SENASTE NYTT OM EBLA-FYNDEN

Av: S. E. | Nr 3-4, 1979 sida 131| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

I Biblicum nr 6/76, s. 154 och nr 8/77, s. 166f har vi kortfattat rapporterat om de fantastiska Ebla-fynden. Dessa fynd synes bli av minst lika stor betydelse för bibelforskningen som dödahavsrullarna från Qumran. I internationella tidskrifter har mycket skrivits om Ebla-fynden men nästan ingenting i Sverige. Det synes vittna om hur tillbakaträngd bibelforskningen har blivit vid våra universitet och hur nödvändigt det är med en särskild bibelforskningsinstitution som Biblicum. 

I denna artikel skall vi redogöra litet närmare för Ebla-fynden. Den som vill veta mera hänvisas till bl.a. följande källor: Biblical Archaeology Review, March 1978 och March/April 1979; Biblical Archaeologist, May 1976, Sept. 1976, March 1977 och Dec. 1978; National Geographic, Dec. 1978, innehållande en rad fina foton och illustrationer; K. A. Kitchen, The Bible in its World (Exeter: The Paternoster Press, 1977) innehåller en utförlig behandling av »Ebla – det gamla Syriens drottning», s. 37-55.

År 1964 började en italiensk arkeologisk expedition utgrävningar på Tell Mardikh, en mycket vidsträckt tell (ruinhöjd) i nordvästra Syrien, 70 km söder om Aleppo. Då visste man inte att Tell Mardikh var platsen för det gamla Ebla. Men genom ett fynd 1968 fick man veta det och när man senare påträffade en rad fullskrivna lertavlor (1974: 42 texter, 1975: ett bibliotek på 15.000 texter, 1976: ytterligare 1.500 texter, 1977: ytterligarc 1.000 etc.) blev det ytterligare bekräftat att platsen var det gamla Ebla och att Ebla var centrum för ett mycket mäktigt och vidsträckt rike, som man tidigare inte räknat med. I historieböckernas behandling av det tredje och andra årtusendet f. Kr. talas bara om Sumer, Akkad, Nuzi, Mari och Assur som låg längre österut. Norra Syrien betraktades som ett politiskt och kulturellt bakvatten.

Eblas betydelse

Ebla omnämns i gamla inskrifter från platser långt från Ebla, t.ex. från Lagash, Ur i södra Mesopotamien, Umma, Nippur, Mari, Alalakh, ja, t.o.m. från Egypten. Ebla finns vidare med på en karta, som är den äldsta som någonsin upptäckts, nämligen från 2360-2180 f. Kr., och som påträffades i Nuzi, som ligger 650 km öster om Ebla. Eblas makt framgår också av att det till en tid härskade över Mari, som ligger mer än 300 km mot sydost. Sargon den stores (2340-2284 f.Kr.) mäktiga akkadiska rike hade stora svårighcter att hävda sig gentemot Ebla, men hans sonson Naram-Sin lyckades förstöra staden 2250 f. Kr.

De rika textfynden från det kungliga arkivet i Ebla hänför sig till tiden före 2250 f. Kr. Ledaren för expeditionen Paolo Matthiae daterar dem till 2400-2250 f. Kr. Den språklige experten Giovanni Pettinato daterar dem till 2580-2450 f. Kr.

Före 1975 visste vi inte att Ebla var centrum för ett vidsträckt och starkt välde, en rival till Akkad. De historiska framställningarna måste nu skrivas om och det kulturella beroendet från Mesopotamien tonas ned.

4/5 av texterna synes innehålla ren sumeriska, medan resten är skrivet på en västsemitisk dialekt, som vi kan kalla eblaitiska. Den är nära besläktad med hebreiska och ugaritiska. Den språkliga betydelsen av dessa fynd är enorm. Nu kan vi belägga västsemitiska ord i texter, som är 1.000 år äldre än de ugaritiska och nästan 2.000 år äldre än många bibliska profettexter.

