibelkommission med uppgift att nyöversätta Nya testamentet. År 1980 beräknas denna nyöversättning föreligga, och då får vi anledning att närmare granska den. Här skall vi säga något om Gamla testamentet och dess översättning. 

År 1971 tillsatte regeringen en kommitté för att förbereda en nyöversättning av Gamla testamentet. År 1974 framlade denna kommitté »riktlinjer» för en ny översättning (»Att översätta Gamla testamentet», SOU 1974:33). Hösten 1975 utökades så bibelkommissionen med en översättningsenhet för Gamla testamentet. Nu har denna enhet låtit publicera Nyöversättningar av 21 psaltarpsalmer, Rut, 1 Samuelsboken, Predikaren, Amos (»Fem bibelböcker», EFS-förlaget 1979). Omkring 1990 beräknas hela Gamla testamentet vara nyöversatt. 

Många kristna frågar sig: Hur blir den nya bibelöversättningen? På grundval av de framlagda »riktlinjerna» från 1974 (förkortas här R) och de nu publicerade »Fem bibelböcker» (förkortas för FB) kan vi säga en del om den nya översättningen av Gamla testamentet. Den kommer att innehålla många förtjänster. I flera fall kommer grundtextens mening fram klarare än tidigare och svenskan är mestadels god. Men bristerna är också många och allvarliga. En för kristen tro främmande bibelsyn slår igenom nu och då både i översättningen och i de förklarande noterna. De messianska profetiorna förvanskas och Nya testamentets tolkning av dessa förkastas som sekundär. Den kristna tron att Nya testamentet ger den rätta tolkningen av Gamla testamentet och att hela Bibeln är en teologisk enhet förkastas. De gammaltestamentliga böckernas enhet anses inte vara ursprunglig och därför översätter man så, att det skall se ut som om texten är hopfogad av en rad ursprungligen fristående avsnitt. Man tror nämligen att vissa texter hopfogats av »delvis disparata beståndsdelar» (R. s. 110), »stamsagor», »mytfragment», »en serie sägner», »folkliga underberättelser», »profetlegender» etc. (R s. 94, 110, 120, 162). Man tror inte att konung David författat de psalmer, som anges vara »av David», inte heller att han i t.ex. Ps. 110 profeterat om Messias. Man erkänner att författaren till Predikaren »framträder som kung Salomo, känd för sin visdom och rikedom», men man tror att den verklige författaren är en sur gubbe från 200-talet f. Kr.

Bibelsyn

Enligt kristen övertygelse är Gamla testamentet helig skrift, »inspirerad av Gud» (2 Tim. 3:16) och tillförlitlig i alla stycken (Joh. 10:35, Ps. 19:8). »Människor, drivna av den helige Ande, har talat vad som gavs dem från Gud» (2 Petr. 1:21). Därför får Skriftens ord inte förvanskas. Man får inte lägga till eller dra ifrån (5 Mos. 12:32, Ords. 30:5, 6). »Himmel och jord skall förgås, men mina ord skall aldrig förgås» (Luk. 21:33). »Guds ord förblir evinnerligen» (Jes. 40:8).

De som nu översätter Gamla testamentet arbetar efter »riktlinjer», som strider mot den kristna synen på Bibeln, men som är självklara för modern bibelkritik. Man förnekar Gamla testamentets profetiska karaktär, d.v.s. att »människor, drivna av den helige Ande, har talat vad som gavs dem från Gud». Man tror inte att bibelböckernas komposition och innehåll kommit till genom Guds särskilda. ingripande, på hans direkta uppdrag och genom en övernaturlig inspiration. I stället utgår man ifrån att bibeln har en helt mänsklig tillkomsthistoria och består av många olika mänskliga synsätt, som genomgått kompletteringar och omformningar, innan texten fick sin slutliga form.

Vad får då denna syn för konsekvenser för översättningen? Svar: 1) Underberättelser framställs som folkliga berättelser utan verklighetsunderlag. 2) Messianska. profetior omtolkas till att syfta på något mera näraliggande och något som man hade förutsättningar att tala om utan hjälp av gudomlig uppenbarelse. 3) Enheten i textens slutliga form anses sekundär. Därför gäller det för översättarna att gå bakom den text som skall översättas, frigöra från sitt nuvarande sammanhang de avsnitt, som man tror tidigare varit fristående och tidigare haft en annan innebörd och funktion.

