BIBELÖVERSÄTTNING OCH BIBELTOLKNING

Av: S. E. | Nr 3-4, 1979 sida 109| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

En bibelöversättare kan sägas vara en tolk. Han skall troget återge textens mening. Att rätt översätta Bibeln innebär att rätt tolka och förstå vad orden, satserna och hela budskapet betyder. Han får därför inte göra sig till herre över Ordet utan måste underordna sig Ordet. En tolk, som lägger in i någons tal en annan innebörd än vad talaren avsett, blir avskedad. Borde då inte sådana bibelöversättare bli avskedade, som i Guds ord lägger in något annat än vad Gud verkligen har sagt? Hur kan vi ställa lägre krav när det är fråga om Guds ofelbara ord och inte bara människoord?

Skälen till att en bibelöversättare inte översätter rätt kan vara många. Han kan ha svårt att förstå vissa ord och satser, därför att de är så sällsynta eller därför att den vanliga meningen inte tycks passa i sammanhanget. Det kan också bero på att han påverkats av en bibelkritik, som har styckat sönder det bibliska sammanhanget i olika källskrifter och motstridiga teologier. Ofta tycks det bero på att hans förnuft studsar inför Guds rena evangelium och att han därför omedvetet förändrar Ordets enkla och klara mening. Evangelium är ju »Guds hemliga visdom», som är fördold för denna tidsålders mäktige. »Ty hade de känt den, så hade de inte korsfäst härlighetens Herre» (1 Kor. 2:6ff). Evangelium innehåller »vad ingen människas hjärta har kunnat tänka». Det är en »dårskap» för den oomvända människan, »hon kan inte förstå det» (1 Kor. 2:9, 14).

Har man inte tillgodogjort sig Bibelns lära om människans totala syndafördärv och ofria vilja i andliga ting, kommer man lätt att förvanska Bibelns lära om frälsningen. Man kommer att blanda samman lag och evangelium, tro och gärningar, rättfärdiggörelse och helgelse. I denna artikel skall vi ge exempel på hur förnuftets främlingsskap för det rena och villkorslösa evangeliet påverkar bibelöversättningen och bibeltolkningen. De flesta exemplen kommer vi att hämta från »Levande Bibeln», som är en mycket populär bibelöversättning eller snarare bibelparafras. På svenska utkom den nytestamentliga delen av »Levande Bibeln» 1974 och har sålts i 120.000 ex. Hela »Levande Bibeln» utkom på svenska 1977 och har nu sålts i 50.000 ex. På engelska har den sålts i inte mindre än 25-30 milj. ex. Man arbetar f.n. på att ge ut »Levande Bibelns» parafras på mer än 100 språk. En så framstående person som förre biskopen Bo Giertz har lovordat denna översättning.

Jes. 1:18

»Fastän era synder är som scharlakanstyg, skall de bli vita som snö.» Så står det i denna vers, som alltså innehåller Guds rena och villkorslösa evangelium. Detta evangelium ger tröst åt den, som genom lagen blivit överbevisad om och förskräckt över sina många och svåra synder.

Men förnuftet vill inte tro att syndaförlåtelsen är helt villkorslös och en fri gåva till människor, som har scharlakansröda synder. Att Gud endast för sin egen skull, tack vare Kristi förtjänst, förklarar den ogudaktige rättfärdig (Rom. 4:5), det kan man inte acceptera. Något måste väl människan bidraga med? Det är väl fråga om en möjlighet, som endast blir en verklighet i den mån människan gör sitt därtill? Så översätter man i stället »så kunna de bliva snövita» (Kyrkobibeln 1917) eller »Jag kan ta bort dem och göra er lika rena som nyfallen snö» (Levande Bibeln). Detta inskjutna »kan» saknar helt stöd i grundtexten och omintetgör evangeliets tröst. Ty den som genom lagen känner sitt stora syndafördärv kan inte i någon mån bidraga till sin rättfärdiggörelse eller syndaförlåtelse. Är inte syndaförlåtelsen uteslutande beroende av Guds barmhärtighet, så är allt hopp ute.

Det finns många exempel på hur man i översättningar för in orden »möjlighet» eller »kan» eller om du vill», när texten handlar om evangeliets villkorslösa gåva, och utan något som helst stöd i grundtexten. Det ligger så snubblande nära att göra det, att stundom också goda översättare gör sig skyldiga till detta.

