|
FÖRSONINGEN OCH RÄTTFÄRDIGGÖRELSEN Av: S. E. | Nr 1-2, 1978 sida 3| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson Kyrkliga förbundets bokförlag har låtit utgiva en liten skrift av Simon N:n Röstin, som heter »Försoningen och Rättfärdiggörelsen». Den innehåller en hel del sann och god undervisning men tyvärr inte bara det. Huvudtesen är att man skarpt måste skilja mellan försoningen och rättfärdiggörelsen. Någon rättfärdiggörelse före tron (den s.k. objektiva rättfärdiggörelsen), som mottages genom tron, finns inte enligt denna skrift. Bakgrund Bakgrunden till denna lära är den, att inte bara 1) Guds barmhärtighet och 2) Kristi förtjänst är orsak till vår rättfärdiggörelse. Man lär att en tredje orsak måste komma till för att rättfärdiggörelsen skall komma till stånd. Denna tredje orsak kan formuleras på många olika sätt, t.ex.: »Att man avgör sig för Gud», »att man säger sitt ja», »att man tar vara på nåden och låter sig dragas», »att man släpper till sig för Guds Andes ledning». Bl.a. Schartau företräder denna lära (se art. om »Den tredje orsaken»). Han betraktar Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst som huvudorsaken, men det slutliga avgörandet förläggs hos människan själv; hon är den tredje avgörande orsaken till om rättfärdiggörelsen skall bli en verklighet eller inte. Därmed lär man en rättfärdiggörelse på grund av tron i stället för genom tron. Följden blir att Bibelns lära om försoningen och rättfärdiggörelsen förändras. Någon av följande formuleringar möter ofta i den teologiska litteraturen: Genom Kristus är det huvudsakliga arbetet redan gjort för din rättfärdiggörelse. Nu fattas bara att du förhåller dig rätt gentemot Guds nåd i Kristus, så att Gud kan bli dig nådig.
Vad är rätt? Endast Guds barmhärtighet och Kristi förtjänst är orsak till vår rättfärdiggörelse, inte dessutom någonting hos människan. Tron producerar goda frukter (helgelsen), men den producerar inte rättfärdiggörelsen, som finns där före tron. Tron är endast medlet, det passiva verktyget, som mottager rättfärdiggörelsen eller försoningen eller syndernas förlåtelse. Tron liknas ofta vid den utsträckta handen, men inte i den meningen att det är fråga om en prestation från människans sida. Vår rättfärdighet eller vår rättfärdiggörelse är en gåva, tron är mottagandet av eller gripandet om denna gåva. Denna mottagande hand måste Gud själv skapa hos oss och han gör det genom evangelium, genom den framräckta gåvan. Den som inte hört ett ord om tron men som ändå tar emot evangelium, han har den rätta tron. Tiggarens hand gör inte gåvan utan tar emot den. Det vore ett hån att säga, att tiggaren, som tar emot allmosan, dock har bidragit något till sitt livsuppehälle. Tron rättfärdiggör endast genom sitt föremål, d.v.s. genom det som föreligger som en gåva före tron och som tron griper om. Evangelium är inte bara en anvisning om hur en människa kan bli rättfärdiggjord. Evangelium är det glada budskapet om att Gud för Kristi skull är oss nådig och har förlåtit oss, dessutom ett överräckande av denna syndaförlåtelse eller rättfärdiggörelse till oss. Benådningen är ett faktum före tron och orsaken till tron, inte tvärtom. Först måste ju brottslingen benådas, innan han kan ta emot benådningen. Evangelium överräcker denna benådning och den som tar emot den blir verkligen benådad, får verkligen gagn av den skänkta benådningen. Ingen är i personlig besittning av en gåva, bara därför att det finns en givare och en gåva. Tron tar givaren på orden och tar emot gåvan, som finns där före mottagandet. Tron är alltså inte orsak till gåvan utan endast det mottagandet organet, som skapas av nåden allena. Den som förnekar den objektiva rättfärdiggörelsen lär därför med nödvändighet falskt om tron, om rättfärdiggörelsen genom tron. Tron blir en gärning, på grund av vilken man rättfärdiggöres. Men tron står i motsatsställning till varje människoverk. Uppmaningen att tro innebär inte att du först måste göra någonting för att bli förlåten. Den innebär i stället att du alls ingenting skall göra. Gud begär ingenting av dig. Du får i stället fritt och för intet ta emot hans gåva: syndernas förlåtelse, rättfärdiggörelsen, försoningen, evigt liv och salighet. Synonymer Att rättfärdiggöra betyder att Gud förklarar oss för rättfärdiga genom att tillräkna oss en främmande rättfärdighet, Kristi rättfärdighet. Rättfärdiggörelsen sker alltså inte i oss såsom helgelsen utan utanför oss i Guds hjärta. Den är inte en Guds gärning i människan utan ett domsutslag, som Gud fäller över syndaren. Låt oss citera de lutherska bekännelseskrifterna:
Andra uttryck för att rättfärdiggöra är
Den evangelisk-lutherska läran I förordet till Röstins skrift säger förlaget: »Vi vill ju till alla delar hävda den bibliska och därmed överensstämmande evangelisk-lutherska läran i detta som i alla stycken.» Vi gläder oss över denna vilja, ty det borde innebära att förlaget tar avstånd ifrån läran om tron som en tredje orsak till rättfärdiggörelsen och bekänner att rättfärdiggörelsen föreligger före tron och mottages genom tron. Ty enligt den evangelisk-lutherska läran förutsätter den subjektiva rättfärdiggörelsen, alltså att vi rättfärdiggöres då vi tar emot benådningen, att en rättfärdiggörelse eller benådning eller försoning redan föreligger och framräckes genom nådemedlen. Låt oss bestyrka detta genom några citat ur de lutherska bekännelseskrifterna:
Sammanfattning »Härav står fast, att vi rättfärdiggöras inför Gud genom tron allena, emedan vi genom tron allena mottaga syndaförlåtelsen och försoningen för Kristi skull, då försoningen och rättfärdiggörelsen är oss utlovad för Kristi skull, men icke för lagens skull. Därför mottaga vi rättfärdiggörelsen genom tron allena, ehuru sedan den helige Ande blivit oss given, uppfyllandet av lagen följer därefter» (SKB s. 132). Vi har visat att de som säger sig omfatta evangelisk-luthersk tro men samtidigt lär att tron är den tredje orsaken till att syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen skall komma till stånd och att sålunda ingen rättfärdiggörelse finns före tron (d.v.s. en objektiv rättfärdiggörelse), i själva verket är främmande för evangelisk-luthersk tro. De lutherska bekännelseskrifterna fördömer dem som inte lär »att rättfärdiggörelsen är detsamma som syndernas förlåtelse» (SKB s. 154) och »att mottaga syndernas förlåtelse (eller rättfärdiggörelsen) är att rättfärdiggöras» (SKB s. 115). När det heter att vi blir förlåtna eller rättfärdiggjorda när vi tror, innebär det inte att ingen förlåtelse eller rättfärdiggörelse finns att framräcka före tron. Bekännelseskrifterna kan också säga att vi blir försonade när vi tror. Det betyder lika litet att det inte finns någon försoning före tron. Det innebär i stället att när tron tar emot den framräckta förlåtelsen eller rättfärdiggörelsen eller försoningen, d.v.s. att Gud verkligen är oss nådig för Kristi skull, att vi verkligen är förlåtna, försonade, rättfärdiggjorda – då blir vi också förlåtna, försonade, rättfärdiggjorda. »Syndaförlåtelsen är lika för alla och en och densamma, såsom Kristus är en, och den tillbjudes av nåd åt alla, som tro, att deras synder äro dem förlåtna för Kristi skull. Sålunda mottaga vi syndernas förlåtelse och rättfärdiggörelsen blott genom tron och icke på grund av några våra gärningar» (SKB s. l34). Försoningen Precis som det kan heta att vi är förlåtna och blir förlåtna, är rättfärdiggjorda och blir rättfärdiggjorda, mottager syndernas förlåtelse eller rättfärdiggörelsen och blir förlåtna eller rättfärdiggjorda, så talas det på samma sätt om försoningen, d.v.s. både i en objektiv och en subjektiv mening. När därför Röstin och Kyrkliga Förbundet vill reservera termen »försoningen» för vad som finns före tron och termen »rättfärdiggörelsen» för vad som sker när vi tror (eller som en följd av tron), så kommer man i strid med såväl Bibeln som den lutherska bekännelsen. Låt oss ge några exempel på att också termen »försoningen» används om trons mottagande av försoningen eller rättfärdiggörelsen (den s.k. subjektiva försoningen):
Vi har sålunda sett att den uppfattningen, att försoningen och rättfärdiggörelsen är två helt skilda ting, varken är biblisk eller evangelisk-luthersk. »Rättfärdiggörelsen är lika med försoning för Kristi skull» (SKB s. 128). Försoningen innebär att syndaskulden är utplånad, att synderna är övertäckta, att synderna är förlåtna, att vi är frikända, förklarade rättfärdiga för Kristi skull. Därför kan bekännelseskrifterna säga att försoningen och syndernas förlåtelse tillbjudes oss i evangelium eller att rättfärdiggörelsen och syndernas förlåtelse tillbjudes oss. Och den som tar emot denna fria gåva, han blir förlåten, försonad, rättfärdiggjord, inte på grund av sin tro utan genom tron, som endast tar emot den