|
Lutherdomens första tid i Sverige | Nr 6, 1978 sida 7| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson Den lutherska läran introducerades i Sverige av Olaus Petr (1493-1552), när han hösten 1518 vände från Wittenberg till Sverige och genast började sprida »den evangeliska lärdomen» under hänvisning till de heliga Skrifterna. Han blev kansler hos biskop Mattias i Strängnäs och vigdes till diakon 1520. Efter Stockholms blodbad, vars första offer Mattias blev, verkade han som lärare vid domkyrkoskolan i Strängnäs och väckte snart uppmärksamhet och oro genom sina föreläsningar över Bibeln. Från början hade inte Olaus Petri, lika litet som Luther, någon tanke på att bryta med Rom. Luther hade ju 1518 ännu ej disputerat med Johann Eck i Leipzig och Luthers viktiga skrifter från 1520 hade ännu inte sett dagens ljus. Reformationens genombrott i Tyskland sammanföll i tiden med en kamp i Sverige för politiskt oberoende från Danmark och Hansan under Lübecks ledning. Gustav Eriksson, som i januari 1521 valts till Dalarnas hövitsman och i augusti 1521 av Götalandskapen hyllats som riksföreståndare, valdes i juni 1523 på förslag av ledande katolska kyrkomän till Sveriges konung under namnet Gustav Vasa. Ärkedjäknen (ärkediakonen) i Strängnäs Laurentius Andreae (o. 1470-1552), som efter biskop Mattias’ avrättning 1520 övertagit ledningen av Strängnäs’ stift, utropade Gustav Vasa högtidligen i domkyrkan som Sveriges konung. För den lutherska lärans utbredande i Sverige spelade Gustav Vasa jämte Laurentius Andreae, som blev konungens kansler, och Olaus Petri en avgörande roll. Genom sin förman Laurentius Andreae hade Olaus Petri kommit i beröring med Gustav Vasa, som 1524 kallade honom till Stockholm som stadens sekreterare. Att han samtidigt fick rätt att predika i stadskyrkan blev än betydelsefullare för hans reformatoriska verksamhet. Vid riksdagen i Västerås i juni 1527 förklarade konung Gustav Vasa (konung 1523-1560) för ständerna (de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder), att han låtit predika »rena Guds ord och evangelium, det vår Herre själv befallt haver». Men biskop Hans Brask (1464-1538) förklarade å prästeståndets vägnar, att detta genom ed var bundet till påven och inte kunde företaga någonting med avseende på läran eller andra andliga saker utan påvens samtycke och tillstånd. Adeln instämde i prästeståndets förklaring. Olaus Petri framträdde då och försvarade den evangeliska läran som Guds ords rena lära, medan den katolske teologen Peder Galle (o. 1450-1538) motsade honom. Disputationen mellan Olaus Petri och Peder Galle inför ständerna fortsatte till sent på aftonen, och därefter förklarade ständerna, att den evangeliska lärans förkunnare hade goda skäl för sig och ingenting annat lärde än Guds ord. »Och bådo alla därom, att Guds ord måtte allestädes i riket renligen predikat varda.» Grunden för den kyrkliga förkunnelsen skulle vara Guds rena ord, och kungen fick rätt till överinseende över biskoparnas ämbetsverksamhet. Luthers namn nämndes inte i riksdagsbeslutet. Någon uttrycklig brytning med Rom skedde ännu inte. De gamla katolska biskoparna och domkapitlen satt alltjämt kvar. [Not 1] Vid ett Prästmöte i örebro 1529 lovade biskoparna att ha uppsikt över sockenprästerna att de predikade Guds rena ord. Guds ord skulle predikas »rent och oförmängt». Vid domkyrkorna skulle dagligen undervisas i den heliga Skrift »med god och rättsinnig uttydelse». Likaledes skulle i skolstugoma »var dag en lectio havas i den heliga skrift». Av betydelse för prästerskapets undervisning var Olaus Petri kyrkliga böcker. 1529 utkom en kyrkohandbok på svenska, 1530 en postilla, som även innehöll en liten katekes, och 1531 »Then swenska messan». Dessutom utkom Nya testamentet i svensk översättning 1526 och hela Bibeln 1541. 1531 valdes Laurentius Petri, en yngre bror till Olaus Petri, till ärkebiskop. Laurentius Petri hade studerat i Wittenberg ocb hans ledarskap och teologiska produktion kom att bli av stor betydelse. I honom hade nu Sverige fått sin första evangeliska ärkebiskop, vilket han förblev till sin död 1573. I okt. 1536 hölls under ärkebiskopens ledning ett kyrkomöte i Uppsala. Som första punkt i beslutet inskärptes påbudet, att prästerskapet skulle för folket predika Guds heliga evangelium utan någon försummelse. Andra punkten föreskrev att den svenska mässan hädanefter skulle användas i alla katedralkyrkor, likaså i alla landskyrkor där det lät sig göra, och att hela klerus skulle av alla krafter medverka till detta. Olaus Petri svenska gudtjänstordning blev härmed påbjuden som officiell för hela riket. Kyrkomötet fattade också beslut angående prästernas sedliga liv och om prästäktenskap. »De präster, som på katolskt vis levde med en ’hushållerska’, skulle suspenderas, och varje präst skulle leva antingen kyskt ogift eller ingå ett ärligt äktenskap. Ännu i början av 1536 hade en präst måst begära kunglig dispens för att få gifta sig.» [Not 2] Vid riksdagen i Västerås 1544 uppsattes en s.k. ordinantia, där det fastslogs att »Guds ord och det heliga evangelium brukas skall i den kristliga församlingen här i Sverige». De närvarande förpliktade sig att aldrig frångå »den lärdom, som uppkommen är», utan att denna närmare bestämdes genom hänvisning till någon viss bekännelse. År 1549 tillställde konungen ärkebiskopen och några andra präster den av kejsaren utfärdade religionsstadgan, det s.k. interim. Precis som de äkta lutheranerna i Tyskland förkastade man »interim» såsom ett aktstycke, som beredde väg för papismen och drog med sig mässoffer för levande och döda, helgondyrkan, skärseld, monstranser m.m., som enligt Guds ord redan var avskaffat. De förklarade att de ville fortsätta att förbli vid »Guds rena och klara ord» och aldrig »gilla eller samtycka till påvens väsende eller det interim, som utgånget är». [Not 3] 1571 lämnade ärkebiskop Laurentius Petri sin kyrkoordning (KO) till trycket. I denna kyrkoordning förkastas de påviskas »grova villfarelse och stygga avguderi», svärmares, vederdöpares, sakramentskändares, zwinglianers och kalvinisters lära, genom vilken det »helga evangelii fria lopp» förhindrats. Den lära som gäller benämnes »den rena evangeliska». Predikanten skall föra fram det i Bibeln framställda evangeliet »rätt och rent, ingen del antingen ifråntagandes eller tilläggandes, såsom under påven skett är». »En god och rättsinnig evangelisk predikare» måste vara »genomväl övad i Skriften». Därför bör såväl de, som redan inträtt i prästämbetet, som de som förbereder sig för inträde, »med all som största flit överläsa och studera bibeln, att de därutav måga rättsligen lära förstå grunden uti alla stycken och artiklar, som evangelii predikan och kristlig lära tillhöra». Prästerna skulle inte utlägga Bibeln efter eget sinne och godtycke, »utan efter hennes rätta och naturliga förstånd och den helga Andas sinne, som henne utgivit haver». Följande löfte skulle ordinanden avlägga vid sin prästvigning: att »stadeligen bliva vid rena Guds ord och fly all falsk och kättersk lärdom». Även om Laurentius Petri med den rena evangeliska läran menar den lutherska, så nämner han inte uttryckligen någon bekännelseskrift. Den lutherska läran ville ju inte vara något annat än den rena bibliska