Apg. 3:19

»Ändra därför ert sinne och vänd om till utplånandet av era synder.» Så står det ordagrant i denna vers och förnuftet är genast berett att inskrida. Levande Bibeln översätter: »Ändra nu ert sinne och er inställning till Gud och vänd om till honom, så att han kan rena er från era synder.» Men innebörden i texten har nu förvanskats. Att vända om till syndaförlåtelsen är detsamma som att tro på en verklighet, att ta emot utplånandet av synderna, som Kristus har åstadkommit. Bibeln säger ju ofta: »Gör bättring (ordagrant: ändra sinnet) och tro evangelium» eller »Sinnesändringens dop till syndernas förlåtelse». Det betyder: Kläng inte fast vid synden utan ta emot syndaförlåtelsen, som överräckes åt er som en fri gåva i evangelium och därmed också i dopet. Sinnesändring eller bättring betyder ju 1) ett ändrat sinne när det gäller synden (jag ångrar den) och 2) ett ändrat sinne när det gäller syndaförlåtelsen (jag tar emot den som en villkorslös och helt oförtjänt gåva).

Men om syndaförlåtelsen är beroende av mitt sinne, då finns det ingen syndaförlåtelse att tro på, förrän jag har blivit en bättre människa. Då kan jag aldrig vara viss om mina synders förlåtelse. Ty syndaförlåtelsen finns då bara att ta emot, i den mån jag har ett rätt sinne, och kan jag vara helt säker på att mitt sinne är rätt? Om jag blir viss om att så är fallet, grundar sig vissheten om syndernas förlåtelse på en undersökning av mitt inre, inte uteslutande på Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst.

Enligt Bibeln skall evangelium predikas i hela världen för alla folk, ty Kristus har förvärvat syndernas förlåtelse inte bara åt vissa utan åt hela världen. Det är en villkorslös gåva, som alla erbjuds att ta emot helt gratis. Genom lagen klargör Gud för oss vårt förlorade och syndfulla tillstånd. Genom evangelium erbjuder han den av lagen förskräckte syndaren full förlåtelse för Jesu Kristi skull. Han vill att syndaren skall vända sig från synden och till Kristus, att han skall vända om till, d.v.s. ta emot »utplånandet av synderna». Men dessvärre tar de flesta inte emot denna fria gåva och blir så genom sin otro evigt osaliga. Somliga därför att de inte inser sin stora synd, andra därför att de tror att det inte finns någon syndaförlåtelse att ta emot, förrän de själva gjort sig förtjänta av den.

Apg. 5:31

Kristus har upphöjts till en hövding och frälsare »för att ge åt Israel sinnerändring och syndernas förlåtelse». Så står det i denna vers. Sinnesändringen (eller bättringen) och syndernas förlåtelse är sålunda något som Kristus ger åt oss, inte någonting som vi åstadkommer genom vår vilja och strävan.

Men förnuftet studsar inför detta. Inte är väl sinnesändringen en gåva från Herren? Det måste väl vara något som jag skall åstadkomma för att därigenom kunna få syndernas förlåtelse? Sålunda översätter Levande Bibeln: »Sedan upphöjde Gud honom med mäktig kraft till att bli en furste och Frälsare, för att Israels folk skulle kunna göra bättring och få sina synder förlåtna». Människan och hennes verk ställs i centrum i stället för Herren och hans gåva.

Också Hedegård har vid översättningen av denna vers av någon anledning lämnat grundtextens klara ord. Han översätter: »för att ge Israel möjlighet till omvändelse och till att få förlåtelse för sina synder.» De kursiverade orden skall tas bort. Omvändelsen och syndaförlåtelsen är helt och hållet Guds verk, något som Herren ger oss genom nådemedlen och uteslutande av nåd.