Utgår man ifrån att ett visst avsnitt i Första Mosebok ursprungligen var en fristående »stamsaga att berättas vid herdarnas lägereld» (R s. 94), bör översättningen återspegla denna grundkaraktär. Utgår man ifrån att ett visst avsnitt i Första Konungaboken ursprungligen var en fristående »profetlegend», är det »denna helhetskaraktär som man bör försöka återskapa i översättningen» (R s. 94). »En text kan givetvis under sitt förlopp ha olika grundkaraktär», heter det vidare (R s. 86), och då måste översättaren försöka återspegla denna olikhet, inte den enhet som texten nu har i sin slutliga form. Den slutliga formen anses ju inte vara Guds inspirerade och ofelbara ord utan en text, som under århundraden »omformats och kompletterats» ( R s. 69). Därför gäller det för översättarna att försöka komma bakom senare omformningar och kompletteringar och återskapa ett avsnitts »ursprungliga situationskontext och funktion» (R s. 85), att t.ex. översätta så, att en viss text får »karaktären av en god berättelse vid de kringvandrande herdarnas lägereld» (R. s. 85).

I den provöversättning som nu föreligger saknas t. ex. Första Mosebok och Jesaja, som bibelkritiken på många punkter tolkar och översätter annorlunda än den kristna kyrkan. De texter som nu har översatts innehåller få messianska profetior och därför drabbas inte dessa texter så hårt av bibelkommissionens bibelkritiska riktlinjer.

21 Psaltarpsalmer

I »Riktlinjer» medger man att det hebreiska uttrycket ledawid »säkert tolkats som en författarangivelse redan under gammaltestamentlig tid.» (R s. 184). Men översättarna vill gå bakom, grundtextens innebörd och då anser man att detta uttryck inte behöver ange författarskap. Därför översätter man i stället »en av Davids psalmer». Ty, heter det, en sådan översättning »bevarar något av originalets mångtydighet» (R. s. 184). Genom att gå bakom texten får man alltså fram en »mångtydighet», som man medger att textorden i den föreliggande grundtexten inte har. Fastän grundtextens ord betyder »en psalm av David» anser man sig fri att frångå denna ordagranna översättning. Man tror ju inte på uppgiften i fråga. »Att Davids namn nämns i rubriken bevisar ingenting om tillkomsthistorien», heter det (R. s. 182). Om Ps. 51 heter det: »Att överskriften sätter dikten i samband med en situation i Davids liv bevisar ingenting». Man daterar psalmen »till en långt senare epok än Davids» (R. s. 193).

Att David sagt orden »Herren sade till min Herre» (Ps. 110:1) och därvid kallat den kommande Messias för »min Herre», vill man inte tro. Den tolkningen strider mot textens ursprungliga mening, menar man. Sålunda anser man, att också Jesus Kristus har missuppfattat denna text, se t.ex. Mark. 12:35-37! I och med detta förnekar man Jesu gudom och ofelbarhet och att Jesus och Nya testamentet alltid ger en rätt tolkning av Gamla testamentet. Enligt Jesus har ju David i Ps. 110:1 »genom den helige Andes ingivelse» profeterat om Messias, men det kan inte Bibelkommissionen tro på. Ty enligt modern vetenskap är något sådant ovetenskaplig övertro.

För att inte behöva räkna med gudomlig uppenbarelse, blir det naturligast att inte uppfatta orden »min Herre» som syftande på Messias utan i stället på något mera näraliggande. Därför heter det i en förklarande not: »Orden är riktade till en israelitisk kung i Jerusalem, troligen vid hans tronbestigning, varvid den talande är en präst eller en profet i templet. – Av vissa senare judiska utläggare, liksom i Nya testamentet, har psalmen tolkats som en profetia om Messias; se t.ex. Mark. 12:35-37; Hebr. 1:13» (FB. s. 30). I den nya översättningen skall det inte heta »Herren sade till min Herre» utan »Så lyder Herrens ord till min härskare». Man räknar tydligen med att orden »min härskare» lättare skall kunna förknippas med en vanlig israelitisk kung än orden »min Herre».