Före 1929 (då man påträffade den kanaaneiska staden Ugarit) kände man knappast till någon västsemitisk utombiblisk text äldre än c. 900 f. Kr., bortsett från de dunkla proto-sinaitiska fragmenten och några kanaaneiska ord och former i Amarnatavlorna från 1300-talet. Men på 1930-talet gjorde man rika textfynd i Ugarit och Mari.

Texterna från Ugarit kan dateras till c. 1300 f. Kr. och ugaritiskan är nära besläktad med både hebreiska och feniciska.

Texterna från Mari kan dateras till 1700-talet f. Kr. och är mycket omfattande (c. 22.000 tavlor). Många av personnamnen i dessa texter har västsemitisk form.

Men nu har vi alltså tillgång till västsemitiska texter från Ebla, som kan dateras till c. 2400 f. Kr. Dessa fynd ger oss mycket större kunskap om de ords historia, som föreligger i Gamla testamentet. En rad bibelkritiska teorier om »sena ord» i de bibliska texterna och att texterna därför måste frånkännas de profeter och den tid, som Bibeln anger, visar sig nu vara ohållbara. Om ett visst ord brukades i Ebla c. 2400 f. Kr. och dessutom i Ugarit c. 1300 f. Kr., kan man inte längre hävda, att det rör sig om ett »sent» ord eller en sen »aramaism», som bär vittnesbörd om att texten i fråga måste vara sen. Det förhåller sig i stället så, att ett tidigt västsemitiskt språk med ett rikt ordförråd och med vidsträckt spridning, ärvts i större eller mindre omfattning av senare dialekter som kanaaneiska, hebreiska, feniciska, arameiska etc. S.k. »sena ord» eller »aramaismer» i hebreiskan (särskilt i poesin) är ofta inget annat än tidiga västsemitiska ord, som inte kommit till så rik användning i hebreiskan men förblivit mera levande i arameiskan.

Några exempel

Det hebreiska ordet nasi, som bl.a. brukas för ledare av Israels stammar, har av bibelkritiker förklarats vara ett sent ord och ett kännetecken på att vi har att göra med den hypotetiska s.k. »prästskriften» från 400-talet f. Kr. (se t.ex. S. R. Driver, Literature of the Old Testament). Nu föreligger detta ord i Ebla-texterna som beteckning på »ledare» inom stadsförvaltningen i Ebla.

Ordet ketem »guld» är i hebreiskan en sällsynt och poetisk synonym till zahab och förklaras vanligtvis som ett sent ord (se t.ex. Brown, Driver & Briggs). Nu föreligger detta ord (kutim) i Ebla-texterna. På samma sätt kan det sällsynta ordet saga »bli stor» beläggas i Ebla och är alltså varken en aramaism eller sent (jfr Brown, Driver & Briggs). Den korta relativformen she »som» har ofta betraktats som ett sent kännetecken, men det är tvärtom ett mycket tidigt ord. Det förekommer i Ebla som shi. Det hebreiska ordet tehom »djup» (1 Mos. 1:2) har ofta betraktats som ett lån från babyloniskan och som ett vittnesbörd om, att den bibliska skapelseberättelsen bara är en bearbetning av en babylonisk myt. Men detta ord är ett gammalt västsemitiskt ord, som inte bara är belagt i ugaritiskan (thmt) utan nu också i Ebla (ti’amatum). Det har ingenting att göra med en mytisk gudinna utan betyder helt enkelt »havsdjupet».

Den historiska trovärdigheten

Kring år 1000 f. Kr. gjordes i det assyriska riket en kungalista, som vi har tillgång till. Denna kungalista ville spåra Assurs historia bakåt till dess början. De första sjutton kungarna beskrevs som »kungar som bodde i tält» och forskarna har bl.a. därför tvivlat på att denna listas tidigaste kungar har existerat. Man har betraktat dem som legendära eller påhittade. Men nu framgår det av Ebla-texterna att den förste kungen i denna lista Tudiya, ingalunda är påhittad utan i stället var en verklig historisk person. Hans namn är verkligt, hans person är verklig och han var verkligen en assyrisk kung. Som sådan signerade han ett förbund med Eblas store konung Ebrium c. 2350 f. Kr.