Rom. 9:16

»Alltså beror det inte på någon människas vilja eller ansträngning utan på Guds barmhärtighet.» Så översätter Hedegård helt riktigt, liksom t.ex. Luther, Beck, New International Version. Men i Levande Bibeln heter det: ’»Därför ges Guds välsignelser inte bara för att någon bestämmer sig för att få del av dem eller arbetar intensivt för att få dem. De ges därför att Gud är kärleksfull mot vem han vill.» Lägg märke till orden »inte bara». Dessa har helt i strid med grundtexten petats in för att rädda förnuftets synergism. Denna förfalskning blir nödvändig, om man inte vill komma i strid med den synergistiska läran om den s.k. tredje orsaken (vår avgörelse). Lägg märke till orden någon bestämmer sig för att få del av» Guds välsignelser. Man går med på att det inte bara beror på att någon bestämmer sig. Men Bibeln lär inte så. Vår sinnesändring och slutliga salighet är helt och hållet en gåva från Gud, helt och hållet orsakad av Guds barmhärtighet, inte också av vår vilja eller ansträngning.

Förnuftet vill inte gå med på detta och hänvisar då ofta till, att det är vår ovilja som är orsak till vår fördömelse. Ja, så är det. Men likväl kan den oomvända människans vilja eller ansträngning inte till någon del bidraga till hennes omvändelse och salighet. En andligt helt död människa, och sådan är den oomvända människan, kan inte det minsta bidra till sin omvändelse, bestämma sig för att bli levande. Det är därför det är så angeläget att vi söker nå människorna med Guds rena ord och sakrament, ty det är genom evangelium som Gud omvänder och saliggör människor, och detta uteslutande av sin barmhärtighet.

Verbet ”i förväg utse”

I Rom. 8:29 och 11:2 brukar Paulus verbet proégnå, som betyder »i förväg utse», »i förväg tillerkänna sig» eller, som Luther översätter, »förutbestämma». Samma ord förekommer också som substantiv i 1 Petr. 1:2, nämligen ordet prógnåsis, som följaktligen betyder »förutbestämmelse» eller »att i förväg tillerkänna sig».

Bibelns lära om förutbestämmelsen förhärligar nåden allena och rycker undan grunden för all synergism. Om de som genom evangelium blir omvända och slutligt saliga redan i förväg utsetts eller bestämts till salighet, kan de inte hänvisa till någon egen avgörelse eller strävan som orsak till sin omvändelse. De grundar inte heller sitt hopp om att bli bevarade och slutligt saliga på någonting hos sig själva utan uteslutande på Herren och hans löften i evangelium, och dit hör utkorelsen.

Rom. 11:2

Här talas det om Guds folk, »som han i förväg har utsett» (Luther). Hedegård översätter »som han i forna dagar hade utvalt». Beck: »som han utvalde för länge sedan». Den nya norska översättningen 1978: »det folk han hadde vedkjent seg». Levande Bibeln: »som han utvalde från början».

Det är alltså inte fråga om Guds förutvetande, nämligen att Gud av evighet visste vilka som skulle tro evangelium. Det är fråga om att Gud av evighet utvalde eller utsåg eller tillerkände sig dessa och att det sålunda är Gud allena som är orsak till deras tro. Guds utvalda folk är inte detsamma som det yttre Israel, utan »en kvarleva i kraft av en utkorelse, som har skett av nåd» (Rom. 11:5).

Rom. 8:29

När översättarna i denna vers återigen möter verbet proégnå, har flera en märkvärdig förmåga att frångå verbets innebörd, fastän de översatt verbet helt riktigt i 11:2. Ordagrant står det: »Ty dem som han i förväg utsett, dem har han också förutbestämt att bli lika hans Sons bild.» Luther översätter: »Dem som han har bestämt i förväg, dem har han också förordnat att de skulle vara lika hans Sons avbild.» Beck översätter: »Dem som han utvalt från början, utsåg han också för länge sedan att bli helt lika hans Son.» Den nya norska översättningen: »Dem som han på forhånd har vedkjent sig, har han også bestemt til å bli…» Dessa översättningar gör rättvisa åt grundtexten.

Många andra översättningar tolkar här proégnå som betydande »i förväg veta något om». Sålunda får de utrymme för den tanken, att det är något hos människan som också avgör om hon skall bli ett troende Guds barn, alltså inte uteslutande Guds barmhärtighet eller utkorelse. Kyrkobibeln 1917 översätter: »Ty dem som förut hava blivit kända av honom, dem har han ock förut bestämt…» Översättningen »förut kända» är oklar. Många tror, i strid med Bibelns lära, att det är fråga om att Gud grundar sin förutbestämmelse på vad han i förväg känner till om människorna i fråga.