Mycket fri

Den nya översättningen är mycket fri i förhållande till grundtextens ordval och uttryckssätt. Det framgår inte minst i översättningen av 21 psaltarpsalmer. Sådana bilder och ordvändningar, som är typiska för hebreiskan, s.k. hebraismer, vill man undvika. Och i bland lyckas man hitta fria motsvarigheter, som på ett för svenska öron naturligt sätt återger den avsedda innebörden. Men alltför ofta avviker man helt i onödan från de rätta motsvarigheterna till originalets ord och uttryck. I flera fall är det mera fråga om en nydiktning än en översättning.

Avvikelser från grundtextens ordval

Låt oss först ge några exempel på hur man helt i onödan avviker från de rätta motsvarigheterna till originalets ord. Hebreiskan har olika ord för »rädda, hjälpa, befria, bevara», likaså för »rättfärdighet, trofasthet, nåd, kärlek, barmhärtighet» etc. Översättarna bör därför översätta »hjälpa» med »hjälpa», »befria» med »befria», »rättfärdighet» med »rättfärdighet», »trofasthet» med »trofasthet» etc., såvida inte sammanhanget antyder en viss betydelseförskjutning, som bäst återges med ett annat ord. Men den nya översättningen låter grundtextens ordval mycket litet bestämma ordvalet i översättningen.

I Ps. 36:7 står det »Herre, du räddar…», men FB översätter ändå »Herre, du hjälper». I Ps. 118:25 står det »Herre, rädda oss!» (på hebreiska hosianna, vilket för övrigt läsaren bör upplysas om i en förklarande not). FB har »Herre, hjälp oss!». I Ps. 25:16 står det »Vänd dig till mig och benåda mig!». FB har i stället för »benåda mig» »var barmhärtig».

Ordet »rättfärdighet» översätter FB i 24:5 med »riklig lön», i bl. a. 71:15, 16, 103:17, 145:7 med »trofasthet». Ps. 36:11 kan översättas »Låt din nåd aldrig vika från de dina, din rättfärdighet från dina trogna». FB översätter här »nåd» med »kärlek» och hela sista satsen görs om till »välsigna alltid dina trogna». I Ps. 71:15 står det » Min mun vill berätta om din rättfärdighet, hela dagen om din frälsning». FB väljer helt andra ord: »Jag vill berätta om din trofasthet, ständigt vittna om den hjälp du ger.» I Ps. 51:16 står det » Rädda mig från blodsdåd, min frälsnings Gud. Då får min tunga jubla över din rättfärdighet». FB:s ordval blir »Skydda mig mot blodsdåd, Gud, min räddare. Då får jag prisa din trofasthet». I 33:5 står » Herrens nåd uppfyller jorden». FB har » hans kärlek fyller hela jorden». I 36:6 översätter FB »nåd» med »nåd», men i 36:11 med »kärlek». I Ps. 118 översätter dock FB »nåd» genomgående med »nåd».

Utelämnar ord

Hebreiskan brukar ordet »och» på ett sådant sätt, att detta ord ofta kan utelämnas vid översättningen. Men i FB utelämnar man detta ord även när det har en viktig sammanbindande funktion. Också andra för sammanhanget viktiga ord som t.ex. »därför» och »ty» utelämnas i t.ex. 25:8 och 51:5. Med rätta tycks FB ha reagerat mot kyrkobibelns mångordighet. Men FB hamnar i motsatt dike och gör texten väl korthuggen och mer kortfattad än originalet. Några exempel: »Herren är vid din sida» (110:5), fastän det står » högra sida» i grundtexten. »Herrens hand» (118:15, 16), fastän det står »Herrens högra hand». »Mäktig är du» (104:1), fastän det står » mycket mäktig är du». »Värd att prisas» (145:3), fastän det står » mycket värd att prisas». »Han ensam gör under» ( 136:4), fastän det står »Han ensam gör stora under». »Hans avsikter» (33: 11), fastän det står »hans innersta tankar» eller »hans hjärtas tankar».