De bibliska texterna om Sodom och Gomorra i 1 Mos. 14 och 18-19 har betraktats med skepsis. Men nu visar det sig att dessa städer hade en central ekonomisk betydelse under Eblas guldålder (c. 2300 f. Kr.) enligt ekonomiska texter från Ebla.

Dessa båda exempel (fler kunde ges) bör få dem, som förpassat Bibelns uppgifter om den tidiga historien till legendens värld, att ompröva sin syn på den historiska trovärdigheten, när det gäller Första Mosebok. Det visar sig också att Bibeln placerar patriarkerna i en verklig, historisk miljö och inte, som man ofta trott, i en uppdiktad miljö, som skulle återspegla långt senare förhållanden. Ebla-texterna får en stor betydelse som bakgrundsmaterial till Bibelns patriarkberättelser. Bl.a. står det nu klart att de gammaltestamentliga gestalternas namn är väl förankrade i den västsemitiska miljön och att de platser, som de kom i beröring med enligt Bibeln, är verkliga historiska platser vid denna tid och av den betydelse, som Bibeln anger. Här några exempel, med de bibliska namnen inom parentes: Phaliga (Peleg), Sarugi (Serug), Turakhi (Tera), Nakhur (Nahor), Haran, Abrum (Abram), Daudum (David), Esaum (Esau), Ishrailu ( Israel), Mikailu (Mikael), Shaulum (Saul), Ishmailum (Ismael). Ebla-texterna nämner också bl.a. Hazor, Megiddo, Dor, Joppa, Lakish, Gaza, Salim (Salem, 1 Mos. 14:18).

Eblas mäktige konung c. 2350 f. Kr. var Ebrium. Några har föreslagit att denne person är densamme som hebréernas stamfader Eber (1 Mos 10:24-25, 11:14-17), men det synes osäkert.

Abraham

»I det 480:e året efter Israels barns uttåg ur Egyptens land, i det fjärde året av Salomos regering över Israel, i månaden Siv, det är den andra månaden, begynte han bygga huset åt Herren» (1 Kon. 6:1). Utgår man ifrån att dessa 480 år inte är ett runt tal utan exakta, blir Abrahams födelseår enligt Bibeln 2166 f. Kr. Mot bakgrund av Ebla-fynden torde det nu vara dags att överge den vanliga teorin, att Abraham hör hemma på 1800-talet f. Kr. Den kände bibelforskaren David Noel Freedman vid Michigan-universitetet vill gå så långt, att han nu daterar Abraham till c. 2500 f. Kr. Den dateringen bygger uppenbarligen på dels en feldatering av Ebla-fynden (så Matthiae), dels den godtyckliga slutsatsen att de kontakter med Sodom och Gomorra, som omnämns i texter från Ebla, skedde på Abrahams tid och inte dessförinnan.

Freedman är klar över att Ebla-tavlorna kommer att förnya debatten mellan konservativa och liberala teologer när det gäller de bibliska berättelsernas historiska tillförlitlighet (se Biblical Archaeologist, March 1977, s. 4). Själv tycks han bli alltmer konservativ, men samtidigt är han rädd för att bli betecknad som »fundamentalist». Kanske är det därför som han daterar Abraham till c. 2500 f. Kr. Då kan ingen beskylla honom för att ha haft Bibeln som facit.