Går vi till Levande Bibeln, låter det så här: »Från första början bestämde nämligen Gud, att de som kommer till honom skulle bli lika hans Son – och hela tiden visste han vilka det skulle bli.» Här är bibeltexten helt förvanskad. Man har skapat sig en helt annan bibeltext, som går att förena med Levande Bibelns synergistiska bibeltolkning. Förnuftet vill som sagt inte acceptera, att människans omvändelse och eviga salighet helt och hållet är beroende av Gud, hans barmhärtighet, hans utkorelse. Därför utbyter många Bibelns lära om den eviga förutbestämmelsen mot Guds eviga förutvetande. Sedan hittar man på att Gud grundar sin utkorelse på vad han i förväg vet om människan, alltså att utkorelsen inte uteslutande grundar sig på 1) Guds barmhärtighet och 2) Kristi förtjänst utan också på 3) människans ställningstagande.

1 Petr. 1:1–2

Ordet prógnåsis »förutbestämmelse» i v. 2 översätts i KB 1917 med »försyn»: »utvalda enligt Guds, Faderns, försyn». Att detta ord här skulle ange »att Gud i förväg utsett» dem han utvalt, det förblir säkert fördolt för de flesta bibelläsare. Den nya norska översättningen har »de som er utvalgt slik Gud Fader forut hadde bestemt». Det är en korrekt översättning, likaså Hedegårds »er som i enlighet med vad Gud Fader har bestämt», även om »i förväg» fallit bort.

Men Levande Bibeln förvanskar återigen textens innebörd. Det heter: »Kära vänner, Gud, Fadern, utvalde er för länge sedan och visste att ni skulle bli hans barn.» Här har återigen förutvetandet blandats in, som ger rum för en utkorelse som grundar sig på något hos människan, hennes vilja eller strävan.

En rättvisande översättning av 1 Petr. 1:1-2 skulle kunna se ut så här: »Petrus, Jesu Kristi apostel. Till de utvalda, främlingar (i världen), kringspridda i Pontus, Galatien, Kappadocien, provinsen Asien och Bitynien, förda till lydnad och bestänkelse med Jesu Kristi blod i enlighet med vad Gud Fader i förväg bestämt och medelst Andens heliga verk.» Här ser vi tydligt, att lydnaden (alltså trons lydnad) och bestänkelsen med Jesu Kristi blod (alltså mottagandet av syndaskuldens utplånande) är Andens verk och en följd av Guds eviga förutbestämmelse.

Rom. 11:25–26

Dessa verser är ofta missförstådda och vi skall inom kort utkomma med en skrift om dessa verser och hela avsnittet Rom. 9-11. Här skall vi nöja oss med ytterligare några exempel på hur förnuftets egna tankegångar kan överordnas texten. Levande Bibeln översätter: »Ja, det är sant att några judar har vänt sig mot evangeliet nu.» I strid med grundtexten petar man in ordet »nu» för att få utrymme för förnuftets mening, att »förstockelsen» kommer att upphävas senare. Levande Bibeln skyggar för Bibelns förstockelselära och använder i stället mildare vändningar: »har vänt sig mot evangeliet nu». Sedan fortsätter LB: »och det kommer att fortsätta att vara så tills alla ni hedningar har kommit till Kristus – de av er som vill.» Orden »de av er som vill» är ett rent påhitt och, som vi ovan sett, förnuftets obibliska lära.

»Men sedan kommer hela Israel att bli frälst, fortsätter LB i v. 26. Så står det inte i grundtexten utan, som bl.a. den nya norska översättningen helt riktigt har det: »På denne måten skal hele Israel bli frelst.»

