Illustrerad bibelhandbok.
| Nr 3-4, 1979 sida 148| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Färgillustrerad kommentar till alla Bibelns böcker. Artiklar av experter, foton, kartor, diagram. Redigerad och producerad av David och Pat Alexander. EFS-förlaget, Stockholm 2 uppl. 1978. 680 sid.
Denna bibelhandbok är verkligen sakrik, pedagogisk och enkel. Vanliga bibelläsare får rikt utbyte av den. Förutom korta kommentarer till Bibelns alla böcker presenteras viktigt bakgrundsmaterial medelst en rad specialartiklar. Dessa artiklar är skrivna av forskare som har en stor respekt för Bibeln och som på saklig grund försvarar Bibelns auktoritet. De många fina illustrationerna förhöjer bokens värde. Tolkningen av vissa data kan ibland ifrågasättas och utläggningen av bibeltexterna kan inte alltid accepteras. Därför skall också denna mycket vackra bok brukas med urskiljning och kritik. Ett sådant bruk befrämjar utan tvekan bibelkunskapen och förståelsen av Bibelns värld.
Studiebibeln.
| Nr 3-4, 1979 sida 148| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Internationell redaktör Thoralf Gilbrant. Normans förlag, Stockholm 1978 ff.
Band 1 och 2 har nu utkommit på svenska av det stora bokverk om NT som kallas »Studiebibeln». Band 1 omfattar 831 sid. och innehåller en evangeliesynops och en genomgång av Matteus och Markus. Band 2 omfattar 752 sid. och genomgår Lukas och Johannes. Verket kommer att omfatta fem band, varav det femte består av en grekisk-svensk ordbok.
Det fina med studiebibeln är att lekmän, som vill jämföra olika översättningar och tolkningar med grundtexten, får en viss möjlighet till det.
Nya testamentets grekiska grundtext föreligger på uppslagens vänstersidor, och för dem som inte kan läsa det grekiska alfabetet finns också en omskrivning till vårt alfabet. Mellan raderna anges ordens betydelse ord-för-ord. I en särskild kolumn anges olika översättningar. På högersidorna står bl.a. kommentaren vers för vers. Den är produkten av »ett samkristet samarbete på evangelisk-konservativ grund». Hur man har kommenterat de bibelverser, där också konservativa kristna tolkar dem olika, har jag ännu ej haft tid att kontrollera. En närmare granskning får anstå till dess alla banden utkommit.
Som ett särskilt plus bör nämnas, att en mycket detaljerad redogörelse ges för de varianter, som förekommer i det synnerligen rika handskriftsmaterialet. Därigenom blir det klart på vilken säker grund grundtexten vilar.
Dödrige – Helvede
| Nr 3-4, 1979 sida 149| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
av W. J. Michael. Småskrift i Xerox-utgåva. Bokf. Per Jonsson, Landskrona 1979.
Denna småskrift visar genom ett klargörande bibelstudium att Bibeln med »Hades» lär detsamma som med »Gehenna», nämligen ett helvete eller den eviga förtappelsen och att det därför är riktigt att översätta båda orden med »helvetet». Den läran, att människan vid sin död varken kommer till himmelen eller till helvetet utan till ett mellantillstånd, nämligen ett dödsrike, är obiblisk. Läran om ett dödsrike finns inte i Bibeln. Där talas endast om antingen evig salighet eller evig förtappelse. Den som inte har detta helt klart för sig eller känner sig oviss om, vad Bibeln egentligen lär i denna fråga, skall absolut skaffa sig denna lilla skrift.
Tusindårsriget?
Av: S. E. | Nr 3-4, 1979 sida 149| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
av P. Michael. Småskrifi i Xerox-utgåva. Bokf. Per Jonsson, Landskrona 1979.
Köp och studera denna småskrift noga och Du får en biblisk undervisning om Kristi rike och Upp. 20. Kristi rike här på jorden kommer enligt Jesu ord att alltid vara ett rike under korset. Men vad menas då med Satans bindande och de tusen åren? Tag och läs, och Du får Bibelns eget svar, inte hemmagjorda spekulationer.