De kända forskarna W. E. Albright och E. A. Speiser kämpade envist mot de klassiska bibelkritikerna, när de betraktade patriarkerna som ohistoriska personer. Men i och med att de förlade patriarktiden för sent, nämligen till 1800-1600 f. Kr., kunde de inte få de historiska förhållandena att helt stämma med Bibelns uppgifter. I synnerhet 1 Mos. 14 var ett mysterium. Denna händelse gick inte att placera in på 1800-talet f. Kr. Nu är situationen en annan tack vare Ebla-fynden. Patriarktiden måste flyttats tillbaka i tiden c. 300 år. Hade Albright och Speiser insett detta, hade de fått fastare mark under sina fötter.

Hand i hand med en riktigare datering av patriarkerna går också en riktigare datering av uttåget ur Egypten, nämligen till 1400-talet f. Kr. i stället för till 1200-talet. Den vanliga dateringen till 1200-talet leder forskarna på många villospår och pressar samman domartiden till en tidrymd, som är alldeles för kort. Bimsons avhandling (se Biblicum nr 2/79, s. 95) kommer kanske att bidra till en rätt omprövning liksom Ebla-fyndens troliga uppdatering av patriarktiden.

Strid om Ebla-fynden

Det är självklart att textfynd, som kullkastar många kärt omhuldade teorier och avslöjar många bibelkritiker som varande på villospår, väcker strid. T.o.m. utgrävningsledaren Paolo Matthiae har reagerat emot att hans kollega Giovanni Pettinato har dragit fram detaljer från fynden, som styrker Första Moseboks historicitet. Nu har Pettinato, som hade ansvaret för texterna, sparkats från sin post och ersatts av en tiomannakommitté. Pettinato fick först en plats i denna kommitté, men han har nu lämnat den, och så blev de bara nio.

Striden om Ebla-fynden har också en politisk sida. Syrien anser att den sionistiska propagandan utnyttjar Ebla-fynden, när Bibeln och patriarktiden sätts i förbindelse med dessa fynd. Man får inte tala om Israels förfäder i samband med Ebla! I stället måste forskarna betona att Ebla-fynden vittnar om Syriens glansfulla förflutna och om den syriska kulturen. Prof. Freedman, som har hävdat att Ebla-fynden vittnar om Abrahams historicitet, har brännmärkts av syrierna.

I Damaskustidningen Flash Febr. 1978, föreligger en syrisk intervju med Matthiae. Man frågar bl.a.: »Är det möjligt att dessa tavlor kan ge rum för förklaringar, som kan tjäna sionistiska intressen?» Utfrågaren reagerar vidare emot att Pettinato jämfört eblaitiska ord med hebreiska. »Ignorerar Mr. Pettinato det arabiska språket?… Visar inte det faktum, att han för samman sådana ord bara med det hebreiska språket, att han har fångats i den sionistiska fällan?» I sina svar går Matthiae syrierna långt till mötes. Han tar avstånd från sammankopplingen med Bibeln och de tidiga hebreiska fäderna och betonar i stället det specifikt syriska. »Syrien har blivit föremål för avundsjuka till följd av dess stora och ärorika förflutna i historiens gryning», framhåller han bl.a. Han hävdar också att det finns inget samband mellan namnen i Ebla-texterna och »personerna i Bibelns legender och berättelser». Det är uppenbart att konflikten mellan Pettinato och Matthiae bl.a. beror på en olika syn på Bibelns historicitet.

Det är vår förhoppning att publiceringen av Ebla-texterna inte skall fördröjas av politiska eller bibelkritiska skäl. Alla bibeltrogna kristna väntar med iver på att Ebla-texterna skall bli tillgängliga. Hittills har alltid okunnigheten befrämjat en ovetenskaplig kritik och skepticism gentemot Bibelns historicitet, medan nya fynd och mera kunskap har bekräftat riktigheten i de bibliska uppgifterna. Tyvärr får ännu inte en större grupp forskare ta del av de rika fynden. Texterna är förbehållna ett fåtal och blir inte offentliga, förrän dessa är klara med sin redigering och tolkning. Det kan tyvärr dröja länge.