Mark. 1:4

Angående Johannes Döparens förkunnelse står det att han predikade »sinnesändringens dop till syndernas förlåtelse». Evangelium och därmed dopet innehåller och ger åt människan syndernas förlåtelse. Sinnesändringen består i att man ångrar synden och tar emot den erbjudna syndaförlåtelsen, med andra ord att man tror på Kristus. Men förnuftet reagerar emot att syndaförlåtelsen och tron är helt och hållet en gåva, som Gud ger oss genom evangelium i Ordet och sakramenten. Förnuftet sätter i stället människan i centrum, så att det blir människans beslut eller gärning som till sist åstadkommer syndaförlåtelsen och tron. Följaktligen ser man inte dopet som ett vittnesbörd om vad Gud av idel barmhärtighet ger åt oss, utan i stället som ett vittnesbörd om vad vi gör för Gud. Textens ord »till syndernas förlåtelse», d.v.s. att dopet ger syndernas förlåtelse, måste därför avlägsnas. (Jämför nattvardsorden »utgiven och utgjutet till edra synders förlåtelse».) Så heter det i Levande Bibeln: Johannes Döparen »predikade att alla skulle döpas som ett personligt vittnesbörd om sitt beslut att vända ryggen åt synden, så att Gud kunde förlåta dem». Här har Bibelns lära utbytts mot förnuftets. Dopet vittnar nu inte om och erbjuder Guds nåd utan har blivit ett vittnesbörd om människans beslut, och detta beslut görs till förlåtelsens yttersta orsak. Den lära med vilken den kristna kyrkan står eller faller, läran att Gud förlåter synderna uteslutande av sin barmhärtighet för Kristi skull allena, inte också på grund av vårt beslut, varken p.g.a. den föregående ångern eller de efterföljande goda gärningarna, den läran är förnuftet blind för.

Luk. 3:3

Också här läser vi i grundtexten att Johannes Döparen predikade »sinnesändringens dop till syndernas förlåtelse». Men Levande Bibeln ställer förnuftet över texten och säger att »människor skulle låta döpa sig för att visa att de lämnat sina synder och vänt om till Gud för att få förlåtelse». Så förnekas Bibelns lära att dopet är ett nådemedel, evangelium som ger nåd, eller som Luther uttryckcr det, »ett nåderikt livets vatten och ett bad till ny födelse» (jfr Tit. 3:5). Med nådemedel menas de medel, som Gud använder, när han erbjuder och ger oss sina gåvor: syndernas förlåtelse, liv och salighet.

1 Kor. 10:16

»Välsignelsens kalk,… är inte den en delaktighet av Kristi blod? Brödet, som vi bryter, är inte det en delaktighet av Kristi kropp?» Här står det tydligt, att Kristi kropp och blod är förenade med det bröd och det vin, som utdelas i Herrens nattvard. Men detta kan inte förnuftet acceptera. Levande Bibeln förvanskar texten så här: »När vi ber om Herrens välsignelse över den bägare vin som vi dricker vid Herrens bord, betyder inte detta att alla som dricker den tillsammans delar välsignelsen av Kristi blod? Och när vi bryter brödet för att äta det tillsammans, visar inte detta att vi tillsammans delar välsignelserna i hans kropp?» Så har återigen sakramentet gjorts till ett vittnesbörd om oss (»visar inte detta att vi…») i stället för ett nådemedel. Kristi kropps och blods delaktighet i brödet och vinet kommer man ifrån genom att i stället tala om vår delaktighet i blodets välsignelse och vår delaktighet i hans kropps välsignelser (med »hans kropp» menar LB »församlingen»). Textens verkliga innehåll är alltså totalt förvanskat för att passa förnuftet.

Rom. 5:18

Översättningen av denna vers färgas ofta av den tanken, att syndaförlåtelsen eller rättfärdiggörelsen inte är en färdig gåva att utdela till alla människor. Man har svårt att förstå, att rättfärdiggörelsen genom tron är detsamma som att man tar emot den erbjudna rättfärdiggörelsen. Man förstår inte, att finns det inte en färdig rättfärdiggörelse att utdela till fattiga syndare, så finns det inte heller någon rättfärdiggörelse att ta emot, d.v.s. då finns det inte heller någon trons rättfärdiggörelse.

Liksom genom en endas överträdelse

för alla människor till fördömelse,

likaså också genom en endas rättfärdiga verk

för alla människor

till livets rättfärdiggörelse.

Av orden »liksom – likaså också» framgår att »livets rättfärdiggörelse» är ett faktum för alla människor lika mycket som »fördömelsen». När vi därför på svenska måste tillfoga ett verb, måste det i båda fallen stå i förfluten tid. Låt oss först citera några översättningar, som översätter korrekt.

Luther: »Liksom nu genom en endas synd fördömelsen har kommit över alla människor, likaså har också genom en endas rättfärdighet livets rättfärdiggörelse kommit över alla människor.»