I Ps. 103:20 utelämnar FB en hel rad, nämligen »så snart ni, hör ljudet av hans befallning». Är det fråga om en lapsus efter en medveten kapning av texten? FB nedkortar många uttryck, t.ex. »envar av folket» till »envar» (22:7) och »även om jag vandrar» till »inte ens» (23:4). Ps. 51:9 nedkortas till »Rena mig med isop från min synd, gör mig vitare än snö». Ordagant står det: »Rena mig med isop, så att jag blir ren, tvätta mig, så att jag blir vitare än snö.»

Ps. 51:14 översätts »Rädda mig, ge mig glädjen tillbaka». Men det är inte fråga om vilken glädje som helst, utan enligt grundtexten står det: »Låt glädjen över din frälsning komma åter till mig.»

Ord som »mun», »tunga» etc. har fallit i onåd som hebraismer. Exempel: »Hans muns ord» ändras till »hans ord» (36:4). »De ondas hand» ändras till »de onda» (36:12). »Böj ditt öra till mig» ändras till »hör min bön» (71:2). »Min tunga» blir endast »jag» (71:16). »De ben som du har krossat» blir »mig som du har krossat» (51:10) etc. I Ps. 71:8 accepterar man dock uttrycket » min strupe fylls av lovsång», men här står det inte i grundtexten »min strupe» utan »min mun».

Själen tas bort

Översättarna vill inte göra någon skillnad mellan det yttre och det inre livet, mellan kropp och själ, fastän Bibeln genomgående gör det. Över huvud taget vill man anlägga ett inomvärldsligt perspektiv på Gamla testamentets budskap, d.v.s. betona det jordiska och det timliga på bekostnad av det himmelska och det eviga. Man vill tydligen få fram en skillnad mellan Gamla och Nya testamentets teologi. Exempel:

Genom parallellismen i t.ex. Ps. 103:1 blir det tydligt, att David med uttrycket »min själ» menar »hela mitt inre», »min invärtes människa». Men FB accepterar inte uttrycket »min själ» utan skriver endast »jag» (se t.ex. 103:1, 22, 104:1, 146:1). »Rädda min själ» ändras till »rädda mig» (22:21). »Han vederkvicker min själ» ändras till »han ger mig ny kraft» (23:3). »Bevara min själ» blir »rädda mitt liv» (25:20). »Herren skall bevara dig från allt ont, han skall bevara din själ» blir »Herren bevarar dig från allt ont, från allt som hotar ditt liv».

Herrens namn

I biblisk teologi är Herrens »namn» ett mycket viktigt begrepp. Det betecknar vad Herren står för. Men nu vill den nya översättningen ersätta detta begrepp med någon omskrivning. Exempel:

»Jag vill förkunna ditt namn» ändras till »då skall jag sjunga ditt lov» (22:23). »För sitt Namns skull» ändras till »så som han har lovat» (23:3). »För ditt namns skull, Herre, förlåt min synd» ändras till »Herre, tänk på dina löften, förlåt min synd» (25:11). »Lova ditt namn» ändras till »sjunga ditt lov» (145:2). Men i 33:21 har man glömt att tillgripa någon omskrivning. Där översätter FB ordagrant: »Vi förtröstar på hans heliga namn.»

Diskutabla översättningar

Översättningen »För åkallan» av det ord, som KB 1917 översätter med »För sångmästaren», är högst diskutabel. Den nya norska översättningen (1978) har »Til korlederen» och det är en bättre översättning. När en särskild kör- och musikledare nämns vid namn omedelbart efter ordet lamnasséach, tyder det på att översättningen »För körledaren» är korrekt. Så är fallet i t.ex. Ps. 39, där kör- och musikledaren Jedutun nämns (se 1 Krön. 25:1ff). Uttryck som »vid morgonrodnadens hind» och »sela», som FB utmönstrar ur texten, tycks vara anvisningar för kör- och musikledaren.

Orden »mina händer och fötter har de genomborrat» (22:17) vill FB ändra till »mina händer och fötter har skrumpnat». Men en sådan gissning kan inte accepteras. Även om det hebreiska verbet i fråga är svårtolkat, finns det ingen anledning att introducera gissningen »skrumpnat».