läran. I sin skrift »Om kyrkostadgar och ceremonier», författad 1566 (tryckt efter författarens död i Wittenberg år 1587), säger han emellertid uttryckligen att den svenska kyrkan anslutit sig till samma lära som antagits av de tyska lutheranerna. Vid det prästmöte i Uppsala 1572, som konung Johan, III (1568-1592) sammankallat, antogs officiellt KO 1571. Det kan också nämnas att Johan III i skrivelser den 20 juli 1570 och 8 mars 1571 hänvisar till »den augsburgiska konfession» som läronorm. [Not 4] Efter Laurentius Petri död 1573 gjordes många och allvarliga försök från Rom att återförena svenska kyrkan med den katolska. Påven Gregorius XIII inrättade en »kongregation för de nordiska länderna» och Johan III började nu verka för en reformistisk katolicism. Ett steg i den riktningen var den s.k. Röda boken (Liturgia Svecanae Ecclesiae), som han utgav 1576 och som blev antagen av prästerskapet på ett möte i Stockholm 1577. Åren 1576-1580 nådde aktionen för ett katolskt Sverige sin kulmen och det var nära att Sverige åter hade blivit romerskt-katolskt. Men 1580 kom det till en brytning mellan Johan III och jesuiterna och 1583 hade de jesuitiska ansträngningarna att återvinna Sverige upphört. [Not 5] Uppsala möte 1593 När Johan III dog 1592, blev läget allvarligt igen, eftersom Johans son och tronarvinge Sigismund svurit den romerska kyrkans överhuvud tro och lydnad och blivit vald till Polens konung. Ganska allmänt ansåg man, att Sigismund hade förlorat anspråket på den svenska tronen, om han inte ville tillåta den evangeliska tron i Sverige. I väntan på Sigismunds ankomst till Sverige tog Johans bror hertig Karl ledningen. Han ville sammankalla en riksdag för att nå enhet i religionen, men han hindrades av rådet. Enligt brev från Sigismund hade hertig Karl inte rätt att sammankalla vare sig kyrkomöte eller riksdag. Men ivern för ett möte om religionen växte i vida kretsar och så förlikade sig hertig Karl och rådet och beslöt att handla utanför lagen, gemensamt uppehålla riksstyrelsen och försvara var och en vid den rätta religionen: Guds rena ord, tolkat i Augsburgska bekännelsen. Ett kyrkomöte sammankallades till Uppsala. Det tog sin början den 25 februari 1593 och mötets beslut är dagtecknat den 20 mars. Det gällde nu för det samlade prästerskapet (306 präster) att klart och bestämt uttala sitt förkastande av den romerska kyrkans lära och bruk och av den medelvägskyrka, som Johan genom sina åtgärder, särskilt sin liturgi, velat skapa. Mötesbeslutet kan sammanfattas i följande punkter:
Uppsala mötes beslut stadfästes den 16 februari 1594, då ständerna endräktigt förklarade att de inte ville frångå mötets beslut. Vid riksdagen i Söderköping den 21 oktober 1595 beslöts, att alla som i landet bygga och bo, skall vara den antagna läran tillgivna. Enligt statens lagar var det sålunda lagbrott, om man inte bekände den lutherska läran i enlighet med Uppsala mötes beslut. Avfall från den lutherska läran bestraffades med förlust av medborgerliga rättigheter och landsförvisning. Främlingar av annan bekännelse tilläts varken offentligt eller enskild gudstjänst. Både under Uppsala möte och därefter förekom tvister mellan hertig Karl och prästerskapet och ständerna i övrigt. Hertig Karl ville inte lika hårt binda sig vid den lutherska bekännelsen utan endast acceptera Augsburgska bekännelsen »i den mån» (quatenus) den överensstämde med Skriften, inte »eftersom» (quia) den gjorde det. Bakgrunden till detta var hans alltmer tilltagande reformerta sympatier. När kröningsriksdagen sammanträdde 1607, önskade ständerna införa i konungaförsäkran en förpliktelse till Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut. Under hot om avgång lyckades Karl få ständerna att ge med sig och i konungaförsäkran intaga det tillägg som han önskat. Där heter det, att konungen vill hålla sig vid den oförändrade och rätta Augsburgska bekännelsen och Uppsala mötes beslut, »såvidt samma beslut äro grundade på Guds ord och den profetiska och apostoliska skrift och länder riket och regementet till bistånd» Konkordieboken Första gången som frågan om hela Konkordieboken såsom symbolisk skrift (bekännelseskrift) kom upp var kort efter konung Karls död vid riksdagen i Nyköping 1611. I sin skrivelse till Gustav Adolf (konung 1611-1632) framhöll ständerna:
Gustav Adolf biföll emellertid inte denna begäran om Konkordiebokens symbolförklarande. Kyrkans ledande män menade, att ett rätt fasthållande vid den oförändrade Augsburgska bekännelsen krävde ett fasthållande vid hela Konkordieboken, som ju inte ville vara något annat än en förklaring av den tro, som fått sin avfattning i de tre gammalkyrkliga symbola och i Augustana. År 1608 utarbetades en kyrkohandbok, som trycktes först under Gustav II Adolfs regering 1614. Denna inleds av ärkebiskop Kenicius med ett till ämbetsbröderna ställt företal. Där heter det, att Gud den allrahögste har för Sveriges inbyggare redligen uppenbarat sitt heliga och saliggörande ord, rent och oförfalskat, vars summa korteligen är författad i den äldsta, rätta och oförändrade Augsburgska bekännelsen »ock ytterligare uti den kristliga konkordiebok förklarad.» År 1619 inlämnade biskoparna ett förslag till ny Kyrkoordning. Där upptog man alla den lutherska kyrkans symboliska böcker. Om Schmalkaldiska artiklarna heter det, att de är »vår kristliga religions och tros symbolum». Om Luthers större och mindre katekes heter det, att eftersom dessa innehåller allt, som man bör känna till om kristendomen, »vilja vi oss ock till dessa katekismi skrifter uppenbarligen bekänt hafva». Alla predikanter och lärare både i kyrkor och skolor anbefalles att »för ungdomen såsom ock för andra enfaldiga kristna» lära och predika i enlighet med dessa skrifter. Angående Konkordieformeln säges, att »några förnämliga, höglärda, gudfruktiga, fridsälskande, omisstänkte theologi» sammanfattat och publicerat denna bok med anledning av den split och oenighet, som varit rådande inom lutherska kyrkan, och att »den rätta och oförändrade augsburgiska konfessions rätta förstånd och mening är repeterad och förklarad» i denna bok. Den utarbetade kyrkoordningen vann aldrig konungens bekräftelse. Laurentius Petri Kyrkoordning av år 1571 avlöstes inte förrän genom Karl XI:s kyrkolag av år 1686 (se nedan). De försök, som under början av Gustav II Adolfs regering gjorts, dels från ständernas sida, dels från prästerskapet, att få hela Konkordieboken officiellt förklarad som symbolisk skrift, hade misslyckats. Men intresset för denna boks symbolförklarande var alltjämt lika livligt bland prästerna. Konkordieboken ett värn mot unionismen Åren 1636-1638 besökte den skotske prästen Johannes Duraeus Sverige och ivrade för en kyrklig förening mellan lutheraner och reformerta. Han kunde påräkna förståelse för sina tankar bl.a. hos Johannes Matthiae. Under 30-åriga kriget hade Duraeus i Tyskland uppvaktat Gustav II Adolf och Axel Oxenstierna. Något senare började också Johannes Matthiae och sedan Johannes Terserus att förespråka unionism eller synkretism, d.v.s. en kyrkogemenskap utan att man var ett i den biblisk-lutherska läran. Johannes Matthiae blev 1625 professor i Stockholm, 1629 hovpredikant och Gustav II Adolfs följeslagare under 30-åriga kriget. 