framräckta fria gåvan: försoningen, rättfärdiggörelsen eller syndernas förlåtelse. Lag och evangelicm Till sist några ord om lag och evangelium. Förvirringen ifråga om Bibelns lära om försoningen och rättfärdiggörelsen har i regel sin grund i att man blandar samman lag och evangelium. Bibeln betraktar världen dels utan evangelium bara enligt lagen, dels utan lagen bara enligt evangelium. [50] Enligt lagen är människorna under förbannelsen, vredens och fördömelsens barn. Enligt lagen hatar Gud överträdare och missgärningsmän, d.v.s. alla människor, ty »ingen finnes som gör vad gott är, det finnes icke en enda» (Ps. 14:3). Enligt evangelium älskar Gud alla människor. Enligt evangelium är människornas synder utplånade, övertäckta, förlåtna för Kristi skull. Enligt evangelium tillräknar inte Gud världen deras synder (2 Kor. 5:19), enligt evangelium har en rättfärdiggörelse till liv kommit över alla människor (Rom. 5:18), enligt evangelium är Gud människorna nådig för Kristi skull, enligt evangelium förklarar han ogudaktiga för rättfärdiga (Rom. 4:5). De som inte tror evangelium går evigt förlorade. De har förkastat Kristus, förkastat benådningen, avvisat försoningen, rättfärdiggörelsen, syndernas förlåtelse. Människor som enligt evangelium är återlösta, försonade, förlossade, friköpta, rättfärdiggjorda, förlåtna hamnar sålunda i helvetets pina. Hur är det möjligt? Svar: För deras otros skull. De har avvisat evangelium och därför står de endast under lagen, de har fallit ur nåden. Och enligt lagen finns ingen förlåtelse för dem, enligt lagen är de inte rättfärdiga utan vredens och fördömelsens barn. »Den som icke hörsammar Sonen, han skall icke få se livet, utan Guds vrede förbliver över honom» (Joh. 3:36). De som tror evangelium, som tar emot den tillbjudna rättfärdiggörelsen, »har evigt liv och kommer icke under någon dom, utan har övergått från döden till livet» (Joh. 5:24). De står inte längre under lagen. De betraktas endast enligt evangelium, de är i nåden. Detta Skriftens dubbla betraktelsesätt, lagens och evangeliets, har inte Röstin förstått. Det framgår av hans avslutningsord: »Vad som däremot under inga omständigheter kan försvaras är påståendet, att försoning och rättfärdiggörelse är identiska begrepp. Vore försoningen – världens försoning – detsamma som rättfärdiggörelsen, så skulle vi tvingas till slutsatsen att rättfärdiga människor blir förtappade – vilket vore en hädelse mot all världens domare» (s. 26). Enligt evangelium är också de som går förlorade återlösta, försonade, friköpta, förlåtna, rättfärdiga för Kristi skull. Men eftersom de förkastat evangelium, Guds nåd, benådningen i Kristus, den rättfärdighet som gäller inför Gud, står de under lagen och förblir vredens barn. Ty utan evangelium bara enligt lagen är de inte rättfärdiga och har ingen benådning. Röstin kan tydligen gå med på att försonade och återlösta människor blir förtappade, men inte rättfärdiga. För att förklaras rättfärdiga fattas det tydligen något, något som människan själv först måste prestera. Detta är att blanda samman lag och evangelium, ty enligt evangelium fattas ingenting. Allt är fullbordat och färdigt, den objektiva rättfärdiggörelsen gäller alla människor, Guds nåd är allmän. De som inte tar emot denna fria gåva, som förkastar sin benådning, står utan evangelium endast under lagen. Och utan evangelium är de förbannade och fördömda. De är kvar i sina synder, och syndens lön är döden. Ingen kan anklaga Gud för att han går förlorad. Gud tillbjuder alla människor en evig försoning och rättfärdiggörelse, en syndaförlåtelse som föreligger före tron, att mottagas genom tron. Förtappelsen är människans eget fel helt och hållet, inte också Guds, att han inte givit henne någon rättfärdighet. På grund av Kristi ställföreträdande tillfyllestgörelse har Gud förlåtit också de ohörsamma (2 Kor. 5:19, Rom. 4:5), men de har avvisat den framräckta försoningen eller rättfärdiggörelsen. Därför förblir de under lagen och måste döden dö. S.E, s3 Aktuell literatur! Men Gud vare tack som förklarar oss rättfärdiga »utan förskyllan, av hans nåd, genom återlösningen i Kristus Jesus, honom som Gud har ställt fram som en nådastol genom tron på hans blod» (Rom. 3:24f). S. Erlandsson (red.), Rättfärdiggörelsen. Biblicum 1974. 67 sid. S. W. Becker, Skriften och Saligheten. Biblicum 1972. 88 sid. Båda dessa viktiga skrifter finns nu också på norska. |