Den ordagranna översättningen »din käpp och stav, de trösta mig» är vida överlägsen FB:s översättning »din käpp och stav gör mig trygg». Likaså är det ingen förbättring, när man översätter »Inte ens i den mörkaste dal» i stället för »Även om jag vandrar i dödsskuggans dal». Det är vanligt bland moderna bibelkritiker att inte acceptera översättningen »dödsskugga». Konsonanterna i det hebreiska grundordet kan översättas med .»djupaste mörker». Men det är otvetydigt att masoreterna, som har traderat åt oss den hebreiska grundtexten, uppfattat ordet som en sammansättning av orden »skugga» och »död». Detsamma är förhållandet med den grekiska översättningen redan före Kristi födelse. Det är ett missförstånd när man har trott att ordet »dödsskugga» skulle syfta på en skuggtillvaro efter döden och att därför »dödsskuggans dal» inte skulle passa in i sammanhanget. Att vandra i »dödsskuggans dal» betyder att vandra i dödens omedelbara närhet, så nära döden, att den kastar sin skugga över en. Uttrycket »i den mörkaste dal» betyder ungefär detsamma, men det är underlägset det väl inarbetade och talande uttrycket »dödsskuggans dal».

När FB översätter slutorden i Ps. 23 med »Herrens hus skall vara mitt hem så länge jag lever», är den översättningen mer än diskutabel. Hebreiskan brukar här ett uttryck, som ordagrant betyder »till dagars utsträckning». Detta märkliga uttryckssätt avser ett liv eller dagar, som sträcks ut, d.v.s. som sträcker sig förbi tidens gräns. Det liv det här är fråga om kan inte döden sätta en gräns för (jfr S. Erlandsson, Jesaja 53, sid. 27).

Uttrycket »oskyldiga händer», i Ps. 24:4 har av FB ändrats till »skuldlösa händer». Men kan det egendomliga ordet »skuldlösa» sägas vara att föredra framför »oskyldiga»?

Som författarangivelse brukas inte bara uttrycket »en Psalm av David». över en del psalmer står helt kort »Av David». Fastän FB inte tror på denna uppgifts sanning, har man korrekt översatt »Av David» i Ps. 103:1. Men fastän samma uttryck står i Ps. 25:1, ändrar FB där till »En av Davids psalmer».

»På Herrens ord blev himlen till och rymdens härar på hans bud». Så skall Ps. 33:6 lyda enligt FB. Men grundtexten säger inte bara att skapelsen skedde »på Herrens ord» och »på hans bud», utan »genom Herrens ord» och »genom hans muns anda».

Ps. 51 har fått en översättning, som lämnar mycket övrigt att önska. Vi har ovan redan kommenterat några ställen i denna psalm. Låt oss här ta upp ytterligare några ställen. Rubrikens ord »när denne hade gått in till Batseba» har ändrats till »när denne legat med Batseba». Men denna synonym brukar inte texten här. Översättarna bör respektera textens ordval. Hebreiskan använder ofta uttrycket »ligga med», men här brukar grundtexten inte detta uttryck utan i, stället synonymen »gå in till». Då bör översättarna respektera detta ordval.