1632 utsågs han av konungen till Kristinas lärare (Kristina drottning 1644-1654) och 1643 utnämndes han till biskop i Strängnäs. Johannes Terserus företog 1633-1637 en studieresa till Tyskland, Frankrike, England och Holland, varunder han mottog starka intryck av den unionistiske teologen Georg Calixtus. 1640 blev Terserus teologie professor i Åbo, 1647 i Uppsala och åren 1658-1664 var han biskop i Åbo. Den unionism eller synkretism, som Duraeus, Matthiae och Terserus ivrade för möttes med allmänt ogillande från det svenska prästerskapet och man kände åter ett starkt behov av att få Konkordieboken officiellt förklarad som symboliskt bindande för den svenska kyrkan. På prästerskapets begäran blev Duracus utvisad ur landet 1638, men det dröjde ganska länge innan Matthiae och Terserus blev avsatta. Frågan om ett uttryckligt antagande av Konkordieboken kom upp på riksdagen 1647. Den fördes på tal av biskop Jonas Magni i Skara. Han angrep i en i drottning Kristinas närvaro hållen predikan med tydliga utfall mot Matthiae »den insmygande kalvinismen» och yrkade, att »den bör icke hållas för en kristen, som icke vill erkänna formula concordiae för en symbolisk bok». Omfattande förhandlingar fördes i frågan inom prästeståndet. Endast Matthiae och Terserus framträdde som motståndare till Konkordieboken. Från Teologiska fakulteten i Uppsala inkom till riksdagen ett »betänkande om Libris Symbolicis, och i synnerhet om Formula Concordiae», daterat den 8 mars 1647. Vi återger detta betänkande i sammandrag:
Detta betänkande vägde säkert tungt vid riksdagens behandling. Biskop Jonas Magni framhöll, att den som vägrar att underskriva Konkordieboken, borde inte erkännas för en broder. Biskopen i Västerås, Olof Laurelius, gjorde gällande, liksom tidigare Jonas Magni, att Konkordieboken redan var och alltid varit en symbolisk bok. I prästeståndets protokoll från den 26 mars 1647 heter det att riksdagsprästerna i eget och frånvarande ämbetsbröders namn »hava hållit och ännu hålla librum concordiae för vår rätta religions regel och kännemärke och den oförändrade augsburgiska bekännelsens ytterligare förklaring». Men prästerskapets begäran att få hela Konkordieboken uttryckligen fastslagen som symbolisk skrift fick aldrig regeringens bifall. Drottning Kristina stod under inflytande av Johannes Matthiae. Vid Karl Gustavs kröning 1654 (konung 1654-1660) gjordes ett nytt försök att få hela Konkordieboken åberopad i konungaförsäkran. Men försöket gjordes om intet, förmodligen av Terserus och Matthiae, som stod i stor gunst hos Karl X Gustav. På hösten 1662, då Sverige hade en förmyndarregering (Karl XI blev myndig först 1672), översände Olof Laurelius ett kyrkoordningsförslag till riksdrotsen Per Brahe och rikskanslern Magnus Gabriel de la Gardie. I detta förslag hade Konkordieformeln införts som symbolisk skrift och förslaget fick ett gynnsamt mottagande av dessa båda statsmän. Behovet av ett officiellt stadfästande av Konkordieformeln som symbolisk skrift hade återigen aktualiserats. Dels hade Matthiae genom en skriftserie 1656-1661 utvecklat ett synkretistiskt kyrkligt unionsprogram, dels utgav Terserus 1662 en katekesförklaring, som teol. professorn i Åbo Enevald Svenonius genast förklarade som kättersk i en motskrift. Svenonius menade att prästerskapet hade rätten att avgöra vad som är en symbolisk skrift, och eftersom Konkordieformeln underskrivits vid 1647 års riksdag av biskoparna och prästerna, var den därmed symbolisk skrift, menade han. [Not 8] Den 14 augusti 1663 lät regeringen publicera ett allmänt »plakat angående religionsväsendet» mot bakgrund av Matthiaes och Terserus’ synkretism. Regeringen ville »genom en ren lagstiftningsåtgärd ge FC en normerande ställning. K. M:t har kunnat göra detta i förvissning om att handla i överensstämmelse med prästerskapets vilja. Den inflytelserike Laurelius har genom den historiska skildringen i Necessaria consideratio 1663 av symbolfrågan i Sverige otvivelaktigt givit tillkänna, att prästerskapet ansåg, att de för synkretism nu överbevisade Matthiae och Terserus varit den huvudsakliga orsaken till att prästerskapets krav på FC ej tidigare accepterats av K.M:t. Den ortodoxe Brahe har även intagit den ståndpunkten, att FC genom prästeståndets beslut 1647 var symbol i Sverige.» [Not 9] Enligt religionsplakatet av år 1663, stadfäst av riksdagen 1664, skall rikets undersåtar hålla sig
Samma år suspenderades Terserus för svåra »errores» och man hänsköt till nästa riksdag (1664) att döma i både fallet Terserus och Matthiae. För att få suspensionen. hävd framlade Terserus flera avböner. I den avbön som han framlade för prästeståndet den 24 maj, förpliktar han sig »genom Gudz nådige bijstånd hålla een stadigh eenigheet medh wåra inrijkes så wäl som reene Lutheriska uthrijkes Theologis» och att hålla sig vid alla de i Konkordieboken författade symboliska böckerna. [Not 10] Uppriktigheten i Terserus’ avböner kom att betvivlas av majoriteten. Den 14 juni tog Kungl. Maj:t upp religionsfrågan i en riksdagsproposition. I den första punkten lämnade Kungl. Maj:t en historisk redogörelse för de händelser, som ägt rum sedan förra riksdagen. I denna återblick skildras de i anledning av Matthiaes och Terserus’ skrifter uppkomna striderna och de på grund härav företagna åtgärderna. Efter en rad turer i denna fråga tog till slut Kungl. Maj:t hänsyn till prästeståndets ius in sacris och avskedade såväl Terserus som Matthiae. 1686 års kyrkolag Först år 1686 fick Sverige en ny kyrkolag (KL), där hela Konkordieboken uttryckligen nämns, Där heter det i kap. 1 § 1:
Formuleringen »samt uti hela så kallade Libro Concordiae förklarad» grundar sig på Konkordiebokens anspråk att vara den rätta förklaringen av den tro, som fått sin avfattning i de tre gammalkyrkliga symbola och Augustana. Sålunda inleds Konkordieformelns utförliga del med orden: »Samfälld,klar, vederbörlig och slutgiltig upprepning och förklaring av några artiklar i den Augsburgska bekännelsen». I Konkordieformelns »förord» bekänner man sig till Apologin, emedan »däri sagda Augsburgska bekännelse efter behov utförligare förklaras ock försvaras». Vidare bekänner man sig till Schmalkaldiska artiklarna, »sådana dessa ursprungligen avfattades och trycktes för att… överlämnas såsom en förklaring av förutnämnda Augsburgska bekännelse». Om Luthers katekeser heter det: »I dessa är för de enkla lekmännen den ur Guds ord hämtade kristna läran på det riktigaste och enklaste sättet sammanfattad och likaledes, så långt det är nödvändigt, förklarad». Konkordieformeln gör alltså anspråk på att vara den rätta tolkningen och förklaringen av den lära, som vid sidan av de tre gammalkyrkliga symbola fått sitt symbolmässiga uttryck i Augsburgska bekännelsen. En rätt bekännelse till den Augsburgska bekännelsen kan därför inte förenas med ett avståndstagande från Konkordieformeln utan måste innefatta en bekännelse till hela Konkordieboken. [Not 11] Därför ville prästerna ha klart utsagt att man förpliktade sig till »hela så kallade Libro Concordiae». Emellertid kom man även efter 1686 att bruka en prästed med följande formulering:
Orden ur Kyrkolagens första paragraf »samt uti hela s.k. Libro Concordiae förklarad» infördes i edsformuläret först 1719. Skälet till att det inte skedde tidigare, torde vara följande. Sedan striden mot Matthiaes och Terserus’ unionism förts till ett slut, var det ingen som längre öppet ifrågasatte hela Konkordieboken som den rätta förklaringen av de gammalkyrkliga symbola och Augustana. Biskop Erik Benzelius skriver 1687 att de symboliska böckerna »uti Libro, Concordiae fattade äro och nu länge vedertagna». Och i en skrivelse från konungen till fakulteten i Uppsala den 28 juni 1687 talas det om »de i hela så kallade Libro Concordiae sammanfattade symboliska böcker». [Not 12] Flera biskopar såg också till under 1600-talets senare del, att prästerna vid deras ordination och kyrkoherdarna vid deras installation uttryckligen förpliktade sig till Konkordieboken. Men med början av 1700-talet hotade en ny fara, nämligen pietismen med dess löslighet i lärofrågor. Därför blev det viktigt att Konkordieboken nämndes uttryckligen också i prästeden. Är Konkordieformeln såsom ”förklaring” ett symbolum? Genom domprosten Lars Molins teser »om våra symboliska böcker» (1715) uppstod åter en strid om Konkordiebokens symboliska karaktär. Molin ville inte erkänna Konkordieboken som symbolisk (= som bekännelseskrift), även om han erkände dess auktoritet. Professor Daniel Lundius ledde striden mot Molin och hävdade att Konkordieboken ägde karaktären av en symbolisk bok för svenska kyrkan. Han stödde sig på KL 1686, prästeståndets beslut vid 1647 åts riksdag och 1663 års kungliga religionsplakat. Ärkebiskopen M. Steuchius framhöll, att den fråga som nu kommit under debatt »är en mycket delikat quaestion». Han menade att man borde »stanna vid kyrkolagens klara ord, att augustana confessio är förklarad i libro concordiae och dess böcker», vilka ord ger vid handen, att innehållet i denna bok är erkänt för »en norma, som skall vid alla tillfällen, när augustana confessio och dess artiklar komma till att ventileras, iakttagas». Konkordieboken utgjorde »en norma secundaria». Mot bakgrund av den inträngande pietismen började prästerskapet yrka på att det uttryckligen skulle slås fast, att antagandet av Konkordieboken som en rätt förklaring av läran innebar att hela Konkordieboken därmed antagits som symbolisk skrift. Så skedde redan vid riksdagen 1719. Prästerskapet önskade så gott som enhälligt få en uttrycklig förklaring från ständernas sida, att Konkordieboken skulle betraktas som symbolisk. Många framhöll därvid, att den redan var som sådan erkänd. Biskop Svedberg och Molin gick emot, men de stod tämligen ensamma. Svedberg menade att Konkordieformeln »fuller vore nödig och nyttig att hålla sig vid såsom explicatio symbolorum», men han ville inte fötbinda sig till den genom en ed såsom en liber symbolicus». Ärkebiskopen Steuchius menade, att eftersom Konkordieformeln vunnit kyrklig auktoritet, borde den också »hållas för liber symbolicus». Prästeståndet samtyckte till att »totus liber concordiae är ecclesiae nostrae liber symbolicus» (hela Konkordieboken är vår kyrkas bekännelseskrift). Man önskade ett tillägg till första punkten i sina privilegier, där hela Konkordieboken uttryckligen förklarades som symbolisk. Enligt prästeståndets förslag skulle »den rätta och rena evangeliska läran» förklaras vara
Åtskilliga tvistefrågor stånden emellan gjorde emellertid, att frågan om prästernas privilegier inte ledde till något beslut.
I § 2 av 1809 års regeringsform (RF) heter det:
Kravet på anslutning till »den rena evangeliska läran» gäller alltså även konungen och därmed alla statliga ämbetsmän. RF § 4 nämner särskilt statsrådets ledamöter och § 28 »alla andra civila ämbetsmän inom riket och domare». Detta krav har sedermera genom grundlagsändringar 1862-63 och 1870 års riksdagar väsentligt mildrats. Men sambandet mellan svenska staten och svenska kyrkan består alltjämt. [Not 14] Som framgår av RF 1809, § 2, saknas där hänvisningar till de gammalkyrkliga symbola och till Konkordieboken. Innebär detta att författarna till regeringsformen avsåg att korrigera 1686 års kyrkolag? Någon antydan i den riktningen finns inte i riksdagshandlingarna från denna tid. Inte heller medförde den nya regeringsformen att man ändrade prästeden och därifrån avlägsnade orden »samt uti hela den s.k. libro concordiae förklarad». Först 1829 fick prästeden en ny formulering. Men skillnaden mellan KL 1686, kap. 1 § 1, och RF 1809 § 2, skulle komma att åberopas av dem, som motsatte sig Konkordieboken som bekännelseskrift. När pietisten Peter Wieselgren i en skrift 1827 gick till skarp kritik mot Konkordieformelns teologi och ville kraftigt begränsa antalet av den svenska kyrkans bekännelseskrifter, menade han sig finna stöd i RF 1809. Diskussionen om huruvida KL 1686, kap. 1 § 1, satts ur kraft genom RF 1809 kulminerade vid 1893 års allmänna kyrkomöte (se nedan). Allmänna kyrkomöten Först den 16 nov. 1863 beslöt riksdagen att den svenska kyrkan som samfund skulle få sin egen representation. Dessförinnan fanns ingen annan kyrkorepresentation än statsrepresentationen. Kyrkans ärenden måste avhandlas av riksdagarna. Men nu skulle ombud för svenska kyrkan sammanträda till allmänt kyrkomöte »vart femte år, å dag och ort som konungen utsätter; konungen dock obetaget att mötet oftare sammankalla» (kyrkomötesförordningen, § 1). Sedan nödvändiga förändringar i RF vunnit laga kraft 1866, kunde det första allmänna kyrkomötet sammanträda i Stockholm den 3 sept-7 okt. 1868. För den svenska kyrkan var (och är) alltjämt regering och riksdag högsta beslutande organ i kyrkliga frågor, men som villkor för antagande av kyrkolag krävdes nu kyrkomötets samtycke. Vidare skall kyrkomötet »upptaga kyrkliga ärenden, som konungen till detsamma överlämnar eller varom fråga av någon dess ledamot väckes… Mötet äger dock ej att, utöver vad i grundlag är medgivet, annat eller mera besluta än underdåniga utlåtanden samt föreställningar och önskningar att hos konungen anmälas» (§ 1). Redan vid det första allmänna kyrkomötet 1868 framfördes kritik mot bundenhet vid Konkordieboken. Författaren Viktor Rydberg sade bl.a.:
Genom att många likt Viktor Rydberg accepterade den framträngande historisk-kritiska bibelforskningen med dess förnekande av Kristi gudom och Bibelns inspiration och ofelbarhet, blev det omöjligt att hålla fast vid Konkordiebokens läroinnehåll. Många menade därför att den lutherska läro- och bekännelseformen utövade ett skadligt tvång på den vetenskapliga forskningen och den enskilda tankefriheten (se Allm. kyrkomötet 1868, s. 509). Viktor Rydberg ville i stället för prästeden ha enkla löften, som formulerades så, »att den protestantiska skriftprincipen, som betryggar den heliga Skrifts rätt och den bibliska forskningens oberoende, må tydligare framhållas» (s. 499f). Det som enligt Konkordieboken är grova avvikelser från Bibelns lära betecknade Rydberg som bibliskt, eftersom det hade stöd i modern bibelforskning. Han sade sig därför kämpa för »den Heliga Skrifts uteslutande auktoritet i christliga trosfrågor» (s. 491) när han förespråkade en rad olutherska läror. De konservativa ledamöterna i kyrkomötet, som ville slå vakt om Bibelns auktoritet, tycks i stor utsträckning inte ha genomskådat Rydbergs fromma formuleringar. Kyrkomötets majoritet ställde sig positiv till ett nytt formulär till prästed, som inte innehöll annat än ett allmänt uttryck för vad som utgör det väsentliga föremålet för prästens verksamhet. Allmänna kyrkomötet 1893 Vid Allmänna kyrkomötet 1893 förelåg ett lagförslag från Kungl. Maj:t med anledning av att RF 1809, § 2, och KL 1686, kap. 1 § 1, inte tycktes stämma överens. Tanken att RF 1809 hade ändrat kyrkans lära enligt KL 1686 hade vunnit gehör hos Kungl. Maj:t. Lagförslaget från Kungl. Maj:t gick därför ut på att Konkordieboken inte längre skulle nämnas i kyrkolagen. Det hade följande lydelse:
Kungl. Maj:ts förslag kom emellertid inte att godkännas av kyrkomötet. I stället kom ledamoten Sjöcronas motion att gå igenom. Han framhöll:
Han lade därför fram följande motförslag till lag:
Herr Sjöcronas lagförslag antogs av kyrkomötet och tillställdes Konungen den 10 okt. 1893 (Kyrkomötets underdåniga Skrifvelse N:o 17). Men Konung och regering lade aldrig fram något lagförslag för riksdagen. När kyrkomötet gick emot Kungl. Maj:ts förslag med 30 röster mot 28, spelade biskop Gottfrid Billings inlägg i debatten en stor roll. Han yrkade på att man skulle bibehålla hela Konkordieboken som en förklaring av svenska kyrkans lära. Men grunden till detta yrkande var, att han menade att en bekännelse med större omfång gav större frihet än en kortare bekännelse. Biskop Billing fällde bl.a. följande berömda replik:
Det är lätt att konstatera att Billings syn på förhållandet till Konkordieboken inte överensstämmer med synen hos Konkordiebokens fäder och första undertecknare. Billings syn kom att kallas den rätta »evangeliska» synen i motsats till vad man kallade en »lagisk» eller »juridisk» syn. Ärkebiskopen Nathan Söderblom framhöll i sina minnesord över Billing efter hans död, att Billing hade hävdat »den evangeliska religionens fria och djupa syn på kyrkans bekännelse gentemot en lagisk och trångsynt uppfattning». Allmänna kyrkomötet 1903 Den lösliga och diffusa bundenhet till Konkordieboken, som kom att kallas den »evangeliska synen», accepterades vid 1893 års kyrkomöte av en knapp majoritet men slog därefter snart igenom som svenska kyrkans officiella syn. Detta visade sig, när bekännelsen tio år senare åter blev föremål för debatt i kyrkomötet. Vid 1903 års allmänna kyrkomöte gavs den andra frågan vid invigning till prästämbetet följande förändrade lydelse på förslag av Billing:
Många, bl.a. förf till denna skrift, har inte känt till vad som låg bakom detta förslag. Jag har tidigare trott att frågan innebar, att en präst i svenska kyrkan är förpliktad att förkunna i enlighet med Skriftens lära och helt i enlighet med Konkordiebokens framställning av denna lära. Men det var inte innebörden i Billings förslag. Det klargjordes av hans son Einar Billing vid 1934 års kyrkomöte (se nedan). Med »Guds ord» avsågs inte längre »det gamla och nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter» (så ännu 1893 års kyrkomöte) utan »Gudsordet» i Skriften. Och med ordet »vittna» menade man, att inom Konkordieboken kunde man finna vittnesbörd om »Guds ord», inte att allt vad Konkordieboken lär är vad Bibeln lär. Ledamoten Boethius hade i stort sett uppfattat meningen med det nya förslaget till prästlöfte rätt, när han i kyrkomötesdebatten 1903 underströk följande:
Det försåtliga med den s.k. »evangeliska synen» på Konkordieboken är att den medvetet använder sig av dubbeltydiga formuleringar. Därigenom kan de konservativa alltjämt fås att tro, att kyrkan bekänner sig till den lutherska bekännelsen, medan de liberala teologernas obibliska bekännelse inte kan avvisas, eftersom den endast strider mot en »lagisk» bundenhet till Konkordieboken och inte mot svenska kyrkans »evangeliska» syn. Allmänna kyrkomötet 1020 Den s.k. »evangeliska synen» på Konkordieboken kom ytterligare att preciseras och stadfästas som svenska kyrkans vid kyrkomötena 1920, 1925 och 1934. Eftersom svenska kyrkan inte velat formellt avskaffa någon bekännelseskrift i Konkordieboken, har många därav dragit den slutsatsen, att svenska kyrkan alltjämt menar sig vara bunden till Konkordiebokens lära och alltså åtminstone formellt bör betraktas som en bekännelsetrogen luthersk kyrka. Att detta är ett missförstånd framgår redan av kyrkomötena 1893 och 1903 men ännu tydligare av kyrkomötena 1920, 1925 och 1934. Vid allmänna kyrkomötet 1920 motionerade biskop Personne om ändringar i 1686 års kyrkolag, kap. 1 § 1. Han ville främst avskaffa Athanasianum men förutsåg, att många utifrån den s.k. »evangeliska synen» på Konkordieboken skulle invända, att man inte behövde avskaffa något som man redan kände sig fri ifrån:
Personne ville avskaffa Athanasianum, eftersom det enligt hans mening innehöll »grov villfarelse»:
Kyrkolagsutskottet, som hade att behandla Personnes grova angrepp på den kristna tron, föreslog kyrkomötet (betänkande nr 32), att Personnes motion inte skulle föranleda någon kyrkomötets åtgärd. Det påpekades att det inte var första gången, som kyrkomötet fick ett förslag om att inte hela Konkordieboken borde angivas som svenska kyrkans bekännelseskrift. Men, framhöll utskottet, dessa förslag har varje gång tillbakavisats, eftersom de
Skulle kyrkomötet bifalla Personnes motion och utesluta Athanasianum från svenska kyrkans bekännelseskrifter, skulle därmed kyrkomötet falla undan för den felaktiga uppfattningen, att svenska kyrkan menar sig vara bunden vid allt som hennes bekännelseskrifter lär. Då skulle man förlora friheten gentemot de bekännelseskrifter, som man inte avskaffat, menade utskottet.
Kyrkolagsutskottet avvisar alltså inte Personnes kritik av Athanasianum utan framhåller endast, att Personnes syn på Athanasianum ingalunda kommer i konflikt med en »evangelisk» bundenhet till bekännelseskrifterna. Gottfrid Billing skriver i sina »Levnadsminnen» om 1920 års kyrkomöte bl.a. följande:
Hur främmande svenska kyrkan blivit för den lutherska läran framgår också av kyrkolagsutskottets uttalande om den kristna tron.
Kyrkolagsutskottet förstår inte betydelsen av den rätta trosläran och blandar samman den tro som man tror med, alltså den personliga tron i hjärtat (fides qua) och den tro som man tror på, alltså de läror som läres i Bibeln (fides quae). Det är genom fides qua som vi blir medlemmar i Kristi osynliga kyrka. Men denna hjärtats tro kan endast Gud se. Det är fides quae, d.v.s läran, Guds ords objektiva sanning, som är grunden för de kristnas erkännande och utövande av kyrkogemenskap med andra kristna här på jorden. Men kyrkolagsutskottet hävdar, att den kristna tron endast betyder fides qua och att därför den rätta läran är mindre viktig. Friedrich Schleiermacher, grundaren av den moderna protestantiska teologin, skulle säkert ha varit nöjd med detta kyrkolagsutskottets uttalande. I själva verket hade redan svenska kyrkan avskaffat det som biskop Personne menade var »grov villfarelse». Men detta avskaffande hade skett på »ett klarare sätt än genom att formellt avlägsna vissa bekännelseskrifter. Ty genom ett formellt avlägsnande av vissa partier i Konkordieboken riskerade man att förlora friheten till det som inte formellt avlägsnades. Detta var innebörden i ett uttalande å utskottets vägnar av biskop Einar Billing:
I ett fritt förhållande till Athanasianum såg Einar Billing en analogi till »vårt förhållande till gamla testamentets skrifter».