Myten om den inkarnerade guden
Av: Gunnar Edwardsson, teol. kand. | Nr 3-4, 1979 sida 149| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson
Den moderna synen på Bibeln som ett vittnesbörd om de första kristnas tro och åskådning har medfört en radikal omvärdering av alla kristna dogmer. Förnekandet av Bibeln som en gudomligt inspirerad uppenbarelse betyder självfallet en relativisering av hela den kristna läran. Om Bibeln blott är ett stycke troserfarenhet, vad äger den då för företräde framför annan troserfarenhet? Så frågar sig med rätta många. Och vidare kan den gälla som oinskränkt auktoritet och vara »en domare över hjärtats uppsåt och tankar»? Nej, det är omöjligt! En sådan omvärdering ger till resultat att ingen av Bibelns läror kan framföras med den givna auktoriteten, att det är ett gudomligt budskap, gällande för alla tider. Dess relevans är i stället radikalt beskuren till att gälla endast i den mån den stämmer överens med samtidens idéer och föreställningar. Denna totala omvärdering av Bibeln som fundament för den kristna tron är idag – med några få undantag – antagen och bejakad av alla kristna samfund i Sverige. Någon »battle for the Bible» kan inte spåras inom svenska kyrkan eller något av de stora frikyrkosamfunden.
Följden av en sådan omvärdering kan för ett nyktert öga bara vara en kristendomens upplösning i allmän religionssynkretism, m.a.o. dess undergång. Inte desto mindre tycks många tro att just denna omvärdering och relativisering är nödvändlg och t.o.m. riktig och i längden gagnar kristendomen. Ett exempel på ett sådant resonemang ges i en bok som kom ut i England för något år sedan. Boken hette »The Myth of God Incarnate» (Myten om den inkarnerade guden) och var ett kraftigt angrepp på Bibelns lära om Kristus. Man fastslog där att det gångna århundradets vetenskapliga landvinningar gjort det möjliat för oss idag att bedöma saken mera nyktert. Utvecklinasläran har lärt oss, menade man, att sätta in människan, med alla hennes idéer och föreställningar, i en allmän utvecklingsprocess. Bibeln utgör därför inget undantag från andra religionsurkunder, utan måste betraktas som en rent mänsklig produkt komponerad inom ramen för dåtidens religiösa tänkande. Bibeln kan därför inte sägas förmedla någon uppenbarad sanning, utan dess värde ligger snarare i att budskapet upplevs meningsfullt för mottagaren. Detta betyder att när det i Bibeln framhålls att Kristus är Gud så kan inte detta ses som en reell, sann utsaga, utan den måste tolkas mot bakgrund av dåtidens förkärlek för att upphöja och förgudliga sina hjältar. Att Jesus Kristus är sann och verklig Gud är således endast ett uttryck för vad de första kristna ansåg honom vara. Så lämnas det då åt den mänskliga spekulationen att tänka ut vem Jesus egentligen var, framför allt gäller det då att upptäcka vad Jesus har för mening för vår tid.
Klart står då att Jesus knappast kan göra anspråk på en världsomfattande originalitet. Han blir i stället ställd i raden av denna världens hjältar, religiösa som politiska, som väckt omgivningens förundran. En sådan omvärdering upplever bokens författare som riktig och meningsfull och – säger de – det öppnar ett stort framtidsperspektiv, där kristendomen kan möta andra religioner i ett fruktbart ekumeniskt utbyte.
Den här boken kan ses som ett uttryck för en radikal strömning vid sidan av de stora samfunden. Men då bedrar man sig själv. Bokens författare laborerar nämligen med förutsättningar som praktiskt taget alla statskyrkans präster godtar och bejakar. Man är överens om att avvisa verbalinspirationen, man är överens om att tolka Bibeln mot bakgrund av den tidens religiösa föreställningar. Skillnaden är endast den att bokens författare talar i klartext, medan teologerna här i landet förtiger de nödvändiga konsekvenserna av sitt resonemang. Man kan bara erinra sig hur t.ex biskop Gustaf Aulén, som hela sitt liv kraftigt förnekade Kristi sanna gudom, dock fick stå oemotsagd. De högkyrkliga teg och hyllade i stället hans försoningslära som kristlig och förebildlig. Den ende som trädde upp var David Hedegård, som klart genomskådade Auléns teologi. Han skriver: »Man måste konstatera, att detta är en klar förnekelse av Kristi eviga gudom. Bibeln och de gammalkyrkliga bekännelserna betygar, att Kristus är sann Gud, en evig gudsperson. När man talar om hans väsensenhet med Fadern, har man därvid syftat på den bibliska sanningen, att han av evighet varit till som en person i Gud. För denna sanning har Aulén inget rum. Kristi väsensenhet med Fadern är för honom endast en viljans enhet. Allså är Kristus endast en människa vars vilja är ett med Guds vilja» (Ekumenismen och Bibeln, s. 22l ). – Hedegård hade rätt. Aulén erkände inte Kristi gudom, men få ville tro Hedegård och ingen vågade dra några konsekvenser av vad ett sådant förnekande innebar. Aulén hyllades som teolog och biskop.