Ps. 51:3 lyder enligt FB: »Skona mig, Gud, i din godhet». Men varför duger inte det mera ordagranna »Benåda mig, Gud, i enlighet med din godhet»? Det är inte bara fråga om att bli skonad utan att bli benådad, och grundvalen för benådningen är uteslutande Guds godhet. V. 4 lyder enligt FB: »Gör mig fri från all min skuld.» Men varför inte det ordagranna »Tvätta mig grundligt från min skuld»? V. 5 lyder enligt FB: »Jag vet vad jag har brutit.» Men här är det inte bara fråga om att ha kunskap om sina brott. Verbet »känna» innefattar mycket mer. Varför inte det mera ordagranna »Ty mina överträdelser känner jag»? V. 7 lyder enligt FB »i skuld är jag född». Men heter det inte »med skuld är jag född»? Denna sats inleds i grundtexten med utropet »Se!» Varför måste det strykas? V 12b lyder enligt FB »Ge mig fasthet och styrka på nytt». Men enligt grundtexten står det: »Ge mig på nytt en stadig ande.» Här är det klart utsagt, att det inte är fråga om yttre styrka, utan om den inre människans stadighet. Ps. 71:1b lyder enligt FB: »Låt aldrig min förtröstan komma på skam». Men enligt grundtexten står det: »Låt mig inte komma på skam till evig tid.» FB:s översättning sätter »min förtröstan» i centrum i stället för honom, som psalmisten förtröstar på. Samma fel gör den nytestamentliga översättningen, när den översätter uttrycket »de av tro» (Gal. 3:7), d.v.s. de troende, med »de som bygger på tron». De troende bygger inte på sin tro eller på sin förtröstan utan på honom, som de tror eller förtröstar på. FB gör samma misstag i 71:7. Man översätter: »Jag har blivit ett tecken för många i min fasta förtröstan på dig.» Men så står det inte enligt grundtexten utan »Jag har blivit ett tecken för många och du är min säkra tillflykt». Psalmisten hänvisar inte till sin förtröstan utan till sin tillflykt, d.v.s. till Herren. I 71:11c står det ordagrant: »Ingen finns som räddar honom.» Varför måste detta klara påstående omformuleras: till »han är räddningslöst förlorad!» (FB)?

Ps. 96:2b lyder enligt FB: »Ropa ut hans seger dag efter dag!» Men ordagrant står det: »Förkunna det glada budskapet om hans frälsning dag efter dag!» Låter detta för nytestamentligt i översättarnas öron?

Ps. 121:8 lyder enligt FB: »Herren skall alltid bevara dig, nu och för evigt.» Om FB väljer denna omdiktning, bör man åtminstone i en förklarande not ange den ordagranna översättningen, som ofta förekommer i litteraturen: »Herren skall bevara din utgång och din ingång, från nu och till evig tid.» Inte kan en vanlig läsare veta, och det är detta kända ord som döljer sig bakom FB:s fria översättning.

I Ps. 145 har FB tagit med den vers (v. 13b), som saknas i den av masoreterna traderade hebreiska texten, men som finns med i tidiga översättningar på grekiska och syriska. Denna vers lyder ordagrant: »Herren är tillförlitlig i alla sina ord, nådig i allt han gör.» Den sista delen, »nådig i allt han gör», upprepas i v. 17. FB översätter dessa ord med »kärleksfull i allt han gör» i v. 13b, men med »alla hans gärningar röjer hans godhet», när samma ord återkommer i v. 17. Tydligen har FB glömt bort hur man översatte dessa ord i v. 13b, när man kom fram till v. 17.

Textkritik

Den nya översättningen följer inte alltid den av masoreterna traderade hebreiska texten. När t.ex. den tidiga grekiska översättningen tycks ha brukat en annan och bättre grundtext, söker man rekonstruera en sådan. Men FB nöjer sig inte med det. Ibland söker man rekonstruera en ny grundtext utan något som helst stöd i tidiga översättningar eller i Qumran-fynden. Sådana rekonstruktioner har lett till, att översättningen i vissa fall bygger på en fri konstruktion, en helt ny text. Så är fallet i t.ex. Ps. 22:30-31, 72:16, 90:11.

Ps. 110 är inte lätt att översätta, men att lösa svårigheterna med sådana rekonstruktioner som FB tillåter sig, är helt oacceptabelt. Här har förnekelsen av psalmens profetiska karaktär och tron att den i stället är en tronbestigningspsalm för den israelitiske kungen blivit bestämmande för den nya grundtext, som man konstruerat fram.

Sammanfattning

En för den kristna kyrkan främmande bibelsyn slår igenom i den nya översättningen. I mera teologiskt laddade texter som psaltarpsalmer blir detta uppenbart. Exemplen är många på att grundtextens mening inte kommer till sin rätt. Men i berättande texter, vishetslitteratur och profetiska texter, som främst innehåller lag och förmaningar, får förmodligen denna bibelsyn inte lika allvarliga följder. En närmare granskning av Rut, 1 Sam., Predikaren och Amos får utvisa, om denna förmodan är riktig. Allmänt kan sägas att den nya översättningen tycks bli mycket fri i sitt ordval, ibland en fri omdiktning i stället för en översättning.