Einar Billing underströk till sist att
I kyrkomötesdebatten om bekännelsen deltog för sista gången biskop Gottfrid Billing. Han betonade att ett bifall till Personnes motion skulle innebära, att kyrkomötet gick med på den felaktiga föreställningen, att man tidigare skulle ha varit bunden vid Athanasianum i bokstavlig mening. Vid omröstningen sade kyrkomötet ja till kyrkolagsutskottets hemställan. Därmed hade den s.k. »evangeliska synen» på bekännelseskrifterna återigen fastslagits som svenska kyrkans syn. Röstsiffrorna blev 42 ja och 12 nej. Allmänna kyrkomötet 1925 Vid 1925 års kyrkomöte återkom biskop Personne med en motion (nr 15) angående ändring av 1686 års kyrkolag, i kap. 1 §. Han framförde återigen
»Nu var Gottfrid Billing borta, men hans ande svävade både över utskottets betänkande och över debatten i plenum.» [Not 16] Professor Herners yttrande under debatten kan sägas vara betecknande:
Vad som är »det evangeliska innehållet» överlåts åt var och en att subjektivt bestämma »efter bästa förstånd och samvete» (prästlöftets ord). I regel menar man »det som vittnar om att Gud är nära oss» (se nedan). Kyrkolagsutskottet, där Einar Billing var den ledande mannen, hänvisade till 1920 års utskottsbetänkande i ämnet och spelade återigen ut fides qua mot fides quae:
Debatten om bekännelsen avslutades utan att någon votering begärdes. Det som Einar Billing i debatten kallade »vår evangeliska syn på bekännelseskrifterna» hade återigen fastslagits som den gällande. Allmänna kyrkomötet 1934 Vid 1934 års kyrkomöte framförde prof. Emmanuel Linderholm två motioner, som gällde svenska kyrkans bekännelse. Dels motionerade han »om en reform av prästlöftet, sammanfattning av Apostolicum och avlägsnande av det s.k. Athanasianum ur svenska kyrkans symboler samt desslikes av den nuvarande prästeden ur kyrkans prästvigningsritual» (motion nr 51), dels »om förnyad omprövning av en del uttryck i 1819 års psalmbok och det nya psalmboksförslaget» (motion nr 52). I den sistnämnda motionen angrep han bl.a. »den gamla verbalinspirationens ohistoriska biblicism», uttrycket »födda i synd», att Jesus säges vara »Herren Gud», tron på Kristus och hans förtjänst, »helvetes-, satans- och djävulstron samt läran om de eviga straffen». Linderholms grova kristendomskritik blev inte avvisad av kyrkomötet som oförenlig med den lutherska bekännelsen. Enligt den »evangeliska synen» på bekännelseskrifterna kunde ju Linderholms uppfattningar tolereras. I motion nr 51 framförde Linderholm bl.a. följande:
Angående Athanasianum:
I kyrkolagsutskottets ställningstagande till Linderholms motion hänvisas till vad som sades om svenska kyrkans bekännelse vid kyrkomötena 1893, 1903, 1920 och 1925. Sarnmanfattningsvis heter det:
I den efterföljande mötesdebatten framförde prof. Linderholm bl.a. följande:
Inte ens inför denna grova förnekelse betonade kyrkomötet nödvändigheten av ett fasthållande vid Bibelns och Konkordiebokens lära. Det skedde inte heller när Linderholm sade följande om treenighetsläran:
Linderholm ogillade sålunda att svenska kyrkan inte talar i klartext, d.v.s. att kyrkan i ord säger sådant som hon inte bokstavligt menar.
Linderholm genomskådade det tvetydiga och därmed oärliga i den »evangeliska synen» på bekännelseskrifterna. Han krävde med rätta att den liberala kristendomsuppfattningen inte doldes bakom fromma formuleringar. När svenska kyrkan menar att flera ting i trosläran och bekännelseskrifterna är felaktiga, borde den tala rent ut och inte låtsas, som om den alltjämt bekänner sig till hela Konkordieboken. Men svenska kyrkans dubbelspel i fråga om bekännelsen alltsedan 1893, d.v.s. ett formellt försvar för hela Konkordieboken samtidigt som bundenheten begränsas till ett minimum, har varit mycket effektivt vid förvandlingen av svenska kyrkan från en luthersk till en oluthersk och unionistisk kyrka. De konservativa grupperna inom svenska kyrkan har därigenom kunnat lugnas och de liberala kan inte bli föremål för kyrkotukt. Linderholm, kunde utan risk för kyrkotukt tala om
Debatten om bekännelsen och prästlöftet vid 1934 års kyrkomöte avslutades av biskop Einar Billing. Genom sitt tal ville han återigen stryka under, att svenska kyrkan intar en fri ställning till Konkordieboken. Svenska kyrkan slår vakt om »en evangelisk uppfattning av vår ställning till bekännelseskrifterna», framhöll han. Angående den rätta tydningen av prästlöftet sade han:
En präst i svenska kyrkan har alltså rätt att omfatta Linderholms bibelsyn och den historisk-kritiska bibelforskningens påståenden om felaktigheter, myter och legender i Bibeln. Ty han bekänner endast »att det gives ett Guds ord i den heliga skrift». Och med »Guds ord» menas, enligt Billings klarläggande, »evangeliet om att Gud är med oss», »den gärning som betygar för oss, att Gud är nära oss». Hela Bibeln vittnar om »att Gud är nära oss», och det är det som är »den primära uppenbarelsen», klargör kyrkolagsutskottets talesman med anledning av Linderholms motion om en reform av prästlöftet och bekännelsen. När en präst i svenska kyrkan lovar, att »efter bästa förstånd och samvete rent och klart förkunna Guds ord så som det är oss givet i den heliga skrift», skall det alltså inte uppfattas så, att prästen är förpliktad att rent och klart förkunna Bibehls lära i alla stycken, eftersom Bibeln är Guds ord. Vad avses då med prästlöftets fortsättning »och så som vår kyrkas bekännelseskrifter därom vittna»? Biskop Billing klargör detta för 1934 års kyrkomöte:
Tydligare kan det inte klargöras att svenska kyrkan inte längre är en bekännelsetrogen luthersk kyrka. [150] Angående Apostolicum framhöll Billing:
Angående Athanasianum:
Billing avslutade sin plädering med följande ord:
Billing, utskottet, Linderholm och kyrkomötets majoritet var ense om en fri hållning gentemot den lutherska läran. Skillnaden var bara den, att Linderholm ville tala rent ut och inte med ord säga en rad saker, som kyrkan inte trodde på. Men svenska kyrkan ville hålla fast vid en annan linje, den »evangeliska» linjen. Om svenska kyrkan skulle tala rent ut om sin verkliga bekännelse och följaktligen stryka en rad avsnitt i bekännelseskrifterna, skulle kyrkan förlora skenet av att vara en luthersk kyrka och därmed den minoritet, som vill vara bekännelsetrogen. Det som Billing kallar »den allra ädlaste och högsta linjen» innebär, att kyrkan inte talar rent ut om sin verkliga bekännelse. Denna svenska kyrkans »förnämliga tradtionslinje» är »en väg till evangelisk enhet», ty tack vare den har konservativa grupper och liberala förenats i samma kyrka. De konservativa har lurats att förbli i kyrkogemenskap med svenska kyrkan, att förbli i en s.k. »evangelisk enhet». Efter Billings tal förklarade sig Linderholm vara nöjd. Hans enda problem var nu, att inte alla förstår att svenska kyrkan intar en »fri ställning till symbolerna», eftersom den inte talar rent ut.