Beck: »Då nu genom en endas synd alla människor blev fördömda, så blev likaså genom en endas rättfärdiga verk alla människor dömda rättfärdiga och levande.»

Hedegård: »Alltså: liksom följden av en endas fall var en fällande dom över alla människor, så har också följden av en enda rättfärdig gärning blivit en frikännande dom, som ger liv.» Eftersom grundtexten upprepar orden »för alla människor», borde också Hedegård ha gjort det, så att ingen som har denna text för ögonen kan förneka den allmänna rättfärdiggörelsen.

Förnuftet har svårt att acceptera Skriftens klara ord i denna vers. Ett vanligt sätt att komma ifrån Bibelns lära om den objektiva eller redan skedda rättfärdiggörelsen är att bruka presens i versens andra led. Ett par exempel:

Den nya norska översättningen: »Altså, likesom én manns fall ble till fördömmelse for alle mennesker, så förer en manns rettferdige gjerning till frifinnelse og liv for alle.»

Levande Bibeln: »Ja, Adams synd förde med sig straff för alla, men Kristi rättfärdighet gör människor rättfärdiga inför Gud, så att de kan leva.»

Förutom den felaktiga presensformen har Levande Bibeln »människor» i stället för »alla människor» i senare ledet, vilket är en ren förfalskning.

Rom. 4:25

Kyrkobibeln 1917 oversätter riktigt »som utgavs för våra synders skull och uppväckLes för vår rättfärdiggörelses skull». Luther översätter på samma sätt. »För-skull» anger i båda leden orsaken. Våra synder är orsaken till Jesu död och vår rättfärdiggörelse orsaken till Jesu uppväckelse. Den latinska översättningen brukar helt riktigt uttrycket »på grund av» i båda leden: »qui traditus est propter delicta nostra, et resurrexit propter iustificationem nostram.» Hade inte Jesus fullkomligt gottgjort för alla människors synder genom sin försoningsdöd och därigenom utverkat en frikännande dom åt alla människor, så hade han inte uppstått från de döda.

Men förnuttet vill endast veta av en rättfärdiggörelse, som människan själv till en del åstadkommer. Därför vill man inte behålla »för – skull» eller »på grund av» i båda versleden. Några exempel:

Det nye testamente på moderne norsk, 1973: »han som ble gitt for våre overtredelser og oppreist til vår rettferdiggjörelse.»

Den nya norska översättningen, 1978: »han som ble overgitt til döden for våre synder og oppreist for at vi skulle bli rettferdige for Gud.»

Levande Bibeln: »Han dog för våra synder och uppstod till livet för att föra oss in i ett rätt förhållande till Gud och fylla oss med Guds godhet.» Vi ser att den Levande Bibeln inte bara tolkar det senare ledet till att avse trons rättfärdiggörelse utan också blandar samman rättfärdiggörelsen med helgelsen, d.v.s. med människans förvandling och nya liv.

Också Hedegård har vid översättningen av denna vers påverkats av den inte minst i Norge vanliga tolkningen: »honom som blev överlämnad åt döden för våra överträdelsers skull och uppväckt för att vi skulle bli rättfärdiggjorda.» I den förklarande noten heter det »för att möjliggöra vår rättfärdiggörelse». Hedegård tänker alltså här endast på rättfärdiggörelsens subjektiva sida, d.v.s. rättfärdiggörelsen genom trons mottagande av densamma. Men textens parallella led gör det klart, att här talas det om den allmänna och redan skedda rättfärdiggörelsen, som »vi, som tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre» (4:24), tagit emot och förtröstar på.

Sammanfattning

Våra exempel ovan har visat, hur viktigt det är att vi i allt underordnar oss Ordet och inte låter förnuftet avgöra vad som är evangeliets rätta innehåll. Låt oss minnas att Bibelns lära om syndares frälsning är en »dårskap» för förnuftet. Det är därför inte så konstigt att »Levande Bibeln» blir mycket populär, när den anpassar till förnuftet Bibelns lära om syndaförlåtelsen, omvändelsen, utkorelsen, dopet och nattvarden. Men det är djupt tragiskt att människor, som vill vara kristna, på detta sätt undanhåller 30 miljoner människor Guds rena och saliggörande evangelium.

(Forts.)