LÄR ROM. 4:25 EN ALLMÄN RÄTTFÄRDIGGÖRELSE?

Av: Dr G. Stöckhardt | Nr 3, 1978 sida 86| Ansvarig utgivare: Seth Erlandsson

Vi tror på honom som från de döda uppväckte Jesus, vår Herre, vilken utgavs för våra synders skull och uppväcktes för vår rättfärdiggörelses skull (Rom. 4:24b-25). 

Kristus utgavs först i döden, och det för våra synders skull, för att skaffa bot för och sona desamma. Och sedan uppväcktes han igen, och det för vår rättfärdiggörelses skull. Denna sista sats förstår de flesta nyare utläggare så, att genom Kristi uppståndelse skulle tron som senare verkas och därmed en rättfärdiggörelse som är beroende av tron ha blivit möjliga. Men denna uppfattning motsäger apostelns framställning (1:17, 3:21ff), enligt vilken dikaiosynä Theou (den rättfärdighet som gäller inför Gud) redan framställts genom Kristus en gång för alla och erbjudes människan som en färdig gåva i evangelium. Och i vår text är dia tän dikaiåsin hämån (för vår rättfärdiggörelses skull) en tydlig parallell till dia ta paraptåmata hämån (för våra synders skull). Liksom försoningen av våra synder omedelbart (kurs. här) verkades genom Kristi död, på samma sätt är det med vår rättfärdiggörelse genom Kristi uppståndelse. Liksom försoningen av våra synder kommit till stånd och givits i och med Kristi död, på samma sätt är det med vår rättfärdiggörelse i och med Kristi uppståndelse. Ändamålet har här, liksom ofta, tänkts som orsak, eftersom det står diá (för – skull, på grund av), dia tän dikaiåsin (på grund av rättfärdiggörelsen). Därför har Gud uppväckt Kristus, eftersom han just därigenom ville rättfärdiggöra oss, och just detta ändamål har uppfyllts med uppväckelsen (kurs. här). 

Vår rättfärdiggörelse framträder alltså i vår text som en verkan av Kristi uppståndelse. Men redan genom döden, genom Kristi blodiga försoning, är förvisso den rättfärdighet som gäller inför Gud framställd och beredd, som vi tidigare (i vår Romarbrevskommentar) utförligt har visat. Är människornas synder verkligen försonade, gottgjorda inför Guds ögon, annullerade, så har människorna därmed eo ipso blivit rättfärdiga inför Gud. Men bådadera, såväl försoningen som rättfärdiggörelsen, som enligt sakens natur sammanfaller, har sedan genom Kristi uppståndelse bekräftats och beseglats. I och med att Gud uppväckte Jesus från de döda, har han verkligen förklarat, att Jesu död har uppfyllt sitt ändamål, att synderna har försonats och att han har antagit försoningen. Så är Jesu Kristi ärorika uppväckelse från de döda, denna härliga seger över synd och död, därjämte också en verklig, högtidlig och formell absolution (avlösning), som Gud har uttalat över de syndiga människorna. Liksom försoningen av synderna, så är också denna rättfärdiggörelse allmän, den angår hela syndavärlden (kurs. här). Men aposteln tillämpar här bådadera (både försoningen och rättfärdiggörelsen) särskilt på de troende kristna, eftersom han skriver hämas, hämån (oss vår, v. 24, våra, v. 25). Ty det är de troende som först och främst tänker på detta, tröstar sig av det som Gud i Kristus har gjort just dem. Att för övrigt Jesus i detta sammanhang kallas »vår Herre» (v. 24), är här lika lite som på andra ställen bara ett epitheton ornans. Just genom sin död och sin uppståndelse och följden därav är Kristus »vår Herre» och vi har blivit hans egna. 

Av den här föreliggande beskrivningen av den kristna tron och dess föremål blir det också tillräckligt klart, varför tron räknas oss till rättfärdighet. Just därför att tron tillämpar på sig Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, och därmed försoningen och rättfärdiggörelsen. Dikaiåsis (rättfärdiggörelsedomen) har ägt rum och har avkunnats. Därom bär evangelium vittnesbörd. Det tror vi, därav hämtar vi tröst. Och den som tror, tillämpar denna dikaiåsis på sin person. Och på så vis blir var och en som tror av Gud ansedd som rättfärdig.

Detta stycke är hämtat ur Commentar iiber den Brejf Pauli an die Römer, St. Louis 1907. s 213–214. Övers. är gjod av S.E., som också satt rubriken.