Linderholm, ömmade särskilt för de blivande präster, som fann det svårt att instämma i den apostoliska trosbekännelsens ord och som inte förstod att man inte behövde mena vad man bekände i ord:
Efter Billings, tal å utskottets vägnar och sedan Linderholm förklarat sig nöjd med utskottets fria ställning till bekännelseskrifterna, enades kyrkomötet utan votering om att bifalla utskottets mening. Därmed hade svenska kyrkans s.k. »evangeliska» syn på Konkordieboken återigen fastslagits. Utgåvor av svenska kyrkans bekännelseskrifter Den första utgåvan av svenska kyrkans bekännelseskrifter utkom 1594 under titeln Confessio fidei. Denna utgåva omfattade inte hela Konkordieboken utan innehöll endast följande: Först ett svenskt förord, därefter decretum Upsaliense (Uppsala mötes beslut, 1593), de tre gammalkyrkliga symbola samt Augsburgska bekännelsen (utan Melanchtons förord). Till sist följde en efterskrift och de många namnunderskrifterna. Det dröjde ganska länge, innan hela Konkordieboken kom ut i svensk översättning. I augusti 1688 förelåg en svensk översättning av hela Konkordieboken, men denna översättning utgavs aldrig. I en skrivelse till riksdagen från kaplanerna i Stockholm av den 16 febr. 1720 framfördes som första krav, att de symboliska böckerna skulle översättas »ju förr ju heller». Men Stockholms konsisterium med ärkebiskopen i spetsen var av annan mening. Man menade att Konkordieformeln inte var någonting för lekmännen. Skulle en översättning verkställas, borde detta ske på överhetens befallning och ständernas »vett och minne» samt ombesörjas av någon teologisk fakultet »men eljest av ingen annan». [Not 17] Vid riksdagen 1723 förklarade borgarna, att det var »både rådligt och nyttigt» att Konkordieboken översattes till svenska och trycktes. Adeln och bönderna instämde. Den 14 nov. 1724 erhöll den tyske kyrkoherden i Norrköping Reinerus Broocman konung Fredrik I:s »privilegium till librorum symbolicorum uppläggande uti svenska språket». Översättningen skulle dock noga censureras av de teologiska fakulteterna. Uppsalafakulteten intog emellertid en avog inställning till hela företaget och gjorde sitt bästa för att sabotera arbetet. År 1730 utkom från Broocmans tryckeri den första svenska utgåvan av Konkordieboken under titeln »Concordia pia». Broocmans eget förord är daterat den 15 jan. 1730. I sin utgåva uteslöt Broocman företalet till Konkordieformeln men följde i övrigt helt Konkordiebokens uppställning. Sist i sin utgåva placerade han företalet till Uppsala mötes beslut, »decretum upsaliense» samt namnunderskrifterna. År 1842 utkom en ny upplaga av Broocmans edition, tryckt i Umeå. Peter Fjellstedt (1802-1881) visade stort intresse för Konkordieboken. Han meddelade 1852, att han »börjat utgivandet av vår kyrkas symboliska böcker eller hela Concordia pia troget efter gamla översättningen (1730) med tillägg av en historisk inledning». I en skrivelse till Kungl. Maj:t av den 28 sept. 1852 framhöll Fjellstedt, att bekännelseskrifterna var av stor vikt för kyrkan men hos allmogen »nästan okända». Han anhöll därför, att Kungl. Maj:t »ville anbefalla anskaffandet av ett exemplar av vår kyrkas symboliska böcker till varje församling eller åtminstone av ett exemplar till varje pastorat, där något exemplar därav ännu icke finnes». Är 1853 utkom i Gävle den Fjellstedtska editionen av Concordia pia. Dess titel är »Concordia pia. Evangelisk-Lutherska kyrkans symboliska böcker jemte Upsala mötes beslut av år 1593, samt ett kort historiskt företal af P. Fjellstedt». Fjellstedts utgåva fick uppenbarligen stor efterfrågan, ty redan 1854 trycktes en ny upplaga. I sitt förord betonar Fjellstedt, att de symboliska böckerna är »den lösen, det bestämda kännemärke, varigenom den lutherska kyrkan skiljer sig från andra kristna kyrkor och sekter». Längst bak i sin utgåva har Fjellstedt låtit införa ett sakregister, som vittnar om att han, till skillnad från många i hans samtid, förstått skillnaden mellan pietismen och den lutherska läran. Några exempel på rubriker i hans register:
Flera av Fjellstedts närmaste meningsfränder och vänner reagerade emot, att han bekände sig till hela Konkordieboken. I Skriften »Statskyrka eller frikyrka» av år 1855 uttryckte P. G. Ahnfelt sin stora förvåning över att Fjellstedt med sina »djupa försänkningar i det frikyrkliga lägret» syntes vara »villrådig i frågan, om vilka vår kyrkas symboliska böcker i själva verket äro» (s. 24f). Ahnfelt hade tagit intryck av Peter Wieselgrens argumentering mot Konkordieboken i en skrift från 1827. Den häftigaste reaktionen kom från biskop C. A. Agardh. Då församlingarna enligt ett kungl. cirkulär själva skulle avgöra om inköpandet av de symboliska böckerna, ansåg sig Agardh böra erinra allmänheten om att svenska kyrkans »enda symboliska bok är Augsburgska bekännelsen» och hänvisar läsaren till 1809 års regeringsform och prästeden av år 1829. Agardh skriver: »De s.k. symboliska böckerna, som nu ej mera äro gällande, hava således endast en historisk märkvärdighet; och långt ifrån att de böra studeras såsom en norm för svenska kyrkans lära, böra de anses för irrläriga och vara av svenska folket förkastade skrifter.» [Not 18] I första hand vände sig Agardh mot Konkordieformeln. År 1877 bildades i Norrköping föreningen »Kyrkansvänner». Denna förening ville framför allt slå vakt om kyrkans bekännelse. En ny upplaga av Concordia pia planerades men arbetet blev aldrig färdigt. Emellertid lät Evangeliska Fosterlandsstiftelsen år 1880 trycka om Fjellstedts utgåva av Concordia pia. Med anledning av 1893 års kyrkomötes beslut angående svenska kyrkans bekännelse kom biskop Gottfrid Billing år 1895 med en ny utgåva av Concordia pia. Titeln löd: »Lutherska kyrkans bekännelseskrifter (Concordia pia) å nyo utgifna samt försedda med inledning och noter af Gottfrid Billing.» I denna utgåva har Billing översatt och medtagit »företalet till Konkordieboken». En ny upplaga av Billings utgåva utkom 1914. Är 1912 utkom Oscar Bensow med en helt ny översättning av Konkordieboken. Denna översättning hade utgått från Müller, Die symbolischen Bücher der evangelisch-lutherischen Kirche, deutsch und lateinisch. Bensows utgåva fick titeln »Svenska kyrkans bekännelseskrifter». År 1944 utkom den av professor Dick Helander utgivna upplagan av bekännelseskrifterna. Också denna utgåva bär titeln »Svenska kyrkans bekännelseskrifter». Denna utgåva trycktes på nytt 1957 med endast den skillnaden, att professor Hjalmar Lindroths översättning av Konkordieformeln från år 1953 nu infördes och att ärkebiskop Ruben Josefson svarade för förordet och inledningen. Josefson framhåller i sin »inledning», att »Svenska kyrkan framträdde som evangelisk-luthersk bekännelsekyrka vid Uppsala möte år 1593» (s. 9). Han nämner ingenting om, att svenska kyrkan vid kyrkomötena 1893, 1903, 1920, 1925 och 1934 proklamerat en fri, »evangelisk» syn på bekännelseskrifterna, och att svenska kyrkan därmed inte längre är en »evangelisk-luthersk bekännelsekyrka». Angående olikheten mellan formuleringarna i KL 1686 och RF 1809 skriver Josefson helt riktigt:
Det är alltså lätt att tro, att svenska kyrkan alltjämt bekänner sig till Konkordiebokens lära, om man inte känner till ställningstagandena vid ovan nämnda kyrkomöten. Läser man »Svenska kyrkans bekännelseskrifter» av år 1957 och Josefsons inledning, bibringas man den uppfattningen att svenska kyrkans bekännelse och Konkordiebokens lära är samma sak. Konkordieboken och svensk lutherdom idag Först i och med religionsfrihetslagen av den 26 okt. 1951 blev det möjligt för lutherska trosbekännare att utträda ur svenska kyrkan och upprätta en luthersk bekännelsekyrka på svensk mark. Någon sann lutherdom utan medlemskap i svenska kyrkan kunde dessförinnan inte accepteras. Fastän svenska kyrkan sedan länge intagit en fri hållning till bekännelseskrifternas innehåll (den s.k. »evangeliska» synen), gällde den alltjämt för att vara en luthersk kyrka. Sambandet mellan svenska staten och svenska kyrkan består alltjämt. I sin egenskap av präst är en präst i svenska kyrkan en statlig ämbetsman. Men kravet på anslutning till svenska kyrkans lära gäller inte bara de statliga ämbetsmän som är präster, utan även konungen och den i regeringen, som är »föredragande» i ärenden »som angår kyrkans religionsvård eller religionsundervisning, utövning av prästämbetet, befordring eller ämbetsansvar inom kyrkan» (RF 1974). Alltjämt gäller orden i RF 1809, § 2, att »Konungen skall alltid vara av den rena evangeliska läran», och i RF 1974 fastslås, att »Till prästerlig befattning inom svenska kyrkan får ej annan utnämnas än den som bekänner kyrkans lära». Därmed är det utsagt, att de personer som utnämnts till prästerlig befattning inom svenska kyrkan anses bekänna kyrkans lära. När sålunda regering eller domkapitel utnämner sådana personer till prästerlig befattning som förnekar t.ex. Bibelns tillförlitlighet, Kristi gudom och kroppsliga uppståndelse (t.ex. biskop Ingmar Ström), har man därmed sanktionerat dessa obibliska och olutherska läror såsom »kyrkans lära». Vad biskop Ström och andra biskopar och präster i svenska kyrkan lär, är alltså svenska kyrkans lära. Svenska kyrkans syn på Konkordieboken kan belysas av följande uttalande. I Kungl. Maj:ts (obs!) böndagsplakat för år 1972 heter det:
Enligt svenska kyrkans »evangeliska» syn på Konkordieboken är en rad av dess läror uttryck för »snäv konfessionalism» och de skiljelinjer som dessa anger »för länge sedan passerade». Läror som för en luthersk bekännelsekyrka är omistliga delar av den bibliska bekännelsen, är för en kyrka som intar en fri hållning till Konkordiebokens innehåll »snäv konfessionalism» och »passerade» skiljelinjer. I en artikel i Upsala Nya Tidning 28 jan. 1978 framhöll ärkebiskop Sundby att i svenska kyrkan såsom en »evangelisk» kyrka »har det alltid inom bekännelsens vida ram varit högt i tak för olika meningar». Detta uttalande är helt i linje med den s.k. »evangeliska» synen på Konkordieboken, även om det är en överdrift, att det i svenska kyrkan alltid har varit på detta sätt (se ovan). De konservativa riktningarna inom svenska kyrkan intar något olika hållning till Konkordieboken. Den högkyrkliga riktningen har inte velat erkänna hela Konkordieboken som bekännelseskrift för svenska kyrkan. Man vill inte erkänna s.k. lutherska »särläror», som inte föreligger i allmänkyrklig (katolsk) tradition. Den Augsburgska bekännelsen accepteras med vissa reservationer mot art. 28, eftersom »läran om det ena ämbetet ovedersägligen strider mot allmänkyrklig tradition och har sin bakgrund helt i tidspolitiska och antiepiskopala tendenser vid reformationens genombrott». [Not 19] Man menar att uppdelningen i biskops-, präst- och diakonämbete skett enligt gudomlig rätt (de jure divino). Man beklagar att »läran om den apostoliska successionen ej finns utförd i bekännelseskriftema» [Not 20] och förnekar att nyckelmakten givits åt hela kyrkan. Det är främst högkyrklighetens ämbets- och kyrkosyn som ligger bakom dess ovilja mot i synnerhet Schmalkaldiska artiklarna, Traktaten om påvens makt och överhöghet samt Konkordieformeln. Man betonar att »skillnaden mellan den egentliga bekännelsen och de övriga skrifterna i Konkordieboken ej blott är en fråga om tonvikt utan en artskillnad». »Konkordieboken är att betrakta som en explikation av bekännelsen utan förbindande karaktär.» [Not 21] Som stöd för denna uppfattning hänvisas till RF 1809, ett stöd som vi ovan sett inte håller. De »lutherska» väckelserörelserna är mer eller mindre präglade av pietismen. De vill slå vakt om den evanglisk-lutherska läran men är ganska främmande för Konkordieformelns läroinnehåll. Pietismens synergism står i konflikt med art. I, II och XI. Dess subjektivism leder till unionism. Man slår inte vakt om en rätt nådemedelsförvaltning. Man upprättar inte en bekännelsetrogen gemenskap kring både Ordet och sakramenten utan förblir inom en avfallen kyrka som en särskild riktning bland många andra. Man kräver inte en bekännelse till allt vad Bibeln uttryckligen lär utan lämnar vissa bibliska lärofrågor öppna. Man spelar ofta ut den subjektiva tron och det inre livet mot den rena läran. [Not 22] Ett troget fasthållande vid Konkordieformeln och hela Konkordiebokens lära förekommer dock i Sverige. Här kan främst nämnas Stiftelsen Biblicum, som bildades 1968 mot bakgrund av svenska kyrkans avfall från Bibelns och de lutherska bekännelseskrifternas lära. Denna organisatoriskt sett obundna stifelse har till uppgift att verka för ett bibeltroget forskningsentrum, där Bibelns innehåll troget studeras och framlägges. Enligt sin trosgrundval skall Biblicum »bygga sin verksamhet Bibeln som Guds inspirerade, alltigenom tillförlitliga ord och på Svenska kyrkans bekännelse». Med uttrycket »Svenska kyrkans bekännelse» avses »Svenska kyrkans bekännelseskrifter», alltså Konkordieboken, inte den s.k. »evangeliska» synen på bekännelsen, som Stiftelsen Biblicum är en protest emot. När Biblicum började publicera sina första studieresultat om den rätta bibelsynen, Bibelns lära om rättfärdiggörelsen, om rätt kyrkogemenskap etc., blev oppositionen stark både från högkyrkliga och pietistiska grupper. Genom Biblicums undervisning om en rätt kyrkogemenskap blev det uppenbart, att svenska kyrkan inte var en luthersk bekännelsekyrka och inte heller kunde reformeras till att åter bli en sådan. Som en frukt av Biblicums studier och undervisning bildades därför 1974 Lutherska Bekännelsekyrkan i Sverige. [Not 23] Som en hoppingivande avslutning på denna exposé över Konkordiebokens ställning i svensk lutherdom, skall följande utdrag ur Lutherska Bekännelsekyrkans lära citeras:
|